Einstein och empirin

Tidigare publicerad i tidskriften Evidens och beslut, utgiven av Nätverket för evidensbaserad policy



Einsteins största misstag – Ett geni med fel och bristen är David Bodanis tredje bok om Einsteins fysik. Liksom E=Mc2 – Historien om väldens mest kända ekvation och Elektricitet – Historien om universums mäktigaste kraft innan denna är Einsteins största misstag en välskriven bladvändare som får oss matematiskt obildade nidingar att förstå vad alla de där ekvationerna egentligen betyder och vad det innebär för vår kunskap om hur världen fungerar. I denna tredje bok ges en gedigen historieskrivning över både Einstein liv och hans tankar och teorier och den rekommenderas å det starkaste.

Dessutom ger den oss som är lite intresserade av evidensbasering en tankenöt att fundera över – när och under vilka villkor ska man anse att det rådande empiriska läget falsifierar en teori och när ska man trots allt som pekar på motsatsen stå fast och fortsätta hoppas?



Under 1905 publicerar Einstein fem banbrytande arbeten, varav i alla fall tre var värda ett Nobelpris enligt Bodanis. Främst av dessa är arbetet om den speciella relativitetsteorin där världen för första gånger får stifta bekantskap med E=mc2. Einstein arbetade vid denna tid på patentverket i Bern och han hoppas att hans arbeten ska ge honom så väl erkännande som en akademisk tjänst. Men trots hans förhoppningar dröjer erkännandet. En del av anledningen är att Einstein just inte är någon akademiker utan en okänd tjänsteman vid patentverket och att hans texter inte, så som traditionen bjuder, tyngs av fotnötter och referenser till mer högborna kollegor. En annan orsak är att hans texter faktiskt är så pass abstrakta och avancerade. Einsteins teoretiska fysik grundas till stor del på tankeexperiment och abstrakta logiska resonemang vilka på centrala punkter bröt mot den viktorianska klassiska fysiken. Därav fanns ett inbyggt motstånd mot hans hävdanden; för att erkänna honom rätt måste man samtidigt överge flera av de grundläggande sanningarna i den världsbild som gällt sedan Newton.



Einsteins tankeexperiment guidades genom hela hans liv av den övergripande principen om att sanningen finns i enkelhetens skönhet. Enkelheten i en teori var enligt Einstein en garant också för dess giltighet. Men trots denna emfas på teori och teorins sköna enkelhet ansåg Einstein att det teoretiska arbetet var intet utan empiri som kunde bekräfta teorins antaganden. Detta yttrades sig bland annat på så vis att han avslutar många av sina arbeten med en uppmaning om att hans framlagda hävdanden måste testas och ibland gav han även förslag på experiment som skulle kunna göra detta.



Under åren efter 1905 växer långsamt kännedomen om Einsteins teorier och parallellt där med hans anseende och snart får han sin första akademiska tjänst. Samtidigt arbetar han vidare på sitt nästa stora genombrott; den allmänna relativitetsteorin. I november 1915 publiceras denna och därmed har Einstein tagit det största steget sedan Newton i vår förståelse av universums uppbyggnad. E=mc2 visade att Energi och Massa är samma sak: energi är utspridd massa och massa är tätt packad energi. Einsteins allmänna relativitetsteori visar att Gravitationen och Tingen är de samma: G=T. Trots att denna ekvation på sätt och vis är mer betydelsefull är den dock mindre känd men det den säger är att relationen mellan tingen, eller massorna, är gravitationen. Alla massor påverka rum-tiden och där med varandra men en större massa böjer rum-tiden mer vilket gör att den mindre massan dras mot den större.  



1915 var detta enbart en teori, även om den var övertygande och tack vare Einsteins tidigare framsteg var han nu en tänkare vars teorier togs på största allvar. Som bekant var 1915 och åren där ikring inte en av de bättre tidpunkterna under 1900-talet att söka hitta experimentella bevis för förutsägelser om universum vilka krävde att man åkte runt halva jordklotet med dyr och skrymmande utrustning. Men trots att världen brann gjordes ett flertal försök och 1919 kom äntligen genombrottet. En brittisk expedition hade, trots sju sorgen och elva bedrövelser, lyckats fotografera en solförmörkelse och man kunde nu konstatera att solens dragningskraft böjde av ljuset från stjärnor i solens rand, just som Einsteins teori förutsagt. Nästan över natt blev Einstein en vetenskaplig superkändis för så väl fysikkollegor som den krigströtta allmänheten.



Men säg den lycka som varar för evigt… Redan 1916 hade Einstein börjat misstro sin egen ekvation. Sanningen i den sköna enkelheten låg i den ena vågskålen och med de experimentella bevisen vägde denna nu tyngre än någonsin förut. Men i den andra vågskålen låg astronomernas syn på universum som statisk. För att förstå detta måste man komma ihåg att kunskapen om universum vid denna tid var långt ifrån vad den är idag. Den allmänna uppfattningen bland astronomerna var alltså att universum var statiskt och dessutom hade man ingen aning om den egentliga storleken utan tänkte sig universum som varandes det vi idag vet är vår galax vintergatan. När Einstein såg på konsekvenserna av sin egen ekvation kom han dock till slutsatsen att universum inte kunde vara statisk. Beroende på vilka värden som sattes in i ekvationen blev resultaten olika; oändlig expansion, expansion följd av återgång till utgångläget, pulsar av expansion och kontraktion, etc.

Einstein kom alltså fram till att det här fanns en oöverbryggbar motsättning. Följderna av hans teori stämde inte med den bästa empiriskt grundade kunskapen om universums utseende och trots sin absoluta tro på sanningen i den enkla skönheten höll han empirin högre och valde till slut att till ekvationen lägga till den godtyckliga konstanten Lambda. Och satte man lambda lagom lågt stämde uträkningarna, så vitt det verkade, med universums uppbyggnad både i det korta och det längre perspektivet.



Einstein var från början högst missnöjd med sitt infogande av lambda men inte desto mindre förde han nu ut denna version av sin ekvation och det blev denna version som blev den gällande. Och där med knöts också hans prestige och kändisskap till denna variant av ekvationen.

Men redan under tidigt 20-tal presenterades teoretiska argument för att den ursprungliga versionen vad den rätta och senare under 20-talet kom astronomerna även med empiriska belägg. Man började förstå att universum var långt större än vintergatan och hittade också sätt att mäta avstånd i rymden. Spiken i kistan för lambda blev Hubbles mätningar av stjärnornas rödförskjutningar vilket visade att dessa stjärnor var på väg bort från oss; att universum alltså expanderar.

Einstein kämpade länge emot alla försök att avlägsna lambda men med Hubbles belägg för universums expansion insåg han att slaget var förlorat och drog officiellt tillbaka lambda från sin ekvation.



Det är här någonstans som Einstein lägger grunden för sitt största misstag.



Samtidigt med att Einstein utvecklade sina teorier om den speciella och sedan den allmänna relativitetsteorin pågick utvecklingen av kvantfysiken. Einsteins egen uppsats om den fotoelektriska effekten (vilken var den upptäckt han fick Nobelpriset för) var en av grunderna till kvantteorin. Men efter detta inledande bidrag koncentrerade sig Einstein på universums storskaliga struktur. Kvantfysiken utvecklades vidare av ett stort antal teoretiker och experimentellt inriktade fysiker så som Bohr, Rutherford och Heisenberg. En av de mest centrala slutsatserna av kvantfysiken var den om den fundamentala osäkerhet som råder på kvantnivå.

Förutom att Einstein alltid hållit principen om sanningen i den enkla skönheten högt så hade han också alltid trott att universums storskaliga liksom småskaliga struktur var möjlig att förstå och förklara. Därför vände han sig instinktivt mot kvantfysikens hävdande av det råder en fundamental osäkerhet på kvantnivå. Han motsatts sig därför Heisenbergs teoretiska bevis för denna osäkerhet och försökte under många år hitta argument och bevis mot kvantfysiken.



Att försöka falsifiera en vetenskaplig teori är ju dock helt i sin ordning och dessutom en mycket viktig sysselsättning. Men det som enligt Bodanis gjorde Einsteins försök att falsifiera kvantfysiken till hans största misstag var inte dessa försök till falsifiering i sig. Då Einstein insåg att astronomerna hade hitta belägg för att universum utvidgas och där med drog tillbaka sin tillagda konstant (lambda) bestämde han sig samtidigt, något ologiskt kan tyckas, för att aldrig mer låta sanningen i teorins enkelhet få ge vika för ofullständig empiri. Tillsammans med hans ogillande av kvantfysikens stipulerande av en fundamental osäkerhet gjorde detta att han aldrig kunde förmå sig att erkänna att den växande mängden av experimentella bevis faktiskt visade att kvantteorin var korrekt och efter många år av motstånd och ett stort antal försök att falsifiera kvantteorin gav han till slut upp.



Mannen som 1915 utkorades till den största fysikern sedan Newton blev långsamt marginaliserad till fysikvärldens utkanter och av sinakollegor betraktad som en föredetting. Han fortsatte att verka vid sin institution där han hade en liten skara anhängare. Han la under åren fram en del viktiga bidrag till den teoretiska fysiken men på grund av sin marginalisering fick dessa inget genomslag att tala om och sitt sökande efter sanning och skönhet riktade han allt mer mot Mozart och Bach.



Den ledstjärna som vägledde Einstein till hans största upptäckter – att enkelheten och skönheten i teorin borgade för dess sanning men att detta ändå var intet utan empiriska bevis – blev alltså till slut också hans fall eftersom han övergav den andra halvan och ersatte sin ledstjärna med en absolut tro på sanningen i teorin.

Denna tro gav honom förvisso G=T tillbaka men samtidigt kopplade han ifrån sig själv från halva det vetenskapliga fält och i princip hela det sociala sammanhang som var hans liv.



Som en ironisk tvist på historien har dessutom ”lambda” återkommit från de döda i form av mörk energi och man kan undrar vad Einstein skulle tänkt om det han fått leva så länge…

Återfallsförbrytare i problemlösning som förvärrar

Tidigare publicerat i tidskriften Evidens och beslut, utgiven av Nätverket för evidensbaserad policy



Den 6 maj 2018 rapporterar Expressen om ”Mördaren som slår och våldtar kvinnor”[1]. Mördaren som benämns med för och efternamn är just häktad som misstänkt för att ha våldtagit en kvinna i ett parkeringshus. Men denna anklagelse är alltså inte den första utan mördaren har redan som 19åring dömts för mord på en 78-årig kvinna och efter detta straff har han anklagats och dömts ”för flera fall av misshandel och grova sexualbrott mot kvinnor”.

Efter denna ingress beskriver Expressen mördarens våldskarriär tämligen ingående och om det är något som står klart är det att denna person är en fara för andra och att man bör befara att han kommer att fortsätta vara en fara för andra under överskådlig tid. Och man kan inte gärna dra andra slutsatser än att samhället bör skyddas mot denna person samt att han om möjligt bör fås att permanent ändra sitt beteende.



I anslutning till denna historia har Expressen frågat de politiska partierna hur man ska ”komma till rätta med återfallsförbrytare som begår grova sexual- och våldsbrott”. Som man kan gissa så ger partierna lite olika svar men att respektive svar är i linje med det man brukar höra från respektive parti. Dessa rör sig från ”brottslingar ska behandlas” över ”ingen tidigare frigivning och/eller straffskärpning för återfallsförbrytare” till det mer generella ”hårdare straff för vålds- och sexualbrottslingar”.

Så långt inget nytt alltså och vad som eventuellt skulle kunna förhindrar kriminella att återfalla i brottslighet är inget som Expressens artikel bryr sig om att fundera på… Så vi får inget svar på hur återfall kan förebyggas. Det man också kan undra är: hur vanligt är återfallsförbrytelser och vilken typ av återfall handlar det i så fall om?



Om detta kan Kriminalvården som tur var berätta. Dels finns en gedigen rapport i ämnet: ”Kriminalvårdens forskningskommitté, rapport 16, Återfallsförbrytare – vilka var det? Några bakgrundsfaktorers inverkan på återfall i brott” [2]. Dels finns det kortfattad information på Kriminalvårdens sida ”Forskning och statistik”[3]. Där presenteras statistiken över återfall i brott i procent och för ett flertal brottstyper. För sexualbrott och våldsbrott kan vi utläsa följande: Bland sexualbrottslingarna är det 90% som inte återfaller i brott, 8% återfaller i andra typer av brott och 2% återfaller till sexualbrott. Bland våldsbrottslingarna är det 81% som inte återfaller i brott, 12% som återfaller till andra brott och 7% som återfaller till våldsbrott.

En förkrossande majoritet återfaller alltså inte alls i brott eller återfaller i andra brott och återfall till samma brott ett mindre, men för de drabbade ett högst reellt problem. Och oavsett antalet förstagångsförbrytelser och antalet återfall så måste självklart alla mord, våldtäkter och övergrepp ska om möjligt förebyggas, alternativt bestraffas och återfall förebyggas.



Men hur kan man förutse återfall och motverka dessa utan att tumma på rättssäkerheten och vad ska man göra åt de återfall som sker?

Jag är inte skickad att svara på dessa frågor men det jag med säkerhet kan säga är att stor kunskap om detta finns inom forskningen och inom kriminalvården och att generella svar likt de politikerna ger till Expressen inte är en del av någon evidensbaserad lösning på problemet.

Inte heller är ett narrativt berättande om enskilda händelser en del av lösningen. Denna typ av journalistik får våra hjärnor och känslor att gå ingång på alla cylindrar vilket skapar en rädsla som inte står i proportion till problemet och risken är stor att detta i sin tur leder till åtgärder som inte heller gör det.



Att uppmärksamma denna typ av journalistik och peka på dess problem är delvis att slå in öppna dörrar och detta dessutom till ingen nytta eftersom Expressen och liknande tidningar knappast kommer att ändra sitt sätt att göra braskande journalistik i första taget. Men jag tror ändå att det är viktigt att ibland påpeka det uppenbara och i alla fall anmäla sin avvikande mening. För i dessa tider av accelererande anklagelser och motanklagelser om ”fake news” och faktaresistens är det om möjligt ännu viktigare än vanligt att uppmärksamma denna typ av slarvig journalistik eftersom det faktiskt är en god del av grovgrunden för anklagelserna mot den fria pressen. Och jag är medveten om att denna vädjan troligen är bortkastad men i alla fall:

Kära Expressen och intervjuade politiker. Om ni på riktigt vill försöka lösa allvarliga samhällsproblem så som återfall i vålds- och sexualbrott vänd er till någon som vet vad dom pratar om och kan ge förslag på lösningar som fungerar; tex forskningen och Kriminalvården.  

---

[1] https://www.expressen.se/kvallsposten/mordaren-som-slar-och-valdtar-kvinnor/

[2] https://www.kriminalvarden.se/om-kriminalvarden/publikationer/forskningsrapporter/aterfallsforbrytare---vilka-var-de/

[3] https://www.kriminalvarden.se/forskning-och-statistik/statistik-och-fakta/aterfall/

Köttfritt?

I DN[1] 2016-12-12 sid 5 i Stockholmsdelen finns en kortare artikel med rubriken ”Stockholm borde bli mer vegetariskt”. Där citeras Jonas Paulsson från Kampanjen Köttfri dag som menar att ”Det är extremt allvarligt att Stockholms stad inte beslutat att vara köttfritt till 2020” samt att ”Vi försöker speeda upp det till vegonorm. Det är hög tid att gå från köttfri dag till ett helt vegetariskt Stockholm”. I artikeln citeras också forskaren Kajsa-Stina Benulic på Södertörns högskola som gjort en studie kring ”medierapporteringen kring köttets miljöpåverkan och hur fokusgrupper ser på köttfria dagar”. Av detta dras slutsatsen att medier lägger ansvaret hos konsumenterna men att Benulic menar att hennes studie visar att information inte räcker som styrmedel.

Att principen i denna sista slutsats är riktig är jag den första att hålla med om. Information allena är troligen alltid ett för klent medel om man vill driva policy, oberoende av vilken fråga det gäller. Men den viktigare frågan här är huruvida ett köttfritt Stockholm är något önskvärt över huvud taget. Svaret på den frågan beror så klart av vilken orsak man vill att Stockholm (eller annan ort) ska vara köttfri. De skrivs inte ut speciellt tydligt men artikeln tycks ha fokus på en minskning av växthusgaser. Andra orsaker kan så klart vara att man tycker att köttkonsumtion är moraliskt fel. Exakt varför Paulsson anser att det är ”extremt allvarligt” att Stockholm blir helvegetariskt inom några år framgår dock ej.

Här följer min syn på det hela:

·         En av de centrala faktorerna vilka långsamt förvandlade våra förfäder till homo sapiens var transformationen från trädlevande, klättrande hominider med troligen övervägande vegetarisk kosthållning till marklevande, upprättgående, springande homo vars hjärnor växte av konsumtionen av benmärg från kadaver samt strandnära skaldjur.

·         Så småningom lärde vi oss att jaga och senare att tillaga våra byten genom värme från elden vi tämjt.  

·         I och med och allt sedan denna förvandling från människoapa till människa har en del av vår kosthållning innehållit fett och protein från andra djur. Men samtidigt har vi alltid varit generalister och opportunister vad gäller vårt födointag och vi har livnärt oss på det vi kommit över i de områden vi befolkat. Detta gäller även efter det att vil lämnat Afrika och spridit oss över jorden. Vi har jagat till lands, i vatten och i luften och samlat växtdelar, rötter, svampar, smådjur och insekter mm mm.  

·         Så vitt jag vet finns det inga belägg för existensen av ursprungsfolk som enbart livnärt sig på vegetarisk föda av någon sammansättning. Men med en kraftig generalisering kan man säga att ju närmare ekvatorn en människogrupp varit desto större del av dess föda har bestått av vegetabilier och omvänt ju närmare polerna desto större del av födan har bestått av djur.

·         Vi kan därför konstatera att fett och protein från djur är en essentiell del av vår föda men att en del av vår förda också alltid har utgjorts av växtlighet i någon form. På grund av evolutionen finns det vissa skillnader mellan hur människor från olika delar av jorden tar hand om olika föda. Vi utsöndrar devis olika enzymer redan i munhålan där vissa människors enzymer bryter ned stärkelse bättre än hos andra. Och vi har olika sammansättning av vår bakterieflora i tarmarna som tar hand om olika typer av föda olika bra (bakteriefloran kan i och för sig ändras delvis beroende på vad man faktiskt äter). Vilken förda som är bäst för just ”dig” eller ”mig” beror alltså till viss del på vår evolutionära bakgrund, var våra förfäder bodde och vad de åt. Men också på vår egen historia från födsel och genom livet.

·         Detta anser jag talar för att en strävan efter att i stor skala växla vårt födointag till uteslutande vegetariskt är fel. Det riskerar att leda till ett felaktigt näringsintag. Alla människor har ett behov av att en viss del av födan utgörs av animaliska produkter – om vi bara tar hänsyn till vad som måste sägas vara homosapiens artegna kost.

·         Att vi också måste ta hänsyn till andra faktorer är dock uppenbart. Det vi väljer att äta har producerats på något sätt och därför är det viktigt att beakta även detta. Religiösa anledningar till att välja en viss typ av föda ska jag inte diskutera. Etiska anledningar ska jag kort beröra nedan.

·         I och med att animaliska produkter är den del av vår artegna kost måste detta tas hänsyn till. Det är viktigare att vi får tillgång till artegen kost än att vi har tillgång till transporter eller annat när man ska väga hur olika faktorer påverkar miljön och klimatet.  

·         Så väl produktion av animalier som produktion av vegetabilier kan ha negativ påverkan på miljön och klimatet därför är det felaktigt att dra den ena eller andra typen av föda över en kant och påstå att ”X kost påverkar miljö/klimatet” negativt. All föda som produceras är en del av ett kretslopp men beroende på hur det konkret går till i produktionen kan det påverka till det sämre eller till det bättre. Att tillföra produkter från fossila energikällor är alltid att tillföra koldioxid och andra ämnen till kretsloppet. Att inte tillföra några fossila ämnen alls är i dagsläget i det närmaste omöjligt men mindre är alltid bättre än mer. Industriuppfödda nötkreatur matade med soja är sämre än ekologisk gurka men fossiluppvärmda växthusgrönsaker är sämre än kött från djur som betar av det som växer och samtidigt bygger toppjord som binder koldioxid – om man tar hänsyn till alla aspekter.

·         Lägger man stor vikt vid den etiska aspekten av att hålla och äta djur och att man anser att dödandet är moraliskt fel så måste man fundera på hur ekologiska nischer påverkas och hur många djur av andra slag än kor, grisar och får som får sätta livet till man odlar soja och vete i monokulturer värden runt.

Vad som är en hållbar födokonsumtion är en komplicerad fråga. De aspekter som måste beaktas är allra minst produktionens påverkan på den lokala naturen och alla varelser i denna, transporter till, under och från produktionen samt vad vi som homosapiens är skapta för att äta.
Svaret på detta är inte 100% vegetariskt för så många som möjligt.

---

[1] http://www.dn.se/sthlm/stockholm-borde-bli-helt-vegetariskt/

Hemnet och Foucault 2.0

Skickade in den första kommentaren om Bartoneks text till just filosofisk tidskrift i hopp om att de skulle vilja trycka den.
Fick snabbt svar att jag förvisso hade rätt i sak men att texten inte var filosofisk nog i den meningen tidskriften redaktör vill att texter i tidskriften ska vara.
Tog mig därför för att författa en ny som jag nu har skickat in till redaktören i hopp om att den ska gillas bättre.
Jag behöver kanske inte påpeka att jag inte håller med redaktören i sak, men att jag nog ändå förstår vad han menar.
Vi får se hur denna nya text mottas :-)

Här kommer den:

Bartoneks uppsats argumenterar för att internet-sajten hemnet.se, som är den viktigaste sajten för försäljning av bostadsrätter och egnahem, påverkar hur människor lever sina liv och gestaltar sina hem. Detta sker enligt Bartonek genom att bostadsrättsägare internaliserar den utifrån kommande blicken vilken blir till en disciplinerande faktor i linje med Foucaults tankar i monografin Övervakning och straff och främst då beskrivningen av Benthams fängelse Panopticon.

För att inte göra Bertoneks text orätt vill jag först citera några stycken och referera delar av innehållet.
I den inledande tredjedelen säger Bartonek bland annat följande:

”En stadsbo är idag i princip per definition en spekulant på marknaden. Livet som stadsbo med bostadsrätt innebär då att man ofta tvingas att internalisera en viss typ av marknadsekonomiskt tänk […] En vinnare på bostadsrättsmarknaden är i tanken hela tiden på väg någon annanstans och förbereder nästa drag på marknaden.”

”Lägenheternas utformning, inredning och gestaltning tenderar att homogeniseras eftersom man som bostadsrättsägare redan med ena ögat sneglar på nästa försäljning och köp och då måste tänka i termer av vad en potentiell köpare vill ha […]”

”[…] det som intresserar mig mest vad gäller Hemnet är att denna sida förmedlar vad jag vill förstå som en disciplinerande blick på människors hem och boenden. Genom Hemnet tvingar människor varandra och sig själva att bo och leva på ett visst sätt. Om man inte motsvarar det som marknaden kräver kommer du att bli en förlorare på bostadsmarknaden. Marknadsföringen blir en del av livet. Hemnet möjliggör därigenom också en övervakande blick på människors boenden, men därigenom kommer också varje enskild människa att tänka sitt eget boende utifrån den potentiella blicken från en annan Hemnet-användare. Det spelar då ingen roll om ens lägenhet verkligen är upplagd till försäljning på sidan, utan man kommer att utforma sitt boende utifrån den internaliserade blicken från andra genom Hemnet.”  

I den mellersta delen av texten sammanfattat Bartonek det han menar att Foucault säger i Övervakning och straff, främst då tolkningen av Jeremy Benthams fängelseskiss Panopticon. Sammanfattningsvis säger Bartonek följande:

”Eftersom fången hela tiden kan vara övervakad, men aldrig vet exakt när han är det, så övertar fången själv övervakandet över sig själv.”

”Frågan är nu hur denna övervakningsprincip och synlighetsprincip kan användas för att förstå och problematisera hur Hemnets plattform fungerar inom bostadsmarknaden och för hur människor kan tänkas utforma sina hem med Hemnets lägenhetsinsyn i åtanke.”

I den avslutande tredjedelen vill Bartonek besvara ovanstående fråga. Där skriver han bland annat:

”Vad kan man se för kopplingar mellan hur Hemnet fungerar och används och Foucaults teori om de moderna formerna av övervakning, vilka bygger på att de övervakade själva övertar övervakningsrollen genom att de kan sägas internalisera en blick från utsidan? Min tanke är att Hemnet fungerar som en plattform för denna typ av självövervakning hos individerna och blir till en förmedling av individernas blickar på varandra och sig själva. Bilderna på andra lägenheter på Hemnet tenderar att bli internaliserad i människors medvetande och en avgörande dimension i deras gestaltning av sitt hem och liv. Det egna hemmet måste bestå i Hemnets ögon och uppfylla dess krav. Bilder på andras lägenheter är hela tiden en potentiell bild av den egna lägenheten, vilket gör att man gestaltar sitt hem efter dessa kriterier. Man kan alltid synas på Hemnet, och bara känsla av att inte motsvara dess krav skapar obehag och en känsla av förlust. […] Man lever därmed genom ett perspektiv utifrån som har blivit den egna blicken: man gör den externa blicken till sin egen självbild. Att gestalta sitt liv på detta sätt gör alienationen till regel – det är det främmande som är hemmets kriterium.”

Det jag vill kommentera berör Bartoneks användning av empiri rörande faktautsagor och kausala förklaringar och uppsatsens logiska struktur.

Empiri
Bartonek gör en hel del uttalanden rörande faktautsagor. Han anför dock inga referenser till stöd för dessa. Det finns alltid en flytande gräns mellan faktautsagor som kan betraktas som allmängods och sådana som måste beläggas med empiri. Men vad gäller Bartoneks faktautsagor skulle jag hävda att många kräver empiri för att de ska kunna ligga till grund för hans argumentation. Hävdar man att lägenheter tenderar att ”se mer och mer lika ut”, att det existerar en ”homogenisering” eller att Hemnet möjliggör en övervakande blick som internaliseras hos ”varje människa” varför det då inte spelar någon roll ”om ens lägenhet verkligen är upplagd till försäljning på sidan, utan man kommer att utforma sitt boende utifrån den internaliserade blicken från andra genom Hemnet”. Om man hävdar detta och annat, ja då måste man försöka backa upp dessa uttalanden med någon form av empiri.
Bartonek anför dock ingen empiri utöver sina, måste man förmoda, egna iakttagelser och därpå dragna slutsatser.

Bartoneks huvudsakliga syfte med uppsatsen är att argumentera för en Foucault-inspirerad tolkning av hur Hemnet fungerar som ett ”instrument” för internaliserad övervakning av bostadsrättsägares liv och lägenheternas utformning. Eftersom denna tolkning bygger på de faktautsagor han gör är tolkningen beroende av att faktautsagorna stämmer. Men kan vi då anta att de stämmer? Eftersom Bartonek inte belägger faktautsagorna med empiri måste min tolkning bli att det i och för sig är möjligt att Bartoneks faktautsagor stämmer men att det i dagsläget inte finns annat än hans egna ord till stöd för dessa. Om faktautsagorna stämmer är en empirisk fråga som inte kan besvaras med annat än just empiri. Sådan kanske finns för vissa av Bartonekt utsagor. För andra skulle han (eller någon annan) först behöva genomföra olika typer av empiriska undersökningar innan man kan veta om det han säger stämmer eller inte. I praktiken föreligger det dock vissa svårigheter med hur man skulle kunna undersöka och belägga vissa av utsagorna. Hur ska man till exempel undersöka om bostadsrättsinnehavare i allmänhet och hemnet-användare i synnerhet har internaliserat ”en disciplinerande blick” eller att det inte spelar någon roll om ens lägenhet ligger till försäljning på Hemnet eller inte för hur man väljer att inreda densamma? Dessa och andra frågor lämnar jag åt Bartonek att utreda.

Uppsatsens logiska struktur
Bartoneks uppsats är som sagt uppdelad i tre delar. I första delen gör han ett antal uttalanden rörande faktautsagor samt menar sig vara intresserad av Hemnets roll i det han hävdar är en rörelse mot att lägenheter blir ”mer och mer lika” vilket i sin tur bygger på den internaliserade blicken som verkar disciplinerande. I andra delen refererar han Foucault och avslutar med att undra hur Foucaults teori om internaliserad disciplinering kan användas för att ”förstå och problematisera” Hemnets plattform. I den avslutande delen menar Bartonek att Hemnet överför en utifrån kommande blick som disciplinerar bostadsrättsinnehavare och därmed leder till att det ”egna hemmet måste bestå i Hemnets ögon och uppfylla dess krav”.

Bartonek förutsätter med andra ord redan i inledningen det som blir hans slutsatser i den avslutande delen.
Den mellersta delen ger förvisso läsaren en fördjupad förståelse för varifrån han hämtar sitt teoretiska perspektiv genom vilket han tolkar Hemnets funktion och de faktautsagor som han delger läsaren. Men att redogöra för i det här fallet Foucaults teori om internaliserad disciplinering gör inte de empiri-beroende faktautsagorna mer eller mindre riktiga.
Och att förutsätta det som ska bevisas är i mina ögon anmärkningsvärt.

Avslutning
Att tolka Hemnets funktion i termer av Foucault är förvisso ett potentiellt framgångsrikt företag så gott som något annat. Men huruvida potentialen uppfylls eller inte är beroende av styrkan i de bekräftande evidens som man kan uppbringa samt frånvaron av falsifiering.
För Bartoneks företag att uppfylla detta krävs följande: 

·         Att faktautsagor beläggs med empiri

·         Att utsagor om kausala mekanismen beläggs med empiri alternativt det framstår som rimligt i ljuset av indirekta empiriska slutsatser, det vill säga till exempel kunskap om liknande kausala mekanismer hämtade från andra områden.

·         Att den Foucault-inspirerade tolkningen framstår som den mest rimliga i jämförelsen med andra möjliga tolkningar av fenomenet – vilket bygger på och är intressant först när man kan konstatera att faktautsagorna faktiskt kan anses stämma. Stämmer inte faktautsagorna finns det ingen anledning att gå vidare med någon typ av tolkning i denna riktning. 

Jag ser personligen fram emot Bartoneks, förhoppningsvis, kommande uppsats där alla dessa frågor är utredda och besvarade. Vi startar tidtagaruret nu.



Uppdatering 10/12 -16:
Texten ovan kommer att tryckas i Filosofisk tidskrift i november nästa år. Redaktören gjorde några mindre förändringar som jag utan problem kunde acceptera, men de närmast kommande numren är redan fulltecknade så den kommer alltså inte tryckas förrän om ca 1 år... Lång tid men roligt i alla fall :-)

Svenska värderingar

I Dagens Nyheter 2016-12-04 ägnas kulturdelen i mycket åt nationalismen[1]. Bland annat skriver man om svenska värderingar och man har bland annat frågat ett antal kända svenskar om vad de anser vara svenska värderingar. Vidare redogör man för vad partierna anser vara svenska värderingar. Föga förvånande är det Sverigedemokraterna som har starkast känsla av att det finns svenska värderingar och dessutom anser sig vara på det klara med vilka dessa i så fall skulle vara.

Det finns vad jag kan se två sätt att tackla frågan om huruvida det finns svenska värderingar och vad dessa i så fall består i: en empirisk och en normativ.

Empirisk
Om man ser denna fråga som en empirisk fråga blir den omformulerad till någonting som:
Anser människor i Sverige att det finns svenska värderingar och vilka är dessa i så fall. Eftersom man inte kan fråga alla boende i Sverige så får man försöka sig på att göra ett urval och sedan sammanställa resultatet som då visar hur många av de tillfrågade som anser att det finns svenska värderingar samt vad de som anser att dessa finns anser att dessa är.

Normativt
Från ett normativt perspektiv blir frågan vad ”jag” eller ”vi” anser. Anser ”jag/vi” att det finns så måste ”jag/vi” sedan ange vilka de svenska värderingarna är och sedan rimligen också försöka att verka för att ”vår” tolkning antas av fler än ”oss”.

Förvisso anser jag att det är att göra verkligheten enklare än vad den är att hävda att det finns någonting som ”svenska värderingar” eftersom det är tämligen ogörligt att komma fram till mer än godtyckliga definitioner av vad ”svensk” är.
Man skulle dock kunna argumentera för att vi som i vid mening anser oss vara humanister, liberala och för ett öppet inkluderande samhälle ändå borde häva att det finns något så som svenska värderingar och att dessa består i till exempel följande:

·         att värna alla människors lika rätt,

·         demokrati,

·         jämlikhet och jämställdhet,

·         solidaritet,

·         rättsstatliga principer,

·         ett öppet och välkomnande samhälle

Vi skulle sedan föra ut denna tolkning i samhället och försöka sprida den i akt och mening att utkonkurrera andra mer inskränkta tolkningar. Om ovanstående blir till det som associeras med svenska värderingar så blir det svårare för de inskränkta att föra fram sina åsikter under namnet svenska värderingar och deras värderingar blir där med just deras och inte allmänt ”svenska”.

En farhåga vill jag dock lyfta. Det är alltid farligt att leka med elden och att ”återta” eller ”erövra” termen svenska värderingar för att fylla den med något positivt kan slå tillbaka eftersom man ändå går med på att spela på nationalisternas planhalva. Kanske är det bättre att hävda till exempel mänskliga rättigheter som ett paraplybegrepp för punkterna ovan och försöka förmedla att det är detta vi vill ska gälla i Sverige. Men samtidigt så lämnar man ju då just termen svenska värderingar till andra att fylla med sämre värderingar som tack vare termen kan få en air av allmängiltighet över sig i kraft av just ”svenska”. Så jag lutar ändå åt att det vore en god idé att erövra termen svenska värderingar och fylla den med vårt innehåll.

---

[1] http://www.dn.se/nyheter/sverige/var-tredje-svensk-vet-inte-vad-som-ar-svenskt/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ewa-stenberg-politikernas-tal-mots-av-fragetecken/

Termer i skolan, tekniska vs vardagliga

Jag råkar bland annat försörja mig som slöjdlärare på lågstadiet (alla material, genetisk kompetens ej utbildad ;-) ). I den egenskapen deltar jag så klart i samtal, diskussioner och mötet med de andra lärarna och genom åren har jag stött på tanken att det är mycket viktigt att hålla sig till rätt termer och framförallt att lära eleverna rätt termer, särskilt vad beträffar matematik men även i övrigt. Främst har detta rört termerna versaler och gemena samt addition, subtraktion, multiplikation och division – istället för de mer vardagliga orden stora och små bokstäver samt plus, minus, gånger och delat.

Diskussionen kring att använda rätt term har alltså handlat om att det är viktigt att lära sig rätt term per se samt att användandet av rätt term på något vis skulle främja inlärningen. Kanske finns det också andra argument men tyvärr måste jag säga jag inte kan se riktigheten i dessa argument och därför har jag svårt att redogöra för dem på ett bra sätt.

Min åsikt om detta är följande:
Självklart är det viktigt för allmänbildningen att känna till och kunna använda rätt term och den ”tekniska”/ämnesspecifika termen för ett begrepp.
Men jag kan inte se att användandet av dessa begrepp i sig skulle kunna ha någon positiv effekt på inlärningen och kunskapsbildningen. Det som skiljer ”stor bokstav” från ”versal” är ju ingenting vad gäller begreppet. Dessa två termer/ord är synonymer och som sådana utbytbara. Det som skiljer dem från varandra är att vardagsordet ”stor bokstav” både är lättare att säga och att komma ihåg och i sig är en förklaring om vad termens begrepp handlar om. För att förklara vad termen ”versal” betyder måste man säga något i stil med ”versal betyder stor bokstav”. För att förklara vad termen ”stor bokstav” betyder måste man säga något i stil med ”stor bokstav”. Har man väl lärt sig att det finns två storlekar på alla bokstäver och att dessa skiljer sig lite i form och storlek så blir det sedan mycket lätt att förstå att ”stor bokstav” syftar på de stora och ”liten bokstav” syftar på de små…

Jag är ledsen om jag framför självklarheter här men jag tror tyvärr inte att det är helt självklart för alla. I någon typ av vällovligt syfte så menar ju som sagt ett inte ringa antal lärare (och kanske andra) att man faktiskt vinner något på att använda de tekniska namnen på dessa begrepp. Men jag vill alltså hävda att man med detta enbart lägger till ett försvårande moment i inlärningsprocessen.

Vidare kan jag inte förstå hur en användning av de vardagliga varianterna av dessa termer på något vis skulle göra inlärningen och kunskapsbildningen lägre/sämre/svårare.

Det är ju trots allt så att termer bara är till för att sätta nämn på begrepp och så länge vi alla är med på vad vi talar om så är allt frid och fröjd. Språket är ju till för att kommunicera med. Kallar jag ”hammare” och ”spik” för ”löksoppa” och ”verfremdungseffekt” så är det inget problem så länge den jag talar med förstår vad jag säger.

Men har någon argument för motsatsen så vill jag gärna ta del av dem!!

Annars som sagt:
Alla barn bör tids nog lära sig att vardagliga termer som stor och liten bokstav, plus, minus, gånger och delat har tekniska synonymer som egentligen räknas som mer rätt. Att inte veta om detta skapar definitivt framtida svårigheter eftersom man i så fall kommer att ha svårt att förstå när någon i en tidning eller på TV talar om att ”…det stod skrivet med gemener…” e.dy.
Men när man lär sig att skriva och att räkna så finns det ingen fördel med att komplicera processen ytterligare genom att använda komplicerade termer som i sig är svåra att förstå och som inte på ett enkelt sätt knyter an till ett begrepp och en aktivitet.    

Allt är enklare i backspegeln

Tänk dig utvecklingen av de första ångmaskinerna. Eller Spinning Jenny. Eller förbränningsmotorns utveckling från den kunskap som fanns om ångmotorer och tryck över till de första Automobilerna till dagens datamaskiner-på hjul-bilar. Eller för all del mitt favoritexempel med kunskapen om att svampen kremla måste förvällas tre gånger innan den går att äta.
Går det ens att föreställa sig vilka oceaner av tid (eller antalet illamåenden) som lagt ned på att testa olika idéer som sedan visat sig inte fungera eller i bästa fall fungera ”så där” för att sedan test igen och igen. Hur många idéer och test har inte snabbt slutat på skräphögen och hur många återvändsgränder har inte uppdagats efter en oändlighet av hopp och förtvivlan?

Är det då inte märkligt att vi idag kan sätta oss för att lära oss hur våra maskiner har utvecklats och till och med kanske lära oss att bygga de flesta av dem inom loppet av kanske veckor, månader eller max år?
Att lära sig om och bygga en enklare förbränningsmotor är inte en omöjlighet med tillgång till lite praktiskt förnuft, pengar till delar och rätt verktyg och redskap. Men ändå tog det säkerligen många människoliv i tid att utveckla den första förbränningsmotorn (beroende på var man väljer att sätta starten för historien). 

För mig är detta dels ett skäl att känna ett stort mått av vördnad inför våra förfäders strävanden – och då självklart inte bara för de maskiner som våra förfäder frambringat utan för allt gott som de gjort. För det andra visad det också på den fundamentala skillnaden mellan processen då en ny teknologi (i bred bemärkelse; fysisk, social eller mental) frambringas och då en känd teknik lärs på nytt av en person som inte redan känner den. Processen att frambringa en ny teknologi är en syssla som är väsensskild från processen att lära in denna teknologi när den redan finns. Om jag idag sätter mig för att försöka uppfinna en ny teknologi finns det inget sätt på vilket vi kan försöka approximera när den kommer att vara klar eller ens om den kommer att bli klar och hur den i så fall till slut kommer att se ut och fungera. Men jag kan lära mig hur en cykelväxel fungerar och kanske också bygga en på några timma till kanske någon dag eller så.

Vår kumulativa kunskap bygger på detta faktum. Visst glömmer vi också. Vi glömmer gamla teknologier under historiens gång då nya teknologier och/eller levnadssätt gör att de gamla teknologierna blir utkonkurrerade. Vissa av dessa gamla teknologier kanske vi skulle vilja ha kvar av krassa ekonomiska eller praktiska skäl medan andra gamla teknologier vore roliga att ha kvar mer i underhållssyfte och ytterligare andra kanske det bara är bra att vi glömt. Och om de glömda teknologierna är fler än de nya som vi idag på något sätt kan räkna med att vi besitter tror jag är omöjligt att veta eller ta reda på. Men våra ackumulerade kunskaper idag befinner sig i vilket fall som helst på en kvalitativ nivå som saknar motstycke – vilket jag alltså vill mena beror på just att vunnen kunskap kan läras in på en bråkdel av den tid som det tog att frambringa den vilket gör att vi sedan kan bygga vidare och vidare och vidare. 

Även om det finns en hel del mönster och stig-beroende och annat som göra att man, i alla fall på statistisk sannolikhetsnivå, kan förutsäga framtida händelser så existerar det en fundamental osäkerhet rörande framtida nyheter. Att med möda testa sig fram för att efter X antal misslyckanden och återvändsgränder till slut ha en fungerande teknologi tillgänglig är i en viss mening att frammana den deterministiska strukturen hos teknologin i fråga. Vår värld styr ju som bekant av ett antal naturlagar och det tycks även finnas en del ”lagar” eller åtminstone mönster även inom de sociala delarna av verkligheten. I någon mening så hittar vi ju dessa lagars och mönsters applikation i det att vi utvecklar en teknologi som fungerar. Och, och detta blir kanske något av en tautologi men, en teknologi som inte fungerar bryter mot någon lag/något mönster och därför fungerar den inte. 

Om man accepterar detta resonemang så kanske det ligger nära till hands att tänka sig att ”alla teknologier, historiska som framtida” finns i var sitt exemplar i Platons grotta. En sådan slutsats vill dock inte jag hävda – eftersom det mest känns löjlig och i vilket fall som helst inte går att varken bekräfta eller dementera. Jag vill bara mena att givet att det finns lagar och mönster som bestämmer funktionen av vår värld så måste teknologier följa dessa för att fungera. Att hitta en speciell teknologis funktionssätt för första gången är en mödosam process eftersom vi inte känner till allt om hur vår värld fungerar. Men när vi en gång har hittat en fungerande lösning blir vägen från start till ett nytt fungerande exemplar av denna teknologi sju reson lättare eftersom vi nu sitter på facit och slipper testa oss fram men allt vad det innebär. Vi har uppdagat en fungerande struktur och vi kan kopiera den med visshet om vilka steg som ska tas i vilken ordning och utan all den trial-and-error som krävdes vid det första försöket.

PS. Jag använder som du noterat teknologier i bred bemärkelse med avsikten att detta resonemang tänks gälla för teknologier av vitt skilda slag; så som en maskin, ett sätt att jaga eller odla, ett sätt att använda ett språk eller bygga en organisation. Kanske får jag äta upp och ta tillbaka denna breda definition av teknologi om det visar sig att detta resonemang inte alls är tillämpbart på annat än materiella ting. Men i så fall har mitt resonemang åtminstone haft det positiva med sig att ett sämre sätt att beskriva världen har utmönstrats (alltså detta mitt resonemang) och kanske att samtidigt ett bättre sätt att beskriva världen har producerats.

PS 2. Platons grotta.
Tanken om att det på något vis finns sanna, exakta exemplar av teknologier eller artefakter men att vi i sinnevärlden, liksom i Platons grotta, bara ser vaga återspeglingar av dito är förvisso inte en tanke som kanske attraherar så många nu för tiden. Dock finns det åtminstone två moderna spår som på något vis kan kopplas till denna tanke (Nota bene! Utan jämförelse med varandra):
1. Den svenska agrarhistorikern Janken Myrdal har i en lång essä publicerad i tidskriften Folkets Historia (volym 32-33, 2004-2005) med titeln Motsatstänkandet i praktiken argumenterat för en tolkning av utvecklingen av historiska artefakter och teknologier så som varandes framträdelseformer av idévärldens original (om jag nu inte misstolkar Myrdal).
2. Matematikerna Kurt Gödel framlade med sitt ofullständighetsteorem (1931) bevis för att det i varje formellt system inom aritmetiken finns sanna satser som inte går att bevisa. Den filosofiska grunden Gödel stod på var platonismen. (För en intressant redogörelse för Gödel och hans teorem se tex: Ofullständighet. Kurt Gödels bevis och paradox, av Rebecca Goldstein. Nya Doxa 2005)
Vad gäller 1. så anser jag Myrdals tolkning är märklig och att det är svårt att se vad den tillför vår kunskap om teknikens utveckling samt att den är omöjlig att bekräfta eller dementera. Vad gäller 2. så är mina kunskaper om Gödels teorem och de filosofiska grunderna för densamma alltför rudimentära för att jag ska våga fälla något slutgiltigt omdöme. Man kan kanske tänka sig att Gödels teorem är rätt trots, och inte tack vare, kopplingen till platonismen. Men som sagt är jag för okunnig för att veta.
Men trots det vill jag hävda att tänkande kring sanning ligger inom det ”platonistiska paradigmet” och därmed riskerar att låta idéer stelna och vara svåra att lämna till trots mot bättre vetande. Att tänka sig att det finns en kratta i idévärlden som alla verklig krattor med tiden har en tendens att utvecklas mot är en ”förklaring” av varför krattor har utvecklats på ett visst vis som inte går att varken bekräfta eller dementera och därför anser jag att den ”förklaringen” bör utmönstras. Bättre då att tänka sig att den funktion som man vill åt (att föra samman lösa växtmaterial på marken till högar) utgör ett kultur-evolutionärt tryck på redskapsutvecklingen som leder till att samma problem (att få ihop lösa växtmaterial) på olika platser och i olika tider har lett till liknande, och ibland identiska, lösningar.
Om man låter bli att operera med termen och begreppet sanning och i stället talar om bättre/det för närvarande bästa svaret/lösningen blir det lättare att se att vår kunskap utvecklas och att också lämna sådan kunskap som visar sig felaktig. 

Macchiarini igen + vetenskapsdefinition på glid

I Dagens Nyheter onsdagen 7 september, sid 8-9 i Kulturdelen, skriver Ingrid Carlberg om Macchiarini-affären och om orsaker till att man inte tog hänsyn till Macchiarinis förfalskade CV och till KIs upphöjande av Macchiarini som i efterhand förefaller starkt överdriven även om man utgick från att han inte förfalskat CV etc. Carlberg söker orsakerna i ett flertal faktorer så som regeringens strävan att föra fram ”svensk” forskning till rampljuset genom satsningar på vissa områden och rekrytering av utländska ”stjärnforskare”, i det sätt på vilket antalet publiceringar och citeringar ligger till grund för rekryteringar och i förlängning det faktum att det finns brister i systemet med ”vetenskapliga tidskrifter” speciellt att de med hög ”inpact factor” ges för stort inflytande mm.

Jag kommer att tänka på James Reason’s inflytelserika teori ”The Swiss chees model” (som förklaras i artikeln Human error: models end management[1]) som kortfattat syftar till att förklara en negativ händelses inträffande genom att se till hur en kedja av händelser och tidigare beslut på flera nivåer av ”samhället” leder fram till händelsen. Genom metaforen med Schweizerostens skivor med hål vill Reason ge en bild av hur ett antal fel (hål i ostskivorna) följer på varandra för att till slut leda fram till händelsen. Konkret så skulle den felaktigt avskurna blindtarmen bero på kirurgens trötthet parat med felaktiga rutiner och tröttheten kan i sin tur bero på schemaläggningen som i sin tur beror på budgetläget, eller något likande.

Jag tror att Carlberg har alldeles rätt i att det finns ett antal förklaringar till hur Macchiarini-skandalen kunde inträffa och att det inte ”bara” var Macchiarini själv eller Kis ledning utan även andra omständigheter. Det förhindrar inte att var och en av de inblandade har olika typer av personliga ansvar för händelsernas inträffande. Ett försök att förklara hela bilden av hur och varför innebär inte ett urskuldande eller förnekande av ansvar.

Dessutom vill jag kommentera en kort passage i texten som i mitt tycke visar på en mindre genomtänkt syn på vetenskap.

”Är inte vetenskapliga genombrott preliminära, tills de bekräftas alternativt falsifieras av andra forskare?”

Jag tycker inta att det är hållbart att i definitionen av ett vetenskapligt svar (genombrott) inkludera att en annan person (en annan forskare) tvunget måste genomföra en likadan studie för att antingen bekräfta eller falsifiera. Är slutsatserna rätt så är de. Det spelar ingen roll hur många som gör om samma studie. Alla dessa kan ju göra fel. Att andra människor (eller forskaren själv) kontrollerar den ursprungliga studien i sin helhet kan ju dessutom för all del vara nog för att konstatera huruvida resultaten av studien är korrekta eller ej. Några nya studier med samma upplägg kan inte anses vara nödvändiga, men dock potentiellt bidragande.
Att andra människor utvärderar en studies resultat eller gör egna studier med samma upplägg är så klart ofta nödvändigt för att visa att resultaten är korrekta eftersom den som utfört studien kan ha gjort fel av olika slag, alternativt att det rör sig om studier där resultaten är statistiska sannolikheter vilka kan förändras från undersökning till undersökning. Eftersom vi inte blint kan lita på att en studie är korrekt utförd samt eftersom vi på grund av studiens upplägg kan vara tveksamma till om vi kommer att komma fram till samma resultat även i andra likadana studier så är det i praktiken ofta så att det är klokt att analysera studien och/eller att genomföra fler studier.

Men definitionsmässigt blir det problematiskt att inkludera detta i definitionen eftersom det logiskt sätt inte kan vara en rimlig slutsats.
Dessutom är alla resultat alltid preliminära oavsett hur många gånger de bekräftas, även om det rör sig runt 99,999% säkert att resultaten är korrekta. Det finns alltid en chans att framtiden kommer att falsifiera det vi är bombsäkra på.

---

[1] http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1117770/

Att banta med cykel - potentiella felkällor

I Dagens Nyheter den 13/8 2016 hittas en notis på sid 10 i A-delen med rubriken ”Cyklister smalare än bilister”. I sin helhet lyder texten så här:

”Personer med bilen som sitt huvudsakliga färdmedel väger i snitt fyra kilo mer än de som cyklar. Det visar en ny EU-finansierad studie som inbegriper sju europeiska städer, där ibland Örebro, skriver lokala medier. Studien tittar på samband mellan stadsplanering, resvanor, fysisk aktivitet och hälsa, och en av rapportens slutsatser är att cykla till jobbet eller fritidsaktiviteter gör skillnad både på vikten och välmåendet.”

Jag ifrågasätter på inga vis dessa slutsatser eller att cyklister i snitt är fyra kilo lättare men inte desto mindre är detta ett gott exempel på hur nyhetsmedier rapporterar om studier på ett sätt som inte främjar kunskapen kring olika studiers kvalitet eller förhållandet mellan orsak och verkan.
Man får ju lätt uppfattningen att slutsatsen är att om du byter från bil till cykel så kommer du att minska i vikt i med fyra kilo i snitt och ditt välmåendet kommer att öka. Intuitivt är detta i och för sig rimligt att tänka sig men jag ser trots allt ett antal potentiella svårigheter med denna rapport som gör att man måste förhålla sig avvaktande till resultaten (Jag har inte läste själva studien utan det följande baserar sig helt på den ovan citerade notisen).

I stort kan mina invändningar sammanfattas till två punkter: man jämför äpplen med päron och förhållandet mellan orsak och verkar kanske är det motsatta.

·         Bilister är en stor grupp. Väldigt många människor åker bil. Cyklister är en betydligt mindre grupp. Att välja att bli cyklist är troligen ett mer ”övertänkt” val. Jag vill mena att jämförelsen mellan bilister och cyklister blir snedvriden eftersom det rör sig om två olika grupper, olika stora och därför också olika på många andra sätt. Det kanske inte är som att jämföra de som använder telefon med de som faxar men det lutar åt det hållet. Ville man jämför två grupper som är mer lika så kanske det hade varit bättre att jämföra bilister med de som väljer kollektiva färdmedel som buss, tunnelbana eller pendeltåg. Eller att jämföra cyklister med de som åker moped eller motorcykel.

·         Gruppen bilister är alltså troligen betydligt större än gruppen cyklister. Därför kommer gruppen bilister vara mer lik befolkningen i allmänhet med gruppen cyklister kommer att vara mer ”specialiserad”. Gruppen bilister innehåller alltså både tjocka och smala, glada och ledsna och alla möjliga andra.

·         Man kan anta att cyklister väljer att cykla i stället för att välja bil, moped/motorcykel, kollektiva färdmedel eller att gå. Att gå gör man enbart om sträckan är relativt kort. Är det längre återstår övriga transportmedel. De som då väljer att cykla är alltså inte som ”folk i allmänhet”. Dessa människor är kanske redan i snitt 4 kilo lättare när de väljer att ta cykeln till jobbet eller fritidsaktiviteten så att alltså sambandet mellan orsak och verkan är det omvända mot det man spontant tänker sig på grundval av notistexten.

·         För all del kan det ju också vara så att det förhåller sig på något annat sätt eller att det är olika från person till person som väljer att cykla eller åka bil.

Att genomföra studier och att rapportera om studier innebär ett ansvar. Folk litar på ”vetenskapen” och sägs det att ”en studie har kommit fram till…” eller att ”forskare menar att…” så kommer många att ta detta på allvar. Det är därför det är så viktigt att de som genomför studier har kunskaper om vetenskapliga metoder och vilka av dessa som är bättre och vilka som är sämre (vilket långt från alltid är fallet) samt att de som rapporterar (i huvudsak journalister och samt också diverse bloggare å liknande) har kunskaper nog att tolka och väga vad ”studier” och ”forskare” säger.
God vetenskap är det bästa medlet vi har för att bli klokare och lära oss mer om världen men dålig vetenskap är faktiskt värre än lösryckta åsikter eftersom den dåliga vetenskapen ändå lånar den vetenskapliga glorian men far med osanning. 

Demarkationsproblemet 2 – bluffmakare stoppas

I Dagens Nyheter 18/6 2016 (s. 12) kan man läsa om ¼ sida med rubriken ”Föreläsare som anklagats för bluffmetoder stoppas” (artikeln på dn.se är publicerad den 17/6 och är mycket lik men texten i pappersupplagan är något ändrad, http://www.dn.se/nyheter/sverige/bluffanklagad-halsoforelasare-stoppas/).

Nyheten som rubriken syftar på är att föreläsaren i fråga skulle ha föreläst på ABF men att dessa hävt bokningen och att föreläsningen nu inte kommer att ske.

Föreläsaren är en Brian Clement som tillsammans med sin fru Anna Maria Clement (som tydligen är svenska) driver en hälsoanläggning i Florida. Anledningen till att föreläsningen stoppats är Clement, enligt artikeln, menar att de kan boka cancer och ms med bland annat vetegräslavemang och raw food. Vidare står det i faktarutan att Clement blivit hårt kritiserad av kanadensiska medier då två svårt sjuka barn varav den ena hade cancer behandlats med c-vitamininjektioner. Barnen genomgick inte reguljär vård och ett av barnen avled (vid ospecificerad tidpunkt).

I artikeln får den svenska överläkaren och seniora professorn Håkan Mellstedt uttrycka sin skarpa skepsis mot Clements påståenden. Vidare menar Pontus Böckman från Föreningen Vetenskap och Folkbildning att ”de som upplåter sina lokaler till en sådan här person verkligen borde tänka över vilket budskap de hjälper till att sprida”.

Om man ska börja i den änden så finns det en gammaldags sentens som lyder ungefär så här:
”Jag avskyr dins åsikter men jag är beredd att gå i graven för din rätt att uttrycka dem”.

Med undantag för åsikter som enligt lagstiftningen är att betrakta som olagliga (helts mot folkgrupp till exempel) så är ju själva kärnan i yttrandefriheten att alla typer av åsikter ska få yttras. Ingen har någon rättighet till de materiella resurser som kan krävas för att åsikterna i fråga ska kunna yttras och/eller spridas men om yttrandefriheten ska vara mer än fina ord på ett papper så krävs det av de som har tillgång till de materiella resurserna att de faktiskt upplåter utrymme även åt åsikter som är mindre omtyckta.

Man kan ju så klart känna att det är obehagligt att åsikter som ligger långt ute i någon marginal ska få utrymme att yttras och spridas. Så tycker till exempel jag om åsikter som nedvärderar människor på grund av ursprung, kön eller andra medfödda faktorer som individen inte har någon möjlighet att välja eller påverka.
Men man måste ändå fråga sig om inte motsatsen är värre. Om man väl beträder censurens stig vet man inte vilka åsikter som imorgon hamnar i onåd. Bättre är då att bekämpa de åsikter man anser vara fel med hjälp av goda argument och bättre kunskap.

Åsikter och påståenden är en sak, handlingar en annan.
Min kunskap om fallet med de allvarligt sjuka barnen sträcker sig enbart till det som står i artikel, men jag måste anse att både föräldrar och Clement har ett ansvar. Clement har dock ett speciellt ansvar eftersom det är han (de) som kommer med påståenden rörande mekanismer, behandling och effekt.

Gällande vuxna som är vid sina sinnens fulla bruk bör dessa givetvis ha rätt att välja vilken behandling de vill. Men det innebär inte att samhället ska stödja alla behandlingar. Det innebär inte heller att samhället tyst ska åse behandlingar som man av goda skäl anser vara ineffektiva, verkningslösa eller kanske till och med kontraproduktiva.
Men av detta följer inta att en person som Clement också ska hindras från att uttala sig och propagera för sin uppfattning. Ett fritt samhälle bör ha en mycket tillåtande attityd till spridning av allehanda åsikter och till vuxna människors rätt att själva avgöra sina öden. Detta gäller religioner och allehanda trosinriktningar, politiska åskådningar och det bör också gälla åsikter om hälso- och sjukvård.

Men som sagt än en gång; detta betyder inta att åsikten i fråga bör stå oemotsagd. Om till exempel Plymouthbröderna håller en informationskväll bör de få göra detta. Men med lika stor rätt som ”brödernas” åsikter bör kritiseras bör också varje annan åsikt utsättas för kritik i den mån det finns sådan.

Utan att ha någon större kunskap om Clements än den som jag just nu har tillägnat mig måste jag dock också framhålla följande:
Tänk om Clement har rätt??!!
Nu anser jag att det verkar osannolikt att lavemang av vilken sort det än må vara kan ha någon större helande effekt men tänk om det ändå ligger något i vad Clement hävdar…

Jag anser att man borde kunna ta ett mer konstruktivt grepp på Clements och deras påstående än att ropa på förbud. I stället borde man kräva att få ta del av alla fallstudier och all den kliniska erfarenhet som Clement har. Vilka sjukdomar och åkommor har de som behandlas på Clements anläggning? Hur behandlas dessa? Hur följer man upp sina behandlingar? Vilka effekter har behandlingarna?
Och Framför allt: Är det möjligt att se effekter av Clements behandlingar som inte kan tillskrivas placebo-effekter - effekter som inte kan tillskrivas de effekter som uppkommer av att man blir omhändertagen och utsatt för behandlingar som man hoppas och tror kommer att hjälpa?

”Att tänka kritiskt är stort men att med ett öppet sinne vara beredd att utvärdera också sådant som man spontant anser vara omöjligt är större.”

Kommer man med påståenden om kausala samband, till exempel mellan en behandling om en effekt, så måste man kunna visa på en rimlig mekanism som kan förklara orsak och verkan. Kan man inte visa på en sådan och om man inte kan redogöra för resultat av i det här fallet klinisk verksamhet etc, men att man ändå hävdar att ”vetegräslavemang kan bota cancer” så bör man rättmätigt betraktas som charlatan och företrädare för pseudovetenskap.

Men om man kan redogöra för en möjlig mekanism och om man gör alla sina empiriska data tillgängliga för kritisk utvärdering bör man tas på lika stort allvar som andra. Vetenskapen måste vara öppen för alternativa förklaringar och om man på förhand räknar bort vissa förklaringar för att man av en eller annan orsak anser att dessa saknar trovärdighet så finns det en risk att man samtidigt kastar ut barnet med barnvattnet. Vetenskapen och kunskapsutvecklingen lever på att hypoteser testas och bekräftas, eller förkastas.

Slutsatsen är alltså att alla förklaringar av ett fenomen förtjänar att tas på allvar och utvärderas enligt samma rigorösa standard som alla andra.
Att på förhand döma ut något som pseudovetenskap gör att man riskerar att missa viktig kunskap. Men gör man anspråk på att vilja förklara orsak och verkan samtidigt som man inte låter sina anspråk utvärderas bör man tills vidare sättas i samma kategori som handpåläggare och tungomålstalare. 

Vård eller forskning - uppföljning

På DN Debatt 2016-06-16 berättar proffesorerna Olle Lindvall och Ingemar Engström om det utredningsförslag som följer av Macchiarini-skandalen som Kungliga vetenskapsakademin och Läkarsällskapet lägger nu fram.

"Så kan patienter skyddas mot alltför riskabla åtgärder"
http://www.dn.se/debatt/sa-kan-patienter-skyddas-mot-alltfor-riskabla-atgarder/

Punkterna som utredningen förslår är verkligen kloka och bra!
Här följer dessa:

"1 Det måste finnas en teoretisk vetenskaplig grund för att använda en obeprövad behandling på patienter och det måste vara rimligt att metoden ska kunna leda till återvunnen hälsa eller minskat lidande.
2 En positiv effekt av metoden utan alltför stora risker måste ha visats i en adekvat djurmodell alternativt att metoden använts framgångsrikt på ett annat organ/sjukdom på människa.
3 Behandlingen får endast prövas på enstaka, allvarligt sjuka patienter som saknar andra effektiva behandlingsalternativ.
4 Behandlande läkare ska utarbeta en plan som beskriver teoretisk grund, resultat från studier som påvisar effekt och säkerhet, den planerade behandlingen i detalj och hur patienten ska följas upp.
5 Planen ska godkännas av en nationell kommitté för bedömning av obeprövade behandlingsmetoder. Denna kommitté bör bestå av kliniker och forskare inom medicinsk och kirurgisk specialitet, etiker och jurist samt ad hoc-experter på det specifika området.
6 Det slutgiltiga beslutet att använda en obeprövad behandlingsmetod fattas av verksamhetschef som är ytterst ansvarig.
7 Behandlande läkare måste inhämta informeras samtycke från patienten. Informationen måste vara utformad så fullständigt och begripligt som möjligt. Patienten och närstående måste få all tillgänglig information om kunskapsläget och om vilka kunskapsluckor som finns för att kunna vara delaktig i beslutet.
8 Användning av obeprövade behandlingsmetoder på enstaka, allvarligt sjuka patienter enligt dessa riktlinjer är att betrakta som hälso- och sjukvård och inte som klinisk forskning. Ska behandlingsmetoden testas på flera patienter måste detta ske inom ramen för en traditionell klinisk prövning."

Det syns ju klart och tydligt att utredarna har tagit starkt intryck av mitt blogg-inlägg ;-)
Men för att vara allvarlig så är förslagen som sagt mycket bra och de tankar jag förespråkade rörande riskanalys och försiktighetsprincipen anser jag täcks bra i dessa punkter (för att nu klappa mig själv (eller utredarna...) på axeln).

Två saker skulle jag dock vilja lyfta.

Första den mindre viktiga:
Punkt 8 behandlar frågan om gränsdragningen mellan klinisk forskning å ena sidan och hälso- och sjukvård å den andra. Som jag påpekade i det första inlägget anser jag att denna dikotomi är konstlad. Men jag antar att det är viktigt att påpeka detta efter som det gäller olika regler för respektive syssla. Så för de praktiserande läkarna och andra inblandade är detta en viktigt punkt som måste stadgas.

Och nu en punkt som i mitt tycke inte får tillräcklig uppmärksamhet i punkterna: 
Ett stort problem med Macchiarini och hans forskning var ju att de studier som han publicerat, så vitt jag förstår det, var falsarier. Därför borde en punkt ha beskrivit konkret hur kontrollen av kunskapsläget och den eventuella forskning som finns ska gå till. Lämpligen borde den nationella kommittén ges detta uppdrag. Och kanske tänker man sig att detta är underförstått i skrivelsen under punkt 5 men jag tycker ändå att detta borde skrivas ut. Uppenbarligen hade en hel del personer på "Karolinska" låtit sig förledas eller på annat sätt övertygas om att Macchiarinis forskning var något på spåren. Men en noggrannare analys av hans arbeten gav ju vid handen att hans resultat inte höll den nivå som han utgav dem för att göra.
Det är verkligen en miss att denna punkt inte tas upp och konkretiseras.

Förutom denna kritik så är det som sagt verkligen kloka förslag som framförs och jag hoppas att detta blir verklighet - med ett tillägg i enlighet med det ovan påpekade!

Forskning eller vård?

I DN 3/6 2016 (http://www.dn.se/arkiv/nyheter/regeringen-vill-utreda-forskningens-grazon/) berättas angående Macchiarini-affären att regeringen vill låta utreda den gråzon som sägs finnas mellan forskning och vård. Följande står att läsa:

”En anledning till den nya utredningen är att Macchiarini-fallet satt fokus på att det inte alltid är tydligt var gränsen mellan forskning och sjukvård går. Till exempel har både Karolinska institutet och universitetssjukhuset hävdat att de tre operationerna med konstgjorda luftstrupar var vård. De föregicks därför inte av djurförsök eller etikprövning. Många har dock ansett att operationerna borde setts som forskning och därmed genomgått samma bedömning som klinisk forskning.”

Av detta stycke kan man eventuellt få uppfattningen att det som skulle avgöra statusen av Macchiarinis operationer är huruvida man ser det han och de andra inblandade gjorde som vård eller som forskning.
Detta är i min mening ett fullfjädrat försök att flytta fokus från det som faktiskt skett till någon typ av meta-nivå av definitioner.

Man kan ju kalla operationerna för vård, forskning, olycksfall i arbetet, hönsnät eller något annat. Faktum kvarstår dock att man försökt att behandla mer eller mindre allvarliga medicinska problem med en näst intill oprövad teknik (alltså att operera in luftstrupar i plast som med stamcellers hjälp skulle bli en ny funktionell del av andningsapparaten). Vidare kan man konstatera att flera delar av denna behandling var förknippade med kraftiga osäkerheter av hur utfallet skulle te sig vilket borde leda till slutsatsen att behandlingen innehöll en okänd storlek av risk. Ett normalt applicerande av försiktighetsprincipen borde ha lett till slutsatsen att ett ingrepp av denna art kräver mer forskning och testning innan den testas på människor.

För att hjälpa den kommande utredningen på traven så tänkte jag dela med mig av några tankar:
- Utgå från att allt mänskligt handlande genererar ny kunskap – både mer klassisk forskning så väl som vardagliga handlingar som vanligtvis kallas för vård. Skillnaden ligger i hur formaliserat och rigoröst testning och utfall kontrolleras.
- Vad man kallar det ena eller det andra är underordnat andra överväganden, nämligen avvägningen mellan potentiella risker visavi potentiella positiva utfall vilket i sin tur beror av kunskapsläget. Sätter man in en oprövad behandling som har inga eller få (potentiella) negativa effekter men möjliga positiva effekter så kan utfallet troligen bara hamna mellan "oförändrat" till "förbättrat". Men om man sätter in behandlingar som har okända risker eller potentiellt negativa effekter kan det bara komma i fråga om både den vanliga behandlingen likväl som icke-behandling troligen leder till kraftiga negativa effekter (så som kraftig försämring eller döden), alltså att om man inte gör något så blir patienten sämre eller dör och om man tillgriper den vanliga behandlingen så är risken överhängande att patienten blir sämre eller dör, i detta fall kan det vara rimligt att testa en ny oprövad behandling eftersom de övriga alternativen solklart leder till försämring medan den nya oprövade behandlingen har potential att leda till ett positivt utfall. Men även här måste etiska överväganden tillgripas; är det värt att testa den oprövade metoden? Är själva ingreppet så traumatiskt att de eventuella positiva effekterna inte uppväger? Etc.
- Det är alltid lätt att vara efterklok när man sitter med facit i hand. En rimlig utgångspunkt för bedömning av behandlingar är därför försiktighetsprincipen och där med förknippade avvägningar mellan potentiella eller kända risker och potentiella eller kända fördelar. Behandlingar med vissa potentiella positiva effekter men okända negativa dito måste därför självklart falla inom kategorin ”mer forskning krävs”.

Utredningen bör alltså släppa idén om att en del av de problematiska konsekvenserna med Macchiarinis operationer kom sig av att det var oklart huruvida det rörde sig om forskning eller vård. Allt handlande, varje ny operation lik väl som varje nytt forskningsprojekt, genererar ny kunskap. Men för en behandlingsmetod som är nyligen uppfunnen, näst intill oprövad och för vilken riskerna är okända eller potentiellt stora bör försiktighetsprincipen gälla. Att testa en sådan metod kan bara eventuellt komma på fråga om frånvaro av behandling samt standardbehandling båda sannolikt leder till ett negativt utfall (fortsatt sjukdom, värre men eller döden) och den nya oprövade metoden är det enda halmstrået av hopp man har och då denna bedöms ha större potential till ett mer positivt utfall.

Vill utredningen planka denna text så går det bra att sätta in en slant på mitt bankkonto. Skicka ett mail bara ;-)