I skuggan av språkets väsen - Sá Cavalcante Schuback's skissartade teknikintresse går från klarhet till klarhet

 

Apropå ingenting och kanske apropå ”filosofiska begrepp” :
Vilket är "teknikens väsen"?

Hade jag fått den frågan hade jag försökt att besvara den ungefär så här:

Det första vi måste göra är att försöka definiera de begrepp som de båda termerna skulle kunna ha.
Sedan måste vi ta ställning till om frågan går att besvara i sin nuvarande form.

Med teknik kan man mena många saker. Det är så att säga en term som i olika sammanhang får beteckna olika begrepp. Smalt definierat kan teknik betyda maskiner och olika slag. Kanske vill man också inkludera äldre tekniker som förvisso inte är maskiner i modern mening men som är hjälpmedel som människor har konstruerat; plog, vävram, lie och smörkärna. Här blir det svårt att dra en gräns mellan denna betydelse av teknik och en där man också inkluderar allehanda verktyg, från pinnar och grävkäppar, till väskor och korgar, spjut och flintknivar och har man väl börjat inkludera dessa i begreppet teknik så blir det svårt att utesluta den kontrollerade elden, matlagning, skriftspråk, arbetsfördelning, hierarkisk organisation av en grupp människor mm mm. 
Det viktigaste här är kanske inte exakt hur vi definierar teknik utan att man i varje aktuellt sammanhang är klar över vilken definition som just då avses, samt hur viktig definitionens stringens i det aktuella sammanhanget är (se det tidigare resonemanget om Popper).
Vad gäller väsen så skulle jag spontant säga att det är ett ord som inte lämpar sig speciellt väl tillsammans med teknik. Om teknik kan betyda många olika saker så är det högst oklart vad väsen skulle betyda i detta sammanhang. Närmast till hands ligger kanske en av de betydelser som Svenska Akademins Svensk ordbok ger termen:

grundläggande andliga egenskaper som är mer el. mindre unika för viss person el. företeelse, jfr själ, natur, kynne. Exempel: Hon är anspråkslös till hela sitt väsen. (Svenska akademin, 2009)

Någots väsen skulle alltså vara detta någots andliga/ickemateriella aspekter. Vad gäller teknik, som troligen inte kan anses ha någon själ, så kanske väsen i detta sammanhang skulle kunna betyda vilken inverkan tekniken har på människan och hennes samhälle...
Det är i mina ögon att tänja betydelsen av väsen utöver det rimliga men även om det kanske går att mejsla fram en betydelse av väsen som kan passa i samma sammanhang som teknik så anser jag det vara enklare att låta bli.

Om jag alltså slutligen ska ta ställning till själva frågan så vill jag hävda att ingenting tvingar oss att försöka komma på ett svar på frågan ”Vilket är teknikens väsen?” utan det är bättre att replikera att väsen troligen är fel ord i sammanhanget och be frågeställaren att omformulera frågan, att byta ut väsen till en eller flera mer adekvata termer som skulle kunna fånga upp den underliggande fråga som frågeställaren (troligen/kanske/eventuellt) har i åtanke då hen valde att använda termen väsen.
Ett tips till frågeställaren är då att det generellt är så att frågor bör vara så precisa och konkreta som möjligt för att det ska kunna gå att ge något svar som har relevant substans. Har man en i grunden av oprecis fråga som man vill ha svar på så måste man sannolikt först bryta ner den i delfrågor som går att besvara var för sig för att sedan med hjälp av dessa svar komma fram till svaret på den ursprungliga fråga.

Så långt mitt svar.

Marcia och Martin diskuterar tekniska detaljer

Någon som tycker, eller tyckte, att det var rimligt att fråga sig vilket väsen tekniken har var Martin Heidegger[1] som behandlade frågan i sin skrift Frågan om teknikens väsen och någon som tycker att denna text är värt att fundera mer över är vår professor Marcia Sá Cavalkante Schuback (och någon som tycker att det är värt att fundera över hennes text är tydligen jag…). Det gör hon i essän Teknikens skugga som återfinns i hennes bok Att tänka i skisser (Schuback M. S., 2011).
Sá Cavalkante Schuback både sammanfattar och diskuterar Heideggers ståndpunkt och jag finner det svårt att avgöra när det enbart är referat av Heideggers åsikt respektive då Sá Cavalkante Schubacks egna åsikter finns med varför jag här behandlar dessa som en enhet.
Sá Cavalkante Schuback inleder essän så här:

Vi lever i en värld präglad av teknikens makt. Tekniken har inte bara en påtaglig inverkan på våra individuella och samhälleliga liv utan har idag blivit oskiljbar från maktens komplexa strukturer och strategier. För att förstå teknikens globala makt och maktens globala teknifiering räcker det inte att definiera tekniken som en samling verktyg, instrument eller maskiner skapade av människan för att tjäna vissa bestämda ändamål. […] När tekniken antar globala dimensioner och blir omöjlig att skilja från maktens strukturer och strategier visar den sig vara något utöver sin instrumentella och antropologiska innebörd. Tekniken är inte bara ett medel som tjänar ett av människan bestämt mål, utan ett sätt att existera och ett sätt att förstå existensen som sådan. I detta hänseende presenterar tekniken en mycket speciell innebörd av ”varat” […] Heideggers utgångspunkt är att teknikens väsen – hur tekniken ”varar” och verkar i samtiden – inte är tekniskt. Teknikens väsen utgör snarare en dimension i vilket allt som finns, liksom själva idén om och erfarenheten av existensen, får en ny mening. Denna nya mening består i att allt som finns nu är i stånd att bli ställt och utställt; det ställs till förfogande, blir brukbart och användbart. Heidegger definierar därför teknikens väsen som Ge-stell […] (s. 17)

För att försöka sammanfatta begreppet teknik inkluderar det alltså enligt Sá Cavalkante Schuback/Heidegger mer än enbart verktyg, maskiner mm. Dessa ting ingår i begreppet men teknik är också oskiljaktig från ”makten” (som i Sá Cavalcante Schubacks språkbruk nästan antar karaktären av en översinnlig entitet snarare än en beskrivning av en relation) samt är ”ett sätt att existera” och att ”förstå existensen som sådan”.
Med väsen avses hur tekniken ”’varar’ och verkar i samtiden” och teknikens väsen är/leder vidare till en ”speciell innebörd av ’varat’” där ”allt som finns nu” kan bli ”brukbart och användbart” eller med Heideggers egna term; teknikens väsen är Ge-stell.

Detta är dock inte allt som finna att säga om teknikens väsen utan Sá Cavalcante Schubacks fortsätter:

Heidegger betraktar inte den moderna tekniken som en uttömning av mening utan som en mättnad på mening, vilket innebär att en enda mening av ”varat” sprids över allt och täcker över alla andra möjliga meningar. Teknikens väsen utgör en dimension i vilket ”att vara” blir en fara snarare än en kris eftersom existensens faktum i denna dimension blir helt likgiltigt när det enbart betraktas utifrån förbrukningens, användbarhetens och ’beställbarhetens’ funktion. […] Teknikens väsen förvandlar förståelsen av vad det innebär att vara, eftersom att förstå det varande utifrån ett system av bestämningar ger plats åt systematiska obestämdheter som skapar en idé om varat som användbar flexibilitet. (s. 18-19)

Förutom det redan sagda är alltså tekniken en ”mättnad på mening” och teknikens väsen påverkar ”varat” så att det blir en ”fara snarare än en kris” eftersom existensens ”blir helt likgiltigt” och den ”förvandlar förståelsen av vad det innebär att vara”.

För att sammanfatta:
Termen teknik får i detta sammanhang beteckna ett begrepp där teknik förvisso är tekniska saker så som verktyg, instrument och maskiner men dessutom också är oskiljaktig från den globala makten och tvärt om. Tekniken är vidare ”ett sätt att existera och ett sätt att förstå existensen som sådan” och som sådan ”presenterar” tekniken en speciell bild av ”varat”. Tekniken är också ”mättnad på mening”.
Med teknikens väsen menas hur tekniken ”’varar’ och verkar i samtiden” vilket Heidegger vill beteckna med termen Ge-stell med vilket avses att tekniken gör att ”allt som finns nu […] ställs till förfogande, blir brukbart och användbart”. ”Varat” blir till en ”fara snarare än en kris” och ”förvandlar förståelsen av vad det innebär att vara”, det vill säga att ”varat” blir till ”användbar flexibilitet” då allt ”enbart betraktas utifrån förbrukningens, användbarhetens och ’beställbarhetens’ funktion”.

Om man ska våga sig på att förkorta detta så tycks Sá Cavalcante Schuback/Heidegger mena att teknik inte bara är tekniska ting och hjälpmedel utan också en del andra saker som är svåra att riktigt förstå. Dessutom är tekniken ett med makten. Teknikens inverkan på samhället är vidare att göra allt som finns nu (eller ”varat”) till något som är ställt till förfogande och därmed blir brukbart och användbart.
Detta skulle man kunna tänka är en inte helt orimlig tolkning av det som Sá Cavalcante Schuback säger uttryckt på ett enklare sätt. Men som jag påpekat ovan angående hennes sätt att tala om ”begrepp” så är denna typ av försök till ”tolkning” inte en rättvisande bild av det Sá Cavalcante Schuback säger utan faktiskt en skapelse av mig där jag valt att ta med vissa delar, ”tolkat” andra delar med egna ord samt helt utelämnat andra delar.

Ett som i alla fall är säkert är att det som Sá Cavalcante Schuback skriver dels faktiskt är omöjligt att förstå eftersom det är så oklart uttryck, dels är tämligen banalt samt dels att tekniken framstår som om den är någon slags handlande subjekt. Man måste också förbli undrande inför om det är all tänkbar typ av teknik som är oskiljbar från den globala makten eller om det bara är en avgränsad typ av teknik som är det? Hur står till exempel en separator i relation till den globala makten?

För att gå händelserna i förväg så kommer vi inte att komma fram till vad Sá Cavalcante Schuback ”egentligen menar”. Men vi ska ändå se på ett par citat till innan vi kastar in badhanduken:

Heidegger hävdar att teknikens väsen är tvetydigt eftersom den hegemoniska meningen av existensen som en resurs för obetingad och flexibel användbarhet redan i sig själv visar en omkastning av meningen och därmed ett annat sätt att förhålla sig till existensen. Detta är ingen godtycklig tolkning som en filosof tillskriver en verklighet, utan det som visar sig av sig själv när viljan till kontroll inte kan kontrollera sin egen vilja till kontroll, när människan blir en slav under sin egen frihet, när människan blir formlös eftersom allt har antagit hennes form. (s. 21)

Vad säger Sá Cavalcante Schuback egentligen här?
Jag tror att du liksom jag finner dessa två meningar något svåra att förstå. Men vi gör ett försök och vi börjar med första meningen. Vi ska se om vi kan komma fram till vad denna betyder genom att bryta ner meningen i enlighet med logiken i meningsbyggnaden. Detta gör vi genom att förkorta och förtydliga i två steg.
Steg ett:

[…] teknikens väsen är tvetydigt eftersom den hegemoniska meningen av existensen som en resurs för obetingad och flexibel användbarhet redan i sig själv visar en omkastning av meningen och därmed ett annat sätt att förhålla sig till existensen.

Om vi förtydligar ordet existensen så framstår det i alla fall för mig som om just detta ord är en central meningsbärare. Det är existensen det handlar om. Och förtydligandet av konjunktionen visar gör att vi ser att detta ord binder ihop meningens två satser och dessutom just visar på en kausal relation där är den första satsen som leder till slutsatsen i den andra. Så om vi nu behåller enbart dessa meningsbärande ord samt ett part till som gör att vi får en fullständig mening så får vi följande som teg två:

[…] meningen av existensen […] visar […] ett annat sätt att förhålla sig till existensen.

Meningen av A visar alltså ett annat sätt att förhållas sig till A. Eller om vi istället för det formella A byter ut existens mot filmjölk: Meningen av filmjölk visar ett annat sätt att förhålla sig till filmjölk.

Själva meningsbyggnaden skapar alltså en mening som är logiskt inkoherent och den saknar där med betydelse. Men tack vara den krångliga meningsbyggnaden var detta först svårt att se.
Så långt mening ett.

Mening två inleds med den kraftfulla utsagan att: ”Detta är ingen godtycklig tolkning som en filosof tillskriver en verklighet […]”. Men givet att meningen innan som denna andra mening refererar till saknar betydelse så måste vi nog ställa oss tveksamma. Men detta är ju bara början på stycket… Varför är då mening ett inte något godtyckligt? Jo för att det är:

[…] det som visar sig av sig själv när viljan till kontroll inte kan kontrollera sin egen vilja till kontroll, när människan blir en slav under sin egen frihet, när människan blir formlös eftersom allt har antagit hennes form.

Är vi inte nästa tillbaka på samma plats igen? ”Viljan till A kan inte A:a sin egen vilja till A” eller alternativt ”Viljan till filmjölk kan inte filmjölka sin egen vilja till filmjölk”…
Och efter denna stadiga frukost blir människan tydligen ”slav under sin egen frihet”. Ja det verkar ju jobbigt. Men vad det betyder kan nog ingen annan än varje läsare som tyder det hela berätta, dvs: detta uttalande har ingen betydelse som går att fastslå, men var och en som läser kan tolka det hur den vill och det går inte att säga huruvida någon tolkning är rätt eller fel.
Och slutligen sker alltså detta förslavande när ”människan blir formlös eftersom allt har antagit hennes form”.  Om detta betyder något så ligger det över min fattningsförmåga. Mer likt poesi än något annat.
Men å andra sidan så såg vi ju tidigare att Ruin menade att en ”poetiskt innovativ terminologi [kan göra att] vi så att säga får tillbaka en relation till det här levande språket”. Att Sá Cavalcante Schubacks språkbruk utgör en ”poetisk” och ”innovativ” terminologi kan vi nog hålla med om – i alla fall om man med ”innovativ” avser ungefär samma sak som när man blir bjuden på hemsyrad A-fil hos en vän som inte har handlag med jäsprocesser och man hör sig själv säga ”det smakar …huum…intressant…”. Men om relationen till det ”levande språket” är tillbaka får jag låta vara osagt.

”Men Martin det sitter en skruv (de)lös här…”

Som ”sammanfattning” av essän skriver Sá Cavalcante Schuback i slutet att:

Heideggers diskussion av teknikens väsen fokuserar på hur teknikens globala makt kallar på en annan sorts tänkande. En möjlig tolkning av Heideggers tankegång är att teknikens väsen i sig självt visar skisser av ett icke-tekniskt tänkande och sätt att existera. Dessa skisser av ett icke-tekniskt tänkande träder fram som teknikens skugga. ’Tänkandets uppgift’ skulle kunna anses bestå i att lära sig se, läsa och upptäcka att tänkandet är att skissera varats möjligheter. Häri består tänkandets närhet till konsten. Avgörande i denna närhet till konst blir att lära sig att avlära sig att endast styras av det som träder fram för att i en förvandlande blick kunna följa tänkandets bildlösa, formlösa och uttryckslösa vägar mot en tanke. (s. 23-24)

Jag är inte säker på att jag drar samma slutsats. Men som Sá Cavalcante Schuback själv säger så är det hon säger ”[E]n möjlig tolkning” av Heideggers ”tankegångar”. Och det är absolut sant. Eftersom det som Heidegger skriver är så pass oklart och utan substans så kan man så klart hitta många ”möjliga” tolkningar. Men som vi påpekat ett flertal gånger: dessa ”tolkningar” är alltså inget annat är skapelser av den som ”tolkar”. Eftersom det inte existerar någon substans i texten så blir varje ”tolkning” en uppfinning. På något sätt så hänger respektive ”tolkning” ihop med ursprungstextens ord då ”tolkningen” kommer sig av de associationer som väcks hos läsaren då den läser orden och meningarna. Men utan substans finns det ingenting vi kan mäta eller väga ”tolkningen” mot.
Vi kan jämföra med en röntgenbild hos farbror doktorn. När dr. Grundstöt säger att ”Jag tolkar bilderna som att du har en lättare förslitning på femte kotan” så grundas dr. Grundstöts tolkning i den kunskap som kommer sig av utbildning och erfarenhet. Och skulle dr. grundstöt ta fram skalpellen å karva sig ner i köttet och kunna se direkt på kotan så skulle det gå att konstatera om tolkningen är rätt eller fel. Men när Sá Cavalcante Schuback ”tolkar” Heidegger så finns inga av dessa aspekter eller möjligheter närvarande. Det är ju så klart bara att gratulera Sá Cavalcante Schuback till en livlig fantasi men bättre än så blir det inte.
Och som A-fil på moset: vi ska alltså genom att ”lära [oss] att avlära […] för att […] kunna följa tänkandet […] mot en tanke”. Eller med andra ord: ”följa A mot en A” eller ”följa filmjölk mot en filmjölk”.

Mycket väsen å lite för lite verkstadsteknik

På inget sätt blir man på något vis klokare på frågan om ”teknikens väsen” efter att han läst denna essä. Det enda man kan konstatera är att Sá Cavalcante Schuback uppenbarligen har tagit intryck av språkanvändningen hos herr H.

Så vad blir slutsatsen?
Läser man Sá Cavalcante Schuback som om det handlar om poesi så finns det mycket att tolka och kanske blir man gladare av det. Men läser man henne som om man ska lära sig något om världen eller till och med om tekniken och dess relation till makt så måste man konstatera att det inte finns något att hämta.

Förutom möjligen det att filmjölk faktiskt kan leda till filmjölk…

 

 

---

[1] Tysk filosof, 1889-1976. Efterföljare till Edmund Husserl. Viktigaste verk är Varat och tiden. Heidegger har utövat ett mycket stort inflytande på delar av den kontinentala filosofin, på existentialismen, postmodernismen samt andra filosofiska inriktningar. Heidegger valde att 1933 gå med i Nazistpartiet och var kvar som medlem till 1945 samt verkade under kriget som rektor utsedd av Nazisterna vid universitetet i Freiburg. Diskussionen om Heideggers Nazism är stor och levande och kopplingen mellan hans filosofi och hans medlemskap i NSDAPkan man tycka allt möjligt om. För en omfattande genomgång av Heidegger och andra ”livsfilosofers” idéhistoriska koppling till nazismen se Förnuftets banemän – från Nietzsche till Hitler av George Lukács. De som tycker att hans filosofi är viktig och bra verkar har en tendens att nedvärdera betydelsen Heideggers nazism. Lyssna till exempel på SR P1 Filosofiska rummet avsnitt ”Heidegger och Nazismen”, 2015-08-23, http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/595121?programid=793

 

Vadå evidensbasering?

Tidigare publicerat i tidskriften Evidens och beslut, utgiven av Nätverket för evidensbaserad policy



Tänk dig att du gör en roadtripp till Danmark och just kör upp på Öresundsbron. Vädret är klart och lugnt, solen skiner och på radion har nyheterna precis börjat. Efter de första korta inslagen har ni kommit en bit upp på bron och nu övergår kortnyheterna till ett längre reportage. Det handlar om en ny rapport från trafikverket som visar att det finns stora oklarheter kring hur ingenjörerna som tagit fram hållfasthetsberäkningarna för Öresundsbron hade gått till väga och att det nu har uppdagats allvarliga sprickbildningar i bron.

Inslaget börjar med att reportern i korthet berättar om vad rapporten säger och därpå klipper man till en intervju med chefsingenjören. Journalisten ställer några inledenade kritiska frågor med utgångspunkt från rapporten och chefsingenjören svarar och försvarar sitt och teamets arbete. Han hänvisa till att han är helt säker på att det arbete de gjort är av största vikt för ingenjörsvetenskapens framsteg. Detta är han säker på eftersom han och teamet utgått från den senaste teoribildningen inom ingenjörskretsar vilken lägger stor vikt vid en ny matematisk modell för beräkning av hållfasthet som utgår från en nytolkning av de antaganden som den franska ingenjörsteoretikern Michelle Deleuze lade fram under det tidiga 70-talet och som nu fått en nytolkning inom en delvis ny teoretisk ram som ett antal inflytelserika nordamerikanska ingenjörsforskare lagt fram. Journalisten ställer egentligen inga motfrågor på denna del av chefsingenjörens förklaring men undrar dock vad ingenjören har att säga om sprickbildningen; vad beror den på och vad ska göras åt saken. Chefsingenjören menar att det måste beror på att entreprenörer och byggnadsarbetare inte ännu riktigt har tagit till sig av den nya teorin men att det som nu måste göras är att fortsätta utveckla teorin och fortsätta att applicera den i de nya stora byggnadsverk som planeras.

Kommen så här långt i reportaget har ni just kommit ned till de lite flackare delarna av bron på den danska sidan, där bron strax går över några mindre öar innan man anländer till fastlandet. Journalisten fortsätter reportaget med att ställa frågor till någon ansvarig politiker men nu har du tröttnat så du byter kanal till något med musik, andas ut och tänker att på hemvägen så tar ni nog båten istället.



Absurt? Helt orealistiskt? Elaka insinuationer?

Självklart är det löjligt att tänka sig en verklig händelse som ens kommer i närheten av detta och vi alla somnar lugnt om natten i trygg förvissning om att våra hus och broar, fordon och avloppssystem är välbyggda och välfungerande. Lika så går vi utan betänklighet till tandläkaren och låter denne tillverka en ny krona då vi bet sönder den gamla i fredags på en ”urkärnad” oliv.

Men utan att tveka skulle jag hävda att en inte föraktlig del av samhällsvetenskapen de facto fungerar likt beskrivningen ovan; diverse ”teorier” står i fokus för den ”forskning” man bedriver och i den mån man över huvud taget är intresserad av empiri så väljs den helt ut för att stärka de slutsatser man redan ”vet” är de riktigt.

Men innan naturvetarna ropar Hej! så ska vi påpeka att det finns en anledning till att rörelsen för evidensbaserad medicin startade och fyller ett syfte. Och även discipliner med stark teoretisk ballast som evolutionspsykologi drar en del oroväckande stora växlar på sådant som ”är rimligt” och som följer logiskt ur premisserna men som på intet vis går att testa.



Eftersom du läser denna tidskrift så förstår du redan att svaret på de flesta av dessa problem är evidensbasering.

Men om vi ska ta det svaret på allvar måste vi börja med att fråga oss vadå evidensbasering? Vad är det som ska evidensbaseras, hur gör man då och hur ska man över huvud taget ta sig an frågan om vad som är evidens? 



Nedan kommer jag göra ett antal påstående frågor kring vad evidensbasering är eller borde vara. Självklart är sista ordet knappast sagt i och med detta men min förhoppning är att texten kan bli en utgångspunkt för vidare diskussioner.



Punkterna nedan hänger så klart ihop, i alla fall i min hjärna, men är kanske inte med nödvändighet ömsesidigt beroende av varandra i nån slags domino-mening.

·       All forskning värd namnet måste gå att falsifiera!

Detta är så självklart att det nästan känns genant att påpeka men tyvärr är det nödvändigt. Går ett försök till förklaring inte att falsifiera så är det inte vetenskap. En förklaring som inte låter sig falsifieras ”förklarar” allt och där med inget.

·       Bevis på evidens?
Anglicismer kan man tycka olika om. Själv är jag inte överförtjust utan föredrar det svenska ordet om ett sådant finns. Som bekant är den svenska termen för evidence bevis så varför inte tala om bevisbasering?
Av åtminstone följande anledningar är evidens och evidensbasering trots allt att föredra:
- Bevis används i svenskan i första hand inom juridiken och polisväsendet. Man talar om bevisföremål och man bevisar någons skuld och man är oskyldig till motsatsen bevisats. 
- Evidens och evidensbasering är redan de termer som används, de knyter nära an till den utomsvenska diskussionen och det är svårt att se att något skulle vara vunnet (annat än för vän av ordning vad gäller anglicismer) genom att gå över till att tala om bevis och bevisbasering.
- Evidens och evidensbasering har inom det sammanhang termerna används ett delvis annorlunda begrepp än bevis. Inom de sammanhang där man använder evidens och evidensbasering är man på det klara med att dessa termer används för att förklara ett sakförhållande rörande hur säkra vi tycker oss vara på att någonting som undersökts är på ett visst sätt. I detta sammanhang utgår man från att det finns grader av evidens – så som till exempel den fyra-gradiga skala som används av SBU och andra för att ange graden av säkerhet på grundval av metaanalyser. Lika så vet man att bedömningen av styrkan i evidensgrad kan skifta i och med nya studier – både till det högre och det lägre – det vill säga att den evidens vi anser att något har för tillfället kan komma och troligen kommer att ändras då vi i framtiden vet mer.

Det är alltså rimligt att tala om evidens och evidensbasering istället för om bevis men här är det också viktigt att inte glömma bort att kommunicera vad men avser med dessa termer; att enas internt om vad som avses med evidens och evidensbasering, generellt och i specifika sammanhang, samt att förklara detta så att de som man vill ska lyssna verkligen förstår.

·       Språk: termer och begrepp
Apropå evidens och bevis som term respektive begrepp så sa vi nyss att evidens har ett delvis annat begrepp än bevis. Bevis respektive evidens är termer. Eftersom de är termer inom ett fackområde (juridik respektive vetenskap) så talar man om facktermer. Alla termer har begrepp (dvs: termen är själva ordet/ljudet som vi uttalar och begreppet är den betydelse termen bär) och eftersom termerna bevis och evidens har liknande men ändå delvis skilda betydelser/begrepp så är det lämpligt att använda olika termer för att främja tydlighet och undvika missförstånd.
Detta med termer och begrepp och tydlighet står dock inte alltid så högt i kurs.
I dagligt tal använder vi ibland samma termer för olika begrepp (idealism: ”filosofisk inriktning” respektive ”att göra något för att man tror på det”) och dessutom ibland olika termer för samma begrepp (dvs alla synonymer). Men när vi talar om alldagliga saker så brukar det lösa sig ändå genom att man förstår av sammanhanget eller att man inser att man talar förbi varandra och sedan reder ut det hela. Tyvärr är detta inte alltid fallet inom vetenskapen och politiken.
Detta är i och för sig ingen tävling men ska vi ändå utnämna vinnare så tror jag nog att det är inom politiken det står värst till med användningen av väldefinierade termer och viljan att kommunicera tydligt. Ibland kan man nästan misstänka att olika politiska läger ser något slags självändamål i att tala förbi varandra genom att mena olika saker med samma ord.
På andra plats, eller kanske på delad första plats, kommer vissa akademiska discipliner inom det samhällsvetenskapliga området. Främst bland likar är de som söker sina rötter i tysk filosofi från mellankrigstiden, fransk filosofi från 60-70-telet och/eller nordamerikans samhällsvetenskap från 90-00-talet - eller oftast alla dessa då de utgör nån slags ohelig treenighet (och det var alltså dessa skolbildningar som jag alluderade på i ingressen). Akademiker med böjelser åt detta håll brukar vara starkt engagerade i att hänvisa till nämnda filosofiska inriktningar och de mest namnkunniga uttolkarna, ointresserade av empiri, rimlig metodik och att formulera testbara hypoteser och dessutom har de en förkärlek för ett språk tyngt av svårtydda glosor.

En förutsättning för en god vetenskap och evidensbaserad policy är ett språk där termer är väldefinierade och dessa definitioner väl kommunicerade.

·       Logik och empiri
Om A + B så C. Om A är en galen mördare och B en brödkniv på köksbänken så måste jag C gå och ta en dusch.
All vetenskap och all kommunikation av densamma måste baseras på logik och empiri. Logik utan empiri är skolastik och empiri utan logik är meningslös.
När den medeltida skolastiken stod på sin höjdpunkt la man fram det ena beviset efter det andra rörande kristendomens sanning och olika logiskt oklanderliga slutsatser deducerade ur bibelns påståenden. Men oklanderlig logik till trots blev vi inte klokare på världen runtomkring eftersom ”empirin” i detta fall inte på något adekvat sätt svarade mot verkligheten. En modern variant av detta ser vi ofta i de ovan nämnda akademiska disciplinerna.
Tvärt om är diverse fakta inte något mer än just diverse fakta utan en logik som kopplar det ena till det andra.

·       Eminens-based
Evidens talar för sig själv! Det spelar ingen roll vem som visat att något är på ett visst sätt, i vilken tidskrift denna nya kunskap är publicerad eller hur många andra eminenser som skriver under på att det som står i texten är korrekt. Antingen har man visat att något är på ett visst sätt eller så har man det inte och korrektheten i det visade har ingen kausal koppling till person, plats eller djur.
Självklart är det så att det i praktiken är en eller flera personer som gjort undersökningen som kommit fram till de nya korrekta resultaten (äras den som äras bör) och dessutom måste det finnas organisatoriska strukturer för hur nya påståenden ska publiceras och granskas. Men vi får aldrig förväxla dessa nödvändiga omständigheter med själva det faktum att evidens är sig själv nog.
Om du inte låter dig övertygas av det retoriska påståendet ovan så ska jag få be att tillägga att det finns en anledning till att man inom den evidensbaserade medicinen startat nya tidskrifter (så dom PLOS ONE https://journals.plos.org/plosone/) och försöker verka för att alla resultat ska publiceras (för att undvika publikationsbias) och för att det är i den öppna granskning och med nya korrigerande studier utvecklingen sker. Peer-review i all ära men Macchiarinis artiklar slank visst igenom…

·       Evidensbasering handlar om metoder
För några är detta att sparka in världens mest öppna dörr och för andra kanske en helt ny tanke men evidensbasering handlar om metoder. Metoder, och så klart om data och om tolkning av resultat. Och om frågor. Men metoderna är det som ”gör det”.
Ja, jag säger metoderna.
”Den vetenskapliga metoden” talas det gärna om och då så gott som alltid i singularis. Men det finns inte bara en metod. Där emot finns det många likheter mellan undersökningar av hög kvalitet, så som;
- att de data som används som underlag är av god kvalitet,
- att man använder experiment, randomisering, kontrollgrupper, blindning (när så är möjligt) mm,
- att resultaten tolkas i ljuset av tidigare utförd god vetenskap alternativt är logiskt oklanderligt och empiriskt visat.

Eftersom det i denna tidskrift handlar om evidensbasering inom främst samhällsvetenskapen och policyområdet så ser metoderna inte exakt ut som inom till exempel fysiken. Inte heller ser metoderna ut som inom den evidensbaserade medicinen men denna är dock den utgångspunkt och ledstjärna från vilken metodutvecklingen inom vårt område utgår från.
Det är metoden som ger oss resultatet men det är metodutvecklingen som är den svåra biten. Att arbeta sig fram till tillförlitliga metoder för att undersöka vad ett visst policyförslag kommer att leda till är ofta en mödosam process och det finns många grund man kan gå på (och apropå metod för evidensbaserad policy; läs gärna artikeln i detta nummer om Nudging och fimpar).
Här är dock inte platsen att reda ut vilken typ av metod som är bäst lämpad för alla olika områden som går att undersöka men som en allmän utgångspunkt vill jag hävda följande:
God vetenskap och evidens kommer ur tillförlitliga data som behandlas med tillförlitliga metoder och genomgår tillförlitliga tolkningar. Vad som är tillförlitligt inom respektive del och respektive område är det som vi måste komma fram till. En del jobb är redan gjort med det finns fortfarande mycket kvar att göra och många befintliga akademiska praktiker som måste ersättas.
Vidare bestäms metoden som ska användas av i första hand den fråga man vill besvara. All vetenskap besvara en fråga men det finns inga ”vetenskapliga frågor” bara mer eller mindre intressanta frågor i förhållande till det man vill ta reda på, samt framförallt bättre och sämre metoder. Först när frågan är formulerad kan vi avgöra vilket material (vilka data) som behövs och vilken metod som kan leda till att frågan går att besvara.

Den evidensbaserade processen går alltså till så att vi först måste formulera en fråga. För att besvara frågan måste vi sedan ha ett tillförlitligt datamaterial och på detta material applicerar vi tillförlitliga metoder.
Resultatet måste sedan genomgå någon typ av tillförlitlig tolkning – en tolkning som i sig sedan tidigare är evidensbaserad och/eller följer av logik och empiri.
Et voilà: ut kommer evidens.

Och så tar vi det första en gång till:

·       All vetenskap måste gå att falsifiera.

Term och begrepp - en liten utvikning om hur det är och hur det inte är

”I begynnelsen var ordet” var det någon som sa någon gång. Lite tidigare än så (alltså före begynnelsen…) var dock lätet, gruffandet, morrandet och skrattandet och ännu lite tidigare var kroppsspråket. I alla fall om vi talar om oss primater. Andra djur sänder kemiska signaler, elektriska signaler, optiska signaler och så klart även de fysiska och vokala signaler.
De flesta djur och även andra fyla kommunicerar med varandra men vi människor har ett särdeles speciellt sätt att kommunicera via läten. Och utan att gå in på historiska eller filosofiska detaljer kan vi konstatera att det vi kalla språk är både rikt, fantastiskt, enkelt, komplicerat, medfött och inlärt på samma gång. Vi är inte ensamma om att ha olika läten för olika betydelser men jag tror inte man överdriver om man påstår att vårt sätt att kommunicera via läten är långt mer mångfasetterat än alla andras.

Om vårt språk har det tänkts och skrivits och talats i en halv oändlighet och jag kan på inget sätt göra reda för allt detta. Men jag vill uppmärksamma en aspekt som enligt mig är central. Nämligen den om hur man ska förstå relationen mellan olika läten respektive dessa lätens betydelser.

Ord har vi många. De flesta av dessa är nästan alltid okomplicerade att förstå. Om jag säger ”Kan du vara vänlig och skicka mig smöret” eller något motsvarande så förstår du i 99,99 fall av 100 vad jag menar, om du tala samma språk som jag. Men alla ord vi använder är så klart inte alltid i alla situationer omedelbart uppenbart solklara i sina betydelser. Det finns diverse svåra ord och facktermer av olika kaliber som kan vara svåra för den oinvigde att förstå. I andra fall kan det vara oklart alternativ råda oenighet kring vad ett ord betyder.
Ta till exempel ett ord som ”demokrati”. För någon är det ett ord som beskriver ett formellt sätt att fatta beslut, för en annan betyder ”demokrati” en samhällsform där sådana ting som yttrandefrihet, likhet inför lagen med mera är närvarande och för en tredje betyder ”demokrati” rätten att välja och välja bort varor och tjänster på en marknad. Om sedan den första, den andra och den tredje (möjligen Tysken, Rysken och Bellman) talar med varandra och använder samma ord – demokrati – men menar olika saker så är det som upplagt för missförstånd. Tvärt om kan ibland det motsatta vara fallet. Tysken, Rysken och Bellman menar samma sak men använder olika ord för det de menar. Även i detta fall är det lätt att se att missförstånd kommer som ett brev från Postnord (= förr eller senare…).

Jag vill mena följande:
Det mänskliga sättet att kommunicera sker till stor omfattning via läten. Tack vare vårt struphuvud med mera så får dessa läten en distinkt form som få andra djur förmår uppbringa och vi kan på grund av detta göra en oändlig räcka olika ljus som vi sätter ihop till sammansatta läten. Dessa läten kallar vi ord. Och dessa ord har alla en betydelse. De flesta ord har en väl avgränsad betydelse som är oproblematisk och förstås av alla som talar språket i fråga. Men liksom ”demokrati” så finns det också ord som inte har en uppenbar och oomtvistad betydelse och därför utgör orsaken till många av våra gemensamma missförstånd och konflikter.

Men innan vi går djupare in i det filosofiska språkets oklarheter så vill jag först stanna vid det ovan sagda om våra ord och deras betydelse.
Närmare bestämt vill jag att vi verkligen tänker igenom just detta faktum att vi måste skilja på lätet, eller ordet, och dess betydelse. Jag vill nämligen mena att detta är en nollpunkt, ett grundläggande faktum, som vi måste ha klart för oss: det finns läten/ord och dessa har betydelser. Lätet och betydelsen av lätet är två olika saker och i de enklaste och flesta fallen så har respektive läte en och endast en betydelse: ”på” betyder ”något som är ovanför något annat men samtidigt nuddar detta andra” och ”bagagelucka” betyder ”dörren till ett utrymme, ofta baktill, på en bil (eller ev. annat fordon) där medföljande bagage med fördel kan placeras”.

Man kan använda olika ord för att beskriva detta sakförhållande men jag menar att det enklaste och mest vedertagna sättet att beteckna lätet respektive lätets betydelse är ”term” respektive ”begrepp” – alltså, med risk för att vara övertydlig: lätet får med ett finare ord heta term och lätets betydelse är samma sak som dess begrepp. Man skulle så klart kunna välja andra ord än just ”term” och ”begrepp” men faktum kvarstår dock att det finns ”läten” (alltså ljud som frambringas av vår talapparat) och att dessa läten har olika betydelser. Jag kommer här att använda just denna betydelse av de två orden term och begrepp. Detta ber jag dig kära läsare att vara med på och hålla i minnet när vi senare ger oss ut i de oklara texternas ocean.

 

Om vi nu tar ett steg tillbaka så har senare års forskning om andra djurs kommunikation tagit sjumilakliv från den mörka medeltiden, som var alldeles nyss, då ”vi” trodde att människan var helt unik i sin förmåga att kommunicera. Vi vet nu att diverse djur (troligen riktigt många alternativt de flesta) talar med varandra (i en något utvidgad betydelse av termen ”tala”). Det är alltså en gradskillnad snarare än en artskillnad mellan oss. Men å tredje sidan så måste man samtidigt också konstatera att vårt talspråk är något i hästväg i förhållande till alla andras talspråk. Men å fjärde sidan så har många djur, till exempel hundar och grisar, långt mer utvecklad förmåga att tala med varandra genom dofter än vad vi har.

Det är alltså belagt att många olika djur har specifika läten (eller andra signaler) som har avgränsade betydelser, alltså ekvivalenter till våra ord. Förvisso är antalet vokala djur-ord inte så många till antalet men de handlar i alla fall om det som är viktigt här i livet så som mat och makt, fortplantning och fara.
Det är dock inte alltid helt lätt att komma fram till exakt vad våra vänner djurens ”prat” exakt betyder. Staffan Ulfstrand skriver i Flugsnapparnas vita fläckar om hur man kan tolka hanarnas sång inför häckningen:

Mycket talar för att en av sångens viktigaste funtikoner hos svartvita flugsnapparen är att informera lyssnerskorna om upphovsmannens kvalitet. Hannens sång är uppdelad i strofer åtskilda av längre eller kortare pauser. Varje strof består av ett visst antal distinkta tonfigurer. [… man har kunnat] konstatera att det finns stora skillnader mellan hanarna med avseende på det totala antalet tonfigurer de har på sin totala repertoar: allt från 6 till 71, med medianvärdet 20. […] Och mycket riktigt: när man i burförsök lät honorna välja mellan hanar som var så identiska som möjligt i allt utom sin sångstruktur, valde de dem med störst repertoar och högsta grad av ombytlighet. (Ulfstrand, 2000, ss. 35-36)

Nog kan vi konstatera att detta med främmande språk är svårt – särskilt om språket talas av en annan art. Men samtidigt så kan vi trots allt komma väldigt långt i vår förståelse. Flugsnapparhanens sång är vacker i våra öron men tycks ha en noga avgränsad betydelse för flugsnapparhonorna och vi kan komma relativt långt i vår avkodning av sångens budskap. Och för att ta ett annat exempel:

Utanför mitt fönster där jag sitter och skriver promenerar min hönsflock. Jag kan sitta och lyssna till deras kacklande och galande och försöka lista ut vad de säger till varandra – det är ett evigt småpratande mellan höns. Plötsligt hör jag ett välbekant läte. Ett utdraget kurrande tjut. När jag tittar ut ser jag precis vad jag förväntade mig: Hönsen har tagit skydd, några under buskar, några genom att trycka sig mot marken. Ovanför ser jag duvhöken som utlöste lätet. Den seglar högt mot skyn och skulle nog gärna ta med en höna hem till ungarna.
Lätet jag hörde betyder: ”Varning! Rovdjur i luften!” Det finns ett annat läte som används när rovdjuret siktas på marken (ett upprört kacklande) och reaktionen på det blir helt annorlunda. (Jensen, 2001, s. 26)

Så skriver Per Jensen i sin bok Djurens språk. Samtal om makt, sex och barnuppfostran. Där framhåller han också det komplicerade sambandet mellan medfödda och inlärda aspekter hos djuren:

Svaret på frågan ”är fågelsången medfödd eller inlärd” har alltså inget enkelt svar. Att sjunga är tydligen medfött, likaså vissa grundläggande drag i sångens struktur. Men vissa delar måste fågeln lära sig genom att lyssna på sångläraren, normalt den egna fadern (modern sjunger ju vanligtvis inte). För att komplicera det ännu mer tycks det finnas en medfödd kunskap om vad man ska lyssna efter och vad man ska lära sig. Från kläckning har fåglarna en inbyggd fallenhet för att lära sig den egna artens sång. Visst är sångförmågan medfödd, men sången är ändå ett resultat av inlärning. (Jensen, 2001, s. 19)

Något liknande gäller även för människan:

Den ickeverbala delen av vårt språk är till stor del artspecifik och universell, mimik och kroppshållning kan förstås av alla oavsett kultur och nationalitet. Kroppsspråk och tonfall är medfödda i samma mening som fågelsången är det. (Jensen, 2001, s. 20)

Och rörande vårt talspråk menar han att:

Allt som sägs på ett språk kan i princip uttryckas på vilket annat språk som helst. Nyanser som har att göra med kulturellt betingade associationer kan gå förlorade i en översättning – det är därför poesi kan vars svår att tolka. Men den lexikaliska betydelsen av en komplicerad sats som ”efter maten ska jag gå till ängen på andra sidan ån, där vi hittade så mycket svamp förra veckan tillsammans med våra grannar” går att översätta exakt till alla andra talade språk. (Jensen, 2001, s. 21)

Med Jensen kan vi alltså konstatera att grunden för så väl djurens som vårt språk är medfödd men att inlärning också spelar en betydande roll – förhållandet mellan medfött och inlärt måste dock undersökas noggrannare från fall till fall, från språk till språk.
Vidare kan vi också konstatera att djuren liksom vi använder våra språk för att kommunicera väl avgränsade betydelser till våra artfränder samt att vi människor kan förstå andra språk, andra mänskliga språk liksom andra arters språk, eftersom betydelsen av lätet i fråga går att översätta till vårt eget språk – vi kan inte tala ”höns-språket” men vi kan förstå det, hönsens ord/term ”ett utdraget kurrande tjut” har betydelsen/begreppet ”Varning! Rovdjur i luften!”

Med full vetskap om att jag nu inte gör den långa och komplicerade historien om språkens evolutionära utveckling rättvisa så kan denna process ändå sammanfattas genom att påstå att olika former för kommunikation har förekommit strängt taget i hela skapelsen från dag ett, samt att vi människor precis som våra kusiner först haft kroppsspråk, doftspråk och senare ett rudimentärt talspråk. Men att vi tack vare vår unika evolutionära utveckling sedan har utvecklat förmågan att frambringa alla de ljud som vi känner som våra talade språk. (Härd, 2011) Detta har liksom de tidigare språken från början varit mycket konkret men sedan meandlat vidare för att så småningom skjuta ifrån sig ännu en planta i form av skriftspråk. Exakt hur det gått till vet väl varken du eller jag men idag står vi här med maskiner och komplicerade institutioner och juridiska system, satelliter i omlopp runt vår planet och simultantolkande datorprogram och AI. Och vårt talade och skrivna språk där vi både fortfarande ”putsar” varandra genom social-pratande om relationer och bråkar med och missförstår varandra ibland bara på grund av att vi helt enkelt talar om olika saker utan att vi märker det eller för att subtila nyanser försvinner i översättningen.

 

Eftersom den här boken i mångt och mycket handlar om de problem som uppstår då termer används inkonsekvent och begrepp inte är klart definierade kommer vi att fokusera på just detta. Ett sätt att främja förståelsen och försöka undvika missförstånd är just att definiera de termer man använder och då särskilt sådana som man upptäcker har olika begrepp för olika personer, i likhet med mitt försök ovan att definiera ”term” respektive ”begrepp” som ”ord” eller ”läte” respektive ”betydelsen” av densamma.

Jag vill här, med hjälp av Karl Popper (Popper, 1997, s. 99), stipulera följande:

·         Ordet/termen är den korta versionen av betydelsen/begreppet. För att låna ett verktyg från matematiken så kan man tänka sig ett ord på ena sidan av ett lika-med tecken och begreppet på den andra sidan och därmed samtidigt konstatera att det första är en kortare variant av det andra men att de båda är två sätt att uttrycka samma sak. På samma sätt som 1+1=2 så är termen och begreppet lika-med varandra.

För att återanvända ett tidigare exempel:
bagagelucka = dörren till ett utrymme, ofta baktill, på en bil (eller ev. annat fordon) där medföljande bagage med fördel kan placeras

Den korta varianten kallar vi alltså för ”term” och den långa för ”begrepp”. Termen består ofta av ett ord men kan ibland bestå av fler. Begreppet består av fler ord, hur många skiljer sig från fall till fall men kan och behöver inte med fastställas utan det viktiga är att betydelsen framgår.

 

Den observante läsaren lägger märke till att jag här har använt ord och term som synonymer. Detta är inte en helt oomstridd ståndpunkt men jag vill hävda att det är den enda rimliga. Alla ord har nämligen betydelser.

I Sverige arbetar bland annat Institutet för språk och folkminnen[1] och Terminologiscentrum[2] med frågor kring terminologi.
Institutet för språk och folkminnen säger på följande vis angående ord, term och begrepp:

Vad är skillnaden mellan ord och termer?
Alla termer är också ord men alla ord är inte termer. En term är ett ord eller uttryck som genom tradition eller överenskommelse används inom ett speciellt fackområde i en väl avgränsad betydelse. […] Ord i allmänspråket kan ha en vid och ibland ganska luddig betydelse. […] Det begrepp som beskrivs med definitionen ”tvåhjuligt motorlöst fordon som framförs genom trampning av pedaler” etiketteras till exempel med termen cykel på svenska, bicyclette på franska och sihkkel på nordsamiska. (Institutet för språk och folkminnen, 2014)

I huvudsak håller jag med Institutet för språk och folkminnen: alla termer är såklart ord men jag vill också hävda att alla ord är termer. Att göra en uppdelning mellan vardagsord och ord som används inom ett specifikt fackområde är förvisso på alla sätt rimligt och bra. Men jag skulle hellre kalla de ord som används inom ett fackområde för just facktermer. Alla ord är termer och inom fackområden finns det facktermer.
Anledningen till att jag vill uttrycka saken på detta vis är dels eftersom påståendet att ”ord i allmänspråket kan ha en vid och ibland ganska luddig betydelse” förvisso är korrekt men att det lilla ordet ”kan” är hejdlöst oprecist. Ord inom fackområden är förvisso förhoppningsvis mer stringent definierade och använda men de ”kan” också ”ha en vid och ibland ganska luddig betydelse”, som vi senare ska se gäller detta inte minst inom vissa grenar av filosofin. Det är också ett faktum att många, troligen de flesta, ord i vardagsspråket har en klart definierad betydelse.
Men framförallt vill jag hävda att påståendet att alla ord också är termer är rimlig i den meningen att alla ord har begrepp, och om definitionen av en ”term” är att den har ett ”begrepp” ja då är alla ord också termer.

Om vi tar vilket som helst ord i denna mening, eller i denna text, och frågar oss: ”Vad betyder ordet X?” så har detta ord en betydelse (eller flera) och det är alltid möjligt att förklara detta ord med fler ord – vi har ordet på ena sidan av lika-med tecknet och betydelsen på den andra.
Av detta följer emellertid en oändlig regress, alternativt ett oändligt förgrenat rotsystem där rötterna trasslar in sig i varandra. Alla ord har begrepp och för att redogöra för ett visst ords begrepp måste vi använda andra ord vilka i sin tur alla har begrepp och så vidare.
Anledningen till att detta i praktiken inte utgör ett problem är för att nästan alla ord är oproblematiska i meningen att vi alla använder dem i vårt vardagliga språk, vi förstår dem och deras betydelser, deras begrepp, är klara för oss alla. Och att det är på det viset menar jag beror på språkets historiska, evolutionära, utveckling bland djuren och oss själva som vi sett ovan. Varje människobarn föds med en förmåga att lära sig tala och får i sin uppväxt lära sig en otrolig massa ord. När barnet inte hittar ordet det söker så hjälper vi dem och vi rättar barnet när det böjer fel (”Lampa är den där grejen som hänger och lyser i taket och det heter gick och inte gådde”). På så sätt ges vi alla en fast grund av enormt många oproblematiska ord som är basen för vårt språk och anledningen till att vi kan kommunicera med varandra trots att vissa ord är oklara, svåra eller tillhör ett område vi inte behärskar. 

Alla termer har alltså begrepp men vilket term (vilket ”ord”, ”läte” eller ”namn”) vi sätter på en viss betydelse är av sekundär betydelse. Se bara på hur olika språk har olika ”läten” eller ”namn” på samma företeelser:

Tack/Kiitos/Thanks/Merci = artigt sätt att muntligt bemöta och bekräfta en medmänniskas vänliga handling gentemot en annan person

Samtidigt är det ett faktum att en del ords betydelser är oklara. Det kan komma sig av olika anledningar. Vissa ord kan betyda olika saker i olika sammanhang, så som ”idealism” som i ett sammanhang betyder ”ett självuppoffrande arbete för en sak man tror på” och i ett annat sammanhang är en beteckning på en ontologisk position (= ett filosofiskt ställningstagande om hur världen är beskaffad). En del ord betyder olika saker i olika landsändar eller för olika grupper. Ytterligare andra ord laddas med olika betydelse beroende på vem som använder det, till exempel ”demokrati” som för någon kan vara liktydigt med ”rätten att välja och välja bort på en marknad” medan det för en annan betyder ”direkt inflytande över beslut via politiska församlingar” och för en tredje kan betyda ”institutioner som värnar medborgarnas fri- och rättigheter”, etc. För det sistnämnda fallet kan man så klart nära en from förhoppning om att många meningslösa politiska gräl skulle kunna lösas konstruktivt om man bara kunde enas om vad man egentligen menar...

För att sammanfatta denna kanske något långa utläggning så vill jag alltså mena att:

·         Term och begrepp är de två termer som är bäst lämpade att användas då vi talar om ett mänskligt läte, ofta kallat ord, samt dess betydelse. I alla fall när syftet är av mer formell art.

·         Alla ord har betydelser varför det är rimligt att påstå att alla ord också är termer. Termer inom fackområden benämns lämpligen med termen ”facktermer”.

·         Att kommunicera med varandra gör snart sagt alla levande organismer. Oavsett om sättet att kommunicera utgörs av läten, elektriska signaler eller av dofter tycks signalen i fråga ha en väl avgränsad betydelse för mottagaren och vi människor kan översätta betydelsen/begreppet av till exempel den svartvita flugsnapparens sång till ord på vårat eget språk. Kanske är översättningen inte exakt men ändå fullt rimlig.

·         Den basala kommunikationen tycks alltså bestå av signaler som är klart definierade och förstådda av alla ”talare” av det aktuella ”språket”. Det mänskliga vokala språket står ut i förhållande till många andra djurs språk (kanske allas?) i fråga om omfång men de flesta ord tycks ändå har en betydelse som är uppenbar för alla som talar samma språk och det beror sannolikt på att de flesta ord är sådana som vi lärt oss som barn och som har en klar och tydlig betydelse och användningsområde.

·         Dock finns det också i det mänskliga språken en hel del ord som är oklart definierade, svåra att förstå eller på annat sätt används på ett sätt som gör att inte alla är med på vad ordet i fråga betyder.

En slutsats av allt detta och inte minst den sista punkten är att det i många fall är viktigt att försöka komma fram till definitioner av de ord som inte har sådana som accepteras av alla inblandade talare. Ofta kanske det inte är så viktigt eftersom man har chans i den pågående kommunikationen att reda ut eventuella missförstånd. Men i skriven text och i diskussionen och mer skarpa lägen är det viktigt att definiera oklara termer så att de oklarheter som beror på att man talar förbli varandra minimeras. Självklart kan man fortfarande hysa olika åsikter i sak men om man tror att man tycker olika eftersom man använder samma term men menar olika saker eller använder olika termer men faktiskt menar samma sak, ja då är konflikten ju faktiskt ganska onödig.

Inte alla ser på term och begrepp på det sätt som jag har försökt att förklara och vi ska nu gå vidare för att se på några av dessa andra sätt och vi börjar med de som ligger nära och avslutar med de drastiskt annorlunda och jag ska försöka visa varför jag tycker att min syn på detta är rimligare och bättre.

 

Om essentialistisk begreppsdefinition och Karl Popper

Den filosof som jag främst hämtat mina tankar kring dessa frågor från är Karl Popper och det är framförallt texten Två typer av definitioner (Popper, 1997) jag utgår från. I huvudsak ansluter jag mig till Poppers syn på saken men det finns en liten aspekt där jag vill anmäla en avvikande åsikt. Men det tar vi i slutet. Först vill jag redogöra för Poppers syn på de två olika typerna av definitioner.

Det Popper framförallt gör i texten Två typer av definitioner är att argumentera mot ett från Aristoteles stammande sätt att se på definitioner av begrepp som han benämner essentialistik. Sin vana trogen går Popper direkt ut hårt:

Problemet med definitioner och ’termers mening’ är den viktigaste källa till Aristoteles’ beklagliga intellektuella inflytande och till all den ordrika och innehållslösa skolastik, som inte bara spökade under medeltiden, utan också hemsöker vår egen samtida filosofi […]. Tankens utveckling sedan Aristoteles kan sammanfattas med att säga att alla discipliner, så länge de har använt sig av den aristoteliska definitionsmetoden, har förblivit fastlåsta i ett tillstånd av innehållslöst ordflöde och ofruktbar skolastik, och att olika vetenskaper lyckats göra framsteg bara i den utsträckning de kunnat göra sig av med denna essentialistiska metod. (Detta är anledningen till att en så stor del av våra ’samhällsvetenskaper’ fortfarande hör hemma i medeltiden.) (Popper, 1997, s. 94)

Det Popper menar med essentialistiska begreppsdefinitioner är att man tänker sig att vi bara kan ha kunskap om ”ett ting genom att känna dess väsen” (Popper, 1997, s. 95) eller dess essens. Om man till exempel vill definiera en hundvalp så duger det inte att bara påstå att en hundvalp är vad vi kallar barnet till en hund (vilket Popper menar är det riktiga sättet) utan för att definiera vad vi menar med termen ”hundvalp” måste vi fånga hela dess essens. Vill man påstå att en valp har fyra ben, jag då är det förvisso sant men även andra ”ting” har fyra ben och även om man lägger till många andra karaktäristika räcker det inte för att fånga ”valpigheten” i valpens ”väsen”.
Man kan invända att det borde kunna gå att komma fram till vilka aspekter som böra inkluderas i definitionen av valpen men att listan kanske blir väldigt lång. Men om man verkligen ska inkludera alla aspekter jag då kan man inte gärna stoppa förrän man är nere på kvantnivå och då har vi dels lämnat all rim och reson bakom oss och dels har vi troligen fortfarande inte definierat kategorin ”hundvalp” utan bara en specifik hundvalp och vi har alltså inte nått målet. Viljan att inkludera alla aspekter leder till att man går över från kategori till enskilt exemplar, i vart fall om vi talar om fysiska ting.
För abstrakta ting så som liv, gravitation, kunskap och hunger, kan man förvisso inte irra bort sig ner i kvarkarnas domän men det finns ändå andra problem. Hur många aspekter av en abstrakt entitet finns det egentligen? Och hur vet man att man inte missat någon eller misstagit sig?

Här är det också viktigt att inte blanda samman begreppsdefinition à la Aristoteles och empiriska undersökningar även om de på ytan kan likna varandra. Frågan ”Vad är liv?” besvara i den essentialistiska traditionen genom att man försöker hitta fram till begreppets väsen, dess essens, främst genom tänkandet och språket allena. I en empirisk tradition försöker man besvara samma fråga genom undersökningar grundade i just empiri. Självfallet måste man även i en empirisk tradition fundera över hur man använder termer. Vi använder ju alla språket för att tala om det vi vill tala om och det är genom språket vi kommunicerar våra slutsatser. Men det är inte alltid självklart vilka termer som lämpar sig bäst och ofta omdefinierar vi termer från ett område och får dessa att stå för (delvis) andra begrepp när vi försöker förklara någonting nytt. Men här handlar det om att försöka uttrycka och kommunicera ny kunskap på ett förståeligt sätt, inte att hitta fram till själva termernas ”sanna essens”.

Popper försöker förtydliga tanken genom att peka på att man startar från fel håll i den essentialistiska begreppsdefinitionen. Man utgår här från ordet, termen, och försöker sedan finna alla de aspekter som ska definiera termens begrepp, dess betydelse. Alternativet som Popper förespråka är att gå från det motsatta hållet, alltså att utgå från en företeelse; en valp, en känsla, en fysikalisk konstant, och sedan sätta ett ord på detta:

Utrymmet längst bak i bilen där man kan lägga sitt bagage kan stängas med en dörr. Denna dörr skulle man kunna kalla för: bagagelucka.

Känslan i min mage och min kropp talar om för mig att jag borde äta snart. Denna känsla skulle man kunna kalla för: hunger. 

Den aristoteliska eller essentialistiska metoden är alltså att utgå från termen och därefter försöka definiera dess begrepp.
Det vetenskapliga, eller nominalistiska som Popper också säger (eller, enligt mig den normala, mest rimliga och evolutionshistoriskt korrekta), sättet är att utgå från en företeelse och därefter bestämma sig för en term som får ”ge namn” åt denna.

Enligt Popper är det i praktiken på detta sätt som man gör i framgångsrika vetenskaper. Men han menar samtidigt att om man är ny till ett ämnesområde, säg fysik eller kemi, och inte känner till vilka begrepp de centrala termerna avser så kan det verka som om Aristoteles varit framme. Om man exempelvis läser en text som beskriver atomens uppbyggnad och det inte ges någon förklaring till alla specialtermer; så som elektron, proton, neutron, upp- och ned kvark, spinn och charm och strängar, ja då är det inte lätt att begripa. Men detta beror alltså på att man utelämnat begreppet och bara använder termen och kan alltså avhjälpas genom att man tar reda på vad som menas med dessa nya exotiska termer.
Om man däremot läser viss typ av filosofi – så som vi ämnar att göra i denna bok - så stöter man på diverse problem när man ska försöka ta reda på begreppen till de termer man stöter på bland annat eftersom dessa är fast i den aristoteliska traditionen (eller något ännu oklarare men detta återkommer vi till om ett tag).

Innan vi lämnar Popper så får vi inte glömma att jag ville anmäla en avvikande åsikt och den kommer nu:

Popper menar att det bara är i den Aristoteliska traditionen som man definierar begrepp till de termer man använder medan man i den vetenskapliga/nominalistiska traditionen ger termer åt begrepp/företeelser. Jag skulle vilja hävda att denna definition av begreppet definition är opraktiskt och förvirrar mer än den upplyser. Jag tror att det skulle kunna vara så att Popper hävdar detta på grund av sitt djupa ogillande av aristoteliskt inspirerad filosofi. I själva texten talar han dock om definitioner av termer i ett vetenskapligt sammanhang men han vill samtidigt hävda att det inte rör sig om definitioner. Oavsett hur det är med varför Popper uttalar sig så som han gör så kan vi konstatera att han definierar termer i meningen att han anger vilken betydelse en term har vilket alltså i förlängningen betyder att han ger termen definition ett annat begrepp – någonting man enbart gör inom den aristoteliska filosofin - än det vi använder här. Men att det samtidigt är så att poängen och syftet med Poppers argumentation är lika robust och blir helt i linje med den som här framförs om man istället säger att det finns essentialistiska definitioner och så finns det vanliga definitioner; att den essentialistiska definitionen försöker finna termens essens, dess väsen, medan den vanliga försöker bringa klarhet i vilken betydelse en viss term har i ett visst sammanhang. För ofta är det ju just så att en term kan vara oklart definierad eller oklar eftersom den används på lite olika vis och då kan det finnas behov av att just ange en definition av termer för att läsaren/lyssnaren ska veta vad man syftar på. Det är ju till exempel fallet med det ovan framförda alltså att jag hävdar att ordet ”term” betyder ”ett läte, ett ord” och att ordet ”begrepp” betyder ”det som termen betyder”.

 

 

 

 

 

Begrepp om begrepp

Institutet för språk och folkminnen menar att termen begrepp är ett mångtydigt ord och ofta i allmänspråket används just som en synonym till ord (Institutet för språk och folkminnen, 2014). Det är dock inte bara fallet i allmänspråket utan även inom det språk som används av akademiskt skolade personer i så väl avhandlingar som filosofiska essäer och i utåtriktad kommunikation. Hur omfattande användning av ordet begrepp för ordet ord/term är vet jag så klart inte och det hade varit ett riktigt sisyfosarbete att försöka ta reda på. Men oavsett hur det nu är med omfattningen ska vi ta en närmare titt på några olika varianter av synen på term och begrepp som inte är kompatibla med den som jag här framför.

Begreppshistoria tar sin utgångspunkt i semantiken, vilket innebär att man intresserar sig för språkliga uttrycks betydelser och för förhållandet mellan verkligheten och språket. Ett begrepp definieras där som ett koncentrat av mening och betydelse. Med tiden samlas ett antal historiska erfarenheter i begreppet. Hela det komplexa betydelsesamhanhang som begreppet hänvisar till och används i kommer då att ingå i ordet självt. Denna koncentration av mening gör begreppen mångtydiga, vilket skiljer dem från orden. Ett ords betydelse kan fastställas, men begreppet kan bara uttolkas. Begrepp som ”demokrati”, ”stat” eller ”revolution” innesluter en hel rad betydelser som är något mer än bara en definition av ordet. (Eldelin, 2006, s. 30)

Det menar Emma Eldelin i sin Avhandling ”De två kulturerna flyttar hemifrån" som undersöker den svenska debatten och förståelsen av C.P. Snows inflytelserika idéskrift De två kulturerna. Det Eldelin här gör är att hon använder termen ”begrepp” och ger den betydelsen/begreppet ”ett ord som har en betydelse vilken är komplex och svårtydd på grund av hur ordet historiskt sett har används”.

Det står så klart varje skriftställare fritt att använda ord precis på vilket sätt man vill men i och med att syftet mer orden är att kommunicera så finns det all anledning att vi ger orden samma innebörder annars så missförstår vi kanske varandra. Konsekvensen blir då att man antingen ber Eldelin att i framtiden istället bruka en annan term än termen ”begrepp” då hon vill tala om ”ett ord som har en betydelse vilken är komplex och svårtydd på grund av hur ordet historiskt sett har används”. Till exempel skulle hon kunna använda termen ”omstridda termer” eller ”oklara termer” eller ”oklara/omstridda abstrakta termer”. Alternativ två blir att Terminologicentrum, Institutet för språk och folkminnen, jag samt många andra får byta ut termen ”begrepp” mot en annan term. Det finns ju redan synonymer och ord som har en liknande betydelse som ”begrepp”, så som ”betydelse”, ”innehåll”, ”mening” med flera, så någon brist på ersättningsord behöver vi inte oroa oss för. Men jag tycker att det vore en dålig lösning eftersom det inte främja kommunikationsförmågan och förståelsen.

Förutom denna terminologiska exercis kan vi också, innan vi lämnar Eldelin, konstatera att hon nog drar lite stora växlar på detta med uttolkandet av termer som inte har en klart fastställd betydelse. Tar vi till exempel ”demokrati” så är det helt klart ett historiskt och sociologiskt faktum att termen i fråga har fått stå för allehanda betydelser. Använder jag då ordet ”demokrati” i en text utan att förklara vilken av alla betydelser jag avser så finns det så klart en överhängande risk att olika läsare kommer att göra olika tolkningar. Det betyder ju dock inte att ordet ”demokrati” på grund av sina historiskt skiftande betydelser måste användas utan att ges en klar definition utan det blir faktiskt så att det är upp till var och en som ämnar att tala eller skriva om demokrati att förklara för lyssnare och läsare vad det är som avses. Ju viktigare det i sammanhanget är att ordet har en väl avgränsad betydelse desto viktigare blir det att denna betydelse anges. Väljer man att inte göra det så har man samtidigt valt att indirekt bidra till (risk för) missförstånd.
Men bara för att undvika ytterligare missförstånd så innebär en klar definition av en tidigare oklar term inte automatiskt att alla risker för missförstånd är undanröjda. Termer som har en oklar eller omstridd betydelse kommer så klart att fortsätta riskeras att tolkas på olika vis även om jag genom att ange en klar definition försöker att undvika detta. Och biland är det kanske bättre att välja en helt annan eller att skapa en ny term. Men har jag definierat vad jag avser med en omstridd term så har jag i alla fall gjort vad jag har kunnat.

Är man på humör så skulle man så klart kunna skriva en terminologi-historisk avhandling över termen demokratis många begrepp och den monografin hade troligen varit mycket lärorik och intressant att läsa. Men att olika termer av historiska eller andra skäl har en oklar eller omstridd betydelse innebär inte att man vid varje tillfälle termen används måste fortsätta att låta den förbli odefinierad. Att genom en icke-handling låta bli att definiera en oklar och omstridd term och lämna förståelsen upp till läsaren att ”uttolka” är ett aktivt val, inte någonting annat.

En diskussion om ”begrepp” blir ofta, liksom här, märklig eftersom vissa författare gör en uppdelning mellan så kallade ”abstrakta begrepp” och andra ord. Men det finns som bekant många typer av ord i språket. En del hänvisar till högst konkreta ting så som stenar och myggor. Men det finns också många sorters ord som är tämligen ”abstrakta” och långt från självklara när man tänker lite mer på dem, så som exempelvis ”hoppa”, ”gul”, ”efter” eller ”värme”. Men dessa ”vardagsord” är sällan föremål för samma filosofiska intresse som de stora orden som ”demokrati”, ”döden”, ”existensen” eller ”frihet”.
Men även om det är nog så svårt att ”finna essensen” av termen ”efter” så har vi inga problem med att använda ordet och mottagaren förstår allt som oftast vad som avses och är man osäker så kan man fråga och då få en förklaring som reder ut det hela. Och som jag ovan påpekat så bygger detta på att vi har en omfattande bas av ord som är okomplicerade och sällan eller aldrig är uppe för utvärdering rörande dess betydelser. Men som sagt så kan vi för precis alla ord också gå djupare och ge förklaringar till vad de betyder. Hur vardagliga och självklara de flesta orden än är så är alla dock egentligen möjliga att ifrågasätta och definiera om, om det nu skulle falla någon in. Den enda skillnaden mellan alla de ord som är okomplicerade och de som är oklara eller omstridda är just att dessa ord, av historiska eller andra orsaker är oklara eller omstridda. Att detta faktum inte går att ändra på genom att definiera termen i fråga är helt enkelt ett missförstånd. 

 

En annan akademiker som har en syn på ”begrepp” som liknar Elderlins, men är mer elaborerad och mer komplicerad att förstå, är Marcia Sá Cavalcante Schuback, professor i filosofi vis Södertörns högskola söder om Stockholm. I essän Ett sublimt mellan, som finns i hennes bok Att tänka i skisser (Schuback, 2011), förklarar hon följande:

Begrepp är uttryck för en ansats att få grepp om världen. Begreppets sätt att begripa sker genom en distansering från det konkretas sinnlighet och bildmässighet. Det ord som uttrycker detta är abstraktion. Ordet abstraktion kommer från latinets abstrahere, som betyder att dra ur eller rycka loss. Filosofin sägs vara abstraktionens konst. […] Filosofiska abstraktioner eller begrepp definierades under antiken som konsten att se det gemensamma i det mångfaldiga och det enskilda under det allmännas ljus. […] I denna elementära beskrivning av filosofiska abstrakta begrepp blir det tydligt att teoretiska begrepp uppstår som ett iakttagande av relationer tingen emellan. […] Begreppet visar sig således vara en generaliseringsprocedur. (s. 25-26, kursivering i original)

På följande sida (s. 27) säger Sá Cavalcante Schuback vidare att ”[S]om generaliserings- och formaliseringsprocedur lämnar begreppet de enskilda tingen för att återge dem som en idé.”
Senare i samma text, efter en del utläggningar om bilden och dess relation till begrepp samt en kortare idéhistorisk exposé, så fortsätter Sá Cavalcante Schuback förklaringen av filosofiska begrepp i det följande:

”Kant utvidgade således begreppet om det filosofiska begreppet genom att identifiera det med en schemabild och inte längre genom att kontrastera det mot en bildfigur. […] I denna bemärkelse definieras det filosofiska begreppet som ett framställande av utsträckningarna och gränserna inom vilka något kan visa sig som något. […] På detta vis indikerar Kant att ett filosofiskt begrepp inte bara är en representation av något utan främst en presentation av något. Istället för att betrakta det filosofiska begreppet som en produkt betraktar han det som en produktion. Tingen begrips inte längre som en mental bild av verkligheten utan som begreppsliggörandets framträdande.” (s. 38, kursivering i original) 

Ytterligare senare i texten fortsätter förklaringen av Kants position:

”Transcendental inbildningskraft (sic!) är relaterad till förståndet, vilket Kant definierar som förmågan att producera begrepp. […] Skillnaden mellan begrepp och idé blir här avgörande. För Kant är idéer förnuftets produkter som inte fullständigt kan representeras konceptuellt. Inget begrepp är i själva verket i stånd att presentera en idé på ett fullkomligt eller adekvat sätt. […] Spänningen mellan transcendental och sublim inbildningskraft (sic!) gör att Kant placerar frågan om vad ett filosofiskt begrepp är mellan bildlösa bilder (scheman) och icke föreställande bilder. […] Därutöver visar han att ett filosofiskt begrepp är en öppning mot det otänkbara och det otänkta.” (s. 40-41)

Och som avslutning på essän summerar Sá Cavalcante Schuback Kants bidrag rörande definitionen av filosofiska begrepp:

”Kants transcendentala filosofi möjliggör en vision om ett tänkande som inte enbart tänker genom begrepp, ett tänkande i vilket filosofiska begrepp inte enbart betyder föreningen av olika föreställningar. Genom att visa inbildningskraftens (sic!) roll i det filosofiska tänkandet öppnar Kant en väg mot att definiera det filosofiska begreppet utifrån gripanden, formanden, bildanden, och tänkanden. Genom denna blickomvandling från produkten till produktionen, från varande till blivande, från det synliga till det framträdande, från existensen till presentationens temporalitet, upptäcker filosofin sin hermeneutiska och fenomenologiska dimension.” (s. 42)

 

För tydlighetens skull följer här mina tankar angående det ovan sagda i punktform:

·         Det första vi kan konstatera är att det begrepp som Sá Cavalcante Schuback här ger termerna ”begrepp” och ”filosofiska begrepp” är ett annat än det som jag i denna text argumenterar för.

·         Sá Cavalcante Schuback diskuterar termen ”filosofiska begrepp” genom att ta fasta på några nedslag i termens idéhistoria (”de gamla grekerna” och Kant). Det som inte står helt klart är vad Sá Cavalcante Schuback själv anser men jag tycker ändå att mycket talar för att hon sympatiserar med det som hon beskriver som Kants åsikt i frågan.

·         Vad Sá Cavalcante Schuback menar med ”filosofiska begrepp” är för mig inte solklart. Om jag ändå ska göra ett försök att sammanfatta vad Sá Cavalcante Schuback säger om ”filosofiska begrepp” så är det:
en distansering från det konkreta, en abstrahering och generalisering där man ser ”det gemensamma i det mångfaldiga och det enskilda under det allmännas ljus”, en schemabild, ”ett framställande av utsträckningarna och gränserna inom vilka något kan visa sig som något”, ”en presentation av något”, en produktion, någonting som befinner sig ”mellan bildlösa bilder (scheman) och icke föreställande bilder”, ”en öppning mot det otänkbara och det otänkta”, inte enbart ”föreningen av olika föreställningar” samt något som definieras utifrån ”gripanden, formanden, bildanden, och tänkanden”.

Som synes menar alltså Sá Cavalcante Schuback en hel del olika saker då hon talar om ”filosofiska begrepp”. I mitt språkbruk använder hon termen ”filosofiska begrepp” men det begrepp som denna term täcker är svårt att få grepp om.

Men trots detta konstaterande infinner sig en känsla av att vilja förstå.
Och i enlighet med Eldelings åsikt försöker min hjärna att förstå sig på och ”tolka” innebörden i det som Sá Cavalcante Schuback säger.
Jag gissar att detta inte bara gäller mig utan jag tror att det är en egenskap som vi alla besitter: vi vill förstå, vi söker efter mönster och vi finner mönster även där sådana inte finns att se och vår hjärna gör detta oavsett om vi vill det eller inte och det krävs en medveten ansträngning av vårt medvetna tänkande för att motstå[3].

När man läser mitt försökt att sammanfatta av vad Sá Cavalcante Schuback säger om ”filosofiska begrepp” så blir man kanske inte frestad att försöka förstå men läser man själva citaten så infinner sig troligen en känsla av att det man just läst är svårt att förstå men att man vill förstå samt att man tror att man kanske har ett visst ”humm” om vad det är författaren menar. Hade vi möjlighet kunde vi fråga Sá Cavalcante Schuback om förtydligande men i brist på denna möjlighet läster vi kanske texten igen och beroende på intresse kanske även en tredje gång och kanske tycker vi oss komma närmare en förståelse. Vår drift att hitta mönster och att söka efter orsaker är så stark att vi hittar dessa även där sådana inte finns eller att vårt undermedvetna uppfinner förklaringar för att rättfärdiga de tolkningar som vi tror oss hitta.

Men jag vill faktiskt hävda att det av sammanfattningen ovan blir tydligt att det inte finns någon klart definierad betydelse som går att förstå.

Man kan tro att man är en förståelse på spåren och om jag var tvungen skulle jag kanske dra till med att jag tror att det Sá Cavalcante Schuback menar är att:
termen ”filosofiska begrepp” betyder en generalisering av enskilda iakttagelser som sätts in i en teoretisk kontext vilken hjälper oss att analysera och förstå en del av verkligheten.
Kanske låter det rimligt i även dina öron men det är viktigt att uppmärksamma att det som här faktiskt händer är att jag, när jag ”tolkar” texten, faktiskt uppfinner en egen definition som jag, av oklara skäl, tycker rimmar med det jag läst i Sá Cavalcante Schubacks text. Men faktum är att det bara är delar av det Sá Cavalcante Schuback faktiskt skriver som finns med i denna min ”definition” medan andra delar i min definition är påhittade av mig samt att ett flertal av de uttalanden Sá Cavalcante Schuback gör helt sonika har ignorerats. Denna ”tolkning” är alltså egentligen ett påhitt av min mönster- och förståelsesökande hjärna som bara delvis bygger på Sá Cavalcante Schubacks uttalanden. Denna min ”tolkning” är alltså inte så mycket en tolkning som en uppfinning, ett påstående som är lättare att förstå men alls inte är vad Sá Cavalcante Schuback faktiskt säger.

Förutom att min hjärna här har spelat mig ett spratt och fått mig att tro att jag förstår någonting som jag inte förstår så är det att göra Sá Cavalcante Schuback text orätt i och med att det helt bortser från stora delar av det som hon påstår.

Poängen med denna utläggning skulle jag vilja säga är två:
a) Sá Cavalcante Schubacks ”definition” av ”filosofiska begrepp” är så oklar att den inte går att förstå.
b) Tror jag att jag har förstått så beror det på att min hjärna är programmerad att söka efter och hitta mönster och att den är så bra på detta att sådana hittas även där de inte finns. Och det gäller att vara medveten om det för att inte luras att tro att man förstått trots att det inte är möjligt – vårt system 2 måste aktiveras så att inte vårt system 1 drar iväg med oss, för att tala med Daniel Kahneman (Kahneman, 2013). För att förtydliga: om vi aktiverar vårt system 2 så går det att försöka förstå det texten säger i meningen att man förstår att texten är oklar och/eller inte har något substantiellt innehåll.

 

Detta sistnämnda är på sätt och vis själva grundbulten i denna bok; vi kommer att försöka förstå de texter som analyseras inte genom att vi försöker ”komma fram till” eller ”tolka” vad texten kanske säger utan genom att vi försöker analysera det sagda för att komma fram till det faktiska innehållet även om detta faktiska innehåll är oklart, självmotsägande, ologiskt, substanslöst eller bara banalt.

Att jag gör en så stor sak av detta med term och begrepp, med hur jag ser på saken och hur andra författare gör, beror för det första på att jag tror att flera av de skribenter vars texter ska analyseras gör bruk av en ”definition” av begrepp i allmänhet och filosofiska begrepp i synnerhet som har starka beröringspunkter med Eldelins och Sá Cavalcante Schubacks. Jag kan inte på något sätt bevisa att det är på detta vis men min känsla efter att ha umgåtts med dessa texter, framförallt Spindlers bok om Deleuze, är att dessa författare tänker ungefär likadant runt denna fråga. Att skriva om och tänka kring ”filosofiska begrepp” är i dessa författares ögon att i en filosofisk kontext mynta olika termer vilka man sedan använder för att ”beskriva”/”tänka kring” olika företeelser vilka i mina ögon är tämliga svåra att få grepp om – vilket jag kommer att visa i bokens olika kapitel.
För det andra lägger jag all denna möda på att utreda märkligheter kring term och begrepp eftersom det är min slutsats att en hel del av det som till vardags kallas filosofi eller till och med forskning saknar substans alternativt bara uttrycker banala tankar men att de vid en ytlig bekantskap känns djupa och svåra och spännande på grund av språkbruket. Men detta språk som är ”svårt” och ”djupt” är i verkligheten en ordmassa bestående av termer utan begrepp som går att förstå och som inte hjälper oss att lära oss något om världen.

 

Bornemark jonnar iväg med begreppen och närmar sig tänkandets ruin

Innan vi lämnar detta med term och begrepp på ett filosofiskt plan för att istället påbörja vår egentliga djupdykning ner i märkligheternas grumliga bottensediment så ska vi göra en sista upptäcktsfärd för att utforska farvatten vid jordskivans yttersta gräns. Där seglar kapten Bornemark och med sig har hon kartläsare Ruin och om vi har tur trillar vi inte av kanten och ned i intigheten.

Jonna Bornemark och Hans Ruin är båda frekventa gäster i Sveriges Radios Filosofiska rummet. Vi ska här utgå från avsnittet Det filosofiska språket (SR Filosofiska rummet, 2012) där de båda är med samt avsnittet Att plugga filosofi (SR Filosofiska rummet, 2017) där Bornemark knyter ann till de tankar som hon och Ruin utvecklar i Det filosofiska språket.
Bornemark är docent i filosofi och lektor på Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola och Ruin är professor i filosofi vid samma högskola. Således är de även kollegor med Sá Cavalcante Schuback samt även Fredrika Spindler och Anders Bartonek som kommer att figurera senar i boken.

I avsnittet Det filosofiska språket (SR Filosofiska rummet, 2012) gör de båda en insatts för att rättfärdiga varför vissa filosofers språk måste vara så svårt att förstå. Programledaren Peter Sandberg startar i Martin Heideggers Varat och tiden och ställer frågan om det svårforcerade språk Heidegger använder verkligen är nödvändigt. Ruin svarar genom att med Heidegger hävda att vi för att förstå varför ett svårt språk kan vara nödvändigt inom filosofin måste betänka att det som ”de gamla grekerna” gjorde var att skapa filosofin ur ”vardagsspråkliga begrepp”, Platon och Aristoteles myntade en ”filosofisk terminologi av sitt eget vardagsspråk” och ”det språng i språket som de åstadkom och som de därmed krävde av sina läsare är kanske större än vad vi förstår idag”. Vidare menar Ruin att Heidegger rättfärdigar sin egen ”specialterminologi” med att vi ibland måste ”använda nya ord för att, inte bara för att säga det nya, utan kanske också säga det gamla för att med de nya orden tvingar vi oss också att tänka igenom vad de gamla egentligen betydde”.

Vi stannar upp här och funderar på vad Ruin egentligen säger. Han menar alltså att ”de gamla grekerna” använde sitt vardagsspråk och med detta skapade en filosofisk terminologi, som dessutom troligen var svår för deras samtida att förstå – de använde redan existerande vardagsord men gav dessa nya innebörder som på något vis (oklart hur) var mer filosofiska. Dessutom tycks han mena att Heideggers argument är rimligt och att vi genom att skapa nya ord, genom att använda en ”specialterminologi” dels kan säga ”det nya” men också bättre kan förstå ”det gamla”.
Vad som avses med ”det nya” respektive ”det gamla” får vi inte veta men den bärande tanken är alltså att vi kan skapa nya ord (ett eller flera) vilka de som läser/lyssnar har svårt för att förstå men att dessa nya ord kan hjälpa oss att tänka om både nytt och gammalt.

Vi kan testa den tanken:

Katrianika

Stå-i-samvaro-ensamhet

Ta en minut och fundera på vad som kan menas med dessa ord…

 

Jag gissar att du kanske inte fann det mödan värt och det är nog rimligt i och med att jag just kom på dessa två ”filosofiska termer” och de har inga betydelser alls så vitt jag vet. Om du ”kom på” vad dessa två termer betyder så är det alltså Du som har skapat dessa betydelser. Det är i sig inget fel med det. Jag hittade på två termer å Du fyllde dem med innehåll. Gott så. Om det gör det lättare att tala om någonting – det vill säga om det förkortar ett längre innehåll till en kortare term – ja då är jag den första att applådera. Men igen måste vi konstatera att det Du då har gjort är inte att ”tolka” eller ”analyserat” vad dessa termer betyder utan du har skapat termens betydelse genom att helt enkelt stipulera den.

Det här kanske låter konstigt men betänk följande:
Det finns i alla kända språk ord för sådana grundläggande storheter som mamma, pappa, solen, dag natt, ja, nej, tack med flera, med flera. Alla dessa storheter är i sig begrepp. Personen som har fött mig och som i de flesta fall också har ammat mig och tagit hand om mig i ett stort antal år kallar jag för mamma. I andra tider och i andra språk används andra läten/ord för att beteckna denna person men begreppet är det samma.

Tack / Kiitos / Thanks / Merci = artigt sätt att bemöta en medmänniskas välmenande handling gentemot en person.

Begreppet, betydelsen, är alltså det grundläggande och ordet/läte/termen är sekundär. Detta är, som vi redan har påpekat, anledningen till att vi kan komma fram till vad ett utdött språk och till och med andra arter vill säga med sina gamla krumelurer och sina läten.
Men som vi också har konstaterat så har alla, verkligen alla, termer också begrepp. Tar vi den föregående meningen, eller denna, så har alla ord i meningen också ett begrepp vilket vi kan redogöra för med fler ord. Och dessa ord har även de alla var sitt begrepp och så vidare i alla oändlighet. Vi hamnar alltså snabbt i en evig regress men anledningen till att detta ändå fungera är på grund av att varje språk har ett stort antal ord som är helt oproblematiska och vars begrepp vi alla känner.
Detta har så klart att göra med hur vi får vårt språk från början och för att vi här inte ska bli för långrandiga så är det helt enkelt så att vi av evolutionen har givits en förmåga att bilda språk, inklusive förmågan att följa språkets regler (det vill säga grammatik), och att nästan alla barn under sin uppväxt får och kan lära sig lätet/ordet/termen för otroligt många saker. Vi pekar på lampan och säger lampa, vi pekar på katten och säger katt. Ganska snart lär vi oss också att skapa abstrakta kategorier för olika mer handfasta saker. Äpplen, bananer och päron kallas tydligen frukter och katter, hundar och elefanter är tydligen alla djur.
Men alla dessa ord är i sig utbytbara, det är begreppen (och de verkliga tingen) som är det grundläggande. Men jag vill inte rekommendera att du börjar byta ut ord hur som helst utan att tala om det för den du pratar med för risken är då överhängande att hen inte förstår. Det beror så klart lite på vilka ord du byter ut, hur många och på vilket sätt. Byter jag ut en mot ett så låter det fel men troligen förstår du. Byter jag däremot ut en mot sju uppstår självklart missförstånd. Och byter jag ut en mot katrianika så undrar du nog vad jag försöker säga.
Men, och det är ett viktigt men, använder jag konsekvent sju eller katrianika istället för en så kommer du snart se mönstret och förstå att jag helt enkelt bytt ut termen men att begreppet är det samma. Men om jag använde sju istället för en men samtidigt fortfarande sju för sju så är det i dessa fall fortfarande upplagt för missförstån, i alla fall då en används som räkneord: ”Ge mig sju bananer” blir svårt att tyda så att det blir rätt antal, ”Sju banan ligger i väskan” förstår man troligen lättare.  
Att vi håller oss till en viss uppsättning ord är helt nödvändigt för att vi ska förstå varandra. Och byter vi en hel uppsättning mot en helt annan så har vi alltså bytt språk.

Det var inte meningen att skriva dig på näsan och slå in öppna dörrar här, även om det kanske var just det jag gjorde, utan poängen med det ovan sagda vara att inskärpa hur språket är uppbyggt och fungerar för att vi ska kunna få grepp om och förstå felaktigheten i Ruins och Bornemarks resonemang och med det sagt styr vi raskt tillbaka in i farleden igen.

Här kommer två nya termer du säkert inte vet betydelsen av:

Morfe

I-världen-varo

Fundera en stund även på dessa om du vill.

 

Ruin nämner morfe som ett exempel på ett ”grundläggande begrepp” som vi fått från de gamla grekerna, som från början var ett vardagsord som sedan blev ett ”filosofiskt begrepp” och som vi nu ”använder för att tänka abstrakta saker”. Vilka dessa ”abstrakta saker” är säger Ruin inte och tyvärr kan jag inte heller upplysa om vad termen morfe kan tänkas betyda då jag inte hittar den varken i mitt exemplar av Svante Nordins Filosofins historia eller på internet[4]. Helt visst är det säkert så att termen morfe har en betydelse, ett begrepp, men vilket det är får vi lämna åt en annan gång.
Termer i-världen-varo är så klart hämtat från Heidegger men vad det kan tänkas betyda är alltså en sak som man måste komma fram till genom att antingen själv djupstudera Heideggers verk, enligt Bornemark, alternativt studera introduktionslitteratur, till exempel Ruins egen Kommentar till Heideggers varat och tiden, enligt Sandberg.

Morfe och i-världen-varo har alltså kanske betydelser/begrepp, även om vi här lämnar den frågan obesvarad. Men vad var det Ruin sa från början? Jo, att man inom filosofin ibland måste skapa nya ord, alternativt låna dem från vardagsspråket men att de då inte behåller sin gamla betydelse, för att tänka på ”det nya” och ”det gamla”. Ruin tycks alltså mena att dessa nya ord (eller dessa lånade vardagsord utan sin gamla betydelse) från början inte har någon fastslagen betydelse, något begrepp. Istället för att börja i begreppet och ge detta ett läte/ord/term menar alltså Ruin att man inom filosofin kan/ska använda ord vilka inte har någon betydelse, alternativt vars betydelse är oklar.

Sett ur mitt perspektiv är Morfe och i-världen-varo är ”svåra ord” eftersom de är ovanliga och framförallt otydligt och/eller dåligt definierade – det begrepp orden betecknar är oklart (alternativt icke-existerande). Och möter man en text med många ord som är ovanliga och dåligt definierade så blir den rimliga konsekvensen att texten i fråga uppfattas som ”svår”. Men kanske är det egentligen faktiskt så att betydelsen helt enkelt är oklar alternativt icke existerande...

Här är det viktigt att, som Ruin gör i radioprogrammet, påpeka att det finns en skillnad mellan denna typ av ”filosofiska” termer och tekniska termer inom naturvetenskapen. I en text som behandlar exempelvis teoretisk fysik möter man troligen en hel mängd termer vars begrepp är oklara om man inte känner till dem. Kraft, strängar, våg-partikel dualitet och ofullständighet är termer som inom fysiken har klart definierade betydelser men om man inte känner till dessa och om de inte förklaras så är det troligen mycket svårt att förstå innebörden av texten. Men som vi ovan konstaterat då vi talade om Popper och hans kritik av aristoteliska begreppsdefinitioner så finns det ingen betydelseskillnad mellan term och begrepp inom naturvetenskapen (och det bör dessutom vara så inom alla områden) utan termer är bara ett kortare sätt att säga samma sak som begreppet säger på ett längre sätt. Alltså kan man skriva om den ”svåra” fysik-texten genom att skriva ut betydelsen av alla de tekniska termerna. Denna text blir då avsevärt mycket längre men i gengäld förstår man nu vad texten vill säga. (Inom parentes sagt kan man på sätt och vis säga att detta är skillnaden mellan en populärvetenskaplig text och en vetenskaplig dito, men vi ska här inte fördjupa oss i den frågan)

Även Ruin menar att fysikens ”svåra ord” bara är svåra om man inte kan dem men att det inte går att jämföra fysikens svåra ord med filosofins dito;

den sortens [dvs fysikens, min anmärkning] empiriskt grundad teknisk vokabulär det tycker jag inte riktigt att det är något som filosofin kan gömma sig bakom. Filosofin står i ett mer organiskt, eller levande, förhållande till det verkliga talade umgängesspråket och den kan liksom inte dölja sig bakom sin tekniska karaktär. [… Men] det finns en tendens hos vårt vardagsspråk att lite gran slamma igen. Orden blir bara som en slags mynt som man skickar mellan varandra för att utbyta information och då kan det behövas att man så att säga vispar om eller stör den här vardagsförståelsen och då kan den här, mer provocerande, vad som ser ut som en mer teknisk terminologi, men som kanske i lika hög grad är poetiskt innovativ terminologi göra att vi så att säga får tillbaka en relation till det här levande språket.
 

Bornemark fördjupar denna tanke. Sandberg frågar, medvetet provokativt men bara halvt på allvar, om det inte är så att det dunkelt sagda också är det dunkelt tänkta? Bornemark svarar då att nej det tycker hon inte utan

om man funderar på vad det är filosofin försöker göra, eller åstadkomma […] så handlar det många gånger om att lyfta fram eller göra synligt något som vi vanligen inte tänker på eller något som inte är synligt i vanliga fall och om man då bara ska försöka beskriva det i vardagsord då är man kvar på nån sorts ganska glatt yta där saker och ting är ganska självklara och de har sina betydelser som de alltid har haft och vi vet vilken värld vi lever i. Men om man vill liksom borra lite i det och försöka få en ny syn på det där som verkade så självklart och ställa frågor som gör så att man får syn på saker på ett nytt sätt, då är det snarare så att en ny terminologi underlättar det snarare än försvårar det. För har du en massa ord som redan är fyllda med associationer och du redan vet exakt vad de där orden betyder, då kommer du liksom inte vidare, då är det redan fullt. Med dyker det upp ett begrepp eller en sats som plötsligt … ”Shit! Vad sjutton betyder det här” så måste du ju börja jobba med det på ett annat sätt och du måste börja fylla det där begreppet på nytt, eller gräva runt i det och där med föda ett nytt område i ditt eget tänkande. Och när du har gjort det då ser värden också annorlunda ut. Så du jobbar ju med ditt eget tänkande, med hur världen framträder och omformar det. Jag tror att det är ett grundskäl till varför man bör möta svåra texter när man läser filosofi.

Ok. Så om man ska sammanfatta menar alltså Bornemark att en ny terminologi underlättar arbetet med att ”borra lite” och ”försöka få en ny syn på det där som verkar så självklart” eftersom de ord vi redan har är ”fyllda med associationer” och du vet redan ”vad de där orden betyder”. Men om det däremot dyker upp ”ett begrepp” (dvs term/ord i min mening) eller ”en sats” som du inte vet vad det betyder, ja då måste du ”gräva runt” och då föder du ”ett nytt område i ditt eget tänkande” och världen kommer då att se annorlunda ut.

En snabb tolkning av det Bornemark säger skulle kunna göra gällande att hon bara syftar på ord som är nya för just mig men som har en fastställd betydelse. Men lyssnar man på vad hon faktiskt säger så hänvisar hon inte till ”svåra termer” som är svåra för att de är ovanliga/okända (för mig) utan just explicit till ”begrepp” (termer) som gör att mottagaren själv måste ”gräva runt” och ” börja fylla det där begreppet på nytt”, det vill säga faktisk själv skapa en betydelse/ett begrepp åt termen.

Lite senare i programmet tar Bornemark upp tråden igen och fortsätter resonemanget på följande vis:

[…] de filosofiska begreppen växer ju fram just i ett sammanhang och i sin kontext så får de sin betydelse. Och sen när man vill spåra ett begrepp och göra definitioner ja då går man tillbaka och tittar på de platser där det där begreppet dök upp, och så kanske man i efterhand kan förtydliga det ännu mer för sig och tänka mer kring det.

Här tycks Bornemark alltså mena att ”begreppet” (termen) faktiskt har en betydelse och att denna framgår av ”kontexten” (sitt sammanhang). Så vitt jag kan bedöma går inte dessa två påstående ihop. Men vi lyssnar vidare så kanske vi får klarhet:

Man skulle till och med kunna ta det ett steg längre, vi testar det, nämligen att filosofi till och med innebär att skapa begrepp. Till exempel Deleuze (Gilles, min anmärkning), han hävdar att det är vad filosofin gör. Att skapa begrepp innebär ju inte att man bara hittar på ett ord vilket som helst utan det handlar kanske snarare om att transformera, omvandla, begrepp.

Ok. Att ”skapa begrepp” är alltså att ”transformera, omvandla, begrepp” vilket med mitt språkbruk skulle vara att ändra betydelsen/begreppet som en term har. Som till exempel att ta termen ”demokrati” och säga att med ”demokrati” menar jag ”rätten att välja och välja bort alternativ på en marknad” och inte ”allmän och lika rösträtt” eller ”folkstyre” eller något annat av de begrepp som från tid till annan har fästs vid termen. Ganska rätt fram alltså… Att ”skapa begrepp” har alltså begreppet/betydelsen att ”definiera om termer”, eller?

Får man tro de två senaste citaten så måste vi dra den slutsatsen, samt att om det inte är klart utskrivet vad det ”skapade begreppet” betyder så går det att förstå av sitt sammanhang.
Men läser vi det första citatet igen så säger Bornemark där något helt annat, nämligen att med en ny terminologi så kan man komma ifrån vanligt använda ord som har fastslagna betydelser och genom denna nya terminologi så måste vi börja jobba med vårt tänkande och det nya ordet måste fyllas vilket leder till att det föds ett nytt område i mitt tänkande.

Hum… Man undrar hur hon ska ha det?
Vi fortsätter å ser om vi kan komma fram till något.

Man måste också få testa och få använda begrepp på nya sätt. […] Det kanske till och med är så att man inte alltid vet precis vad man menar och att man till och med där ska få testa och att man kan säga ”Ok, det här har jag kanske inte tänkt helt färdigt, jag vet faktiskt inte exakt vad jag menar” men jag testar och när jag säger det och låter andra människor ta del av den tanken då först landar det. Filosofin sker just socialt och jag måste få slänga ut saker innan de är helt färdiga.   

Här tycks Bornemark alltså igen gripa tillbaka till det första citatet och verkar mena att den som myntar ”begreppet” (termen) inte själv nödvändigtvis behöver veta vad som menas med det utan att betydelse framträder först när andra människor tar del av det.
Denna tanker är alltså ekvivalent med min tankeövning ovan:

Katrianika

Stå-i-samvaro-ensamhet

Detta är två termer påhittade av mig och så vitt jag vet betyder de ingenting. Men Du som läser kanske hittar på en betydelse och då skulle alltså Bornemark säga att ”begreppet” har fått sin betydelse. Problemet är ju dock bara det att jag som mynta termerna fortfarande inte vet vad de betyder och bara för att Du har bestämt vad dessa termer betyder för dig så vet ju fortfarande inte alla andra läsare detta – om du inte besitter avancerade kunskaper i tankeöverföring…
Bornemark hänvisar dock till att det filosofiska tänkandet är socialt till sin natur. Så om jag kastar ur mig dessa termer på ett filosofiskt seminarium så kan vi som deltar tillsammans se var det ”landar”. Men vad är det då egentligen i så fall händer? Jo, vi som har ett filosofiskt samtal skapar i så fall betydelser/begrepp som vi benämner med dessa termer. Och som sagt: gott så. Men, Nota bene, på intet sett har vi lärt oss något om världen eller jobbat med vårt eget tänkande, utan det vi gjort är att vi tagit två ord som saknar betydelse och gett dessa var sin betydelse. Varken mer eller mindre. Fyller dessa nya termer en funktion för att det saknades termer för dessa begrepp så är det bra. Annars var hela operationen bara en lek med ord.

Om vi ska sammanfatta så är Bornemark alltså inte helt stringent när hon försöker förklara ovanstående utan detta med ”begrepp” verkar både vara att ”transformera” och ”omvandla” och att helt enkelt hitta på nya termer och överlåta åt andra att själva tänka ut vad de kan tänkas betyda alternativt att i grupp komma fram till en betydelse.

 

Så långt vad Ruin och Bornemark säger i avsnittet Det filosofiska språket.
I ett annat avsnitt av filosofiska rummet, Att plugga filosofi (SR Filosofiska rummet, 2017), återkommer Bornemark igen till detta ämne. Som titeln på avsnittet kanske antyder så handlar det om att plugga filosofi men också om filosofi som ämne.

Ungefär 15 minuter in i programmet berättar programledaren Peter Sandberg att han läst filosofien Heidegger under sommaren och att denna har ett språk som gör att det är svårt att hänga med men Sandberg menar dock att det blir lättare om man kopplar det till erfarenheter. Här faller Bornemark Sandberg i talet och instämmer att ”…man måste koppla det till erfarenheter…” och dessutom menar hon att just Heidegger har ”…väldigt mycket med erfarenhet att göra…” eftersom ”…fenomenologin utgår från livet som någon sorts erfarenhetsström”.
Och det kan man väl hålla med om?! Livet kan väl per definition sägas vara en ända lång räcka av erfarenheter… och vill man göra det till en filosofisk ståndpunkt så har jag svårt att se att någon skulle kunna hävda motsatsen – men just detta är inget vi ska fördjupa oss i här.
Efter detta fortsätter Bornemark på följande vis:

Det vi upptäcker då vi försöker att närma oss de här frågorna som är oss allra närmast är att vi har ett språk, en grammatik, som inte är anpassad för att tänka kring just det och det är just därför de frågorna blir osynliga för oss. Och just därför så blir filosofin, så måste den utveckla sin egen terminologi och ibland också kunna gå väldigt långt in i att utveckla en terminologi för att tänka en tanke som inte låter sig tänkas i vardagsspråket.

Aha!
Nu står allt klart…
Det är alltså så att vissa områden av mänsklig erfarenhet (de som ligger oss ”allra närmast”) inte riktigt går att tänka kring utan att man först utvecklar en annan terminologi. Vardagsspråket och grammatiken låter oss helt enkelt inte tänka dessa tankar.

Detta är verkligen en intressant tanke!
Vardagsspråket har alltså inte förmågan att låta oss tänka kring de ”frågor som är oss allra närmast”. Men det går att utveckla en terminologi som gör att vi kan tänka dessa tankar. Det innebär dock att man eventuellt måste ”gå väldigt långt in” i denna nya terminologi. Och eftersom utgångspunkten är Heidegger så får man anta att hans skriftställning just är ett exempel på (en framgångsrik?) tillämpning av detta.

Dessutom är det även så att vår vanliga grammatik också lämnar oss utan tillräckliga redskap för detta hantverk. Men hur den utvecklade grammatiken eventuellt skulle kunna se ut går Bornemark dock inge in på.

 

Om vi försöker sammanföra allt som Bornemark hittills sagt så påstår hon alltså följande: Med vardagsspråket och den vanliga grammatiken klarar vi inte av att tänka alla filosofiska tankar som vi skulle vilja tänka. Särskilt gäller det sådant som ”är oss allra närmast”. För att tänka dessa filosofiska tankar så måste vi ”skapa begrepp” och ”utveckla en terminologi”. Detta kan innebära att ”transformera” och ”omvandla” befintliga ”begrepp” (termer) men också att ”använda begrepp på nya sätt” utan att man själv faktiskt ”inte alltid vet precis vad man menar”. Vad man menar med det man säger och inte än vet vad det betyder ska i så fall framkomma genom den som tar del av det sagda, alternativt i gemensamma samtal.
Från läsarens/lyssnarens perspektiv är det så att denne kanske konfronteras med ett ”begrepp” (en term) och tänker ”’Shit! Vad sjutton betyder det här’” och i och med detta måste personen ”börja jobba med det på ett annat sätt” och ”börja fylla det där begreppet på nytt, eller gräva runt i det och där med föda ett nytt område i [sitt] eget tänkande. Och när [läsaren/lyssnaren] gjort det då ser värden också annorlunda ut”.

Så när jag försöker tänka filosofiska tankar och uttrycka dessa och säger ”katrianika” eller ”stå-i-samvaro-ensamhet” så vet jag kanske inte själv vad detta betyder. Men när du och jag samtalar om det eller då du nu läser detta så tänker du ”Shit! Vad sjutton betyder det här”. Men efter en del samtalande eller då du börjat ”jobba med det på ett annat sätt” och ”börjat fylla” dessa ”begreppet” (termer) ”på nytt” och grävt runt i dem då föder du ett ”nytt område i ditt eget tänkande” och nu ”ser världen också annorlunda ut”.   

Men hördu; det här känns ändå ganska bra! Min e-mailadress finns att hitta här i boken eller på nätet. Snälla maila mig och berätta vad katriania och stå-i-samvaro-ensamhet betyder för jag vet fortfarande inte.

 

Att ta sig tid att fördjupa sig i filosofisk litteratur av svårare karaktär – så som Kant eller Heidegger – sägs i programmet vara en ynnest som tillfaller den som pluggar filosofi eller den som är filosof. Men, säger Bornemark, det är viktigt att man inte stannar försjunken i den svåra filosofiska litteraturen utan man ska

[…] ta med sig det man får där ifrån och föra tillbaka [det] till ett vardagsspråk, så man kan prata om det på flera olika nivåer.

Samma tanker uttrycker Bornemark i programmet Det filosofiska språket. Där säger hon

[…] för jag tycker också att filosofen inte ska stanna kvar i ett alltför tekniskt språk. För då skulle det bli en hel vattendelare mellan de som har tillägnat sig den tekniska apparaten och de som inte gjort de […] jag skulle snarare vilja beskriva det på ett lite annat sätt; nämligen att man måste göra en djupdykning ner i en tradition och tillägna sig transformeringen av världen med hjälp av begrepp som man inte tidigare hade tillgång till […] när man har gjort det då tycker jag, om man verkligen har förstått ett begrepp, en teori, en tankegång, då kan man också dyka upp från den och förklara det på ett nytt sätt, kanske med vanliga ord. Eller förklara ett begrepp, både i den egna traditionen och ge till andra som inte gjort samma djupdykning. 

Även detta är en spännande tanke!
Det skulle alltså vara så att den där svåra filosofiska litteraturen går att förstå om man tar sig tid att fördjupa sig i den. Och när man förstår den så kan man ”ta den med sig” och föra den tillbaka till ”ett vardagsspråk” och ”förklara det på ett nytt sätt, kanske med vanliga ord”.
Men då undrar jag: varför går det inte att använda detta vardagsspråk från början? Om det nu går att fördjupa sig och förstå och sedan tala om det på ”vardagsspråk” och ”med vanliga ord” varför måste man då använda detta svåra filosofiska språk från början?
Antingen måste det vara så att detta det svåra egentligen också går att uttrycka på ”vardagsspråk” och då infaller sig frågan varför man måste gå omvägen över det svåra språket. Alternativt så finns det en skillnad mellan det svåra och det vardagsspråkliga försöket att uttrycka det svåra på så vis att det som man försöker säga på ”vardagsspråk” är ungefär det som man säger med det svåra språket men inte riktigt och att det alltså krävs att man tar tid och energi och fördjupar sig i det svåra för att riktigt förstå det svåra och att detta aldrig riktigt med rättvisa kan återges på ”vardagsspråk”. Filosofen ha i denna mening en särskild kompetens och/eller ynnest som ger filosofen än exklusiv tillgång till tankar och kunskap som inte icke-filosofen aldrig riktigt kan få del av.

Om vi tror på detta andra alternativ så ger det vid handen en härligt elitistisk tankegång som placerar filosofer i en särskild Platons kategori, låt vara att den tillkommer alla som har tid och energi att studera de stora filosoferna.
Noteras att detta inte är det samma som icke-kunnande inom tex medicin eller teknologi. Avancerad kunskap inom medicin eller teknologi kräver lång träning för den som ska tillämpa kunskapen i fråga men var och en av oss som lägger sig under operationskniven eller åker upp i Burg Kalifa kan få tillgång till och dra nytta av detta expertkunnande. Men filosofens särskilda insikt kan vi alltså i alternativ två inte få tillgång till med annat att vi själva lägger ned samma tid.
Alternativt så är det det första som gäller och då är helt enkelt det svåra bara en onödig omväg som man lika gärna kan vara utan.

 

Det ska inte vara för lätt, det kan vi alla fall konstatera. Och om du trodde att det sista om ”filosofiska begrepp” var sagt så kan jag glatt meddela att Bornemark har mer att erbjuda. I Att plugga filosofi fortsätter Bornemark sin beskrivning av detta på följande vis:

[…] och ofta de här begreppen går inte att ge en enkel definition av utan de hör just till sitt sammanhang. Alltså man kan inte säga ”Det här ordet betyder det här” för då skulle vi ju kunna säga det där andra enkla istället och inte behövt begreppet. Men ofta så utvecklas de här begreppen i relation till varandra.

Så förutom det vi tidigare försökt att sammanfatta kring hur Bornemark ser på detta med ”begrepp” och ”vardagsspråk” så kan vi nu också konstatera att det skulle kunna vara så att det där svåra filosofiska språket kan uttryckas på ”vardagsspråk” men att det ändå verkar som att det kanske inte riktigt går för då hade man ju dels inte behövt ta omvägen över det svåra språket. Dessutom är det så att om det var så att ett ord hade en ”enkel definition” så hade vi ”kunnat säga det där andra enklar istället”. Men så är det inte utan ”begreppen […] hör just till sitt sammanhang” och betydelsen av dessa ”begrepp” utvecklas ”i relation till varandra”.

 

 

Ok.
Jag tror vi alla är lite trötta och förvirrade och undrar vad vi egentligen ska tycka och tro om detta med ”begrepp” och filosofiskt språk och morfe och allt vad det var.

Jag tror att vi kan sammanfatta Bornemark och Ruin så här:

·         Det finns en särskild sorts ord som hör det filosofiska språket till. Dessa ord kallar Bornemark och Ruin ”filosofiska begrepp”, ”abstrakta begrepp” eller kort och gott ”begrepp”.

·         Dessa ord kan vara ”vardagsord” som har fått nya ”filosofiska” betydelser.

·         De kan vara ord vilkas betydelser har transformerats och omvandlats vilka framgår av sammanhanget.

·         Men det kan också vara så att dessa ord inte har någon enkel betydelse, för då hade vi ju kunnat redogöra för den och använda ett enkelt ord istället. Dessa ords betydelser utvecklas i relation till varandra.

·         De kan vara ord som jag som läsare/lyssnare inte förstår men som jag genom att jag ”fyller dem på nytt” eller ”gräver runt” i dem kommer att förstå och genom detta så kommer jag att föda ”ett nytt område i mitt eget tänkande” och världen kommer då att se annorlunda ut.

·         De kan också vara ord vilkas betydelser jag som ”filosof”/skribent själv inte riktigt känner till. Men genom att du läser dem eller genom att vi pratat om dem så får de betydelse. 

·         Vidare är det så att vardagsspråket och den vardagliga grammatiken inte kan hjälpa oss att tänka filosofiskt om det som är oss ”allra närmast”.

·         Därför behöver vi utveckla en ny terminologi, en specialterminologi, för att tänkt nytt och för att tänka nytt om det gamla.

·         Om man sedan dyker ned i denna specialterminologi så kan man tillägna sig den och förstå den. När man gör det så kan man sedan dyka upp och förklara detta det svåra med vardagsord och vanliga ord. Men det går inte att redan från början använda dessa vardagsord för dessa har som sagt inte förmågan att låta oss tänka och filosofera om det som är oss ”allra närmast”. För detta behöver man nämligen ”skapa begrepp” vilka vi kan använda ”för att tänka abstrakta saker”.

 

Begrepp om begrepp och filosofi

Frälsarkrans eller inte; vårt skepp har gått över kanten och själva plaskar vi runt bland isflak och vrakspillror. Och inte hjälper det att det blev många ord om Ruin och Bornemarks tankar om betydelsen av ord och ordens relation till tänkandet och filosofin. Men något har vi kanske lärt oss? Till exempel har vi kunnat konstatera att det finns de som kallar sig eller anses vara filosofer och forskare som tycks ha en problematisk relation till språket och att en nodpunkt i denna problematiska förståelse är just hur de ser på ord respektive betydelse, term respektive begrepp.

Man brukar säga att ingenting inom biologin går att förstå annat än i ljuset av evolutionsteorin (nothing in biology makes sense exept in the light of evolution). Jag vågar påstå att vår förmåga till kommunikation genom språk är just en biologiskt given förmåga och att ingenting om vårt språk går att förstå annat än i ljuset av evolutionsteorin. Vi kommunicerar med varandra på olika sätt och när vi gör det mer läten och skrivna ord så är en förutsättning för att detta ska fungera – att det jag vill kommunicera till dig faktiskt går fram så som jag avser – att de läten och skrivna krumelurer vi använder har samma mening för dig som för mig. Överensstämmelsen mellan vad du anser att alla läten eller krumelurer betyder och vad jag anser är inte alltid hundra procent. Om överensstämmelsen skiljer sig för mycket har vi problem. Och om vi inte försöker reda ut dessa oklarheter, kanske för att vi inte ens förstår att vi har olika tolkningar av betydelsen av ett läte eller en krumelur, jag då kommer vi inte att förstå varandra till fullo.

För att sammanfatta:
Vår förmåga att kommunicera är alltså en av evolutionen given förmåga som vi delar med snart sagt hela skapelsen, om ock i olika grader av avancemang. Och denna förmåga att kommunicera bygger på att det finns betydelser som en individ försöker att få en annan individ att förstå. Till den änden använder den kommunicerande individen någon form av signal – elektrisk, taktil, kemisk eller kanske vokal. Det viktiga här är inte signalens exakta form utan att betydelsen och signalen hänger ihop på ett sådant sätt att signalen hos mottagaren ger upphov till en tolkning som gör rättvisa åt den betydelse som avsändaren avsåg.

Detta är grunden för hur kommunikation fungerar. Men denna bok handlar ju inte om kommunikation i sig utan om vad som är problematiskt, eller till och med helt enkelt fel, i det sätt som ett antal så kallade filosofier försöker kommunicera kring olika ämnen.

De följande kapitlen i denna bok kommer att fördjupa sig i ett antal skribenters skriftställning för att just försöka analysera vad de faktiskt säger och varför jag anser att det som sägs är banalt, rakt av fel, oklart, oförståbart eller helt enkelt saknar substans. 
Anledningen till att vi i denna inledning har simmat runt i ett guppigt ordhav av termer och begrepp är för att mycket av det som är problematiskt i de kommande har sin grund i just hur dessa skribenter använder olika termer och vilken betydelse (begrepp), eller oklar alternativ avsaknad av betydelse, dessa termer har.

I detta som vi just gått igenom har vi sett att tankar kring termer och dessas begrepp kan röra sig inom det i praktiken oförargliga men i mina ögon onödigt ostringenta, bruket av termen begrepp då man egentligen av ser att säga fackterm. Det exempel vi använde hämtades från Eldelins avhandling men är på inget sätt bara begränsat till henne utan är tvärt om ett mycket vanligt satt att tala om facktermer.
Tankar och resonemang kring ”begrepp” kan också se ut så som hos Sá Cavalcante Schuback. Hon genomför en i mitt tycke ganska omfångsrik manöver då hon försöker resonera kring ämnet som dock landar i en ”definition” som är så pass oklar och märklig att det inte går att extrahera någon betydelse.
Slutligen såg vi hur Bornemark och Ruin, till synes orädda, kastar sig ut från badklippan rakt ned i absurditeternas grumliga källvatten där Heidegger vanligen dricker brunn. Hos Bornemark och Ruin får vardagsord, gärna grekiska, nya filosofiska betydelser, alternativt så får dessa vardagsord eller andra ord betydelser som är oklara eller till och med okända för både avsändaren och mottagaren. Betydelsen som dessa ord senare får kommer sig i vissa fall av att mottagaren tänker och jobbar med dem och vad det lider kommer fram till ny kunskap om världen eller så sker framträdelsen av betydelsen genom samtal.

Detta sistnämnda är alltså inte bara inkorrekt utan det leder dessutom fram till så kallad filosofisk skriftställning som i realiteten är banalt, rakt av fel, oklart, oförståbart eller helt enkelt saknar substans, men vars språkdräkt är ”svår”. På grund av denna ”svåra” språkdräkt uppfattas dessa texter ofta hos ”den läsande allmänheten” som litteratur vilken bär på djupa, viktiga tankar och insikter. Men i de fall då läsaren tycker sig ha ”kommit fram till” och ”förstått” vad denna skriftställning faktiskt betyder så har läsaren i realiteten själv uppfunnit denna betydelse. Det finns nämligen ingen magi som gör att Heideggers eller någon annans rotvälska helt plötsligt genom mitt noggranna studium uppenbarar sin betydelse. Och det finns inte någon magi som gör att jag tack vara mitt noggranna studium och min nyfunna insikt sedan kan gå ut i världen och med ”vardagsspråket” och med ”vanliga ord” kan redogöra för denna betydelse för de oinvigda.
Det finns bara text som, om ock med en hel del träning, går att förstå eftersom den har en klar betydelse och text som är banalt, rakt av fel, oklart, oförståbart eller helt enkelt saknar substans.

Så, låt oss nu dyka ned i häxkitteln! Men också grodlåren och kom upp igen när du känner att vattnet börjar koka. Annars kanske även du, likt Hans och Greta, blir häxans nästa måltid.

 

 

 

 

 

 

 

Referenser

Eldelin, E. (2006). "De två kulturerna" flyttar hemifrån - C.P. Snows begrepp i svensk idédebatt 1959-2005. Stockholm: Carlssons bokförlag.

Härd, I. (2011). Efter fem miljoner år av tystnad. Språkets uppkomst. Stockholm: Ordfront förlag.

Institutet för språk och folkminnen. (den 06 05 2014). www.sprakochfolkminnen.se. Hämtat från Terminologins grunder: http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/terminologi/terminologins-grunder.html den 19 10 2017

Jensen, P. (2001). Djurens språk. Samtal om makt, sex och barnuppfostran. Stockholm: Natur och Kultur/LTs förlag.

Kahneman, D. (2013). Tänka, snabbt och långsamt. Stockholm: Månpocket.

Popper, K. R. (1997). Två typer av definitioner. i K. R. Popper, Popper i urval (ss. 94-108). Stockholm: Thales.

Schuback, M. S. (2011). Ett sublimt mellan. i M. S. Schuback, Att tänka i skisser (ss. 25-42). Göteborg: Glänta produktion.

SR Filosofiska rummet. (den 05 02 2012). Det filosofiska språket. Stockholm. Hämtat från http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/52521?programid=793 den 02 01 2019

SR Filosofiska rummet. (den 03 09 2017). Att plugga filosofi. Stockholm. Hämtat från http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/944084?programid=793 den 02 01 2018

Ulfstrand, S. (2000). Flugsnapparnas vita fläckar - Forskningsnytt från djurens liv i svneska natur. Stockholm: Atlantis.

 

  

 

 

 

---

[1] http://www.sprakochfolkminnen.se/

[2] http://www.tnc.se/

[3] Här lutar jag mig så klart mot den empiriska psykologins landvinningar i allmänhet och Daniel Kahnemans beskrivning av vårt tänktande som styrt av två system (system 1 och 2) i synnerhet. Emellertid finner jag inte plats i denna skrift att utveckla detta utan vill hänvisa den intresserade till Kahnemanns ”Tänka snabbt och långsamt” samt övrig litteratur i genren tex Amos Tvarsky och Kahneman samt Dan Ariely med flera.

[4] Har sökt i google på ”morfe” och ”grekisk filosofi morfe” samt letat under ”M” i ordboken med filosofiska termer som finns att hitta på http://filosofia.fi/se/ordbok/