Så vackert att man kan gråta

Hur viktigt är det att motivera varför man vill göra en undersökning eller varifrån en hypotes härstammar? Enligt både en och två personer inom akademin är detta av avgörande betydelse har jag fått erfara. Men vad skulle det i så fall betyda och varför är det viktigt? (svar: inte vet jag)

I ett uppsatsarbete som jag nyligen slutför har en av mina lärare kraftigt framhärdat i att uppsatsen inte kan bli godkänd om jag inte förbättrar ”tratten” alltså inledningen av uppsatsen där jag från tidigare forskning motiverar varför min undersökning är relevant. Poängen med ”tratten”, eller inledningen, skulle alltså vara att med utgångspunkt från tidigare forskning ge argument för varför min undersökning är värd att genomföras.

Visst kan man tänka sig att man kan motivera sitt utforskande bättre eller sämre utifrån vad man tidigare vet eller att man aktivt tar vid där andra har slutat. Genom att utgå från vad andra har kommit fram till kanske man kan se det som att ”min” undersökning vinner i vetenskapligt förtroende och med utgångspunkt från denna tidigare forskning så kommer man kanske fram till en rimlig hypotes som man vill testa.

Men man kan väl också tänka sig att man vill utforska ett ämne bara för att, bara för att man tycker att det verkar kul/bra/intressant/nödvändigt eller för att man råkar snubbla över ett intressant datamaterial?! Självklart är det inte fel att utgå från vad tidigare studier har angett som angelägna ämnen för fortsatta studier eller att genom en genomgång av det man tidigare kommit fram till mejsla ut en angelägen frågeställning.

Nu kanske jag bakar ihop argumenterandet om ”varför min undersökning är intressant utifrån tidigare forskning” med ”förutsättningarna för min hypotes eller teori” och kanske kan man argumentera för att dessa två att väsensskilda. Men jag vill hävda att bakgrunden till ”varför” och bakgrunden till ”min hypotes” är lika i följande avseende: det är lika oviktigt ur teoretisk synvinkel att ge argument för att rättfärdiga mina val gällande båda dessa aspekter. Och för att riktigt bevisa min poäng så drar jag till med ett citat av Popper som är så vackert att man kan gråta:

[…] Vi kan nämligen säga […] att ur vetenskaplig synpunkt är det irrelevant om vi erhållit våra teorier genom att hoppa till slutsatser utan belägg eller bara råkat snubbla över dem (dvs. genom ”intuition”) eller också genom något induktivt förfarande. Frågan ”Hur kom du på din teori?” är helt och hållet en privatsak i motsats till frågan ”Hur har du testat din teori?” vilket är det enda som är av vetenskapligt intresse. [kursivering i original] (Popper, 2002, s. 131)

Nu kanske du tror att jag är ironisk och det var jag ju så klart i en aspekt; nämligen den att ett citat av en ikonoserad person bevisar något. Jag anser att Popper har helt rätt men att han sagt det gör det inte mer sant än att du eller jag säger samma sak.

Anledningen till att Popper har rätt är för att det som avgör om något är korrekt eller inte just avgörs genom att utsätta hypotesen för test. Oavsett hur många tidigare studier du kan rada upp för att ”bevisa” riktigheten i dina utgångspunkter så kommer detta aldrig att kunna fälla något avgörande rörande din hypotes och undersökning. Inte heller är det på något vis så att en undersökning blir bättre eller viktigare för att andra människor (kallade forskare eller inte) anser så. Självfallet kan det vara så att det av en hel massa människor anses vara högst prioriterat att ta fram ny kunskap om X, och det finns kanske ingen anledning att ifrågasätta alla dessa människors omdöme. Men det är också lika sant att undersökningar utan någon synbar koppling till ett uppmärksammat behov kan visa sig vara nog så viktiga av en eller annan anledning som först blir tydlig någon gång i framtiden. Vill man läsa en intressant bok om sådana exempel så skulle jag vilja passa på att rekommendera följande:

Att upptäcka det oväntade – Om vetenskapliga bakslag och storslagna resultat av Peter Sylwan (Fri tanke 2013)

Jag har ju skrivit om demarkationskriterium mellan vetenskap och det som inte är vetenskap förut och det ovan sagda skiljer sig ju betydligt från just denna diskussion. Men här har vi ett tydligt demarkationskriterium; är anledningen till att du väljer en viss frågeställning eller hypotes ett avgörande kriterium för huruvida din undersökning är vetenskaplig eller inte? Svar: Nej!
Ergo – en frågeställnings vetenskaplighet avgörs inte av varför någon vill besvara den eller varifrån uppslaget till en hypotes kommer.

Popper, K. (2002). Historicismens elände. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.

Den emergenta osthyvel – vetenskapliga metoder för utforskandet av verklighetens olika lager

Thomas Brante och Ingvar Johansson skriver i förordet till Feyerabends Ned med metodologin! att:

”[…] när den moderna fysiken uppkom så gjorde den det tack vare att den bröt mot alla ditintills uppställda metodologier. Feyerabend vill också visa att det inte kan finnas någon universell metodologi, och att vi därför metodologiskt sett måste nöja oss med principen ’allt är tillåtet’.”[1]

Vad gäller den första meningen så är det nog så som Feyerabend säger men det innebär ju inte att också de metoder som man senare har kommit fram till automatiskt är felaktiga. Bara för att vi har haft fel förut betyder det inte att det som vi tror är rätt och sant idag också kommer visa sig fel. Det är förvisso inget vi kan veta nu utan bara i framtiden men vi kan ändå påstå att vår kunskap är kumulativ och att våra metoder idag är långt mycket bättre än de vi hade förut. Många metoder vi använder idag är inte bra och självklart kan många metoder vi i framtiden bli överspelade. Det är också så att många kunskaper vi har haft förut med tiden glöms bort. Att leva av naturen som jägare-samlare eller alla gamla hantverk som med moderna maskiner och tekniker lämnats är exempel på mänskliga kunskaper som vi inte längre besitter, att skriva för hand en mer modern färdighet som är på väg att mista sin ställning. Så frågan om huruvida vi idag har fler kunskaper i någon slags kvantitativ mening är svår att svara på och delvis en fråga om att jämföra äpplen med päron.
Men med detta sagt så kan man nog ändå fastslå att Feyerabends slutsats att ett historiskt utbyte av metodologi automatiskt innebär att också nuvarande metodologier kommer att bytas ut är fel.

Gällande den andra meningen så är min åsikt att det första ledet i meningen är rätt och det andra fel. Det kan inte finnas någon universell metodologi i meningen att samma metoder kan användas för att utforska alla aspekter av verkligheten. Men att där av dra slutsatsen att ”allt är tillåtet” är inkorrekt.
I detta inlägg ska jag försöka förklara varför jag svarar ”rätt” på det första ledet och ”fel” på det andra.

Emergens på emergens på emergens
När bakade du en kaka senast? Eller när blandade du gaserna väte och syre och fick fram ett glas uppfriskande vatten?
Emergens är det ord som inom ”vetenskapliga sammanhang” brukar användas för den process där helt nya fenomen uppträder ur sammanblandningen och mixtrandet med ett antal ingående komponenter. Man kan i och för sig se eller analysera sig fram till att en helhet består av X antal delar men de egenskaper som helheten har är inte bara en förlängning av de ingående delarnas egenskaper utan helt nya – emergenta.
Det är inte så att alla helheter har emergenta egenskaper. Många helheter är helt enkelt summan av de ingående delarna, men här kommer jag enbart att beakta de helheter som uppvisar emergenta egenskaper.

Emergens förekommer ymnigt på alla typer av nivåer i verkligheten runt om oss. Ingredienserna i kakan blandas ihop och utsätts för värme och helt plötsligt antar det hela helt andra egenskaper. Kakan varken ser ut som, luktar, smakar eller fungerar som någon av de ingående delarna utan har nya, emergenta, egenskaper. (Dessutom kan vi här skönja konturerna av en ”tidspil”. Att blanda ihop och baka kakan låter sig göras men att o-baka och o-blanda det hela för att få tillbaka ingredienserna tycks desto svårare. Termodynamikens andra huvudsats spelar en roll i detta)
Atomerna av syrgas och vätgas som du blandade samman i ditt hemmalabb blev som sagt till en vätska. Den vätskan kan du sen utsätta för kyla eller värme och på så vis få den att anta antingen fast- eller gasform. Och som bekant sker övergången (fasövergången för att vara exakt) inte lite när som utan vid vissa väl definierade temperaturer under normalt lufttryck (eller för att vara exakt igen: vid en viss hastighet med vilken molekylerna i vattnet rör sig).
Vill man fortsätta den här leken så kan vi ju plocka isär både våra ägg, vårt mjöl och mjölk och bakpulver likväl som våra syrgasatomer och västgasatomer. Om man får tro det periodiska systemet så kan man ta en proton, en elektron och eventuellt en eller annan neutron och blanda ihop dessa och då få den emergenta produkten väte. Att redogöra för alla de ingående komponenterna i ett ägg är lite värre så det låter jag bli. Men poängen har nog gått fram ändå: emergenta fenomen är en central aspekt av hela vår världs uppbyggnad och funktionssätt.

Länge, och kanske fortfarande, var den så kallade reduktionismen i det närmaste allenarådande inom den ”allmänna” förståelsen av verkligheten. Kanske inte i praktiken eftersom det är svårt att analysera historiska händelser och kräldjurens beteende utifrån en analys av de fysiska komponenternas uppbyggnad. Men ”i teorin” eller i den allmänna förståelsen av ”vetenskapen” så var reduktionismen gällande. Samtidigt har det väl alltid också funnits en motrörelse som velat se ”holismen” som sitt alternativ. Denna holism har på goda grunder ifrågasatts med argumentet att man inte gärna kan ta hänsyn till alla, verkligen alla aspekter vilket alltså i praktiken gör att den så kallade holismen gör en godtycklig avgränsning någonstans.
Ett rimligt alternativ till dessa båda ”extremer” är just konstaterandet av emergenta fenomen, vilken förvisso inte i varje situation kräver att de ingående delarna förstås ned till minsta beståndsdel men som inte desto mindre med emfas hävdar att alla nivåer har sina funktionssätt men att dessa innehåller komponenter vilka fungerar på ett annat vis än helheten samt att denna helhet i sin tur troligen ingår som en del i en annan helhet som på sin nivå fungerar på ett annat vis är de ingående delarna.
Detta gäller alltså till synes på alla nivåer vilket gör att när vi karvar ut ett visst ämne, till exempel kemi, etologi eller organisationspsykologi, så väljer vi en viss nivå, vi försöker att förstå denna i sin egen rätt, vi kanske även försöker förstå de ingående delarna samt nivåns plats i en annan större helhet. Vilket i praktiken handlar om att etologin försöker ta reda på djurens beteende, varför djuret ifråga beter sig på ett visst vis (genom att se till kunskaper inom biologin om hjärnan och hormoner mm) samt hur djurets beteende är den del av hur detta djur beter sig i förhållande till sina artfränder samt till andra djur och miljön i övrigt.

En gång i tiden funderade jag mycket på detta. Jag kunder liksom inte riktigt få mitt huvud runt det hela. Samtidigt som reduktionismen hade en mängd fördelar och starka förespråkare så fanns det en obönhörlig logik i tanken på att det är svårt att förklara tex en historisk händelse med hjälp av fysikens kunskaper. Dessutom fanns det ju uppenbara exempel på emergenta fenomen som H2O:s fasövergångar vilka talade för att det fanns mer i tillvaron att förstå än det som reduktionismen kunde erbjuda.
Så småningom blev min slutsats just att varje nivå av verkligheten har sina egna funktionssätt och måste utforskas i sin egen rätt men att delarna samtidigt ingår i andra ”högre” helheter. Min tanke landade väl i att verkligheten, i alla fall på försök låter sig uppdelar i nivåer av emergenta steg vilka följer på varandra från litet till större. Men också att andra undersökningsområden utgör aspekter av verkligheten som kan skiljas åt, i alla fall i våra försök att förstå, även om de i grunden ingår i samma helhet (tex det mänskliga samhällets utforskande via de olika humanvetenskaperna). I våra försök att förstå världen skapar vi ämnen/undersökningsområden som kanske inte egentligen ”finns” som avgränsade områden i verkligheten, men de tycks i alla fall fungera hyfsat väl i både teorin och praktiken.
Men de stora skilda områdena för utforskande vilar just på det faktum att det är olika emergenta nivåer som undersöks. Och det tyck som att grunden för detta utforskande faktiskt går från litet till större i en hierarkisk ordning som skulle kunna se ut ungefär så här om det är ”allt om djur och människor” vi vill undersöka: kvantfysiken, fysiken, kemin, biologin, etologin (hur gör djur) och medicinen (hur funkar djur) och sedan psykologin, antropologin, sociologin och de övriga samhällsvetenskaperna. Vill man förstå den fysiska världen, i meningen rymden och planeterna, blir följden kanske; kvantfysik, fysik, kemi och kosmologi. Vidare, något vid sidan om, blir historia och paleontologi en människo- och naturkunskap som behandlar det som varit medan humaniora av allehanda slag handlar om människans tänkande om sig själv.

Denna beskrivning av verklighetens och vetenskapernas progression från grunden och uppåt ska kanske främst ses som en hyfsat rimlig blid och inte som skrivet i sten, men att man kan ”gå nedför och uppför” i förståelsen och därmed ge en mer helhetlig bild av en del av verkligheten anser jag vara ställt utom allt tvivel. Att beskriva människans tankar så som bara varandes elektriska och/eller biokemiska signaler i en klump kött kan ju tyckas något torftigt och enögt men att ta med denna aspekt som en del av förståelsen av människans tänkande ger oss en mer fullständig bild av detta fenomen än bara den ”vanliga psykologiska”. 

Om vi för en stund antar att det ovan sagda är riktigt och nu går vidare till utforskandet av dessa lager av verkligheten så är min slutsats den att de olika nivåerna kräver sina respektive metoder (och teorier) för att utforskas. Förvisso finns det metoder, som till exempel experiment, som kan användas på många av nivåerna. Men det finns inte en metod som kan användas för utforskandet av alla delar och aspekter av verkligheten. I detta har alltså Feyerabend helt rätt. Men här av följer inte att vilken metod som helst kan användas, att ”allt är tillåtet”! Feyerabend tycker kanske att han argumenterar väl för denna slutsats i sin bok, men min åsikt är att han inte på långa vägar visar att det är på det sättet. Faktum är att han inte ens har huvudfokus på hur metoder har utvecklats utan snarare försöker visa att ny kunskap om världen har producerats trots att man hållit fast vid felaktiga teorier om hur saker och ting förhållit sig. Kanske använder Feyerabend termen metodologi som en samlingsterm för både metoder och teori men det är svårt att avgöra eftersom han inte är speciellt noga med sina definitioner eller resonemang (Ned med metodologin är inte en bok jag rekommenderar att du slösar tid på om du inte vill påbörja ett specialintresse för denna författare). För övrigt är det i mitt tycke logiskt ohållbart och praktiskt orimligt att tänka sig att vilken metod som helst skulle fungera för att skaffa sig kunskap om valfritt område. Ett sätt att testa detta vore att ta en frågeställning och sedan försöka besvara denna genom att applicera ett antal olika metoder varpå man försöker utvärdera resultaten. Om frågeställningen berör tex konstruktionen av en bro över ett stup så tror jag att det ganska snabbt kommer att framgå vilken av metoderna som är bättre och vilka som är sämre...

Om vi utgår från att man faktiskt vill ta reda på saker om verkligheten så måste man försöka att genom trial-and-error utveckla metoder som fungerar och sedan metoder som fungerar ännu bättre. Detta har vi genom århundradena gjort. Många metoder har utvecklats och förfinats men många metoder har också övergivits och många har uppkommit. Många metoder har testats först inom ett område för att sedan testas inom andra. Kanske har metoden kunnat användas rakt av eller så har själva grundtanken kvarstått men den exakta användningen har anpassats till den nya nivån.

Lättast blir detta kanske att exemplifiera med metoden experiment. Om vi vill undersöka en hypotes inom fysiken så genomför vi ett experiment – Håller bron för 100 kilo? Vi testar och får ett ja eller nej. Experiment kan ju som bekant också användas inom andra områden: Einsteins förutsägelse om att ljuset skulle böjas på sin väg förbi solen testades genom iakttagelser och påföljande beräkningar vid solförmörkelse och vill vi veta om köttdjur växer snabbare om man ger dem antibiotika ja då blandar vi i det i maten för några av kossorna men inte för alla och sen vet vi. Experiment är en oerhört kraftfull metod som genom anpassning till respektive område har gett oss en oöverskådlig mängd ny kunskap. Men experiment fungerar inte överallt. Dels är det inte möjligt att applicera experimentella metoder på historiska studier så som paleontologi, kosmologi (i meningen kosmos utveckling) och helt vanlig mänsklig historia. I angränsande ämnen kan man genomföra experiment vars slutsatser kan användas för att förstå historiska händelser bättre. Och vi kan jämföra historiska händelser som har mycket gemensamt med varandra och på så vis använda de olika händelserna som naturliga experiment. Men i studiet av själva de historiska händelserna är det inte möjligt. 

I andra fall finns det praktiska eller etiska hinder så som att sätta 10.000 personer på en viss diet i ett år och jämföra dessa med 10.000 andra som själva väljer sin kost eller att sätta 100 barn på tunga droger för att se hur de utvecklas i jämförelse med en annan grupp av 100 barn som får en annan behandling…

Slutsatsen av detta är att det inte finns någon metod som går att applicera på utforskandet av alla nivåer av verkligheten men att det där emot är en självklarhet att man för varje nivå bör sträva efter att utveckla och använda de bästa metoderna. Att vilken metod som helst funkar, att ”allt är tillåtet” är bara löjligt men exakt vilka metoder som är de bästa är en fråga som beror på vilken nivå vi vill undersöka samt rent konkret beror på hur långt vi har kommit i metodutvecklingen. Att det existerar olika nivåer i verkligheten kommer sig av emergensen av nya egenskaper och på grund av detta blir det nödvändigt att anpassa metoderna till den nivån som ska undersökas. Metoderna ska via trial-and-error utvecklas mot att ge bättre och bättre svar men verklighetsnivån/undersökningsområdet sätter gränser för vilka metoder som går att använda. Dels finns det logiska gränser, som att experiment inte fungerar för historiskt utforskande eller beskrivningar. Dels finns det praktiska, etiska eller andra gränser för vilka metoder som kan användas varför det ”teoretiska bästa” metoden får stå tillbaka för den bästa metoden som faktiskt är möjlig att använda.

En annan aspekt av varför olika metoder fungerar olika väl på olika områden är på grund av att olika områden karaktäriseras av olika stor grad av determinism (om man kan säga så…) men detta får bli ämnet för ett annat inlägg.

---

[1] Feyerabend, Paul. Ned med metodologin! – Skiss till en anarkistisk kunskapsteori. Zenit – Rabén & Sjögren. Stockholm 1977

Flugan i katedralen

Året är 1909. En ung man sitter i ett mörktlagt rum och väntar på att hans ögon ska vänja sig vid mörkret. Studenten heter Ernest Marsden och är på god väg att göra en av de centrala upptäckter i den process som ska leda fram till en ny förståelse av atomernas uppbyggnad. Han följe de instruktioner som han fått och efter tjugo minuter gör han sig beredd, han lägger ögat mot mikroskopets okular och tänder en mycket ljussvag lampa. Ljuset går genom en tunn glasskiva och genom linsen förväntar sig han att få se enstaka sporadiska gnistor men det han istället får se är en kontinuerlig ström av små ljusblixtar som dyker upp i en takt av cirka en per sekund. Han tycker att det liknar gul-grönaktiga stjärnor som blinkar till på en natthimmel och eftersom resultatet är så oväntat dröjer han med att informera sin professor Ernst Rutherford i en vecka för att under tiden genomföra observationen fler gånger för att försäkra sig om att han inte misstagit sig. Rutherford har tilldelat Marsden uppgiften mesta för att på allvar konstatera att hans gissningar kan avfärdas men istället visar Marsdens observationer just att atomerna är uppbyggda av oändligt små partiklar, att de har en kärna kring vilken det cirkulerar andra partiklar men att det mesta av atomen består av tomrum.[1]

Trots att detta lilla nedslag i en drygt hundra år gammal berättelse är långt från heltäckande tror jag ändå att man kan göra ett par poänger kring vad vetenskap är genom att se lite noggrannare på den.

Med andra medel
För att börja i någon ändå så gör Marsden sin upptäckt med hjälp av ett instrument som är utvecklat just för att övervinna de hinder som våra normala sinnesorgan vid en viss gräns obönhörligen stöter på. Om det var Galileo som först vände kikaren upp mot natthimlen törs jag inte ta gift på men sant är att vi kan bygga fysiska hjälpmedel som gör att vi kan se längre, göra nya saker och ta reda på mer om världen. Till de hjälpmedel som vi använder måste man också räkna de metoder som används i utforskandet, det vill säga delvis hur instrumenten används men också delvis på vilket sätt, med vilka medel och i vilken ordning undersökandet av världen görs.
Det första jag vill poängtera är att detta bruk av instrument och metoder utgör en förlängning av de ”instrument” och ”metoder” vi från början är utrustade med, det vill säga våra sinnesorgan och vårt intellekt. Vår medfödda kunskap och vår förmåga att ta in information, skönja mönster och genom försök-och-misslyckanden hitta ny kunskap tar oss långt. Men vid någon punkt krävs det mer för att kunskapen ska fortsätta utvecklas och här tar vi till systematiserande, metod- och instrumentutveckling. Detta är en del i det som gör denna typ av kunskapssökande till vetenskapligt- till skillnad från helt vanligt kunskapssökande men det innebär en gradskillnad mot vad vi utan hjälpmedel kan åstadkomma, inte en artskillnad.

Teori och tolkning
Vidare är det slående hur beroende Marsdens observation var av en teori för att förstås. Att genomföra samma observation utan någon som helst teori om vad det observerade betyder skulle lämna observationen fritt hängande. Att observationen tolkas i ljuset av en teori är själva grundförutsättningen för att denna observation blev betydelsebärande i direkt anslutning till observationen.
Man kan absolut tänka sig att observationen gjordes utan att en utvecklad teori som tolkningsram fans tillgänglig eller till och med i ”frånvaro” av teori. Samma observation hade naturligtvis varit möjlig men utan teorin hade processen med att tolka vad observationen betydde tagit helt andra vägar. Kanske hade man till slut kommit till samma svar eller så hade observationen fallit i glömska (detta är ju kontrafaktiskt och omöjligt att veta i det aktuella sammanhanget men alternativen är rimliga att tänka sig).
Jag skriver ”frånvaro” av teori eftersom det inte kan existera observationer som är helt teorilösa. Termen teori används här i vid mening och syftet är att poängtera att våra sinnesorgan inte bara ”kan ta in” observationer ”helt objektivt” utan att det är ett faktum att alla sinnesintryck tolkas av nervsystemet och hjärnan. Graden av tolkning är dock mycket skiftande och i detta exempel handlar det om en teoribildning kring atomen som var under utveckling under denna period. Men här måste vi notera att den bakomliggande teorin kan se mycket olika ut beroende på dels stadie i undersökningsprocessen och dels beroende på vilket ämne det handlar om. Det kan sträcka sig från Einsteins relativitetsteori till att bara handla om att observationen i fråga är meningsfull att notera och det observerade värt att beskriva, och allt där emellan.
I praktiken kan det vara teorin som förutsäger vilka observationer som är (borde vara) intressanta att göra och där med vilka metoder som ska användas. Men ordningen kan också vara den motsatta. Vidare kan teori också skada observationerna i meningen att bruket av redan falsifierad teori alternativt inte speciellt rimlig teori placerar observationerna i en felaktig kontext och därmed hindra eller obstruerar en rimligare tolkning. Detta är, enligt min åsikt, tyvärr ofta fallet inom samhällsvetenskapen i vilken ”teorier” av allehanda slag återbrukas i samma eller lätt omarbetad form trots att de visats föga värdefulla i en process som mer liknar modets växlingar än en kumulativ process av bättre och bättre vetande.
Teorier är alltså alltid en del av den vetenskapliga processen men omfattningen av teorin kan variera kraftigt. Teorin kan ge förutsägelser om framtida upptäckter men om observationerna inte stöder dessa förutsägelser så blir slutsatsen att teorin inte är korrekt (här finns det dock en hel del ”om och men” som vi dock inte ska gå in på). Teorin är dock alltid en del av tolkningen av observationer och data även om detta kan vara i större eller mindre grad. Observationer i ljuset av en mycket outvecklad teori kan fortfarande vara intressanta som fakta medan teorier som i stort saknar grund i observationer bara är lösa spekulationer, om ock rimliga och spännande sådana.

Två vägar till kunskap
Ett tredje konstaterande är att Marstens observation just är en observation. Han observerar ett utsnitt ur verkligheten och beskriver detta och på grundval av de teorier som man hade fick observationen betydelse. Det rörde sig inte om ett experiment av det slag man normalt tänker sig när man utifrån en tanke om lämpligt utfall (målstyrning) ser om det alternativ man väljer ger de resultat man vill åt. Utan det handlade om att observera och beskriva en del av verkligheten. Visst fanns det en hypotes (att man skulle få se sporadiska gnistor vilken i detta fall visade sig vara felaktig) men hur intressant hypotesen än är så fyller den logiskt sätt ingen essentiell funktion i observationen och beskrivningen. Marsdens arbete är på det principiella planet mer likt Linnés beskrivningar av olika växter än den instrumentmakares arbete av försök-och-misslyckande som utvecklat mikroskopet han använde.  Jag har varit inne på detta tema i tidigare inlägg men jag anser att det tål att upprepas. Som jag ser det så finns det två huvudsakliga empiriska vägar till kunskap: observationer och beskrivningar av fysiska, psykiska eller sociala fakta respektive målstyrda försök att finna det bästa sättet att nå målet. I båda fallen kan man dock gå vidare och försöka ta reda på hur genom olika metoder, så som experiment, historiska undersökningar mm och man vill försöka förklara varför i ljuset av någon typ av teori.
Den viktiga poängen som jag vill föra fram är den att det i grunden bara finns två vägar till empirisk kunskap, nämligen de nämnda beskrivande respektive målstyrda och att det för båda gäller att man via goda metoder och trovärdiga data vill ta reda på hur och varför.
För båda dessa två alternativ missförstår man dock inom skilda delar av vetenskapen och samhällsdebatten implikationerna av detta.
För de flesta är ett målstyrt vetenskapligt arbete fullt legitimt och dessutom ivrigt påhejat när det handlar om det bästa sättet att bygga en bro, en mobilsatelit eller en bränslesnål bil, men inte när det handlar om det bästa sättet att nå fram till sociala eller politiska mål. Missförståndet här handlar om att det är vanligt att den målstyrda forskningen kring sociala eller politiska mål misstänkliggörs som legitimt vetenskapligt värv. Självklart kan man på etiska, politiska, praktiska eller andra grunder ifrågasätta målsättningen som driver denna forskning men själva principen att försöka finna det bästa sättet att nå fram till målet i fråga är densamma som för den målstyrda forskningen kring den bästa bron.
Gällande beskrivande forskning ses denna som mindre viktig eller till och med direkt ovetenskaplig inom delar av samhällsvetenskapen. Här tror man att det centrala och det vetenskapliga är att ”använda en teori” och att deskriptiva studier inte ska göra sig besväret. Men som sagt så är dessa helt grundläggande för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att utveckla teorier som kan förklara samhälleliga fakta och fenomen på precis samma grunder som att en beskrivning av en näpen ängsblomma är centralt för att förstå och förklara naturens mångfalt, släktskap och utveckling.  

---

[1] Cathcart, Brian (2006). Flugan i katedralen – hur en liten grupp vetenskapsmän från Cambridge vann kapplöpningen om att först lyckas klyva atomen. Santérus förlag, Stockholm. 

Målstyrning och metodval

När den fråga man vill besvara i en undersökning är bestämd blir det framtida svaret till det mål man vill uppnå med undersökningen. Det är nu detta mål som bestämmer vilka metoder som man kan, bör eller måste använda för att nå till målet - frågans utformning bestämmer i vilken riktning svaret ska finnas och detta blir till en målstyrning av metodvalet. Så oavsett om undersökningens syfte, om svaret på frågan, gäller en beskrivning av en del av verkligheten eller en målstyr undersökning i sig (alltså "Hur bygger man den bästa bron?") så styrs valet av metoder av det kommande svaret.

Vill jag besvara frågan "Hur bygger man den bästa bron?" så kan de metoder jag väljer att använda för att besvara frågan omöjligen handla om hur man på bästa sätt sätter en bedövning, beskriver en blomma eller organiserar en grupp elever. Svaret avgör vilka metoder som ska väljas.

Men med detta sista "ska" menar jag inte att valet av metod för den skull är något självskrivet. Tvärt om är valet av metod en fråga om kumulativ och ibland stokastisk utveckling genom en process av trial-and-error. Metoden som väljs kommer att ge vissa svar. En annan metod hade troligen givit andra svar. Men vilka svar är bäst? Det avgörs beroende på sammanhang men rimligen både genom konfrontation med verkligheten samt genom analys, diskussion och jämförelse.

De metoder som i praktiken väljs avgörs i någon grad av den teoretiska inramningen. Vilar ämnet i fråga tungt mot en utvecklad teoribildning blir metoderna kanske de "gamla vanliga" medan en undersökning av mer jungfrulig mark kanske öppnar för test av olika metoder på samma problemställning. Vidare kan ämnen som vilar tryggt på välutvecklade teorier och metoder ibland genomgå drastiska förändringar genom applicerande av nya metoder på den gamla frågeställningen, metoder som helt plötsligt tycks ge riktigare och bättre svar på frågorna. Med detta kommer även teorierna gällande frågeställningen att omvärderas och ändras.
Men man kan också tänka sig att nya teorier kring ett ämne leder till att man tolka svaren på frågorna i ett annat ljus. Troligen sker här också en ändring av även metoderna i någon form eller av det material/de data som man använder. Men hur detta ser ut i verkligheten är en empirisk fråga och alla försök till generella beskrivningar (som T. Kuhns "De vetenskapliga revolutionernas struktur" mf) tycks mig vara tämligen bortkastade försök att generalisera en i tid och rum mycket komplex företeelse (vetenskapernas verkliga historiska utveckling) till en mer hanterlig berättelse som dock genast blir verklighetsfrämmande.

Varför detta är intressant att fundera över anser jag vara just på grund av att det klarlägger förhållandet mellan fråga, svar och metod. En fråga är en fråga. Bättre eller sämre avgörs dels av syftet och dels av personliga preferenser. Men frågan kan ge upphov till vetenskapliga svar i det fall då vetenskapliga metoder används för att komma fram till svaret. Och vetenskapliga metoder är sådana vilka via en process av trial-and-error utvecklas till att ge de svar som är bäst av de svar som kan ges (eller har givits). Detta är en process som aldrig kan sägas vara avslutad men jag tror dock att man i många aspekter kan anse att det bästa svaret (till och med det sanna svaret) har uppnåtts så långt vi nu kan bedöma men att det inom andra områden fortfarande sker en kumulativ utveckling mot bättre och bättre svar samt att det för vissa områden faktiskt mer går i cirklar eller till och med går bakåt - med detta beror i förekommande fall på att man bortser från huruvida svaren kan testas och falsifieras alternativt att man av politiska eller andra skäl bortser från att svaret är falsifierat och ändå håller fast vid det.
Att nogsamt försöka avgöra vilka som är de bästa metoderna samt hur detta ska avgöras är alltså helt centralt för om ämnets utveckling kumulativt går mot bättre och bättre svar eller inte.

The checklist manifesto

Något så enkelt som en checklista kan i många sammanhang vara det som skiljer ett bättre utfört arbete från ett sämre och ibland till och med vara det som avgör frågor om liv och död! Det hävdat och visar Atul Gawande i boken The checklist manifesto – How to get things right[1].

En text om checklistor skulle kunna vara en otroligt torr och stackatoaktig historia (som detta inlägg kanske kommer att vara) men Gawande har valt att lägga fram sitt manifest för checklistan i form av en berättande essä där han blandar utforskandet av checklistor användning i olika branscher med historier där checklistor spelat en central roll för att undvika felslut och katastrofer.
Boken förmedlar faktiskt ett extremt viktigt budskap och jag rekommenderar kraftigt att du läser den om du har ett yrke som innehåller moment av osäkerhet och risk – ju större desto större anledning att läsa! Trots det viktiga och kanske torra budskapet är boken lättsam och rolig att läsa.

Det finns också ett flertal bra föreläsningar av Gawande att se eller lyssna på på nätet, tex:

https://www.ted.com/talks/atul_gawande_how_do_we_heal_medicine

https://www.youtube.com/watch?v=CGwOMM896Po

https://www.youtube.com/watch?v=QjhG17YbFGI

https://www.youtube.com/watch?v=3dCk44YyB3E

https://www.youtube.com/watch?v=s0hhpdPCq4Y

https://www.youtube.com/watch?v=SUEjCYmawC4

https://www.youtube.com/watch?v=KUeIW46YIXA

Gawande som är kirurg arbetade, förutom på sitt sjukhus, inom WHO för att främja säkrare operationer och kom där att utveckla en checklista just för att göra operationer säkrare. I detta arbete undersökte han hur checklistor används inom olika branscher för att säkerställa att arbetet blir rätt utfört och för att undvika eller minska effekterna av (oförutsedda) negativ händelser. Främst hämtar han exempel från flygbranschen som under lång tid arbetat med checklistor, men också från byggbranschen och från finansbranschen samt några kortare exempel från andra branscher. Från flygbranschen hämtar han idén om att ha en ”baschecklista” som används varje flygning samt olika specialanpassade checklistor för olika typer av extraordinära händelser som kan uppkomma. Från byggbranschen hämtar han idén om en checklista för vilket jobb som ska göras i vilken ordning samt en checklista för vem som ska prata med vem för att göra de olika professionerna på ett bygge till ett team som talar om arbetet som de ska utföra för att på så vis uppmärksamma potentiella problem samt hitta lösningar på uppkomna dito.

Här ska jag dock inte referera bokens hela innehåll så mycket mer utan jag vill istället sammanfatta vad Gawande har att säga om vad som utgör en bra checklista, vad som skiljer en bättre från en sämre samt vilka olika typer av checklistor det finns och hur olika checklistor passar för olika typer av professioner.

En skillnad som finns mellan olika typer av arbeten och därmed mellan olika typer av checklistor, som Gawande inte lägger så stor emfas vid, är om det handlar om mer odramatiskt arbete som utvecklar sig och pågår under än längre tid (så som ett husbygge) eller om det handlar om arbeten som har en mer dramatiskt karaktär som pågår under en kortare tid och innehåller ett relativt stort mått av osäkerhet och risk (så som att flyga ett flygplan eller att genomföra en operation). Gawande skriver om de olika checklistorna men poängterar eller utvecklar inte nog skillnaden mellan dessa, i mitt tycke. Den typ av checklista som blir aktuell i en operationssal eller vid ett motorhaveri över Atlanten skiljer sig från den då nästa etapp i byggprocessen ska påbörjas.
En annan aspekt som Gawande inte skriver så mycket om är bruket eller behovet av checklistor inom arbeten där mänskliga relationer utgör det centrala i arbetet, så som inom utbildning och kanske handel och service av olika slag. Att emfasen ligger på de mer riskfyllda är rimligt men Gawandes exempel med byggbranschen ger ändå anledning att anta att checklistor också har en plats att fylla inom mindre riskfyllda branscher, som ett sätt att kodifiera den bästa praktiken och utgöra att sätt att kontrollera att denna bästa praktik också genomförs.

En poäng som Gawande för fram vad gäller checklistans plats i praktiken är att många saker vi gör involverar stora mått av osäkerhet och komplexa problem. Delvis hör det till verklighetens natur och delvis därför att många av dagens yrken är så specialiserade och komplicerade att det är omöjligt för en person att ha alla kunskaper i huvudet.
Det är inte möjligt att ha detaljerade checklistor över allt som ska göras i alla tänkbara fall eftersom man inte vet vilka problem som kan tänkas uppkomma och därmed inte hur de ska lösas. Istället ska alltså checklistan hjälpa till att få folk att prata med varande, att bygga ett team, samt att genom baschecklistan se till att de åtgärder som man vet alltid bör utföras utförs. Har man vidtagit grundläggande åtgärder och om man ser till att människor talar med varandra så har man samtidigt minskat risken för att saker ska gå fel på grund av dessa orsaker och därmed kan man anta att man också förebygger att andra fel uppkommer.

Så hur menar då Gawande att en bra checklista ska tas fram och se ut?

I arbetet med att ta fram en checklista för säkra operationer utforskande Gawande tidigare framgångsrika strategier för att motverka folkhälsoproblem. Här finner han att de åtgärder man vidtagit har varit enkla, mätbara och gett stor utdelning i förhållande till insatserna.
En annan viktig del av insatserna man gjort är att de också förändrar ”kulturen”, det vill säga det vanliga sättet man tidigare gjort saker (tex att man tvättar händerna noggrannare och vid fler tillfällen än förut).

Med detta som bakgrund och med kunskapen och andra branschers checklistor utformar Gawande en första version. Han upptäcker då att det inte är enkelt att få ett arbetslag/team att stanna upp och gå igenom checklistan. Det fanns ett motstånd mot checklistan som han menar grundar sig att checklistan tolkas som ett hot mot aktörens (kirurgens, narkosläkarens, etc) professionalism, kunskap och makt att avgöra hur arbetet ska genomföras. Men också tiden det tog att gå igenom checklistans steg utgjorde ett problem.

Att överkomma den första typen av problem var dels en fråga om kulturförändring. Viss makt hos tex en kirurg minskar faktiskt i och med att checklistan kontrollerar om alla steg som ska tas faktiskt utförts (och det bör inte heller vara kirurgen själv som kontrollerar utan lämpligen en annan i teamet). Checklistan gör arbetslaget till ett team som är mer samspelt och som arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål. Checklistan suddar inte ut skillnader i rang och ändrar inte på vem som gör vad men den fördelar makten mer jämt i teamet och gör deltagarna just till ett team.
Att överkomma problemen med den tid som det tar att gå igenom checklistan handlade om att ta fram en checklista som är lagom lång. En sådan checklista måste innehålla de viktigaste punkterna men att avgöra vilka de viktigaste punkterna är är inte helt lätt. Det är en fråga dels om kunskap om vilka procedurer som, i fallet operationer, är viktigast för att minska risker och dels en fråga om trial-and-error (för Gawandes operationslista innebar det en lista på 5-9 punkter som tar ca 60-90 sekunder att gå igenom).

Inom en bransch där man vill utveckla en checklista krävs det att man vet, eller i annat fall tar reda på, hur man bör göra och vad som alltså ska stå på checklistan. Här finns det i praktiken ett problem menar Gawande i och med att man inom medicin, utbildning, juridiken, finansvärlden och inom en massa andra branscher, till skillnad från inom flyget, inte utreder sina misstag och försöker hitta de bästa lösningarna. En förklaring till detta är att de fel som uppkommer för den enskilde yrkesutövaren kanske bara drabbar en eller ett fåtal personer i taget. Att detta misstag på en övergripande nivå kanske drabbar många blir aldrig tydligt för de inblandade. De fel som begås måste alltså dokumenteras och kommuniceras, gärna till en central instans vars arbete det är att analysera och systematisera dessa lärdomar och översätta dem till enkla och användbara handlingsregler.

För att checklistan ska fungera som ett stärkande av teamet är det centralt att genomgången av den sker verbalt med hela teamet delaktigt. Det är alltså inte så att en deltagare i teamet tyst kan kontrollera och bocka av punkterna, då fungerar inte checklistan som det är tänkt.
Gawande menar att man inom den medicinska praktiken är allt för inriktad på att använda bra ”delar”; man vill ha de bästa medicinerna, den bästa utrustningen och de bästa läkarna. Men man lägger mycket liten vikt vid att få alla dessa delar att arbeta tillsammans på bästa sätt. Att optimera delarna är inte det bästa sättet att skapa det bästa systemet. Men att använda en checklista kan vara ett sätt att få delarna att arbeta tillsammans som en helhet.

Centralt för en bra checklista är att den är precis. Checklistor ska vara effektiva, praktiska och lätta att använda även i de mest besvärliga situationer. De ska påminna om de viktigaste stegen som måste utföras, de steg som även kunniga professionella aktörer kan missa. Checklistan hjälper ingen att flyga ett plan men den hjälper piloten att minnas och utföra de kritiska steg som kan glömmas bort.

Ordval och språk ska vara enkelt och exakt och man bör använda de yrkesspecifika ord man normalt använder i arbetet.

Utseendet på checklistan är också viktigt. Det bör få plats på en sida och vara fritt från olika färger och distraherande utformning – enkelt och tydligt uppställt.  

Men det är också viktigt att ha i minnet att checklistans makt att verka positivt är begränsad. Checklistan kan hjälpa experter att komma ihåg hur de ska handskas med komplexa problem och att göra prioriteringar samt att de samverkande personerna ska fungera bättre som ett team. Men checklistan fungerar som det är tänkt först i händerna på personer som är villiga att använda den och låta sin kultur förändras.

När man utformar en checklista måste man också bestämma sig för en av två möjliga varianter: ”göra – checka av” eller ”checka av – göra” (”do – confirm” eller ”read – do”).
Med en göra – checka av-lista gör man de uppgifter som man vet att man ska göra för att sedan stanna upp och tillsammans kontrollera att alla uppgifter är gjorda och så klart annars utföra dessa då misstaget i och med checklistan uppdagas. (Gawandes lista är en ”göra – checka av”)
Med en checka av – göra-lista så börjar man med listan vartefter punkterna genomförs (så som tex många av flygets checklistor eller ett matlagningsrecept).

Sammanfattat

En checklista ska:

·         Vara kort, koncis och precis.

·         Vara lätt att använda.

·         Få plats på en sida, vara tydlig och använda ett språk som är bekant.

·         Antingen vara en göra – checka av eller en checka av – göra.

·         Innehålla alla kritiska punkter men samtidigt inte vara längre än att den kan gås igenom på en kort tid. Checklistan får inte upplevas som ett hinder.

·         Anpassas till typen av bransch och det arbete som ska utföras.

·         Fördela makten i gruppen och därigenom verka för en ändrad kultur, se till att personer pratar med varandra och att individerna arbetar tillsammans som ett team.

Vilken effekt hade då egentligen Gawandes checklista på de sjukhus där den testades?
I den vetenskapliga studien för att testa checklistan för säkrare operationer deltog åtta sjukhus från hela världen, från landsbygd till storstad och från de fattigaste områdena i utvecklingsländerna till de rikaste i västvärlden.
Antalet komplikationer sjönk i snitt med 35% och dödligheten med 47%!

Vad skulle man kunna åstadkomma med en checklista i din bransch?
Vad skulle du kunna åstadkomma med en checklista på ditt jobb?!

---

[1] Gawande, Atul. The checklist manifesto – How to get tings right. Profile books. London 2011.

Allt är enklare i backspegeln

Tänk dig utvecklingen av de första ångmaskinerna. Eller Spinning Jenny. Eller förbränningsmotorns utveckling från den kunskap som fanns om ångmotorer och tryck över till de första Automobilerna till dagens datamaskiner-på hjul-bilar. Eller för all del mitt favoritexempel med kunskapen om att svampen kremla måste förvällas tre gånger innan den går att äta.
Går det ens att föreställa sig vilka oceaner av tid (eller antalet illamåenden) som lagt ned på att testa olika idéer som sedan visat sig inte fungera eller i bästa fall fungera ”så där” för att sedan test igen och igen. Hur många idéer och test har inte snabbt slutat på skräphögen och hur många återvändsgränder har inte uppdagats efter en oändlighet av hopp och förtvivlan?

Är det då inte märkligt att vi idag kan sätta oss för att lära oss hur våra maskiner har utvecklats och till och med kanske lära oss att bygga de flesta av dem inom loppet av kanske veckor, månader eller max år?
Att lära sig om och bygga en enklare förbränningsmotor är inte en omöjlighet med tillgång till lite praktiskt förnuft, pengar till delar och rätt verktyg och redskap. Men ändå tog det säkerligen många människoliv i tid att utveckla den första förbränningsmotorn (beroende på var man väljer att sätta starten för historien). 

För mig är detta dels ett skäl att känna ett stort mått av vördnad inför våra förfäders strävanden – och då självklart inte bara för de maskiner som våra förfäder frambringat utan för allt gott som de gjort. För det andra visad det också på den fundamentala skillnaden mellan processen då en ny teknologi (i bred bemärkelse; fysisk, social eller mental) frambringas och då en känd teknik lärs på nytt av en person som inte redan känner den. Processen att frambringa en ny teknologi är en syssla som är väsensskild från processen att lära in denna teknologi när den redan finns. Om jag idag sätter mig för att försöka uppfinna en ny teknologi finns det inget sätt på vilket vi kan försöka approximera när den kommer att vara klar eller ens om den kommer att bli klar och hur den i så fall till slut kommer att se ut och fungera. Men jag kan lära mig hur en cykelväxel fungerar och kanske också bygga en på några timma till kanske någon dag eller så.

Vår kumulativa kunskap bygger på detta faktum. Visst glömmer vi också. Vi glömmer gamla teknologier under historiens gång då nya teknologier och/eller levnadssätt gör att de gamla teknologierna blir utkonkurrerade. Vissa av dessa gamla teknologier kanske vi skulle vilja ha kvar av krassa ekonomiska eller praktiska skäl medan andra gamla teknologier vore roliga att ha kvar mer i underhållssyfte och ytterligare andra kanske det bara är bra att vi glömt. Och om de glömda teknologierna är fler än de nya som vi idag på något sätt kan räkna med att vi besitter tror jag är omöjligt att veta eller ta reda på. Men våra ackumulerade kunskaper idag befinner sig i vilket fall som helst på en kvalitativ nivå som saknar motstycke – vilket jag alltså vill mena beror på just att vunnen kunskap kan läras in på en bråkdel av den tid som det tog att frambringa den vilket gör att vi sedan kan bygga vidare och vidare och vidare. 

Även om det finns en hel del mönster och stig-beroende och annat som göra att man, i alla fall på statistisk sannolikhetsnivå, kan förutsäga framtida händelser så existerar det en fundamental osäkerhet rörande framtida nyheter. Att med möda testa sig fram för att efter X antal misslyckanden och återvändsgränder till slut ha en fungerande teknologi tillgänglig är i en viss mening att frammana den deterministiska strukturen hos teknologin i fråga. Vår värld styr ju som bekant av ett antal naturlagar och det tycks även finnas en del ”lagar” eller åtminstone mönster även inom de sociala delarna av verkligheten. I någon mening så hittar vi ju dessa lagars och mönsters applikation i det att vi utvecklar en teknologi som fungerar. Och, och detta blir kanske något av en tautologi men, en teknologi som inte fungerar bryter mot någon lag/något mönster och därför fungerar den inte. 

Om man accepterar detta resonemang så kanske det ligger nära till hands att tänka sig att ”alla teknologier, historiska som framtida” finns i var sitt exemplar i Platons grotta. En sådan slutsats vill dock inte jag hävda – eftersom det mest känns löjlig och i vilket fall som helst inte går att varken bekräfta eller dementera. Jag vill bara mena att givet att det finns lagar och mönster som bestämmer funktionen av vår värld så måste teknologier följa dessa för att fungera. Att hitta en speciell teknologis funktionssätt för första gången är en mödosam process eftersom vi inte känner till allt om hur vår värld fungerar. Men när vi en gång har hittat en fungerande lösning blir vägen från start till ett nytt fungerande exemplar av denna teknologi sju reson lättare eftersom vi nu sitter på facit och slipper testa oss fram men allt vad det innebär. Vi har uppdagat en fungerande struktur och vi kan kopiera den med visshet om vilka steg som ska tas i vilken ordning och utan all den trial-and-error som krävdes vid det första försöket.

PS. Jag använder som du noterat teknologier i bred bemärkelse med avsikten att detta resonemang tänks gälla för teknologier av vitt skilda slag; så som en maskin, ett sätt att jaga eller odla, ett sätt att använda ett språk eller bygga en organisation. Kanske får jag äta upp och ta tillbaka denna breda definition av teknologi om det visar sig att detta resonemang inte alls är tillämpbart på annat än materiella ting. Men i så fall har mitt resonemang åtminstone haft det positiva med sig att ett sämre sätt att beskriva världen har utmönstrats (alltså detta mitt resonemang) och kanske att samtidigt ett bättre sätt att beskriva världen har producerats.

PS 2. Platons grotta.
Tanken om att det på något vis finns sanna, exakta exemplar av teknologier eller artefakter men att vi i sinnevärlden, liksom i Platons grotta, bara ser vaga återspeglingar av dito är förvisso inte en tanke som kanske attraherar så många nu för tiden. Dock finns det åtminstone två moderna spår som på något vis kan kopplas till denna tanke (Nota bene! Utan jämförelse med varandra):
1. Den svenska agrarhistorikern Janken Myrdal har i en lång essä publicerad i tidskriften Folkets Historia (volym 32-33, 2004-2005) med titeln Motsatstänkandet i praktiken argumenterat för en tolkning av utvecklingen av historiska artefakter och teknologier så som varandes framträdelseformer av idévärldens original (om jag nu inte misstolkar Myrdal).
2. Matematikerna Kurt Gödel framlade med sitt ofullständighetsteorem (1931) bevis för att det i varje formellt system inom aritmetiken finns sanna satser som inte går att bevisa. Den filosofiska grunden Gödel stod på var platonismen. (För en intressant redogörelse för Gödel och hans teorem se tex: Ofullständighet. Kurt Gödels bevis och paradox, av Rebecca Goldstein. Nya Doxa 2005)
Vad gäller 1. så anser jag Myrdals tolkning är märklig och att det är svårt att se vad den tillför vår kunskap om teknikens utveckling samt att den är omöjlig att bekräfta eller dementera. Vad gäller 2. så är mina kunskaper om Gödels teorem och de filosofiska grunderna för densamma alltför rudimentära för att jag ska våga fälla något slutgiltigt omdöme. Man kan kanske tänka sig att Gödels teorem är rätt trots, och inte tack vare, kopplingen till platonismen. Men som sagt är jag för okunnig för att veta.
Men trots det vill jag hävda att tänkande kring sanning ligger inom det ”platonistiska paradigmet” och därmed riskerar att låta idéer stelna och vara svåra att lämna till trots mot bättre vetande. Att tänka sig att det finns en kratta i idévärlden som alla verklig krattor med tiden har en tendens att utvecklas mot är en ”förklaring” av varför krattor har utvecklats på ett visst vis som inte går att varken bekräfta eller dementera och därför anser jag att den ”förklaringen” bör utmönstras. Bättre då att tänka sig att den funktion som man vill åt (att föra samman lösa växtmaterial på marken till högar) utgör ett kultur-evolutionärt tryck på redskapsutvecklingen som leder till att samma problem (att få ihop lösa växtmaterial) på olika platser och i olika tider har lett till liknande, och ibland identiska, lösningar.
Om man låter bli att operera med termen och begreppet sanning och i stället talar om bättre/det för närvarande bästa svaret/lösningen blir det lättare att se att vår kunskap utvecklas och att också lämna sådan kunskap som visar sig felaktig. 

Macchiarini igen + vetenskapsdefinition på glid

I Dagens Nyheter onsdagen 7 september, sid 8-9 i Kulturdelen, skriver Ingrid Carlberg om Macchiarini-affären och om orsaker till att man inte tog hänsyn till Macchiarinis förfalskade CV och till KIs upphöjande av Macchiarini som i efterhand förefaller starkt överdriven även om man utgick från att han inte förfalskat CV etc. Carlberg söker orsakerna i ett flertal faktorer så som regeringens strävan att föra fram ”svensk” forskning till rampljuset genom satsningar på vissa områden och rekrytering av utländska ”stjärnforskare”, i det sätt på vilket antalet publiceringar och citeringar ligger till grund för rekryteringar och i förlängning det faktum att det finns brister i systemet med ”vetenskapliga tidskrifter” speciellt att de med hög ”inpact factor” ges för stort inflytande mm.

Jag kommer att tänka på James Reason’s inflytelserika teori ”The Swiss chees model” (som förklaras i artikeln Human error: models end management[1]) som kortfattat syftar till att förklara en negativ händelses inträffande genom att se till hur en kedja av händelser och tidigare beslut på flera nivåer av ”samhället” leder fram till händelsen. Genom metaforen med Schweizerostens skivor med hål vill Reason ge en bild av hur ett antal fel (hål i ostskivorna) följer på varandra för att till slut leda fram till händelsen. Konkret så skulle den felaktigt avskurna blindtarmen bero på kirurgens trötthet parat med felaktiga rutiner och tröttheten kan i sin tur bero på schemaläggningen som i sin tur beror på budgetläget, eller något likande.

Jag tror att Carlberg har alldeles rätt i att det finns ett antal förklaringar till hur Macchiarini-skandalen kunde inträffa och att det inte ”bara” var Macchiarini själv eller Kis ledning utan även andra omständigheter. Det förhindrar inte att var och en av de inblandade har olika typer av personliga ansvar för händelsernas inträffande. Ett försök att förklara hela bilden av hur och varför innebär inte ett urskuldande eller förnekande av ansvar.

Dessutom vill jag kommentera en kort passage i texten som i mitt tycke visar på en mindre genomtänkt syn på vetenskap.

”Är inte vetenskapliga genombrott preliminära, tills de bekräftas alternativt falsifieras av andra forskare?”

Jag tycker inta att det är hållbart att i definitionen av ett vetenskapligt svar (genombrott) inkludera att en annan person (en annan forskare) tvunget måste genomföra en likadan studie för att antingen bekräfta eller falsifiera. Är slutsatserna rätt så är de. Det spelar ingen roll hur många som gör om samma studie. Alla dessa kan ju göra fel. Att andra människor (eller forskaren själv) kontrollerar den ursprungliga studien i sin helhet kan ju dessutom för all del vara nog för att konstatera huruvida resultaten av studien är korrekta eller ej. Några nya studier med samma upplägg kan inte anses vara nödvändiga, men dock potentiellt bidragande.
Att andra människor utvärderar en studies resultat eller gör egna studier med samma upplägg är så klart ofta nödvändigt för att visa att resultaten är korrekta eftersom den som utfört studien kan ha gjort fel av olika slag, alternativt att det rör sig om studier där resultaten är statistiska sannolikheter vilka kan förändras från undersökning till undersökning. Eftersom vi inte blint kan lita på att en studie är korrekt utförd samt eftersom vi på grund av studiens upplägg kan vara tveksamma till om vi kommer att komma fram till samma resultat även i andra likadana studier så är det i praktiken ofta så att det är klokt att analysera studien och/eller att genomföra fler studier.

Men definitionsmässigt blir det problematiskt att inkludera detta i definitionen eftersom det logiskt sätt inte kan vara en rimlig slutsats.
Dessutom är alla resultat alltid preliminära oavsett hur många gånger de bekräftas, även om det rör sig runt 99,999% säkert att resultaten är korrekta. Det finns alltid en chans att framtiden kommer att falsifiera det vi är bombsäkra på.

---

[1] http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1117770/