I skuggan av språkets väsen - Sá Cavalcante Schuback's skissartade teknikintresse går från klarhet till klarhet

 

Apropå ingenting och kanske apropå ”filosofiska begrepp” :
Vilket är "teknikens väsen"?

Hade jag fått den frågan hade jag försökt att besvara den ungefär så här:

Det första vi måste göra är att försöka definiera de begrepp som de båda termerna skulle kunna ha.
Sedan måste vi ta ställning till om frågan går att besvara i sin nuvarande form.

Med teknik kan man mena många saker. Det är så att säga en term som i olika sammanhang får beteckna olika begrepp. Smalt definierat kan teknik betyda maskiner och olika slag. Kanske vill man också inkludera äldre tekniker som förvisso inte är maskiner i modern mening men som är hjälpmedel som människor har konstruerat; plog, vävram, lie och smörkärna. Här blir det svårt att dra en gräns mellan denna betydelse av teknik och en där man också inkluderar allehanda verktyg, från pinnar och grävkäppar, till väskor och korgar, spjut och flintknivar och har man väl börjat inkludera dessa i begreppet teknik så blir det svårt att utesluta den kontrollerade elden, matlagning, skriftspråk, arbetsfördelning, hierarkisk organisation av en grupp människor mm mm. 
Det viktigaste här är kanske inte exakt hur vi definierar teknik utan att man i varje aktuellt sammanhang är klar över vilken definition som just då avses, samt hur viktig definitionens stringens i det aktuella sammanhanget är (se det tidigare resonemanget om Popper).
Vad gäller väsen så skulle jag spontant säga att det är ett ord som inte lämpar sig speciellt väl tillsammans med teknik. Om teknik kan betyda många olika saker så är det högst oklart vad väsen skulle betyda i detta sammanhang. Närmast till hands ligger kanske en av de betydelser som Svenska Akademins Svensk ordbok ger termen:

grundläggande andliga egenskaper som är mer el. mindre unika för viss person el. företeelse, jfr själ, natur, kynne. Exempel: Hon är anspråkslös till hela sitt väsen. (Svenska akademin, 2009)

Någots väsen skulle alltså vara detta någots andliga/ickemateriella aspekter. Vad gäller teknik, som troligen inte kan anses ha någon själ, så kanske väsen i detta sammanhang skulle kunna betyda vilken inverkan tekniken har på människan och hennes samhälle...
Det är i mina ögon att tänja betydelsen av väsen utöver det rimliga men även om det kanske går att mejsla fram en betydelse av väsen som kan passa i samma sammanhang som teknik så anser jag det vara enklare att låta bli.

Om jag alltså slutligen ska ta ställning till själva frågan så vill jag hävda att ingenting tvingar oss att försöka komma på ett svar på frågan ”Vilket är teknikens väsen?” utan det är bättre att replikera att väsen troligen är fel ord i sammanhanget och be frågeställaren att omformulera frågan, att byta ut väsen till en eller flera mer adekvata termer som skulle kunna fånga upp den underliggande fråga som frågeställaren (troligen/kanske/eventuellt) har i åtanke då hen valde att använda termen väsen.
Ett tips till frågeställaren är då att det generellt är så att frågor bör vara så precisa och konkreta som möjligt för att det ska kunna gå att ge något svar som har relevant substans. Har man en i grunden av oprecis fråga som man vill ha svar på så måste man sannolikt först bryta ner den i delfrågor som går att besvara var för sig för att sedan med hjälp av dessa svar komma fram till svaret på den ursprungliga fråga.

Så långt mitt svar.

Marcia och Martin diskuterar tekniska detaljer

Någon som tycker, eller tyckte, att det var rimligt att fråga sig vilket väsen tekniken har var Martin Heidegger[1] som behandlade frågan i sin skrift Frågan om teknikens väsen och någon som tycker att denna text är värt att fundera mer över är vår professor Marcia Sá Cavalkante Schuback (och någon som tycker att det är värt att fundera över hennes text är tydligen jag…). Det gör hon i essän Teknikens skugga som återfinns i hennes bok Att tänka i skisser (Schuback M. S., 2011).
Sá Cavalkante Schuback både sammanfattar och diskuterar Heideggers ståndpunkt och jag finner det svårt att avgöra när det enbart är referat av Heideggers åsikt respektive då Sá Cavalkante Schubacks egna åsikter finns med varför jag här behandlar dessa som en enhet.
Sá Cavalkante Schuback inleder essän så här:

Vi lever i en värld präglad av teknikens makt. Tekniken har inte bara en påtaglig inverkan på våra individuella och samhälleliga liv utan har idag blivit oskiljbar från maktens komplexa strukturer och strategier. För att förstå teknikens globala makt och maktens globala teknifiering räcker det inte att definiera tekniken som en samling verktyg, instrument eller maskiner skapade av människan för att tjäna vissa bestämda ändamål. […] När tekniken antar globala dimensioner och blir omöjlig att skilja från maktens strukturer och strategier visar den sig vara något utöver sin instrumentella och antropologiska innebörd. Tekniken är inte bara ett medel som tjänar ett av människan bestämt mål, utan ett sätt att existera och ett sätt att förstå existensen som sådan. I detta hänseende presenterar tekniken en mycket speciell innebörd av ”varat” […] Heideggers utgångspunkt är att teknikens väsen – hur tekniken ”varar” och verkar i samtiden – inte är tekniskt. Teknikens väsen utgör snarare en dimension i vilket allt som finns, liksom själva idén om och erfarenheten av existensen, får en ny mening. Denna nya mening består i att allt som finns nu är i stånd att bli ställt och utställt; det ställs till förfogande, blir brukbart och användbart. Heidegger definierar därför teknikens väsen som Ge-stell […] (s. 17)

För att försöka sammanfatta begreppet teknik inkluderar det alltså enligt Sá Cavalkante Schuback/Heidegger mer än enbart verktyg, maskiner mm. Dessa ting ingår i begreppet men teknik är också oskiljaktig från ”makten” (som i Sá Cavalcante Schubacks språkbruk nästan antar karaktären av en översinnlig entitet snarare än en beskrivning av en relation) samt är ”ett sätt att existera” och att ”förstå existensen som sådan”.
Med väsen avses hur tekniken ”’varar’ och verkar i samtiden” och teknikens väsen är/leder vidare till en ”speciell innebörd av ’varat’” där ”allt som finns nu” kan bli ”brukbart och användbart” eller med Heideggers egna term; teknikens väsen är Ge-stell.

Detta är dock inte allt som finna att säga om teknikens väsen utan Sá Cavalcante Schubacks fortsätter:

Heidegger betraktar inte den moderna tekniken som en uttömning av mening utan som en mättnad på mening, vilket innebär att en enda mening av ”varat” sprids över allt och täcker över alla andra möjliga meningar. Teknikens väsen utgör en dimension i vilket ”att vara” blir en fara snarare än en kris eftersom existensens faktum i denna dimension blir helt likgiltigt när det enbart betraktas utifrån förbrukningens, användbarhetens och ’beställbarhetens’ funktion. […] Teknikens väsen förvandlar förståelsen av vad det innebär att vara, eftersom att förstå det varande utifrån ett system av bestämningar ger plats åt systematiska obestämdheter som skapar en idé om varat som användbar flexibilitet. (s. 18-19)

Förutom det redan sagda är alltså tekniken en ”mättnad på mening” och teknikens väsen påverkar ”varat” så att det blir en ”fara snarare än en kris” eftersom existensens ”blir helt likgiltigt” och den ”förvandlar förståelsen av vad det innebär att vara”.

För att sammanfatta:
Termen teknik får i detta sammanhang beteckna ett begrepp där teknik förvisso är tekniska saker så som verktyg, instrument och maskiner men dessutom också är oskiljaktig från den globala makten och tvärt om. Tekniken är vidare ”ett sätt att existera och ett sätt att förstå existensen som sådan” och som sådan ”presenterar” tekniken en speciell bild av ”varat”. Tekniken är också ”mättnad på mening”.
Med teknikens väsen menas hur tekniken ”’varar’ och verkar i samtiden” vilket Heidegger vill beteckna med termen Ge-stell med vilket avses att tekniken gör att ”allt som finns nu […] ställs till förfogande, blir brukbart och användbart”. ”Varat” blir till en ”fara snarare än en kris” och ”förvandlar förståelsen av vad det innebär att vara”, det vill säga att ”varat” blir till ”användbar flexibilitet” då allt ”enbart betraktas utifrån förbrukningens, användbarhetens och ’beställbarhetens’ funktion”.

Om man ska våga sig på att förkorta detta så tycks Sá Cavalcante Schuback/Heidegger mena att teknik inte bara är tekniska ting och hjälpmedel utan också en del andra saker som är svåra att riktigt förstå. Dessutom är tekniken ett med makten. Teknikens inverkan på samhället är vidare att göra allt som finns nu (eller ”varat”) till något som är ställt till förfogande och därmed blir brukbart och användbart.
Detta skulle man kunna tänka är en inte helt orimlig tolkning av det som Sá Cavalcante Schuback säger uttryckt på ett enklare sätt. Men som jag påpekat ovan angående hennes sätt att tala om ”begrepp” så är denna typ av försök till ”tolkning” inte en rättvisande bild av det Sá Cavalcante Schuback säger utan faktiskt en skapelse av mig där jag valt att ta med vissa delar, ”tolkat” andra delar med egna ord samt helt utelämnat andra delar.

Ett som i alla fall är säkert är att det som Sá Cavalcante Schuback skriver dels faktiskt är omöjligt att förstå eftersom det är så oklart uttryck, dels är tämligen banalt samt dels att tekniken framstår som om den är någon slags handlande subjekt. Man måste också förbli undrande inför om det är all tänkbar typ av teknik som är oskiljbar från den globala makten eller om det bara är en avgränsad typ av teknik som är det? Hur står till exempel en separator i relation till den globala makten?

För att gå händelserna i förväg så kommer vi inte att komma fram till vad Sá Cavalcante Schuback ”egentligen menar”. Men vi ska ändå se på ett par citat till innan vi kastar in badhanduken:

Heidegger hävdar att teknikens väsen är tvetydigt eftersom den hegemoniska meningen av existensen som en resurs för obetingad och flexibel användbarhet redan i sig själv visar en omkastning av meningen och därmed ett annat sätt att förhålla sig till existensen. Detta är ingen godtycklig tolkning som en filosof tillskriver en verklighet, utan det som visar sig av sig själv när viljan till kontroll inte kan kontrollera sin egen vilja till kontroll, när människan blir en slav under sin egen frihet, när människan blir formlös eftersom allt har antagit hennes form. (s. 21)

Vad säger Sá Cavalcante Schuback egentligen här?
Jag tror att du liksom jag finner dessa två meningar något svåra att förstå. Men vi gör ett försök och vi börjar med första meningen. Vi ska se om vi kan komma fram till vad denna betyder genom att bryta ner meningen i enlighet med logiken i meningsbyggnaden. Detta gör vi genom att förkorta och förtydliga i två steg.
Steg ett:

[…] teknikens väsen är tvetydigt eftersom den hegemoniska meningen av existensen som en resurs för obetingad och flexibel användbarhet redan i sig själv visar en omkastning av meningen och därmed ett annat sätt att förhålla sig till existensen.

Om vi förtydligar ordet existensen så framstår det i alla fall för mig som om just detta ord är en central meningsbärare. Det är existensen det handlar om. Och förtydligandet av konjunktionen visar gör att vi ser att detta ord binder ihop meningens två satser och dessutom just visar på en kausal relation där är den första satsen som leder till slutsatsen i den andra. Så om vi nu behåller enbart dessa meningsbärande ord samt ett part till som gör att vi får en fullständig mening så får vi följande som teg två:

[…] meningen av existensen […] visar […] ett annat sätt att förhålla sig till existensen.

Meningen av A visar alltså ett annat sätt att förhållas sig till A. Eller om vi istället för det formella A byter ut existens mot filmjölk: Meningen av filmjölk visar ett annat sätt att förhålla sig till filmjölk.

Själva meningsbyggnaden skapar alltså en mening som är logiskt inkoherent och den saknar där med betydelse. Men tack vara den krångliga meningsbyggnaden var detta först svårt att se.
Så långt mening ett.

Mening två inleds med den kraftfulla utsagan att: ”Detta är ingen godtycklig tolkning som en filosof tillskriver en verklighet […]”. Men givet att meningen innan som denna andra mening refererar till saknar betydelse så måste vi nog ställa oss tveksamma. Men detta är ju bara början på stycket… Varför är då mening ett inte något godtyckligt? Jo för att det är:

[…] det som visar sig av sig själv när viljan till kontroll inte kan kontrollera sin egen vilja till kontroll, när människan blir en slav under sin egen frihet, när människan blir formlös eftersom allt har antagit hennes form.

Är vi inte nästa tillbaka på samma plats igen? ”Viljan till A kan inte A:a sin egen vilja till A” eller alternativt ”Viljan till filmjölk kan inte filmjölka sin egen vilja till filmjölk”…
Och efter denna stadiga frukost blir människan tydligen ”slav under sin egen frihet”. Ja det verkar ju jobbigt. Men vad det betyder kan nog ingen annan än varje läsare som tyder det hela berätta, dvs: detta uttalande har ingen betydelse som går att fastslå, men var och en som läser kan tolka det hur den vill och det går inte att säga huruvida någon tolkning är rätt eller fel.
Och slutligen sker alltså detta förslavande när ”människan blir formlös eftersom allt har antagit hennes form”.  Om detta betyder något så ligger det över min fattningsförmåga. Mer likt poesi än något annat.
Men å andra sidan så såg vi ju tidigare att Ruin menade att en ”poetiskt innovativ terminologi [kan göra att] vi så att säga får tillbaka en relation till det här levande språket”. Att Sá Cavalcante Schubacks språkbruk utgör en ”poetisk” och ”innovativ” terminologi kan vi nog hålla med om – i alla fall om man med ”innovativ” avser ungefär samma sak som när man blir bjuden på hemsyrad A-fil hos en vän som inte har handlag med jäsprocesser och man hör sig själv säga ”det smakar …huum…intressant…”. Men om relationen till det ”levande språket” är tillbaka får jag låta vara osagt.

”Men Martin det sitter en skruv (de)lös här…”

Som ”sammanfattning” av essän skriver Sá Cavalcante Schuback i slutet att:

Heideggers diskussion av teknikens väsen fokuserar på hur teknikens globala makt kallar på en annan sorts tänkande. En möjlig tolkning av Heideggers tankegång är att teknikens väsen i sig självt visar skisser av ett icke-tekniskt tänkande och sätt att existera. Dessa skisser av ett icke-tekniskt tänkande träder fram som teknikens skugga. ’Tänkandets uppgift’ skulle kunna anses bestå i att lära sig se, läsa och upptäcka att tänkandet är att skissera varats möjligheter. Häri består tänkandets närhet till konsten. Avgörande i denna närhet till konst blir att lära sig att avlära sig att endast styras av det som träder fram för att i en förvandlande blick kunna följa tänkandets bildlösa, formlösa och uttryckslösa vägar mot en tanke. (s. 23-24)

Jag är inte säker på att jag drar samma slutsats. Men som Sá Cavalcante Schuback själv säger så är det hon säger ”[E]n möjlig tolkning” av Heideggers ”tankegångar”. Och det är absolut sant. Eftersom det som Heidegger skriver är så pass oklart och utan substans så kan man så klart hitta många ”möjliga” tolkningar. Men som vi påpekat ett flertal gånger: dessa ”tolkningar” är alltså inget annat är skapelser av den som ”tolkar”. Eftersom det inte existerar någon substans i texten så blir varje ”tolkning” en uppfinning. På något sätt så hänger respektive ”tolkning” ihop med ursprungstextens ord då ”tolkningen” kommer sig av de associationer som väcks hos läsaren då den läser orden och meningarna. Men utan substans finns det ingenting vi kan mäta eller väga ”tolkningen” mot.
Vi kan jämföra med en röntgenbild hos farbror doktorn. När dr. Grundstöt säger att ”Jag tolkar bilderna som att du har en lättare förslitning på femte kotan” så grundas dr. Grundstöts tolkning i den kunskap som kommer sig av utbildning och erfarenhet. Och skulle dr. grundstöt ta fram skalpellen å karva sig ner i köttet och kunna se direkt på kotan så skulle det gå att konstatera om tolkningen är rätt eller fel. Men när Sá Cavalcante Schuback ”tolkar” Heidegger så finns inga av dessa aspekter eller möjligheter närvarande. Det är ju så klart bara att gratulera Sá Cavalcante Schuback till en livlig fantasi men bättre än så blir det inte.
Och som A-fil på moset: vi ska alltså genom att ”lära [oss] att avlära […] för att […] kunna följa tänkandet […] mot en tanke”. Eller med andra ord: ”följa A mot en A” eller ”följa filmjölk mot en filmjölk”.

Mycket väsen å lite för lite verkstadsteknik

På inget sätt blir man på något vis klokare på frågan om ”teknikens väsen” efter att han läst denna essä. Det enda man kan konstatera är att Sá Cavalcante Schuback uppenbarligen har tagit intryck av språkanvändningen hos herr H.

Så vad blir slutsatsen?
Läser man Sá Cavalcante Schuback som om det handlar om poesi så finns det mycket att tolka och kanske blir man gladare av det. Men läser man henne som om man ska lära sig något om världen eller till och med om tekniken och dess relation till makt så måste man konstatera att det inte finns något att hämta.

Förutom möjligen det att filmjölk faktiskt kan leda till filmjölk…

 

 

---

[1] Tysk filosof, 1889-1976. Efterföljare till Edmund Husserl. Viktigaste verk är Varat och tiden. Heidegger har utövat ett mycket stort inflytande på delar av den kontinentala filosofin, på existentialismen, postmodernismen samt andra filosofiska inriktningar. Heidegger valde att 1933 gå med i Nazistpartiet och var kvar som medlem till 1945 samt verkade under kriget som rektor utsedd av Nazisterna vid universitetet i Freiburg. Diskussionen om Heideggers Nazism är stor och levande och kopplingen mellan hans filosofi och hans medlemskap i NSDAPkan man tycka allt möjligt om. För en omfattande genomgång av Heidegger och andra ”livsfilosofers” idéhistoriska koppling till nazismen se Förnuftets banemän – från Nietzsche till Hitler av George Lukács. De som tycker att hans filosofi är viktig och bra verkar har en tendens att nedvärdera betydelsen Heideggers nazism. Lyssna till exempel på SR P1 Filosofiska rummet avsnitt ”Heidegger och Nazismen”, 2015-08-23, http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/595121?programid=793