Vad är då vetenskap? Ett kort försök till definition

Vad innebär det att bedriva vetenskap?

I flera inlägg har jag utgjutit mig över olika företeelser som inte definierar något som vetenskapligt eller ej. I och för sig hör dessa företeelser nära samman med det akademiska sättet att strukturera och kommunicera vetenskap. Men dessa företeelser är alltså inte – i mitt tycke – det som avgör om något är vetenskapligt eller ej.

I mitt tycke så är vetenskap ett sätt att försöka förstå världen. Det finns ju emellertid flera andra sätt att försöka förstå världen än det vetenskapliga.
Ett sätt är olika typer av religiösa tolkningar av världen. Dessa lämnas härmed där hän.
Vidare har vi det vardagliga nästan ständigt pågående sättet att försöka förstå och hantera världen runt omkring som utgör en av grundpelarna i homo sapiens essens – genom vår blotta existens och vårt behov av överlevnad tar vi in och strukturerar information om världen, i långa stycken omedvetet, för att klara vår tillvaro och lära av våra erfarenheter. Detta kan kanske enklast benämnas som just erfarenhetsbaserad kunskap, även om grunder för den i mångt och mycket är genetiskt (att lära av våra erfarenheter är inget som vi kan välja att lära oss eller inte utan är en medfödd förmåga, som i och för sig kan tränas och förfinas).
Den erfarenhetsbaserade kunskapen är emellertid inte helt tillförlitlig och inte tillräcklig för mer avancerad förståelse av vår omvärld och det är här den vetenskapliga kunskapen tar vid. Denna bygger på vår förmåga till erfarenhetsbaserad kunskap, den är alltså inte väsensskild från erfarenhetskunskapen utan skillnaden är en gradskillnad snarare än en artskillnad. Den vetenskapliga kunskapen är dock mer strukturerad, formaliserad och systematisk i akt och mening att göra kunskapen mer sannolikt sann. En vetenskaplig utsaga måste som tidigare påpekats vara möjlig att falsifiera. Vidare måste de fakta som kunskapen bygger på och de sätt på vilket kunskapsinhämtningen gått (metoden) till vara öppet redovisad och möjlig för andra att undersöka och replikera.

Förutom ovanstående så är grunden för det vetenskapliga hantverket följande tre aspekter:
1) Att beskriva ett fenomen – till exempel en bergart, en molekyl, en organism, ett organ, ett historisk skeende, en mellanmänsklig aktivitet, en organisation, en text mm mm. Både logiskt och praktiskt sett så kommer detta steg före nästa, vilket är;
2) Att förklara ett fenomen – hur bildades bergarten? hur fungerar molekylen? hur har organismen och organet utvecklats? Vilka faktorer gjorde att det historiska skeendet blev just på detta vis och vad kan vi eventuellt lära av detta? Etc. Samt:
3) Logik-matematik – logiken och matematiken är båda fenomen i sin egen rätt och centrala aspekter av de två ovanstående. Inom naturvetenskapen är det matematikens språk som i mångt och mycket hjälper oss att genomföra både 1) och 2). Så väl 1) som 2) måste även inom övriga vetenskaper vara logiskt konsistenta för att någon kunskap ska kunna skapas.

Steg 1) och 2) är förvisso möjliga att logiskt skilja från varandra men i praktiken går de ofta ihop och vår beskrivning av en företeelse innehåller nästan alltid någon aspekt av förklaring – all ny kunskap bygger ju på tidigare kunskap som i sin tur delvis utgörs av förklaringar som anses accepterade. Kunskapen är ju som bekant kumulativ.  

Att så noga som möjligt beskriva en utdöd organism, en historisk händelse eller en hoper stjärnor och planeter är alltså det första steget i den vetenskapliga processen. Detta är ett vetenskapligt värv helt i sin egen rätt och kräver inte att det också görs försök till förklaringar. Emellertid är det nog ofta så att vi gärna vill skaffa oss ytterligare kunskap genom att försöka förklara Hur och Varför saker blev som det blev och fungerar som de fungerar men detta steg kräver så klart en tillräckligt god förståelse för de ingående fenomenen – att inte ha något så när goda beskrivningar av stjärnorna och planeternas massor och lägen mm gör det mycket svårt att gå vidare och försöka förklara varför de rör sig som de gör…

För att sammanfatta:

Vetenskaplig kunskap är en strukturerad och systematiskt genomför process som öppet redovisar vilka fakta den bygger på och hur genomförandet har gått till. Vidare måste det alltid vara möjligt att falsifiera en vetenskaplig utsaga. De vetenskapliga utsagorna måste följa logiska (ibland matematiska) regler och de handlar om att i första skedet beskriva fenomen och i andra skedet förklara hur och varför.

Detta vill jag hävda är grunder för all vetenskaplig förståelse av världen. När vi sedan går vidare längs vetenskapens olika grenar så finns det olika typer av metoder som är avpassade för respektive typ av vetenskap. Detta är en nog så viktig fråga att avhandla men just nu kommer jag inte att gå vidare in på detta. Jag vill hävda att det ofta hänvisas till ”Den vetenskapliga metoden” var med man då avser den teoretiska fysikens sätt att genom experiment avgöra om en hypotes tycks vara sannolikt sann eller inte. Detta vill jag hävda är en inskränkt syn på vetenskap och vetenskaplig metod. Olika aspekter av vår verklighet kräver olika typer av metoder för att undersökas. Men alla försök att skapa vetenskaplig kunskap om världen bygger i min mening på det jag ovan försökt beskriva.

Resiliens och Antifragile - en begreppsdiskussion

Sedan ett antal år har termen resiliens vunnit i popularitet och används kanske främst i samband med diskussioner kring hållbar utveckling och likande. Sedan första januari 2007 finns till exempel Stockholm resilience center[1] vid Stockholms universitet.
Som begrepp är dock inte termen resiliens entydigt definierat. Stockholm resiliense center har förvisso en definition vilken man redogör för på sin webbplats. Men i andra sammanhang, inom andra akademiska traditioner, använder man definitioner som har likheter med varandra men ändå skiljer sig en del sinsemellan – vilket Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) förtjänstfullt redogör för i skriften Resiliens - begreppets olika betydelse och användningsområden[2].

Författaren och Hedgefondförvaltaren Nassim Nicholas Taleb[3] har i flera böcker diskuterat problem rörande slump och förutsägelser inom ekonomin och samhället i stort. I boken Antifragile – things that gain from disorder[4] är syftet att beskriva konceptet ”Antifragile”. Taleb säger redan i början av prologen till boken att ”antifragile” är bortom resiliens och robusthet.

Sytet med denna text är att beskriva hur begreppen resiliens och ”antifragile” definieras och kan användas, på vilket/vilka sätta de eventuellt överlappar och/eller skiljer sig från varandra samt vilka slutsatser jag tycker man bör dra rörande användningen av dessa begrepp.

Ordet ”antifragile” kommer sig så klart av motsatsen till ”fragile”. På engelska finns, enligt Taleb, inget eget ord för motsatsen till ”fragile” varför han myntar ordet ”antifragile”. På svenska ligger troligen ömtålig närmast som direkt översättning till ”fragile” och därmed har vi på svenska ordet tålig som motsatsord (och robust kan sägas vara en synonym till tålig).
Syftet med Talebs term ”antifragile” är emellertid att fånga in antitesen till ”fragile” vilket i hans mening inte är tålig eller robust utan något annat (vi kommer snart till det). Därför blir en översättning av ”antifragile” till tålig i detta sammanhang helt felaktig.
Vad skulle man då kunna försvenska ”antifragile” till? Anglicismer i stil med antifragilitet känner jag personligen en spontan motvilja mot. Men vilka är alternativen?

Eftersom jag ännu inte kommit in på förklaringen till konceptet ”antifragile” så kanske läsaren som är obekant med detta är en aning frågande till översättningsproblemet (eller så har man inte något emot anglicismer och tycker att jag är onödigt omständlig…).
Det Taleb vill fånga in med termen och begreppet ”antifragile” är följande:
Tänk dig att du ska skicka en låda med champagneglas till bortre Sibirien (detta är Talebs eget exempel). Då sätter du en stor röd lapp på lådan där det står ”Ömtåligt! Hanteras varsamt” (Fragile!). Om du däremot skickar något till bortre Sibirien som inte är ömtåligt, ja då sätter du ingen lapp alls på paketet. Men tänk dig nu att det som du vill skicka skulle bli bättre av att hanteras ovarsamt! Innehållet i paketet skulle inte bara komma fram utan det skulle också bli bättre ju fler törnar och slag det utsattes för på sin resa, till en viss gräns. Detta pakets innehåll skulle i så fall vara ”antifragile”, det skulle inte bara klara av utan faktisk vinna på stötar, oordning och liknande. På detta paket skulle vi sätta en stor lapp där det står ”Snälla misshandla mig”.

Det står alltså klart att vi inte kan översätta ”antifragile” med tålig (eller robust eller liknande). Efter en del sökningar på nätet har jag inte kunnat hitta något förslag på översättning av ”antifragile”. På tyda.se finns inget förslag till översättning om man söker på ”antifragile” eller liknande, och på wikipedias sida om Taleb står ”antifragilitet”[5]. Så vitt jag kan bedöma finns det inget svenskt ord som fångar meningen i Talebs ”antifragile”.
Följande synonymer till ömtålig och fragil föreslås av tyda.se[6]: bräcklig, klen, känslig, skröplig, spröd, späd, svag och vek.
I brist på bättre ord och för att behålla likheten med Talebs myntade term kommer jag i denna text översätta ”antifragile” till antivek. Jag väljer anti-vek framför de andra synonymerna på grund av att ordet är kort och eftersom jag tycker att vek bäst fångar andemeningen. Vek har ett bredare användningsområde och ger mindre bundna associationer (i alla fall hos mig) än till exempel spröd, späd, klen eller skröplig. Och jag tycker att man kan tänka sig att antivek är någon eller något som just vinner på oordning och livets törnar.
Ett alternativ till antivek skulle kunna vara den mer medicinska termen hormesis. Hormesis är lånat från grekiskan och används inom toxologin för att beskriva det faktum att en mindre dos kan ha en gynnsam effekt på organismen, medan en högre dos är skadlig[7] (tex vaccination). Taleb själv hänvisar till hormesis i en av alla förklarande diskussioner kring hans ”antifragile” och termen används i vissa fall de-facto på samma sätt som ”antifragile”[8]. Men eftersom hormesis är ett begrepp inom en mer avgränsad vetenskapsgren och eftersom Talebs ”antifragile” syftar till att kunna appliceras mer generellt så väljer jag att använda antivek framför hormesis i denna text.  

Efter denna utläggning om översättningsproblemet så kan vi fortsätta med att förklara konceptet antivek. Taleb använder många olika bilder och liknelser för att förklara sitt koncept. Ett av dessa är exemplet med vårt skelett. Om vi spenderar några månader i sängen med många filmer och mycket snacks och sockervatten så är vi troligen väl skyddade från alla tänkbara faror som skulle kunna ge oss ett brutet ben eller två. Men den dagen vi bestämmer oss för att gå ut och gå är risken för att ett mindre snedsteg ska leda till ett benbrott mycket större än innan vår tid i sängen. Vår benstommes hälsa är direkt beroende av att den utsätts för ett visst mått av påfrestning och stress, upp till en viss nivå. Över en viss nivå kan påfrestningen och stressen leda till skador men utan all typ av påfrestning och stress tar benstommen också skada (att hoppa tjugo gånger från en meters höjd är troligen bara bra för hälsan och skelettet medan att hoppa en gång från 20 meters höjd troligen är mindre nyttigt…). Vårt skelett är alltså antivekt, det behöver utsättas för påfrestningar, och återhämtning, för att det utvecklas och fungera optimalt.

Taleb menar att alla komplexa system fungerar enligt denna modell, biologiska så väl som sociala. Däremot fungerar inte tekniska system enligt denna modell (oavsett komplexitetsgrad). En tvättmaskin blir inte bättre med tiden, den blir inte mer hållbar för att den tvättar utan degenererar med användning och tidens gång. Tekniska system kan vara mer eller mindre robusta men inte antiveka.

System kan dock vara mer eller mindre antiveka beroende på vad vi gör med dem. Skelettet kan skadas av så väl overksamhet som överdriven påverkan och stress. Samma sak gäller till exempel inom ekonomin och andra sociala system där Teleb pekar på olika faktorer som kan minska systemets antivekhet.
Eftersom syftet med denna text inte är att försöka redogöra för Talebs hela teoribygge i boken Antifragile så kommer jag dock inte att mer fördjupa mig i detta.

Ett klargörande: Alla system består av delar. Antivekheten är en aggregerad egenskap hos systemet, hos en avgränsad entitet (tex ett djur). Vid oordning eller en påfrestning så kanske delar av systemet skadas eller till och med dör (tex vissa celler i djurets benstomme) men efter påfrestningen så anpassar sig systemet för att i framtiden klara en ny påfrestning bättre. Centralt för definitionen är också att entiteten är beroende av en viss oordning och påfrestning för att må som bäst. För låg eller för hög påfrestning är skadligt för entiteten.
Något liknande sker inom till exempel restaurangverksamheten på Manhattan (också Talebs eget exempel). Konkurrensen är stenhård och konkurser och nyöppnade restauranger avlöser varandra i en strid ström. För restauranggästen och upplevelsen av Manhattan som restaurangstad är detta någonting bra men för den enskilda krögaren är motsatsen eventuellt lika sann.

Biologiska system är alltså antiveka och antivekheten är den del av den normala funktionen hos en entitet, men graden av antivekhet kan skifta tex beroende på vilken typ av stressorer systemet/organismen utsätts för.
Av människor skapade sociala system bör enligt Taleb vara antiveka och system som inte är det härbärgerar (osynliga) risker.

Vidare menar Taleb att en av finesserna med antivekheten är att denna kan mätas. Den statistiska risken som man för många områden kan räkan ut genom att se till historiska data kan ge oss en fingervisning om storleken på risken (tex risken att krocka i trafiken). Men det går aldrig att säga vem, när eller var någon ska drabbas här näst. Risken att få en sten eller isklump i huvudet när man klättrar upp för K2 är kanske si eller så stor. Men det går inte att komma längre än till detta konstaterande, det går inte att förutsäga när nästa sten ska landa i mitt huvud.
Antivekheten kan däremot mätas: allting som vid en påfrestning drar större nytta än skada av denna påfrestning är antivekt. Och graden av antivekhet blir då skillnaden i storlek mellan skada och nytta.

En liten exkurs om riskhantering: Det finns så klart en stor skillnad mellan att mäta en entitets antivekhet respektive den statistiska risken för att drabbas av någonting. Men styrkan i att koncentrera sig på antivekheten är att denna går att försöka förbättra hos varje given entitet medan alla försöka att reducera statistiska risker alltid innebär att på bred front minska potentiella risker (att skjuta mygg med hagelgevär) i hopp om att detta leder till att en olycka inte inträffar - vilket i sin tur är omöjligt att veta i och med att det blir en ickehändelse. På en övergripande/statistisk nivå kan vi över tid jämföra antalet inträffade negativa händelser och på det sättet få en ungefärlig siffra på frukten av våra insatser, men genom att förbättra en entitets antivekhet kan vi direkt jobba med att minska risken just för denna entitet. Dessa två sätt att arbeta med riskhantering är i och för sig komplementära snarare än varandra uteslutande, men i en situation med begränsade resurser måste man fundera på vilken av dessa båda alternativ som kan ge störst utdelning.

Talebs antivekhets-koncept har många likheter med evolutionsteorin och jag tror att det är rimligt att påstå att antivekhet är en aspekt av evolutionen och biologiska systems funktionssätt och att snarlika funktionssätt också går att hitta i andra, icke biologiska, komplexa system.

Även konceptet resiliens knyter an till evolutionsteorin.
Jag nämnde ovan att det inte finns någon entydig definition av resiliens. Vi ska nu se på några olika definitioner för att utifrån dessa försöka ringa in vad resiliens kan var och vad som skiljer detta begrepp från antivekhet och hur de två begreppen kan användas.

I MSBs skrift Resiliens – Begreppets olika betydelse och användningsområden menar man att termen används olika inom olika områden men att en sammanfattande definition är att resiliens beskriver ”förmågan att stå emot och klara av en förändring, samt återhämta sig och vidareutvecklas”[9]. En skillnad mellan olika användningar är att vissa omfattar förmågan att återhämta sig till samma läge som innan påfrestningen medan andra pekar på att återhämtningen ska leda till ett läge som är ”bättre”, tex bättre anpassat till det nya läge som infunnit sig efter påfrestningen.
Termen resiliens har använts inom mekaniken, inom ekologin, psykologin, sociologin och kulturgeografin, inom ekonomi samt inom forskning kring klimatförändringar och katastrofberedskap. En likhet mellan alla olika användningar är att alla syftar till att beskriva förmågan att hantera större negativa händelse/chocker/kriser.
I den definition av resiliens som används av Stockholm resilience center (SRC) är termen nära kopplat till ekosystem och biologisk mångfald och man slår fast att människans sociala system är en del av naturen och måste verka inom de ramar som ges av denna. I definitionen finns samma betoning på förmågan att hantera större negativa händelser/chocker/kriser men man kopplar ihop detta med bland annat just den biologiska mångfalden och pekar på hur en gradvis utarmad biologisk mångfald till slut kan slå över till ett nytt, sämre, tillstånd. Definitionen vilar starkt mot ekologin och hållbar utveckling men blir i mitt tycke egentligen mer ett annat sätt att beskriva hur en utarmning av den biologiska mångfalden till slut kan leda till en försämrad livsmiljö och försämrade förutsättningar för människans olika sociala system vilka har det aktuella biologiska systemets som grund, och inte så mycket vad hos ett system som gör att en sådan storskalig negativ förändring skulle kunna hanteras bättre eller sämre.

Det som är tydligt för mig i den genomgång som görs i MSB-skriften samt hur SRC definierar termen är att alla användningar av resiliens hänvisar till förmågan att stå emot, anpassa sig till samt återhämta sig från en chock, kris eller annan mer dramatisk förändring.
Det finns tre faktorer i detta som jag vill poängtera:

a) Med denna definition så inkorporerar man flera faktorer som är tämligen väsensskilda och i mitt tycker är mindre lämpliga att föra in under samma begrepp; Att stå emot är en sak för sig, förmågan att stå emot skulle i mitt tycke lyftas ut ur definitionen av resiliens och eventuellt hellre karaktäriseras som systemets robusthet. Förmågan att stå emot (negativa) förändringar skulle i så fall vara systemets robusthet och ju större förmågan är desto mer robust (alternativt antivekt, mer om det nedan). En låda med champagneglas är tex inte speciellt robust.
Förmågan att anpassa sig till och att återhämta sig från en större negativ förändring är i mitt tycke två olika typer av gensvar på en chock. Med risk för att vara övertydlig så innebär ju att anpassa sig till just att förändra sig till det nya läget, medan att återhämta sig innebär att komma tillbaka till det läge som rådde innan chocken (alternativt till ett läge som är ”bättre” än det innan chocken). Har man anpassat sig, kan man då samtidigt återhämta sig?! Det beror kanske på hur man ser det (anpassning kanske är en typ av återhämtning…) men i mina ögon är det två olika svar på en chock.
Det blir alltså problematiskt att i definitionen av resiliens ta med tre helt olika förmågor (stå emot, anpassa sig respektive återhämta sig). Om detta ska vara definitionen så måste rimligen alla tre uppfyllas för att man ska kunna tala om att en entitet har ett visst mått av resiliens, och jag har svårt att se hur detta skulle kunna vara fallet - det är så att säga inte möjligt att dessa tre egenskaper kan uppträda samtidigt.[10] Alltså blir det mycket svårt att visa att något system över huvud taget skulle vara resilient (Alternativet är att leka DSM – 5 och hävda att: "För att ett system ska vara resilient måste minst 1 av följande 3 kriterier vara uppfyllt…" (Att jämföras med: ”För att ställa diagnos[en] adhd krävs att personen uppfyller minst sex av nio kriterier inom blocket för ouppmärksamhet eller minst sex av nio kriterier inom blocket för hyperaktivitet. Vid adhd av kombinerad typ uppfyller personen sex av nio kriterier inom såväl ouppmärksamhets- som hyperaktivitetsblocket.”[11])).

b) Att definiera resiliens i relation till större förändringar/chocker/kriser innebär att detta begrepp skiljer sig i innebörd från antivek eftersom antivek syftar på att systemet mår bäst av mindre stressorer och att både bristen på stressorer och för stora stressorer har en negativ inverkan.

c) Att mäta ett systems resiliens blir med denna definition helt avhängigt att det utsätts för en chock, innan choken kan vi bara approximera graden av resiliens (troligen genom att använda tidigare inträffade liknande händelser som informationsgivare) men systemets reella resiliens kan vi inte känna till förrän i och med chocken.

Resiliens är alltså i mitt tycke i denna definition svårt att använda eftersom det är otydligt, omöjligen kan uppfylla alla tre egenskaper i definitionen samtidigt samt svårt att mäta.

För att skilja de olika termerna åt vill jag föreslå följande:

1)     Robust är en term som främst lämpar sig att användas på tekniska system. Med synonymer som till exempel tålig och stabil åsyftas systemets förmåga att tåla påfrestningar. I detta ingår då förståelsen av det tekniska systemet som välfungerande i den normala situationen samt att systemet i fråga kan stå emot och bara påverkas marginellt av negativa påfrestningar (i jämförelse med ett annat liknande system, till exempel höghus i en jordbävningshotad stad där det ena står direkt på maken medan det andra har ett inbyggt stötdämpande system).
Tekniska system har ingen möjlighet att bli bättre av påfrestningar utan kan bara vara olika bra på att klara av dessa med bibehållen funktion. Biologiska och sociala systems förmåga att ”stå emot” täcks av begreppet antivek.

2)     Antivek är en egenskap, en förmåga som alla biologiska system har och som sociala system ofta har men också bör eftersträva att utveckla. Antivekheten är en egenskap hos en avgränsad entitet, tex en organism eller en organisation (medan resiliens är en övergripande egenskap hos en samling entiteter). Sådana system kräver att det utsätts för olika typer av påverkan för att utvecklas optimalt. Men det finns alltid gränser, både uppåt och nedåt för hur lite eller mycket påverkan systemet kan tåla. Dessa gränser kan ändras och förskjutas men de finns alltid.
Antivekheten hos ett system kan mätas, den entitet som vinner mer än den förlorar på oregelbundenheter och påfrestningar är antivekt.

3)     Resiliens är en egenskap hos en samling entiteter, dessas förmåga att anpassa sig till en kraftigare negativ förändring som går utöver antivekhetens gränser. Det är en aggregerad egenskap hos ett system vilket innebär att delar hos systemet kan gå under men att de delar som överlever har förmågan att anpassa sig till den nya situationen och leva vidare. Eventuellt kan systemet efter en tid (längre eller kortare) återkomma till en situation som liknar den innan krisen, men systemet är nu uppbyggt av delvis andra delar än de som fanns innan.
Resiliensen är svår att mäta innan en chock har inträffat, men den kan uppskattas på grundval av tidigare liknande händelser samt på grundval av systemets grad av specialisering (till exempel hur olika arter klarar en påfrestning, där generalister (som människan) klarar sig bättre en specialister (som jättepandan)).

För att förtydliga:
Begreppen antivekhet och resiliens liknar varandra men det som skiljer är följande:
Antivek är en entitet om den vinner mer än den förlorar på oordning och stressorer. Antivekhet är en egenskap hos en avgränsad entitet (tex ett träd) och det finns gränser både uppåt och nedåt för hur stressorer påverkar entiteten.
Resiliens är en egenskap hos en samling entiteter – ett system (tex en skog). Resiliens är förmågan hos detta system att stå emot eller återhämta sig eller anpassa sig vidare efter en kris/chock/större negativ händelse.
De entiteter (träd) som har störst antivekhet är de som står emot bäst samt efter en kris överlever och utgör grunden för den framtida återhämtningen eller anpassningen (till den nya skogen). Ju fler entiteter med hög antivekhet desto högre resiliens hos systemet.[12]

Med detta hoppas jag att jag har bringat någon klarhet kring dessa termers begrepp och hur de skiljer sig från varandra och (enligt mig) bör användas.
Min slutsats är att resiliens så som termen har använts är dåligt definierad och otydlig och där med inte hjälper oss nog mycket. Dessutom är den, så långt termen nu är definierad, inte speciellt lämplig att använda i många fall då användningsområdet handlar om systemets reaktion på eller efter en större kris.
Antivekhet är däremot ett operationellt begrepp som kan användas och mätas och som hänför sig till det normala funktionssättet hos olika entiteter. Jag anser och tror att man generellt vinner på att använda termen antivekhet i många av de fall då termen resiliens idag använts. Dessutom är antivekheten (i alla fall så som jag ovan har definierat det hela) grunden för ett systems eventuella resiliens och där med den egenskap som logiskt sätt kommer först och alltså den egenskap som man bör stärka för att i förlängningen stärka resiliensen.

Alltså: bygg antivekhet! Innan det är för sent…

---

[1] http://www.stockholmresilience.org/21/about.html. 2016-01-07

[2] https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/27199.pdf. 2016-01-07

[3] http://www.fooledbyrandomness.com/. 2016-01-07

[4] Tableb, Nassim Nocholas (2013). Antifragile – Things that gain from disorder. London: Penguin.

[5] https://sv.wikipedia.org/wiki/Nassim_Nicholas_Taleb. 2016-01-08

[6] http://tyda.se/search/sk%C3%B6r?lang%5B0%5D=en&lang%5B1%5D=sv. 2016-01-08

[7] https://en.wikipedia.org/wiki/Hormesis. 2016-01-09
http://www.news-medical.net/news/2008/07/17/15/Swedish.aspx. 2016-01-09

[8] Se till exempel:
http://karlhulten.se/hormesis-sa-blandar-du-stressfaktorer-for-optimal-halsa/. 2016-01-09

http://traningslara.se/ar-mer-alltid-battre-hormesis-och-dosforhallanden/. 2016-01-09

[9] https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/27199.pdf. 2016-01-07, sid 3.

[10] https://en.wikipedia.org/wiki/DSM-5

[11] http://attention-lund.com/nya-granser-for-adhd-i-dsm-5/

[12] Självklart gäller samma sak på en lägre nivå, dvs att varje entitet i sig är ett system som består av olika delar, dessa delar kan har olika stor antivekhet vilket alltså i sin tur avgör entitetens resiliens. Dessa delar kan i sin tur vara uppbyggda av delar vilket gör att resonemanget kan föras vidare. Det samma gäller för högre nivåer. Vilket kan liknas vid funktionen hos fraktaler där varje del återspeglar egenskaperna hos den högre eller lägre nivån.