I skuggan av språkets väsen - Sá Cavalcante Schuback's skissartade teknikintresse går från klarhet till klarhet

 

Apropå ingenting och kanske apropå ”filosofiska begrepp” :
Vilket är "teknikens väsen"?

Hade jag fått den frågan hade jag försökt att besvara den ungefär så här:

Det första vi måste göra är att försöka definiera de begrepp som de båda termerna skulle kunna ha.
Sedan måste vi ta ställning till om frågan går att besvara i sin nuvarande form.

Med teknik kan man mena många saker. Det är så att säga en term som i olika sammanhang får beteckna olika begrepp. Smalt definierat kan teknik betyda maskiner och olika slag. Kanske vill man också inkludera äldre tekniker som förvisso inte är maskiner i modern mening men som är hjälpmedel som människor har konstruerat; plog, vävram, lie och smörkärna. Här blir det svårt att dra en gräns mellan denna betydelse av teknik och en där man också inkluderar allehanda verktyg, från pinnar och grävkäppar, till väskor och korgar, spjut och flintknivar och har man väl börjat inkludera dessa i begreppet teknik så blir det svårt att utesluta den kontrollerade elden, matlagning, skriftspråk, arbetsfördelning, hierarkisk organisation av en grupp människor mm mm. 
Det viktigaste här är kanske inte exakt hur vi definierar teknik utan att man i varje aktuellt sammanhang är klar över vilken definition som just då avses, samt hur viktig definitionens stringens i det aktuella sammanhanget är (se det tidigare resonemanget om Popper).
Vad gäller väsen så skulle jag spontant säga att det är ett ord som inte lämpar sig speciellt väl tillsammans med teknik. Om teknik kan betyda många olika saker så är det högst oklart vad väsen skulle betyda i detta sammanhang. Närmast till hands ligger kanske en av de betydelser som Svenska Akademins Svensk ordbok ger termen:

grundläggande andliga egenskaper som är mer el. mindre unika för viss person el. företeelse, jfr själ, natur, kynne. Exempel: Hon är anspråkslös till hela sitt väsen. (Svenska akademin, 2009)

Någots väsen skulle alltså vara detta någots andliga/ickemateriella aspekter. Vad gäller teknik, som troligen inte kan anses ha någon själ, så kanske väsen i detta sammanhang skulle kunna betyda vilken inverkan tekniken har på människan och hennes samhälle...
Det är i mina ögon att tänja betydelsen av väsen utöver det rimliga men även om det kanske går att mejsla fram en betydelse av väsen som kan passa i samma sammanhang som teknik så anser jag det vara enklare att låta bli.

Om jag alltså slutligen ska ta ställning till själva frågan så vill jag hävda att ingenting tvingar oss att försöka komma på ett svar på frågan ”Vilket är teknikens väsen?” utan det är bättre att replikera att väsen troligen är fel ord i sammanhanget och be frågeställaren att omformulera frågan, att byta ut väsen till en eller flera mer adekvata termer som skulle kunna fånga upp den underliggande fråga som frågeställaren (troligen/kanske/eventuellt) har i åtanke då hen valde att använda termen väsen.
Ett tips till frågeställaren är då att det generellt är så att frågor bör vara så precisa och konkreta som möjligt för att det ska kunna gå att ge något svar som har relevant substans. Har man en i grunden av oprecis fråga som man vill ha svar på så måste man sannolikt först bryta ner den i delfrågor som går att besvara var för sig för att sedan med hjälp av dessa svar komma fram till svaret på den ursprungliga fråga.

Så långt mitt svar.

Marcia och Martin diskuterar tekniska detaljer

Någon som tycker, eller tyckte, att det var rimligt att fråga sig vilket väsen tekniken har var Martin Heidegger[1] som behandlade frågan i sin skrift Frågan om teknikens väsen och någon som tycker att denna text är värt att fundera mer över är vår professor Marcia Sá Cavalkante Schuback (och någon som tycker att det är värt att fundera över hennes text är tydligen jag…). Det gör hon i essän Teknikens skugga som återfinns i hennes bok Att tänka i skisser (Schuback M. S., 2011).
Sá Cavalkante Schuback både sammanfattar och diskuterar Heideggers ståndpunkt och jag finner det svårt att avgöra när det enbart är referat av Heideggers åsikt respektive då Sá Cavalkante Schubacks egna åsikter finns med varför jag här behandlar dessa som en enhet.
Sá Cavalkante Schuback inleder essän så här:

Vi lever i en värld präglad av teknikens makt. Tekniken har inte bara en påtaglig inverkan på våra individuella och samhälleliga liv utan har idag blivit oskiljbar från maktens komplexa strukturer och strategier. För att förstå teknikens globala makt och maktens globala teknifiering räcker det inte att definiera tekniken som en samling verktyg, instrument eller maskiner skapade av människan för att tjäna vissa bestämda ändamål. […] När tekniken antar globala dimensioner och blir omöjlig att skilja från maktens strukturer och strategier visar den sig vara något utöver sin instrumentella och antropologiska innebörd. Tekniken är inte bara ett medel som tjänar ett av människan bestämt mål, utan ett sätt att existera och ett sätt att förstå existensen som sådan. I detta hänseende presenterar tekniken en mycket speciell innebörd av ”varat” […] Heideggers utgångspunkt är att teknikens väsen – hur tekniken ”varar” och verkar i samtiden – inte är tekniskt. Teknikens väsen utgör snarare en dimension i vilket allt som finns, liksom själva idén om och erfarenheten av existensen, får en ny mening. Denna nya mening består i att allt som finns nu är i stånd att bli ställt och utställt; det ställs till förfogande, blir brukbart och användbart. Heidegger definierar därför teknikens väsen som Ge-stell […] (s. 17)

För att försöka sammanfatta begreppet teknik inkluderar det alltså enligt Sá Cavalkante Schuback/Heidegger mer än enbart verktyg, maskiner mm. Dessa ting ingår i begreppet men teknik är också oskiljaktig från ”makten” (som i Sá Cavalcante Schubacks språkbruk nästan antar karaktären av en översinnlig entitet snarare än en beskrivning av en relation) samt är ”ett sätt att existera” och att ”förstå existensen som sådan”.
Med väsen avses hur tekniken ”’varar’ och verkar i samtiden” och teknikens väsen är/leder vidare till en ”speciell innebörd av ’varat’” där ”allt som finns nu” kan bli ”brukbart och användbart” eller med Heideggers egna term; teknikens väsen är Ge-stell.

Detta är dock inte allt som finna att säga om teknikens väsen utan Sá Cavalcante Schubacks fortsätter:

Heidegger betraktar inte den moderna tekniken som en uttömning av mening utan som en mättnad på mening, vilket innebär att en enda mening av ”varat” sprids över allt och täcker över alla andra möjliga meningar. Teknikens väsen utgör en dimension i vilket ”att vara” blir en fara snarare än en kris eftersom existensens faktum i denna dimension blir helt likgiltigt när det enbart betraktas utifrån förbrukningens, användbarhetens och ’beställbarhetens’ funktion. […] Teknikens väsen förvandlar förståelsen av vad det innebär att vara, eftersom att förstå det varande utifrån ett system av bestämningar ger plats åt systematiska obestämdheter som skapar en idé om varat som användbar flexibilitet. (s. 18-19)

Förutom det redan sagda är alltså tekniken en ”mättnad på mening” och teknikens väsen påverkar ”varat” så att det blir en ”fara snarare än en kris” eftersom existensens ”blir helt likgiltigt” och den ”förvandlar förståelsen av vad det innebär att vara”.

För att sammanfatta:
Termen teknik får i detta sammanhang beteckna ett begrepp där teknik förvisso är tekniska saker så som verktyg, instrument och maskiner men dessutom också är oskiljaktig från den globala makten och tvärt om. Tekniken är vidare ”ett sätt att existera och ett sätt att förstå existensen som sådan” och som sådan ”presenterar” tekniken en speciell bild av ”varat”. Tekniken är också ”mättnad på mening”.
Med teknikens väsen menas hur tekniken ”’varar’ och verkar i samtiden” vilket Heidegger vill beteckna med termen Ge-stell med vilket avses att tekniken gör att ”allt som finns nu […] ställs till förfogande, blir brukbart och användbart”. ”Varat” blir till en ”fara snarare än en kris” och ”förvandlar förståelsen av vad det innebär att vara”, det vill säga att ”varat” blir till ”användbar flexibilitet” då allt ”enbart betraktas utifrån förbrukningens, användbarhetens och ’beställbarhetens’ funktion”.

Om man ska våga sig på att förkorta detta så tycks Sá Cavalcante Schuback/Heidegger mena att teknik inte bara är tekniska ting och hjälpmedel utan också en del andra saker som är svåra att riktigt förstå. Dessutom är tekniken ett med makten. Teknikens inverkan på samhället är vidare att göra allt som finns nu (eller ”varat”) till något som är ställt till förfogande och därmed blir brukbart och användbart.
Detta skulle man kunna tänka är en inte helt orimlig tolkning av det som Sá Cavalcante Schuback säger uttryckt på ett enklare sätt. Men som jag påpekat ovan angående hennes sätt att tala om ”begrepp” så är denna typ av försök till ”tolkning” inte en rättvisande bild av det Sá Cavalcante Schuback säger utan faktiskt en skapelse av mig där jag valt att ta med vissa delar, ”tolkat” andra delar med egna ord samt helt utelämnat andra delar.

Ett som i alla fall är säkert är att det som Sá Cavalcante Schuback skriver dels faktiskt är omöjligt att förstå eftersom det är så oklart uttryck, dels är tämligen banalt samt dels att tekniken framstår som om den är någon slags handlande subjekt. Man måste också förbli undrande inför om det är all tänkbar typ av teknik som är oskiljbar från den globala makten eller om det bara är en avgränsad typ av teknik som är det? Hur står till exempel en separator i relation till den globala makten?

För att gå händelserna i förväg så kommer vi inte att komma fram till vad Sá Cavalcante Schuback ”egentligen menar”. Men vi ska ändå se på ett par citat till innan vi kastar in badhanduken:

Heidegger hävdar att teknikens väsen är tvetydigt eftersom den hegemoniska meningen av existensen som en resurs för obetingad och flexibel användbarhet redan i sig själv visar en omkastning av meningen och därmed ett annat sätt att förhålla sig till existensen. Detta är ingen godtycklig tolkning som en filosof tillskriver en verklighet, utan det som visar sig av sig själv när viljan till kontroll inte kan kontrollera sin egen vilja till kontroll, när människan blir en slav under sin egen frihet, när människan blir formlös eftersom allt har antagit hennes form. (s. 21)

Vad säger Sá Cavalcante Schuback egentligen här?
Jag tror att du liksom jag finner dessa två meningar något svåra att förstå. Men vi gör ett försök och vi börjar med första meningen. Vi ska se om vi kan komma fram till vad denna betyder genom att bryta ner meningen i enlighet med logiken i meningsbyggnaden. Detta gör vi genom att förkorta och förtydliga i två steg.
Steg ett:

[…] teknikens väsen är tvetydigt eftersom den hegemoniska meningen av existensen som en resurs för obetingad och flexibel användbarhet redan i sig själv visar en omkastning av meningen och därmed ett annat sätt att förhålla sig till existensen.

Om vi förtydligar ordet existensen så framstår det i alla fall för mig som om just detta ord är en central meningsbärare. Det är existensen det handlar om. Och förtydligandet av konjunktionen visar gör att vi ser att detta ord binder ihop meningens två satser och dessutom just visar på en kausal relation där är den första satsen som leder till slutsatsen i den andra. Så om vi nu behåller enbart dessa meningsbärande ord samt ett part till som gör att vi får en fullständig mening så får vi följande som teg två:

[…] meningen av existensen […] visar […] ett annat sätt att förhålla sig till existensen.

Meningen av A visar alltså ett annat sätt att förhållas sig till A. Eller om vi istället för det formella A byter ut existens mot filmjölk: Meningen av filmjölk visar ett annat sätt att förhålla sig till filmjölk.

Själva meningsbyggnaden skapar alltså en mening som är logiskt inkoherent och den saknar där med betydelse. Men tack vara den krångliga meningsbyggnaden var detta först svårt att se.
Så långt mening ett.

Mening två inleds med den kraftfulla utsagan att: ”Detta är ingen godtycklig tolkning som en filosof tillskriver en verklighet […]”. Men givet att meningen innan som denna andra mening refererar till saknar betydelse så måste vi nog ställa oss tveksamma. Men detta är ju bara början på stycket… Varför är då mening ett inte något godtyckligt? Jo för att det är:

[…] det som visar sig av sig själv när viljan till kontroll inte kan kontrollera sin egen vilja till kontroll, när människan blir en slav under sin egen frihet, när människan blir formlös eftersom allt har antagit hennes form.

Är vi inte nästa tillbaka på samma plats igen? ”Viljan till A kan inte A:a sin egen vilja till A” eller alternativt ”Viljan till filmjölk kan inte filmjölka sin egen vilja till filmjölk”…
Och efter denna stadiga frukost blir människan tydligen ”slav under sin egen frihet”. Ja det verkar ju jobbigt. Men vad det betyder kan nog ingen annan än varje läsare som tyder det hela berätta, dvs: detta uttalande har ingen betydelse som går att fastslå, men var och en som läser kan tolka det hur den vill och det går inte att säga huruvida någon tolkning är rätt eller fel.
Och slutligen sker alltså detta förslavande när ”människan blir formlös eftersom allt har antagit hennes form”.  Om detta betyder något så ligger det över min fattningsförmåga. Mer likt poesi än något annat.
Men å andra sidan så såg vi ju tidigare att Ruin menade att en ”poetiskt innovativ terminologi [kan göra att] vi så att säga får tillbaka en relation till det här levande språket”. Att Sá Cavalcante Schubacks språkbruk utgör en ”poetisk” och ”innovativ” terminologi kan vi nog hålla med om – i alla fall om man med ”innovativ” avser ungefär samma sak som när man blir bjuden på hemsyrad A-fil hos en vän som inte har handlag med jäsprocesser och man hör sig själv säga ”det smakar …huum…intressant…”. Men om relationen till det ”levande språket” är tillbaka får jag låta vara osagt.

”Men Martin det sitter en skruv (de)lös här…”

Som ”sammanfattning” av essän skriver Sá Cavalcante Schuback i slutet att:

Heideggers diskussion av teknikens väsen fokuserar på hur teknikens globala makt kallar på en annan sorts tänkande. En möjlig tolkning av Heideggers tankegång är att teknikens väsen i sig självt visar skisser av ett icke-tekniskt tänkande och sätt att existera. Dessa skisser av ett icke-tekniskt tänkande träder fram som teknikens skugga. ’Tänkandets uppgift’ skulle kunna anses bestå i att lära sig se, läsa och upptäcka att tänkandet är att skissera varats möjligheter. Häri består tänkandets närhet till konsten. Avgörande i denna närhet till konst blir att lära sig att avlära sig att endast styras av det som träder fram för att i en förvandlande blick kunna följa tänkandets bildlösa, formlösa och uttryckslösa vägar mot en tanke. (s. 23-24)

Jag är inte säker på att jag drar samma slutsats. Men som Sá Cavalcante Schuback själv säger så är det hon säger ”[E]n möjlig tolkning” av Heideggers ”tankegångar”. Och det är absolut sant. Eftersom det som Heidegger skriver är så pass oklart och utan substans så kan man så klart hitta många ”möjliga” tolkningar. Men som vi påpekat ett flertal gånger: dessa ”tolkningar” är alltså inget annat är skapelser av den som ”tolkar”. Eftersom det inte existerar någon substans i texten så blir varje ”tolkning” en uppfinning. På något sätt så hänger respektive ”tolkning” ihop med ursprungstextens ord då ”tolkningen” kommer sig av de associationer som väcks hos läsaren då den läser orden och meningarna. Men utan substans finns det ingenting vi kan mäta eller väga ”tolkningen” mot.
Vi kan jämföra med en röntgenbild hos farbror doktorn. När dr. Grundstöt säger att ”Jag tolkar bilderna som att du har en lättare förslitning på femte kotan” så grundas dr. Grundstöts tolkning i den kunskap som kommer sig av utbildning och erfarenhet. Och skulle dr. grundstöt ta fram skalpellen å karva sig ner i köttet och kunna se direkt på kotan så skulle det gå att konstatera om tolkningen är rätt eller fel. Men när Sá Cavalcante Schuback ”tolkar” Heidegger så finns inga av dessa aspekter eller möjligheter närvarande. Det är ju så klart bara att gratulera Sá Cavalcante Schuback till en livlig fantasi men bättre än så blir det inte.
Och som A-fil på moset: vi ska alltså genom att ”lära [oss] att avlära […] för att […] kunna följa tänkandet […] mot en tanke”. Eller med andra ord: ”följa A mot en A” eller ”följa filmjölk mot en filmjölk”.

Mycket väsen å lite för lite verkstadsteknik

På inget sätt blir man på något vis klokare på frågan om ”teknikens väsen” efter att han läst denna essä. Det enda man kan konstatera är att Sá Cavalcante Schuback uppenbarligen har tagit intryck av språkanvändningen hos herr H.

Så vad blir slutsatsen?
Läser man Sá Cavalcante Schuback som om det handlar om poesi så finns det mycket att tolka och kanske blir man gladare av det. Men läser man henne som om man ska lära sig något om världen eller till och med om tekniken och dess relation till makt så måste man konstatera att det inte finns något att hämta.

Förutom möjligen det att filmjölk faktiskt kan leda till filmjölk…

 

 

---

[1] Tysk filosof, 1889-1976. Efterföljare till Edmund Husserl. Viktigaste verk är Varat och tiden. Heidegger har utövat ett mycket stort inflytande på delar av den kontinentala filosofin, på existentialismen, postmodernismen samt andra filosofiska inriktningar. Heidegger valde att 1933 gå med i Nazistpartiet och var kvar som medlem till 1945 samt verkade under kriget som rektor utsedd av Nazisterna vid universitetet i Freiburg. Diskussionen om Heideggers Nazism är stor och levande och kopplingen mellan hans filosofi och hans medlemskap i NSDAPkan man tycka allt möjligt om. För en omfattande genomgång av Heidegger och andra ”livsfilosofers” idéhistoriska koppling till nazismen se Förnuftets banemän – från Nietzsche till Hitler av George Lukács. De som tycker att hans filosofi är viktig och bra verkar har en tendens att nedvärdera betydelsen Heideggers nazism. Lyssna till exempel på SR P1 Filosofiska rummet avsnitt ”Heidegger och Nazismen”, 2015-08-23, http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/595121?programid=793

 

Einstein och empirin

Tidigare publicerad i tidskriften Evidens och beslut, utgiven av Nätverket för evidensbaserad policy



Einsteins största misstag – Ett geni med fel och bristen är David Bodanis tredje bok om Einsteins fysik. Liksom E=Mc2 – Historien om väldens mest kända ekvation och Elektricitet – Historien om universums mäktigaste kraft innan denna är Einsteins största misstag en välskriven bladvändare som får oss matematiskt obildade nidingar att förstå vad alla de där ekvationerna egentligen betyder och vad det innebär för vår kunskap om hur världen fungerar. I denna tredje bok ges en gedigen historieskrivning över både Einstein liv och hans tankar och teorier och den rekommenderas å det starkaste.

Dessutom ger den oss som är lite intresserade av evidensbasering en tankenöt att fundera över – när och under vilka villkor ska man anse att det rådande empiriska läget falsifierar en teori och när ska man trots allt som pekar på motsatsen stå fast och fortsätta hoppas?



Under 1905 publicerar Einstein fem banbrytande arbeten, varav i alla fall tre var värda ett Nobelpris enligt Bodanis. Främst av dessa är arbetet om den speciella relativitetsteorin där världen för första gånger får stifta bekantskap med E=mc2. Einstein arbetade vid denna tid på patentverket i Bern och han hoppas att hans arbeten ska ge honom så väl erkännande som en akademisk tjänst. Men trots hans förhoppningar dröjer erkännandet. En del av anledningen är att Einstein just inte är någon akademiker utan en okänd tjänsteman vid patentverket och att hans texter inte, så som traditionen bjuder, tyngs av fotnötter och referenser till mer högborna kollegor. En annan orsak är att hans texter faktiskt är så pass abstrakta och avancerade. Einsteins teoretiska fysik grundas till stor del på tankeexperiment och abstrakta logiska resonemang vilka på centrala punkter bröt mot den viktorianska klassiska fysiken. Därav fanns ett inbyggt motstånd mot hans hävdanden; för att erkänna honom rätt måste man samtidigt överge flera av de grundläggande sanningarna i den världsbild som gällt sedan Newton.



Einsteins tankeexperiment guidades genom hela hans liv av den övergripande principen om att sanningen finns i enkelhetens skönhet. Enkelheten i en teori var enligt Einstein en garant också för dess giltighet. Men trots denna emfas på teori och teorins sköna enkelhet ansåg Einstein att det teoretiska arbetet var intet utan empiri som kunde bekräfta teorins antaganden. Detta yttrades sig bland annat på så vis att han avslutar många av sina arbeten med en uppmaning om att hans framlagda hävdanden måste testas och ibland gav han även förslag på experiment som skulle kunna göra detta.



Under åren efter 1905 växer långsamt kännedomen om Einsteins teorier och parallellt där med hans anseende och snart får han sin första akademiska tjänst. Samtidigt arbetar han vidare på sitt nästa stora genombrott; den allmänna relativitetsteorin. I november 1915 publiceras denna och därmed har Einstein tagit det största steget sedan Newton i vår förståelse av universums uppbyggnad. E=mc2 visade att Energi och Massa är samma sak: energi är utspridd massa och massa är tätt packad energi. Einsteins allmänna relativitetsteori visar att Gravitationen och Tingen är de samma: G=T. Trots att denna ekvation på sätt och vis är mer betydelsefull är den dock mindre känd men det den säger är att relationen mellan tingen, eller massorna, är gravitationen. Alla massor påverka rum-tiden och där med varandra men en större massa böjer rum-tiden mer vilket gör att den mindre massan dras mot den större.  



1915 var detta enbart en teori, även om den var övertygande och tack vare Einsteins tidigare framsteg var han nu en tänkare vars teorier togs på största allvar. Som bekant var 1915 och åren där ikring inte en av de bättre tidpunkterna under 1900-talet att söka hitta experimentella bevis för förutsägelser om universum vilka krävde att man åkte runt halva jordklotet med dyr och skrymmande utrustning. Men trots att världen brann gjordes ett flertal försök och 1919 kom äntligen genombrottet. En brittisk expedition hade, trots sju sorgen och elva bedrövelser, lyckats fotografera en solförmörkelse och man kunde nu konstatera att solens dragningskraft böjde av ljuset från stjärnor i solens rand, just som Einsteins teori förutsagt. Nästan över natt blev Einstein en vetenskaplig superkändis för så väl fysikkollegor som den krigströtta allmänheten.



Men säg den lycka som varar för evigt… Redan 1916 hade Einstein börjat misstro sin egen ekvation. Sanningen i den sköna enkelheten låg i den ena vågskålen och med de experimentella bevisen vägde denna nu tyngre än någonsin förut. Men i den andra vågskålen låg astronomernas syn på universum som statisk. För att förstå detta måste man komma ihåg att kunskapen om universum vid denna tid var långt ifrån vad den är idag. Den allmänna uppfattningen bland astronomerna var alltså att universum var statiskt och dessutom hade man ingen aning om den egentliga storleken utan tänkte sig universum som varandes det vi idag vet är vår galax vintergatan. När Einstein såg på konsekvenserna av sin egen ekvation kom han dock till slutsatsen att universum inte kunde vara statisk. Beroende på vilka värden som sattes in i ekvationen blev resultaten olika; oändlig expansion, expansion följd av återgång till utgångläget, pulsar av expansion och kontraktion, etc.

Einstein kom alltså fram till att det här fanns en oöverbryggbar motsättning. Följderna av hans teori stämde inte med den bästa empiriskt grundade kunskapen om universums utseende och trots sin absoluta tro på sanningen i den enkla skönheten höll han empirin högre och valde till slut att till ekvationen lägga till den godtyckliga konstanten Lambda. Och satte man lambda lagom lågt stämde uträkningarna, så vitt det verkade, med universums uppbyggnad både i det korta och det längre perspektivet.



Einstein var från början högst missnöjd med sitt infogande av lambda men inte desto mindre förde han nu ut denna version av sin ekvation och det blev denna version som blev den gällande. Och där med knöts också hans prestige och kändisskap till denna variant av ekvationen.

Men redan under tidigt 20-tal presenterades teoretiska argument för att den ursprungliga versionen vad den rätta och senare under 20-talet kom astronomerna även med empiriska belägg. Man började förstå att universum var långt större än vintergatan och hittade också sätt att mäta avstånd i rymden. Spiken i kistan för lambda blev Hubbles mätningar av stjärnornas rödförskjutningar vilket visade att dessa stjärnor var på väg bort från oss; att universum alltså expanderar.

Einstein kämpade länge emot alla försök att avlägsna lambda men med Hubbles belägg för universums expansion insåg han att slaget var förlorat och drog officiellt tillbaka lambda från sin ekvation.



Det är här någonstans som Einstein lägger grunden för sitt största misstag.



Samtidigt med att Einstein utvecklade sina teorier om den speciella och sedan den allmänna relativitetsteorin pågick utvecklingen av kvantfysiken. Einsteins egen uppsats om den fotoelektriska effekten (vilken var den upptäckt han fick Nobelpriset för) var en av grunderna till kvantteorin. Men efter detta inledande bidrag koncentrerade sig Einstein på universums storskaliga struktur. Kvantfysiken utvecklades vidare av ett stort antal teoretiker och experimentellt inriktade fysiker så som Bohr, Rutherford och Heisenberg. En av de mest centrala slutsatserna av kvantfysiken var den om den fundamentala osäkerhet som råder på kvantnivå.

Förutom att Einstein alltid hållit principen om sanningen i den enkla skönheten högt så hade han också alltid trott att universums storskaliga liksom småskaliga struktur var möjlig att förstå och förklara. Därför vände han sig instinktivt mot kvantfysikens hävdande av det råder en fundamental osäkerhet på kvantnivå. Han motsatts sig därför Heisenbergs teoretiska bevis för denna osäkerhet och försökte under många år hitta argument och bevis mot kvantfysiken.



Att försöka falsifiera en vetenskaplig teori är ju dock helt i sin ordning och dessutom en mycket viktig sysselsättning. Men det som enligt Bodanis gjorde Einsteins försök att falsifiera kvantfysiken till hans största misstag var inte dessa försök till falsifiering i sig. Då Einstein insåg att astronomerna hade hitta belägg för att universum utvidgas och där med drog tillbaka sin tillagda konstant (lambda) bestämde han sig samtidigt, något ologiskt kan tyckas, för att aldrig mer låta sanningen i teorins enkelhet få ge vika för ofullständig empiri. Tillsammans med hans ogillande av kvantfysikens stipulerande av en fundamental osäkerhet gjorde detta att han aldrig kunde förmå sig att erkänna att den växande mängden av experimentella bevis faktiskt visade att kvantteorin var korrekt och efter många år av motstånd och ett stort antal försök att falsifiera kvantteorin gav han till slut upp.



Mannen som 1915 utkorades till den största fysikern sedan Newton blev långsamt marginaliserad till fysikvärldens utkanter och av sinakollegor betraktad som en föredetting. Han fortsatte att verka vid sin institution där han hade en liten skara anhängare. Han la under åren fram en del viktiga bidrag till den teoretiska fysiken men på grund av sin marginalisering fick dessa inget genomslag att tala om och sitt sökande efter sanning och skönhet riktade han allt mer mot Mozart och Bach.



Den ledstjärna som vägledde Einstein till hans största upptäckter – att enkelheten och skönheten i teorin borgade för dess sanning men att detta ändå var intet utan empiriska bevis – blev alltså till slut också hans fall eftersom han övergav den andra halvan och ersatte sin ledstjärna med en absolut tro på sanningen i teorin.

Denna tro gav honom förvisso G=T tillbaka men samtidigt kopplade han ifrån sig själv från halva det vetenskapliga fält och i princip hela det sociala sammanhang som var hans liv.



Som en ironisk tvist på historien har dessutom ”lambda” återkommit från de döda i form av mörk energi och man kan undrar vad Einstein skulle tänkt om det han fått leva så länge…

Sanningen - en diskussion

Hej kära läsare

Det var länge sedan nu det blev något inlägg här på bloggen.
Anledningen till detta är främst att jag sedan i våras har arbetet på att sammanställa de texter som jag publicerat här som berör ”relativistiska” tankegångar till en bok. Ryggraden i boken är texterna om Deleuze, om Sanning, om Posthumanism och om Hemnet och Foucault men till dessa har jag lagt en inledning som ramar in det hela samt ett par till texter som belyser relaterade aspekter. Boken är inte klar men min intension är att jag ska färdigställa den under hösten.

Bokens tänkta namns är Vad är filosofi inte? – språk, logik och mening i samtida relativistiskt tänkande.

Som ett led i detta arbete har jag velat komma i kontakt med några av de författare vars verk jag analyserar och kritiserar för att be dem om att försöka förklara sig närmare.
Jag har kommit ikontakt och utbytt en del tankar med Eddy Nehls som driver bloggen Flyktlinjer och vars skriverier om sanning jag tagit upp i inlägget Sanningens minut – en relativt relativ historia (http://ardetsakert.blogspot.se/2017/02/sanningens-minut-en-relativt-relativ.html).

Eddy har valt att göra vårt tankeutbyte till en bloggpost samt som svar på mitt senaste inlägg i vår diskussion sagt att han önskar att svara mig direkt i en bloggpost istället för på mail, vilket jag sagt är helt ok.

Till den änden tänkte jag att jag lika gärna kan lägga ut vår diskussion här också.
Eddy har lagt till en del egna tankar till bloggposten som inte varit en del i vår mail-konversation.

Jag väljer här att bara, förutom denna inledning, publicera våra mail med undantag för korta artighetssvar som inte berör diskussionen.

Eddys inlägg hittas här:

http://flyktlinjer.blogspot.se/2017/08/sanningens-olika-ansikten.html

Nedan följer vår mail-växling.

Med vänlig hälsning

Jesper Grip

Hej Eddy

Jag heter Jesper och jag har följt din blogg sedan november 2016. Hittade din blogg efter att jag på biblioteket lånat boken "Posthumanistiska nyckeltexter" och bestämde mig för att kolla lite på nätet efter komplement/fördjupning kring posthumanism. Jag har framförallt läst inlägg som handlar om posthumanism, Deleuze, Foucault, sanning och liknande, både nya och äldre. Och vid något tillfälle runt nyår/januari postade jag någon kommentar som du svarade på och det blev en liten diskussion. 

Jag har fortsatt följa det du skriver utan att kommentera (för det brukar jag sällan göra i internetforum) men jag har svårt för att förstå hur du resonerar i en del fall. Bland annat kan jag inte riktigt få ihop hur du ser på sanningsbegreppet. Jag tog mig för att saxa ut stycken ur olika bloggposter där du skriver om sanning och jämförde dessa och utifrån i alla fall detta så kan jag inte se annat än att du använder termen sanning på många olika sätt - att du ger ordet "sanning" flera olika betydelser/begrepp som dessutom är varandra uteslutande. 

Jag skulle vara glad och tycka att det vore intressant om du orkar och vill förklara hur du ser på sanning! Är det en term som betyder olika i olika sammanhang och när har det i så fall vilken betydelse? Har du ändrat uppfattning över tid? 

Jag klipper in några av dina formuleringar här nedanför.

Tack på förhand

Jesper Grip

Citat hämtade från dina bloggposter:

”Man vill veta: Finns sanningen, eller inte? Tala om hur det är! Om det ändå var så enkelt. Verkligheten är mer komplex än så. Sanningen både finns och inte. Det beror på, och förändras beroende på kontext och fråga. Även relativismen är relativ. Även efter att relativismen upptäckts, eller hur man nu ska se på saken, finns det både behov av och förekommer saker som är sanna, absoluta och universella.”

”Sanningen är att livet är det som händer mellan födelsen och döden.”

”Relativism är sanningen, om verkligheten inte liknar människans föreställning om den.”

”Om det verkligen var kunskapen som stod i centrum skulle Avpixlat och andra relativistiska medier aldrig få den makt de har idag. Verkligheten är som den är, den tror man inte på.”

”Det är detta som är postmodernismens viktigaste bidrag till vetenskapen: Insikten om, eller snarare verktyg för att inse och hantera insikten, att det inte finns några absoluta fundament eller givna sanningar. Det är inte hittepå, det är sanningen och den gör vi bäst i att lära oss hantera.”

”Donald Trump är USAs nästa president. Det är ett faktum som ingen kan ifrågasätta."

”Tron på sanningen måste överges, för bara då kan verkligheten undersökas VETENSKAPLIGT.”

”Vetenskap som har som mål att söka sanningen, vad är det om inte ett slags avbildning. Sanningen är en upprepning, en imitation. Målet med att säga sanningen är att upprepa det man redan vet, så exakt som möjligt. Sanningen är konserverande, den låser fast och hindrar utveckling och förändring.”

”Beskriver man verkligheten kan man så klart inte ha några förutfattade meningar om den, på något sätt. Detta menar jag inte är hittepå. Om sanningen är att sanning är sanning är ett högst relativistiskt begrepp, ja då är det ju så. Förstår inte vad som är motsägelsefullt med det?”

”Efter att Donald Trump valts till president är det frågor som måste tas på allvar, för han byggde sin valkampanj till världens mäktigaste ämbete på lögner och han är en klimatförnekare som omger sig med människor som litar mer på makt än på vetenskap.”

”Antingen eller, vinnare eller förlorare. Sanningen är dock att ingen sida någonsin har rätt, eller att båda alltid har det. Sanningen är att sanning är ett ord, en tanke. På samma sätt som Gud inte har skapat människan till sin avbild (det är människan som skapat Gud till sin avbild), är sanningen alltid på min och det goda och rättas sida, oberoende av var man står. Därför blir också de andra ett hot.”

”Sanningen om sanningen är att ingen äger den, det är den som äger oss och vi måste alla anpassa oss efter den.”

”Sanningen är en föreställning om ett tillstånd. Utan människor finns ingen sanning. Det är en definition, inte något som existerar i kraft av sig själv. Världen är som den är. Det är människor som tvistar om vad som är rätt och sant, inte verkligheten. Livet och tänkandet är fyllda av paradoxer.”

”Sanningen är det vi söker, inte vetenskapens resultat. Sanningen befinner sig alltid just bortom det vetbaras horisont. Alldeles runt hörnet, precis vid gränsen fast hela tiden på fel sida om den. Och så kommer det alltid att vara. Vad skulle forskarna annars syssla med? Om allt som går att veta redan är publicerat och tillgängligt, vad skulle vi då göra med tiden som livet består av?”

”Sanningen för sanningens skull leder till tomhetens triumf, för sanningen är en exakt avbild av det som redan finns, det vi redan har. Meningen med livet handlar om att utmana gränsen för det vetbara.”

”All forskning handlar på ett eller annat sätt om verkligheten, och all kunskap om verkligheten är bra och viktig. Allt som kan öka förståelsen för hur allt hänger samman och vilka förutsättningar som finns för förändring är viktigt att värna och vårda. Kunskapen har ett egenvärde, och bara de samhällen och kulturer som förstår det kan utvecklas till verkliga kunskapssamhällen.”

”Kunskap är ett svårt ämne för det finns ytterst få GIVNA svar. Kunskap är inget man har, det är något man söker och vetenskap handlar inte om att bevisa något.”

”Tyvärr finns det en utbredd missuppfattning i samhället att postmodernism skulle handla om förnekelse av sanning. Det stämmer inte.”

Hejsan Jesper, och tacka för ditt mail, som jag ska försöka svara på efter bästa förmåga.

Bloggandet är ett snabbt medium och jag sätter tankar på pränt eller kanske snarare tänker högt för att få syn på tankarna. Och jag skriver även som jag gör för att locka till samtal och reaktioner just som den här. Jag tror på samtalet och att fler som tänker tillsammans når bättre resultat än ensamma ”genier” och så kallade experter som idag idealiseras så tydligt. Jag anser mig inte ha svaren, jag skriver för att söka bättre svar och för att få syn på vilka frågor som är viktiga. Sanning är ett begrepp som jag anser att vi behöver reflektera över mycket mer än vi gör, så än en gång tack för din initierade fråga (som visar att du läst vad jag skriver noga, vilket glädjes mig).

När jag läser citaten som du saxat från olika bloggposter har jag svårt att se några motsättningar. Visst uttrycker jag mig lite olika, men det handlar om att texterna är skrivna med utgångspunkt i olika sammanhang och relaterar till olika samhällsfenomen och aspekter av tillvaron.

Jag menar:
1. Sanning är ett ord (ett ord som betyder lite olika saker för olika människor och därför är det viktigt, om det är kunskap vi vill ha, att vi samtalar om detta så förutsättningslöst vi kan och inte utgår från att det finns en enda korrekt och möjlig definition).
2. Världen så som den är och fungerar bortom och utan hänsyn tagen till människors uppfattningar om den, är ett sätt att se på sanningen, men dit når vi inte eftersom människan bara kommer i kontakt med världen genom sina sinnen.
3. Sanning är målet för vetenskapen, inte resultatet. Och det är svårt att komma överens.
4. Sanningen, det vill säga det man ser när man betraktar och undersöker världen, beror på vilket perspektiv och med vilka utgångspunkter man undersöker världen. Som man frågar får man svar; vilket inte betyder att sanningen i sig är relativ.
5. Sanningen uppfattas som relativ om man undersöker olika vetenskapligt godkända resultat och hur olika forskare inom olika discipliner, under olika perioder i historien, undersöker världen. Även om man undersöker samma sak kommer man fram till lite olika resultat (men vad som hest kan man inte komma fram till och fortfarande kalla sanning), men det betyder inte att världen är relativ. Kanske skulle man kunna säga att världen är större än vetenskapen som försöker fånga in och beskriva delaspekter av helheten.
6. Forskarens grad av makt och inflytande påverkar hur det som sägs tas emot och hur olika svar bedöms, därför uppfattas det som om världen är en och den samma och att vissa forskares svar är bättre än andras, även om alla resultat som klarar av en vetenskaplig granskning är lika giltiga.
7. Det finns mig veterligen bara tre kriterier för sanning: Logisk konsistens (koherens), överensstämmelse med det som går att iaktta (korrespondens) och det som fungerar (pragmatiskt). Vi har bara tillgång till det vi ”vet”, och verkligheten ligger bortom det. All kunskap är förmedlad.
8. Det finns en massa saker som är meningslöst och korkat att ifrågasätta, som till exempel att Trump valdes till president i USA. Och ska vi komma någon vart rent intellektuellt och kunna utveckla kunskap måste vi i varje fall bestämma oss för vilka strider som är värda att ta för ”sanningen”.

Vet inte om detta fungerar som svar, men jag tycker att jag i de klipp du hänvisar till är trogen ovanstående försök till förtydligande.

Fortsätter gärna samtalet, för jag älskar och välkomnar kritiska frågor av detta slag!

/Eddy

Hej igen Eddy

Har läst ditt svar igen och funderat lite under kvällen här på hur jag ska förklara vad jag tänker när jag läser det du skriver.

Liksom du är jag intresserad av samtal och tror att det är samtal som driver vår kunskap framåt. Det behöver så klart inte betyda att man alltid håller med varandra men man måste i alla fall förstå vad den andra menar. Och i det perspektivet finner jag det särskilt viktigt att de ord jag använder förstås av den jag kommunicerar med.

Jag tror det är här jag tycker att ditt sätt att skriva blir problematiskt. 

Min utgångspunkt är följande:

När vi samtalar så är ju nästan alla ord vi använder helt okomplicerade och betydelsen av dem är klar för alla parter. Men vissa enstaka ord kan betyda olika saker för olika personer och eller i olika sammanhang. När ord betyder olika saker i olika sammanhang så leder det oftast inte till några problem så länge vi är medvetna om sammanhanget. Men när orden betyder olika för olika personer, eller tillåts byta betydelse från gång till gång, så leder det lätt till missförstånd.
Jag upplever det som att du ofta återkommer till ordet (termen) sanning men att du ger denna term olika begrepp från gång till gång, dvs att du låter termen "sanning" omfatta olika betydelser i olika sammanhang. Därför blir jag undrande inför vad du egentligen menar. Ena gången tycks sanning betyda "överensstämmelsen mellan en utsaga och den verklighet som utsagan uttalar sig om", andra gånger säger du att "sanningen" inte finns eller att den är relativ eller någonting annat. Min upplevelse är att du låter termen "sanning" beteckna olika begrepp och att detta leder till att det du säger blir svårt att förstå/lätt att missförstå. 

Kan du förstå denna ståndpunkt?

Håller du med? 

Vidare skulle jag vilja hävda att termen sanning så klart både historiskt och i nutid får och har fått olika begrepp/fått täcka olika betydelser. Detta är så att säga en sanning om termens "sannings" historiska och nutida användning. Men även detta är ett starkt argument för varför det är viktigt att definiera begreppet och sedan vara konsekvent i användningen av termen.
Om jag ber dig "hämta smöret i kylskåpet" och du gör det och jag då blir arg och skäller på dig eftersom jag egentligen menade att du skulle "ta ut hunden på en promenad", ja då har jag bytt begrepp för termerna "hämta", "smör", "i" och "kylskåp". Även om detta exempel är larvigt så är det samma princip: om ett ord får byta betydelse hipp som happ så är det svårt för mottagaren att förstå.

MVH

Jesper

Hej igen!

Jag har verkligen tänkt igenom dina frågor och reflektioner nu. Fast jag har haft svårt att formulera ett svar. Det känns lite som vi talar förbi varandra. För jag menar att sanning inte är något annat än ett ord, och det ordet kan förklaras och förstås på en rad olika sätt. Det kanske kan uppfattas som att jag är inkonsekvent, men det är dels begreppet som placeras i olika kontexter, dels är det olika beskrivningar och användningar av olika versioner av begreppet. Eftersom vi aldrig når fram till verkligheten i dess ”rena” form går det inte att finna ett enda, logiskt konsistent begrepp för sanning. Det vore att göra våld på verkligheten.

Jag håller inte med om att liknelsen med smöret är tillämplig här, för hämta och smör är ord/begrepp som till skillnad från sanning är något konkret och som handlar om vardagens organisering. Sanning är ett abstrakt begrepp, som ingen lyckats beskriva på ett sätt som alla kan ställa upp på. Det spelar därför ingen roll hur mycket vi människor önskar oss att det fanns en konsistent och stringent definition, för det vore som att önska att man var någon annan. Verkligheten är som det är och människans språk är imperfekt, det är ett faktum som är lika orubbligt som naturlagarna.

Du måste självklart inte hålla med, men det är så här jag tänker.

Tack för givande utbyte av tankar!

Eddy  

Hej igen

Nu ska vi se om jag kan få till ett övertygande svar...

Men jag får börja med att be om ursäkt för längden. För att reda ut detta måste jag dock ta mig friheten att låta texten ta den plats som krävs.

Om man ska kalla det för att vi talar förbi varandra eller inte vet jag inte riktigt men för mig står det i alla fall klart att vi ser olika på både språket i allmänhet och begreppet ”sanning” i synnerhet. Och jag skulle säga att skillnaden bottnar i just vår olika syn på detta med ord och deras betydelser vilket sammanfattas väl i den andra delen av din senaste kommentar.

Du menar att det finns en skillnad mellan konkreta ord (som smör) och abstrakta ord (som sanning). Självklart håller jag med dig om att det finns olika typer av ord och att det är stor skillnad på olika typer av ordgrupper. Dels skulle man kunna göra just en uppdelning mellan vardagliga ord som ”smör” och sådana abstrakta ting som ”sanning”. Dels finns det ju en massa andra ordklasser vilka alla skiljer sig från varandra, så som verb, substantiv, bindeord etc etc.

Men det finns, vill jag hävda, en grundläggande likhet mellan alla ord och det är att alla ord är ”läten” eller ”namn” som vi sättet på företeelser. Och det betyder att det inte finns korrekta definitioner. Vårt språk är varken perfekt eller imperfekt, att mäta språk på det sätter är inte relevant. Däremot kan vår kommunikation vara bättre eller sämre mätt utifrån kriteriet i vilken grad vi förstår varandra och i detta blir frågan om definitioner central.

Jag ska försöka att utveckla:
Alla ord är alltså ”läten” eller ”namn” som betyder någonting. Med det menar jag att alla ord, verkligen alla, också har ett begrepp. Det vill säga att alla ord är de ”namn” vi sätter på den betydelse som ordet syftar på, dvs ordets begrepp.

Om vi tar vilket som helst ord i denna mening, eller i denna text, och frågar oss: ”Vad betyder X?” så är det alltid möjligt att förklara detta ord med fler ord. Om vi till exempel tar ordet ”Jag” så betyder det något i stil med ”Den beteckning som en person använder om sig själv då hen ska referera till sig själv tex i syfte att besvara en fråga så som ’Vem är hungrig?’, personen kan då svara ’Jag’.” (Jag ber om ursäkt för den otympliga meningen, jag hittade på den nu).

Av detta följer en oändlig regress, alternativt ett oändligt förgrenat träd där grenarna trasslar in sig i varandra. Alla ord har begrepp och för att redogöra för detta ords begrepp måste vi använda ord som i sin tur alla har begrepp och så vidare. Anledningen till att detta i praktiken inte utgör ett problem är för att nästan alla ord är oproblematiska i meningen att vi alla använder dem i vårt vardagliga språk, vi förstår dem och deras betydelser, deras begrepp, är klara för oss alla.

Att det är på det viset menar jag beror på språkets historiska utveckling. I snabbspolning har vi först djurens kroppsspråk samt senare förmänniskornas (och de andra djurens) läten. När Homo Ergaster sa ”Ouh!” och pekade menade hen ”Titta en antilop, vi fångar den”. När hens kompis så ”Oah!!” så menade hen ”Kör till, jag springer ned den så kommer du efter med en sten å slå ihjäl den”.
Så småningom utvecklades ett mer mångfasetterat språk och som bekant fortsätter våra språk att utvecklas. De flesta ord är som de är men några får med tiden förnyad betydelse av en eller annan anledning och vi får in nya ord via kontakter med andra eller rena påhitt (jämför till exempel det språk som talades i Sverige på vikingatiden med det som talades år 1900 och det som vi talar idag – både lika och olika).

Varje barn får i sin uppväxt lära sig en otrolig massa ord. Och vi hjälper barnen när det inte hittar ordet de söker och rättar barnet när det böjer fel (”lampa” är den där grejen som hänger och lyser i taket och det heter ”gick” och inte ”gådde”). På så sätt ges vi alla en fast grund av enormt många oproblematiska ord som är basen för vårt språk och anledningen till att vi kan kommunicera med varandra.  

Alla ord har alltså begrepp men vilket ord, vilket ”läte” eller ”namn”, vi sätter på en viss betydelse är av underordnad betydelse. Se bara på hur olika språk har olika ”läten” eller ”namn” på samma företeelser (Tack / Kiitos / Thanks / Merci = ”artigt sätt att bemöta en medmänniskas vänliga handling gentemot en person”).

Samtidigt är det ett faktum att en del ords betydelse är oklar. Det kan komma sig av olika anledningar. Vissa ord kan betyda olika saker i olika sammanhang, så som ”idealism” som i ett sammanhang betyder ”ett självuppoffrande arbete för en sak man tror på” och i ett annat sammanhang är en beteckning på en ontologisk position. En del ord betyder olika saker i olika landsändar eller för olika grupper. Ytterligare andra ord laddas med olika betydelse beroende på vem som använder det, till exempel ”demokrati” som för vissa liberaler kan vara liktydigt med ”rätten att välja och välja bort på en marknad” medan det för en socialist betyder ”direkt inflytande över beslut via politiska församlingar” och för en tredje kan betyda ”institutioner som värnar medborgarnas fri- och rättigheter”, etc. För det sistnämnda fallet kan man så klart nära en from förhoppning om att många meningslösa politiska gräl skulle kunna lösas konstruktivt bara man kunde enas om vad man menar så att man sedan kan gå vidare och konstatera kring vilka sakfrågor man inte kan enas.

Ytterligare en aspekt av språkförbistring är då samma begrepp får olika ord. Av en eller annan anledning använder olika personer och/eller grupper ibland olika ord för att beteckna samma betydelse/begrepp och även detta leder till missförstånd.

Ordet ”sanning” är liksom ”demokrati” ett ord som både nu och förut har olika betydelser/ges olika begrepp beroende på vem man frågar. Det är ett faktum. Och där är vi, tror jag, av samma åsikt.
Men jag menar alltså att ”sanning” precis som alla andra ord är ett ”namn”, ett ”läte” som vi väljer att använda för att beteckna en betydelse. Precis som du säger så är ”sanning” ”bara ett ord”. Men till skillnad från dig så menar jag att alla försök att hitta någon typ av ”egentlig betydelse” av ordet är dödfött. Ordet sanning har den betydelse vi väljer att det ska ha.

Om jag vill att du berättar var du har gömt godiset så kanske jag kittlar dig tills du säger ”Sluta! Sluta! Jag ska berätta” och när du säger att godiset är i lådan inne i garderoben så talar du då sanning om, och endast om, detta är riktigt.

Ordet ”sanning” är för mig alltså ett ”namn”, ett ”läte” för begreppet ”En beskrivning på relationen mellan ett uttalande och ett faktum där dessa två står i samstämmighet med varandra”. Detta begrepp skulle jag lika gärna kunna benämna ”finska pinnar” eller ”varmfront” eller ”oxibakior”, men de två första är upptagna av andra begrepp och det sista verkar opraktiskt då det redan finns ett ord som vi brukar använda för nämnda begrepp. Men om debatten om ordet ”sanning” blev riktigt invecklad så kanske det skulle vara enklare att helt enkelt anta ”oxibakior” som nytt ”namn”, nytt ”läte” för begreppet. Och då skulle jag, innan jag gick för att se efter om godiset verkligen var där i lådan i garderoben kittla dig lite till och säga ”Är det verkligen oxibatior att godiset är där??!! Jag kittlar dig igen om du ljuger…”

Jag vill alltså mena att ordet ”sanning” bör beteckna begreppet ”en relation mellan en utsaga och det faktum som utsagan uttalar sig om där utsagan är riktigt”.

Vi behöver alltså inte ”önska oss att det fanns en konsistent och stringent definition”. Vi behöver bara bestämma oss för en definition och försöka förklara denna och sedan hoppas att alla som är med i konversationen förstår alla ord som används så att eventuella missförstånd åtminstone inte beror på att vi använder olika begrepp olika gånger vi använder samma ord. 

Hoppas du förstår vad jag menar!
Ska bli spännande att höra vad du tycker om detta och jag skulle gärna se en längre utläggning om hur de ser på skillnaden mellan ”vardagsord” och ”abstrakta ord” och hur du i så fall motiverar att det finns en skillnad.

Med vänlig hälsning

Jesper  




Onsdag den 23 Augusti publicerar Eddy Nehls ett inlägg på sin blogg flyktlinjer.blogspot.se ("Flera tankar om olika sätt att se på sanning") där han diskuterar och kommenterar mitt senaste svar här ovanför.
Eftersom hans bloggpost är upplagd så att har tar en del av mitt svar i taget och kommenterar så blir det inte så läsbart att klippa ihop hans svar till en enhet. Därför vill jag istället hänvisa till hans bloggpost direkt.
Den finns här:

http://flyktlinjer.blogspot.se/2017/08/fler-tankar-om-olika-satt-att-se-pa.html

Jag kommer att författa ett svar inom kort. Det kommer jag att publicera här samt skicka till Nehls. Jag antar att hon kommer att kommentera det och sedan publicera på sin blogg, men det återstår att se.
På återseende :-)

/Jesper 

En skruv, Deleuze?

Skruv
En skruv är en av de enkla maskinerna och ett av de allra mest använda maskinelementen. Skruven som förbandskomponent består av en pinne av trä, metall eller någon polymer, med en gänga, det vill säga ett spiralformat spår. Skruvprincipen har använts i tusentals år, och en från antiken känd applikation är Arkimedes skruv, en transportskruv som används än idag.
Skruven har en eller flera gängor som löper i spiral runt centrum, kärnan, vanligen högerrotation för framåtrörelse. I sidovy ses att gängan har en lutning, så att den stiger en gängbredd för varje löpt varv, gängans stigning (gäller enkelgängade skruvar). Skruven använder det lutande planets princip.[1]

Denna text ska handla om Fredrika Spindlers bok Deleuze – tänkande och blivande[2]. Gilles Deleuze (1925-1995) var en fransk intellektuell samtida med den mer kända Michelle Foucault. Han skrev ett stort antal böcker vara av dels monografier över tidigare filosofer som Hume, Kant, Spinoza, Nietzsche och Bergson, samt dels filosofiskt-politiska verk tillsammans med Félix Guattari, främst av dessa tvåbandsverket Kapitalism och schizofreni.
Det är svårt att i några korta meningar ringa in Deleuzes filosofi men om jag ändå ska försöka så framstår det för mig som det centrala hos Deleuze är de begrepp som han genom sina skrifter arbetar fram. Dessa står i många fall i relation till just de tidigare filosofer som han skriver om. Flera av Deleuzes centrala begrepp undersöker Spindler i boken och det är dessa begrepp, eller kanske rättare Spindlers tolkning av dessa begrepp, som denna text ska behandla.

Gilles Deleuze är kanske inget stort namn inom filosofin men han har ett visst inflytande inom de skolor som brukar benämnas poststrukturalism och posthumanism och kan troligtvis sägas vara något av en filosof á la mode.

Jag kom först i kontakt med Deleuze i början av 2000-talet då hans namn ofta dök upp i samma sammanhang som den då aktuella boken Imperiet av Michael Hardt och Antoni Negri. Mitt intresse för franskinspirerad postmodernism/strukturalism har aldrig varit så stort och något större intresse för Deleuze har jag inte heller kunnat uppbåda. Men eftersom Deleuze fortsatt dyka upp i diverse sammanhang så köpte jag en gång hans bok om Nietzsche när den kom ut på svenska[3]. Jag gjorde då ett försök att läsa den men ganska snart insåg jag att Deleuzes sätt att skriva och att bedriva filosofi inte tilltalar mig. Därefter har just den boken främst tjänat som hyllvärmare men då och då åkte fram då jag funnit anledning att se närmare på denna Deleuze.

Sent på året 2016 lyssnade jag på ett gammalt avsnitt av Filosofiska rummet som handlade om Deleuze och hans syn på tänkandet[4]. Med i programmet var bland annat Fredrika Spindler och då jag ganska kort där efter var på biblioteket och såg hennes bok i hyllan så bestämde jag mig för att ägna lite tid åt denne Deleuze, sedd ur Spindlers ögon.

En farhåga jag har är att det finns personer ute i världen som försöker läsa Deleuze men som finner hans skriftställning svår att greppa och att dessa personer då kanske tror att det är hens egen tankeförmåga som brister. Samma farhåga hyser jag rörande samma eller andra personer som tar sig för att läsa Spindlers bok om Deleuze.

Texten är inte lätta att hänga med i. Logiken stundom dunkel och språket tidvis tungt. Men att förväxla ett komplicerat språk med djupa viktig tankar är ett felslut.
Det jag vill åstadkomma med denna text är att försöka visa vad Deleuze/Spindler faktiskt säger. Att detta förvisso är uttryckt på ett komplicerat sätt men att tänkarna i sig snarast är banala alternativt fattiga på mening eller ovidkommande annat än ur idéhistorisk bemärkelse. 

Nedan följer mina funderingar uppkomna vid läsandet sorterade efter bokens kapitel ”in order of aperence”. Boken innehåller många tankegångar relaterade till Deleuze och jag finner nästan allt märkligt ur någon aspekt (brist på logik, svårtytt, undran inför poängen med det sagda, mm). Det jag här väljer att ta upp är dels några av de mest centrala aspekterna av Deleuzes filosofi samt dels några aspekter ”ur högen” som jag finner det intressant att kommentera. Därmed vill jag också ha sagt att jag just gjort ett urval och att man självklart skulle kunna lägga fokus på helt andra delar av innehållet om man så behagat. Det som kommer behandlas är hämtat ur bokens första två delar ”Tänkande” och ”Kropp”.
Noteras ska även att det är Spindlers skrivande som kommenteras. Hur väl detta avspeglar Deleuze ”egentliga tänkande” är en öppen fråga som inte undersöks här.

Kapitel 1. Inledning: att låna en annans röst

”Tänkande och blivande, vad betyder det?” (s. 9)

De första orden i boken och jag känner en viss irritation växa.
”Ja, man gissar ju med tanke på titeln att det är just vad boken ska ge svar på…” tänker jag i min enfald.
”Varför har jag egentligen börjat läsa den här boken?” är nästa tanke som flyger genom huvudet. Redan i och med första meningen är jag alltså irriterad. Jag ”vet” ju redan att jag kommer att tycka att det som uttrycks är löjligt, banalt eller idiotiskt. Är det kanske just det som lockar? Att jag ska få känna mig smart, ta lätta poäng och få ett skratt på någon annans bekostnad?

Kanske är det så. Men trots det inbillar jag mig att jag kan läsa och ta del av tankar med ett öppet sinne, även om de är sådana som jag spontant tror mig veta att jag inte håller med om. Till och med är det så att jag tror mig om att kunna byta åsikt om jag finner att argumentet är starkare en mina egna (förutfattade) meningar.

Jag ska försöka att inte döma på förhand.

Allt jag vet sedan tidigare om Spindler och Deleuze talar dock i och för sig för att jag kommer att tycka att detta är en dålig bok. Det lilla jag läst av och om Deleuze har enbart givit upphov till känslor i registret mellan irritation och hopplöshet/förundran, irritation över hur dåligt det är och hopplöshet/förundran över hur till synes intelligenta människor kan välja att tycka att det Deleuze har att bidra med är värt att ödsla tid på. Det jag vet om Spindler sedan tidigare är att hon skrivit böcker och artiklar om filosofer och filosofier som jag inte bryr mig om alternativ tycker mindre bra om, som Spinoza respektive Nietzsche. Samt att hennes deltagande i P1s Filosofiska rummet – Deleuze och tänkandet[5] var oerhört tunt. Jag har lyssnat ett par-tre gånger på programmet och det tycks som om hon inte riktigt får fram det hon vill säga, samt att hon av okänd anledning finner anledning att poängtera hur viktig och inflytelserik Deleuze är. Kanske ville hon ha sagt mer än det som hon fick fram? Det hon säger i programmet fick mig i alla fall inte att hysa varmare tankar om varken Deleuze eller henne själv.

Lustmord eller omvändelse? Vi får se.

”Vad handlar det filosofiska tänkandet om, och vad gör det med den tänkande? Den andra frågeställningen, i själva verket oupplösligt förbunden med den första, rör vad det är att vara stadd i blivande. Vilka är blivandets villkor och effekter? Vad innebär det för den eller det som blir? Och vad innebär det att konsekvent definiera så väl tänkandet som världen utifrån blivandet snarare än varandet eller varat?” (s. 10)

Man skulle kunna uppfatta detta som bokens syfte – att Spindler ska utreda dessa frågor med hjälp av Deleuze. På något plan är det också teman som återkommer boken igenom men i mina ögon är det en typ av ”filosofiska” frågeställningar utan egentligt värde.

Obeaktat detta kommer jag i alla fall att tänka på följande:

För det första, som man frågar får man svar. Eller kanske snarare, sådana frågor sådana svar. Formuleringen av frågorna säger mycket om hur Spindler uppfattar världen, vilken typ av frågor som hon tycker är rimliga och intressanta att försöka att besvara.

För det andra tänker jag mig att detta visar på Spindlers förankring i en idévärld där Nietzsche och Heidegger är självklara utgångspunkter och där filosofi i mycket handlar om rent ”teoretiska” eller tankemässiga konstruktioner (snarare än empiriskt grundade dito).

Och för det tredje en fundering kring själva frågan. ”Blivande” och ”varande” uppställda som två motsatta ståndpunkter i tänkandet om välden – hur rimligt är det? Finns det något ute i världen som ”är” det vill säga som inte snabbare eller långsammare förändras till något annat? Nej. Finns det entiteter (tankar, objekt e.dy.) som förändras i en sådan takt att förändringen undgår vår uppmärksamhet? Ja (tänk: stenar). Finns det entiteter (tankar, objekt e.dy.) som förändras i en snabbare takt? Absolut. Är det rimligt att på förhand ”bestämma” eller ”anta” att man ”konsekvent” kan ”definiera så väl tänkandet som världen utifrån blivandet”? Nej det tycker jag inte. Allting ”blir” i en eller annan fart. Men vissa ”ting” förändras så långsamt att det för alla syften är rimligt att betrakta dem som någonting som ”är”, som i praktiken oföränderliga (så som stenar). Men många ”ting” runtom oss förändras i en takt som är iakttagbar (samhällen, organisationer, reklamskyltar mm).

Det som framförallt väcker min undran boken igenom är själva ingången till ”filosoferandet”. Deleuze lik väl som Spindler tycks mena att det är att filosofera att stipulera diverse saker och sedan följa tankens riktning genom diverse kringelikrokar som inte uppfyller kriterier för normala logiska resonemang där ord som ”alltså” faktiskt binder samman två meningar i en logiskt hållbar relation. Jag blir liksom inte klok på det och jag tror att det är just denna aspekt som väcker min med fascination blandade irritation; jag vill tro att det i dessa textmassor ska gå att hitta någon typ av logisk kärna som är byggd på rimliga resonemang och dessutom kanske grundat i någon typ av empiri. Men allt som finns att hitta är just tankens vindlingar formulerat på en svårgenomtränglig prosa.

Kapitel 2. Filosofins i tänkandets våld

Spindler menar att Deleuze har något intressant att säga om det filosofiska tänkandet och att han med termen ”tänkande” avser något utöver vardagsbetydelsen av ordet. Då jag finner Spindlers argumentationssätt något oklart är jag långt från säker på att jag har förstått henne, och Deleuze, rätt. Så det följande är att betrakta som ett försök till förståelse av Spindler.

Enligt Spindler definierar Deleuze tänkande och filosofiskt tänkande som här:

Tänkande, i ”allmän” mening, uppkommer då vi konfronteras med någonting nytt. Det första som sker då är inte att man tänker utan att man registrerar det nya och känslomässigt reagerar på detta. Först därefter sker tänkandet. Hur detta mer konkret går till, hur man tänker om/kring det nya kan jag inte se att Spindler säger någonting om. Däremot påpekar Spindler att detta tänkande om det nya inte ska försökas passas in i redan existerande kategorier. Tänkandet måste röra sig ”utom det kändas sfär” (s. 30) och ”[F]örst när dessa kategorier brustit, först när tänkandet träder ut från igenkännandets, sanningens och det godas harmoniska arena blir det till verkligt, förbehållslöst liv.” (s. 34)

Filosofiskt tänkande handlar om att skapa begrepp.

Filosofiskt tänkande
Jag tror att Spindler/Deleuzes definition är att betrakta som hyfsat snäv, att det är osannolikt att en majoritet av de som vill kalla sig filosofer skulle hålla med om denna definition. Med det beror i och för sig på vad man menar med att ”skapa begrepp”. Eftersom Spindler inte redogör mer i detalj för vad hon, eller Deleuze, menar med att ”skapa begrepp” så är detta svårt att veta.  

Om terminologins grunder kan man läsa om hos Institutet för språk och folkminnen[6]. Institutet menar att det som skiljer ord och term från varandra är att termer är ord som har en klart avgränsad betydelse inom ett fackområde. Ord och term är alltså i princip synonymer men med den skillnaden att termer är ord som just är mer noga definierade och vars främsta användning är inom ett specifikt område. Begrepp används ofta i vardagsspråket som ytterligare en synonym till ord och termer men Institutet för språk och folkminnen menar att ett begrepp är den betydelse ett ord/term har. Ett ord eller en term är det namn som vi fäster på ett begrepp och begreppet är den längre förklaring/beskrivning av det som betecknas med ett visst ord/term.
Till exempel betecknar termen tröja begreppet ett textilt klädesplagg som är ämnat att bäras på överkroppen och som används för att värma bäraren samt tidvis även fyller andra syften så som att kommunicera någonting mellan bäraren och en betraktare.

Eller beakta definitionen av ”skruv” ovan.

Termer består oftast av ett ord men kan i vissa fall bestå av flera ord alternativt vara en förkortning. Ett sådant exempel, som från början är två ord men som sedermera som sin förkortning nästan antagit formen av ett nytt ord, är B.S. Den engelska förkortningen B.S. är kort för Bull och Shit som tillsammans betecknar begreppet något som någon säger som jag anser vara helt felaktigt. Men för att slippa säga dessa tio ord har vi ersatt dem med två bokstäver: B.S. Om tröja kan referera till ett tämligen stort antal plagg av skiftande form och funktion så är B.S. mer snävt avgränsat. Inom ett fackområde är detta alltså någonting bra enligt Institutet för språk och folkminnen. Att använda sig av termer med en klart avgränsad betydelse är att föredra eftersom detta underlättar kommunikationen mellan deltagarna. Så om jag säger att jag anser att till exempel en filosofs verk är B.S. så förstår alla vad jag menar.

Vad Spindler/Deleuze menar med att ”skapa begrepp” förklaras som sagt inte närmare men av sammanhanget finner jag det rimligt att anse att det som avses är just att ”ringa in” och argumentera för en längre beskrivning/förklaring av någonting och att detta någonting sedan ges ett namn, en term. Så ägnas exempelvis flera av kapitlen i boken åt att just förklara vad som avses med de termer Deleuze har hittat på. Vi kommer att se på några av dessa i senare delar av texten men de mest centrala i boken är termerna immanensplan, kroppar utan organ och just tänkande.

Om Spindler är helt enig med Deleuze om att filosofi handlar om, och endast om, att skapa begrepp vet jag inte men klart är att Spindler i boken försöker att förklara vad Deleuze menar med sina speciella termer, och jag tror att det är rättvist att säga att Spindler/Deleuze just menar att förklaringarna av betydelsen av dessa termer är att bedriva filosofi.

Det finns två frågor att fundera över gällande detta:
a) Är det rimligt att begränsa betydelsen av termen filosofi till att enbart avse begreppet ”att skapa begrepp”? Personligen anser jag inte det och min motivering är att man då bortdefinierar en hel massa annat som i vanliga fall anses vara inom sfären filosofi. Och det enda man då har åstadkommit är att uppfinna behovet av en ny term för att ge namn åt de aktiviteter som nu mera inte ingår i begreppet filosofi. Ibland kan det vara helt rimligt och kanske nödvändigt att omdefiniera begrepp, om inte annat så just i klarhetens och kommunicerbarhetens tecken. Men jag kan inte se att man i detta fall vinner mer än man förlorar.
b) Kvaliteten och användbarheten i Deleuzes begrepp är än så länge en öppen fråga som vi ska försöka komma närmare tillrätta med i den fortsatta texten. Men som allmän utgångspunkt är det självklart så att skapande av nya begrepp är en i många fall helt nödvändig syssla då vi försöker tillägna oss ny kunskap om världen eller då vi vill kommunicera någonting.

Med detta sagt ska vi nu se på hur Deleuzes, enligt Spindler, ”skapar begreppet” tänkande samt undersöka dess kvalitéer. 

Tänkande
Tänkande är som ovan sagt enligt Spindler/Deleuze då man tänker något helt och radikalt nytt.
Det vanliga sättet att förstå ordet tänkande, det vill säga något i stil med det människor gör hela tiden, men förvisso på olika vis, tillbakavisar Spindler/Deleuze.

”[…] det mesta som vi anser vara tankeverksamhet [är] i själva verket […] ett manövrerande av redan oskadliggjorda, neutraliserande krafter: ’”Alla” vet mycket väl att människor faktiskt inte tänker särskilt ofta, och när det så sker är det snarare i en sorts chocktillstånd än i utövandet av en preferens.’ Det vi möter vid de mycket sällsynta tillfällen då vi faktiskt tänker kan alltså enligt Deleuze inte vara redan välkända föremål eller företeelser, än mindre redan formulerade problem som vi bara har att ta ställning till, utan snarare […] ’tecken’, någonting som pockar på vår uppmärksamhet men som ännu inte låter sig fästas i form av egenskaper, former eller ord.” (s. 30-31)

Vad gör egentligen Spindler och Deleuze i citatet ovan? Så vitt jag kan avgöra är den centrala ”handlingen” den att Spindler/Deleuze helt sonika omdefiniera termen ”tänkande” från termens vanliga betydelse till att betyda något långt mycket smalare – från att avse det som människor gör mest hela tiden på olika sätt, till något som bara sker mycket sällan och som när det sker innebär ett radikalt brott mot det förflutna, något helt nytt. Vidare är det också så att Spindler/Deleuze via sin ”filosofiska analys” inte har ”skapat ny kunskap” om tänkandet eller någonting liknande. Det enda de gör är att omdefiniera begreppet till att täcka ett annat begrepp och därmed samtidigt skapa ett behov av en ny term för det som förut täcktes av ”tänkande”.

För att upprepa det uppenbara så kan vi konstatera att vi nu kan räkna till två fall där det som åstadkoms av Deleuzes filosoferande handlar om att omdefiniera termer vilket samtidigt skapar behov av nya termer för att namnge det som bortdefinierats. Några förslag på sådana nya termer framställs inte, frågan berörs över huvud taget inte, och vinsten med den genomföra operationen är för mig högst oklar för att inte säga obefintlig.
Att omdefiniera termer kan man så klart göra bäst man vill. Men frågan man måste ställa sig är om detta omdefinierande verkligen är det bästa alternativet eller om ett nytt ord/term kanske är en bättre lösning. Om man då väljer att omdefiniera en term så att den ska täcka ett annat begrepp bör man ha goda skäl för detta. Och här kan jag inte se att man vinner någonting på Spindler/Deleuzes manöver, utöver alltså att skapa oklarhet och ett behov av en ny term.

Att definiera termer är en viktig syssla inom vetenskapen i allmänhet och inte minst inom filosofin. Poängen med ett språk är ju att kommunicera och om jag vill kommunicera en tanke till dig så ligger det i mitt intresse att du förstår vad jag menar. Här är jag, och så klart många med mig, av den åsikten att språkets klarhet är centralt för att inte säga essentiellt.
Spindler/Deleuze är, vågar jag säga, av en annan mening. Spindlers 16 sidor av omdefiniering av termen tänkande är långt ifrån solklar. Tvärtom är det uttryckt på ett språk som skapar många tillfällen till alla möjliga tolkningar. Det är inte fel att kalla Spindlers språk för poetiskt och rikt på bildspråk och målande beskrivningar. Men frågan är om denna typ av prosa hör hemma i denna typ av text? Jag måste utgå från att Spindler tycker det. Men vad jag tycker har du redan gissat – i poesi eller en roman Ja, i filosofisk eller vetenskaplig text Nej.
Som argument för rimligheten i denna ståndpunkt vill jag anföra dels att Spindlers språkhantering lämnar gott om utrymme för diverse divergerande tolkningar och dels det skrala och tveksamma resultatet av Spindlers ”analys”; många sidor senare är det enda resultatet en omdefinierat term och ett simultant uppkommet men otillfredsställt behov av en ny term. 

Ett alternativ till Spindlers/Deleuzes omdefinition av ”tänkandet” vore följande:
Vi har en term, ”tänkande”, som i vardagsspråket betyder ungefär det som människor gör hela tiden, förutom möjligen när man sover, men dock på ett flertal olika sätt. Det finns vidare en omfattande och djup forskning kring vårt tänkande, vår kognition, som bedrivs med så väl experimentella psykologiska studier som genom avancerade mätningar medels diverse maskiner. Och även om vi vet långt från allt så vet vi mycket. Denna forskning handlar om alla möjliga typer av tänkande, enskilt och i grupp, vanligt vardagstänkande så väl som mer specialiserade former av tänkande, medvetna så väl som omedvetna processer i våra hjärnor, mm. Allt detta benämns vanligtvis som ”tänkande” och vill man tala om någon avgränsad typ av tänkande så går det utmärkt att förtydliga med diverse prefix så som ”socialt”, ”kreativt”, ”omedvetet”, ”automatiserat”, ”snabbt”, ”långsamt” e.dy.

Den del av tänkandet som Spindler/Deleuze (troligen) vill att termen ”tänkande” ska beteckna är då vi skapar helt nya tankar. Detta är så klart en viktig form at tänkande att studera och att människor till och från tänker helt nya tankar står om inte annat klart om man tittar sig omkring och noterar alla de ting och organiserande idéer (brödrostar, trafikregler, bostäder, skolsystem etc) som finns runt omkring oss där det förr bara fanns växter och djur och annan naturgiven materia.
Att själv avgöra när vi tänker nya tankar är emellertid mycket svårt. Att avgöra när någon annan tänkt en ny tanke är på sätt och vis både enklare och svårare. Är denna tanke som jag nu tänkt ny för mänskligheten eller bara för mig? Och är den ens ny för mig? Det vi kan göra är att se de materiella och idémässiga nyheter som vi har skapat och konstatera att dessa är nya och därmed också konstatera att någon gång någon stans i uppkomstprocessen måste en eller flera nya tankar ha tänkts – av enskilda eller i en grupprocess.

Funderingar kring innovationer och kreativt tänkande är dock inte något nytt utan ett vedertaget forskningsfält och jag kan inte se att Spindler/Deleuzes omdefinierade ”tänkande” på något sätt hjälper oss förstå varken det ena eller det andra.

Jag vill mena att kreativt tänkande är sådant som tar av delar som redan finns men sätter ihop dessa på ett nytt sätt. Denna typ av tänkande genomför människor så väl till vardags som vid mer speciella tillfällen och storleken av det nya som skapas existerar på ett kontinuum från lite till mycket, där ett nytt sätt att stapla glasen i skåpet tillhör de mycket små medan Einsteins relativitetsteori de mycket stora. Spindler-Deleuzes ”tänkande-definition” är vad det tycks ämnad att täcka enbart den kreativa skalans översta del. Och visst är det så att denna typ av kreativitet och nytt tänkande inte växer på träd. Men som sagt så hjälper Spindler/Deleuze tolkning oss på intet sätt att bättre förstå denna typ av tänkande.

Slutsatsen av detta kapitel är alltså att Spindler/Deleuze vill omdefiniera begreppet tänkande på ett sätt som jag finner föga framgångsrikt. Att det filosofiska tänkandet enbart handlar om att skapa begrepp finner jag vidare vara en mycket smal tolkning och jag tror inte denna definition delas av så många. Dessutom lämnar Deleuzes ”skapade begrepp” filosofiskt tänkande en del i övrigt att önska.

Kapitel 3. Immanensfilosofi

Immanensbegreppet är centralt för Deleuze. Närmare bestämt är det termen immanensplan som spelar en central roll i kapitlet och i Deleuzes tänkande.
Vad är då ett immanensplan kan man undra?

Immanens betyder inneboende och motsatsen är, för det mesta, transcendens som betyder överskridande. Ett immanensplan borde då alltså betyda ett inneboende plan. Vad detta inneboende plan är för något enligt Deleuze ska vi nu försöka reda ut med hjälp av Spindler.

När man läser detta kapitel står det klart att begreppsförklaringen av termen immanensplan sker i flera steg. Vi ska därför försöka följa Spindlers succesivt framskrivna förklaring.

Det första som sägs är att immanens är ”själva måttet, villkoret och kriteriet för det som enligt Deleuze utgör filosofin som sådan” (s. 35) Vidare så sägs det att Deleuze uppskattar Spinoza eftersom han är den första som lyckas ”etablera ett rent immanensplan” (s. 36, kursivering i original). Därefter menar Spindler att det är nödvändigt att försöka utreda vad det betyder att ”etablera ett immanensplan”. Termen immanens

”[…] verkar operera och eller utspela sig på flera nivåer: immanens så som mått på eller verktyg för att läsa andra filosofer; immanens så som mått på eller verktyg för att utvärdera filosofi (immanens så som värde); immanens så som filosofins eget inre villkor – immanens så som filosofi, kort sagt, men därmed också immanens så som måttet och verktyget för de begrepp som filosofin skapar i relation till men också mot andra slags tänkanden […].” (s. 36, kursivering i original)

Immanens betyder som sagt inneboende och vanligtvis används termen för att beteckna någonting som inneboende i något annat, till exempel att själen är inneboende i kroppen, det vill säga att termens immanens begrepp är ungefär: X är immanent om X existerar inuti Y och är beroende av Y på så sätt att X inte kan existera förutan Y. Här tycks Spindler/Deleuze ge termen immanens ett annat begrepp. Så som den här används får termen något utav ett eget liv, den får karaktären av en egen entitet istället för att vara en term som beskriver ”någots” relation till ”något annat” (X till Y). Om man testar att byta ut ”immanens” i citatet ovan till ”inneboende” så blir det, i alla fall för mig, svårt att över huvud taget läsa meningen utan att undra vad som menas: ”Inneboende så som filosofins eget inre villkor – inneboende så som filosofi, kort sagt …” Hur kan ”inneboende” vara ”filosofi”? Någonting skulle väl kunna vara inneboende i filosofin, men att filosofin i sig är inneboende, det är ett uttalande som jag inte förstår vad det i så fall skulle betyda.

(En liten undran innan vi går vidare: ”tänkande” var ju enligt Deleuze något som är ovanligt förekommande och handlade om då man tänker ut helt nya saker. Ska man alltså tolka immanens-begreppet och immanensplanet som att detta enbart berör just denna sorts tänkande och inte alla de andra typer av tänkande som i vanligt fall betraktas som tänkande men som av Deleuze definieras bort ur kategorin tänkande? Eller används här termen tänkande för alla typer av tänkande? Och Spindlers egna tänkande som kommer till uttryck i detta kapitel: är det ett tänkande i hennes/Deleuzes mening eller är det något annat? Därom kan man undra.)

I Deleuzes (och Guattaris) bok Vad är filosofi? definieras immanensplan, enligt Spindler, så som varandes den

”[…] horisont utifrån vilket tänkandet som sådant kan äga rum, och därmed, det som utgör tänkandets interna villkor: ’det är ett immanensplan som utgör filosofins absoluta mylla, dess Jord eller dess deterritorialisering, den grund på vilket den skapar sina begrepp.’ Utifrån denna definition positioneras alltså immanensplanet som grundande i bokstavlig bemärkelse […] för tänkandet som sådant.” (s. 37-38)

Filosofi är som tidigare sagt, enligt Deleuze, att skapa begrepp (men filosofi sades ju nyss också vara ”immanens” så nu har vi åtminstone två betydelser av filosofi: ”immanens” och ”att skapa begrepp”). Dessa begrepp måste, enligt Spindler, just skapas ”snarare än upptäckas” (s. 38).

Att tänka sig att man ”upptäcker” begrepp är, för mig, en märklig tanke. Begrepp är ju enligt den normala definitionen det som en term betecknar. Att använda ”skapa” och ”upptäcka” för att tänka kring begrepp är något som jag inte kan se vinsten med. Termer/ord kan man hitta på/skapa och dessa kan man sedan låta beteckna ett begrepp. Till exempel så skulle jag kunna hitta på/skapa termen ”kvastisk” för begreppet ”att vara en hejare på att flyga kvast”.
Jag gissar att Spindler (Deleuze?) här blandar ihop term och begrepp och att det hon menar är att filosofiska termer skapas och inte ”upptäcks”. Men även tanken att det skulle vara möjligt att ”upptäcka” termer tycks mig vara en märklig idé. Var hittar man dem i så fall? I skogen? Man kan så klar ”upptäcka” redan existerande termer som man själv inte visst fanns man jag utgår från att det inte är detta som Spindler avser då hon talar om att upptäcka.
Finns det någon som tänker sig att man kan ”upptäcka” termer? Om inte, varför då sätta ”upptäcka” mot ”skapa” som två motsatser som man måste ta ställning till?
Denna ”frågeställning” berör alltså en helt ogrundad och missriktad dikotomi mellan ”skapa” och ”upptäcka” som dessutom är grundat på en missuppfattning av term och begrepp.

Spindler menar vidare att ”filosofiska begrepp” och ”immanensplanet” står i en speciell relation, nämligen att:

”Förhållandet mellan begreppen och immanensplanet är av sådant slag att de utgör ömsesidiga villkor för varandra – inga begrepp kan skapas utan det immanensplan som grundar dem, men samtidigt kan immanensplanet självt inte tänkas utan de begrepp som befolkar det. Detta betyder att det måste ses som för-filosofiskt – inte i termer av något som existerar före filosofin, utan det som utgör det outtalade, otänkta, det inre villkoret för själva tänkandet.” (s. 39)

Av detta, och den påföljande texten, framgår att det existerar flera immanensplan att olika tänkanden och epoker har olika immanensplan. Denna tanke tycks ha en viss likhet med Thomas Kuhns paradigm-teori i meningen att Spindler mellan raderna tycks mena att; Descarte säger en sak, Platon en annan och Heidegger en tredje men att det som de säger bara kan bedömas inom deras egna respektive ramar.
Men kanske misstolkar jag här?

På sidan efter det senaste citerade finns följande definition av immanensplan:

”[…] immanensplanet är inget mindre än (det nu rättvisande) bilden av tänkandet” (s. 40, kursivering i original)

Alltså: immanensplanet är ”bilden av tänkandet”. Vad som här avses med ”bild” framgår dock inte.

Några meningar senare sägs följande:

”Och för Deleuze är det som tillhör tänkandet i egen rätt, det som utgör dess inre villkor, oändlig rörelse: detta är både vad som konstituerar tänkandet (rörelse som själva tänkandet) och vad som måste behandlas av tänkandet (skapandet av begrepp). Detta är anledningen till varför det är så viktigt att inte blanda ihop immanensplanet med begreppen, inte göra det till ett begrepp som ligger bakom eller under alla begrepp, utan istället förstå det som en oändlig och absolut horisont som möjliggör den konsistens som tänkandet kräver – oändlig och absolut därför att det inte är ett subjektets relativa horisont (vilket endast kan ses som ett begrepp), utan själva rörelsens horisont: ’det som är i rörelse är själva horisonten: den relativa horisonten avlägsnar sig när subjektet rör sig framåt, men vad gäller den absoluta horisonten är vi alltid och redan där, på immanensplanet.’” (s. 40-41, kursivering i original)

Immanensplanet är alltså också en ”horisont” som är ”oändlig och absolut”. Immanensplanet är inte ett ”begrepp” som ligger till grund för andra (filosofiska) ”begrepp” utan något som ”möjliggör” själva tänkandet.
Förutom detta om immanensplanet får vi här också veta att ”tänkande” är ”rörelse”. Samt att det finns en ”relativ horisont” som är i rörelse och en ”absolut horisont” där vi ”alltid och redan” ”är” och att denna ”absoluts horisont” är ”immanensplanet”.

Om man ska försöka ge sig på att sammanfatta så blir det ungefär så här:

Filosofi är immanens och att skapa begrepp. Immanensplanet och begreppen är varandras förutsättningar men immanensplanet är inte ett begrepp som ligger till grund för begreppen utan är en förutsättning för det filosofiska tänkandet – vilket är att skapa begrepp. Immanensplanet är bilden av tänkandet samt en oändlig och absolut horisont. Eventuellt finns det flera immanensplan vilka alla måste förstås inom sig själva och inte jämföras eller bedömas gentemot varandra.

Om detta är en rättvisande sammanfattning måste jag låta vara osagt. Jag har försökt att göra Spindlers text rättvisa men eftersom Spindlers sätt att skriva och resonera är svårt att följa är jag alltså långt från säker på att hon håller med om denna sammanfattning.
Förutom att det är ett problem i sig att försöka uttrycka sig på ett svårtytt sätt om man vill ha något sagt så har vi också uppmärksammat några andra svårigheter med texten:
a) Att Spindler tycks blandar ihop term och begrepp.
b) Att centrala termer inte ges entydiga begrepp utan efterhand får olika betydelser.
c) Att vissa betydelser är svåra att förstå, som att ”filosofi är inneboende” eller att ”immanensplan är bilden av tänkandet”.

Om man ändå ska försöka ge en entydig definition av vad Spindler/Deleuze menar med immanensplan så skulle det i så fall vara ett ”något”, en entitet, som är förutsättningen och grunden för tänkande i allmänhet och filosofiskt tänkande i synnerhet.
Påståendet som Spindler/Deleuze tycks göra är att detta ”något”, detta immanensplan på ett rent faktiskt sätt är en förutsättning för ”tänkandet”. Det är inte så att immanensplanet är något som man kan ”ha” eller ”anta” eller tvärt om välja att inte anta efter eget godtycke utan just ett något som finns där och som gör det möjligt att ”skapa begrepp” och som är förutsättningen för filosofin, alternativ är själva filosofin.

Låt oss nu anta att denna beskrivning av vad Spindler/Deleuze menar är korrekt; vad innebär detta i så fall?
Spindler/Deleuze stipulerar existensen av en entitet eller i alla fall ett ”något” som de väljer att kalla ett immanensplan. Existensen av detta immanensplan är så vitt jag kan se inte möjligt att verifiera (eller falsifiera). Vi kan inte på empirisk väg avgöra om detta immanensplan finns till. Inte heller kan vi indirekt avgöra om det finns till genom att härleda olika konsekvenser för andra mer empiriskt observerbara fenomen i verkligheten. Om man antar att immanensplanet finns till respektive inte finns till borde man kunna härleda olika konsekvenser och där av kunna avgöra om antingen det ena eller det andra är riktigt. Så vitt jag kan bedöma är detta inte möjligt.

Existensen av ett immanensplan kan alltså varken direkt eller indirekt verifieras eller falsifieras. Vad man då uppnår med att stipulera existensen av ett immanensplan är för mig höggradigt oklart. Att helt enkelt utgå från ett tillstånd där existensen av ett immanensplan är en icke-fråga tycks mig där med enklast.
Och när jag frågar min kompis Occham så varvar han först motorsågen några gånger och sedan nickar han i medhåll bakom skyddsglasögonen.

En avslutande punkt kring det fortsatta innehållet i innevarande kapitel:

Immanens sägs vara inte motsatsen till transcendens utan till kaos.

”Kaos är ett ständigt närvarande, pågående ursprung där inget ännu har tagit form vare sig som tänkande eller natur. […] Det är mot denna bakgrund, och fortfarande ständigt nedsänkt i detta kaos som tänkandet tar sin början just genom att inrätta ett immanensplan, vilket, med Deleuzes ord, utgör ett utsnitt ur kaos, ett såll som bibehåller eller snarare väljer ut ett visst antal kaotiska bestämningar, men som samtidigt kräver att dessa bibehålls som absolut rörelse […] Med andra ord, det vi kallar tänkande inträffar som ett spänningsförhållande mellan kaos och immanensplan, där kaos avgrundar […] tänkandet, och där immanensen möjliggör dess grundande samtidigt som en kaotisk hastighet bibehålls.” (s. 41) 

Finns det något att kommentera i detta som inte säger sig själv? Allt detta låter sig sägas men det finns bara två alternativ: Antingen finns det något riktigt i detta men då måste jag i så fall be Spindler om ett förtydligande. Alternativt har vi här att göra med ett klassiskt fall av filosofisk skolastik. Jag lutar åt det sistnämnda…

Kapitel 4. I Dialog med fenomenologin?

Detta kapitel handlar om lite allt möjligt. Jag väljer att ta upp ett par teman.

Ett tema att ”krigsmaskinen”. Detta är något som är en ”kraft som alltid kommer utifrån och som hotar att bryta upp alla statliga maktstrukturer, krigsmaskinen så som en fysisk och rumslig strategi som omkullkastar den infogande, inrättande strategin som staten utgör, men också krigsmaskinen såsom den annekteras (reterritorialiseras) på olika sätt av den struktur den hotar.” (s. 63-64)

Vad detta betyder och innebär är oklart. Det är bara kortfattat avhandlat i kapitlet och jag har svårt att se vad poängen med det hela är. Jag förstår så långt att ”Krigsmaskinen” i vilket fall är någonting bra, något eftersträvansvärt. ”Krigsmaskiner” är den kraft som i jämförelsen med andra krafter är den som Deleuze (och Guatarri) sympatiserar med. Av Spindlers behandling av termen ”krigsmaskinen” följer att dess begrepp är ett löst definierat ”något” som förutom att just vara en kraft som är den ”bra” i förhållande till andra krafter också har vissa karaktäristika så som att vara ”nomadisk”, ”slät snarare än räfflad”, ”hav, öken och stäpp snarare än stad” (s. 64) mm. Allt detta är som sagt höst oklart och nyttan med ”begreppet krigsmaskinen” går mig förbi. 

Vidare får vi veta att Deleuze opererar med termen ”anexakthet” som tycks vara ett mellanting mellan in-exakt och exakt. ”Anexakt” hör ihop med ”nomadis vetenskap” och står i motsatts till ”kunglig vetenskap”. Vad detta mer exakt betyder är även det något oklart men det tycks betyda något i stil med att ”de klassiska naturvetenskapernas anspråk på sanning inte är något som ’filosofin’ ska anslutas till, istället ska denna vara an-exakt…”
Fråga mig inte om detta är en korrekt tolkning. Här som så ofta annars i denna skrift är oklarheten kring vad som menas för mig ett hinder omöjligt att bestiga.

Ett tredje tema är ”icke-organiskt liv”:

”[…] ett liv som inte definieras utifrån sin organiska organisation, utan utifrån alla de sätt som det överskrider den på. Det icke-organiska livet har i själva verket två aspekter: för det första i tanken om ett liv som inte organiserar sig själv, eller gör motstånd mot att organiseras. […] Den andra aspekten av icke-organiskt liv […] [är] kroppen utan organ, förstådd som motstånd mot och överskridande av organens organisation (organismen). Det som finns, säger Deleuze och Guattari, är bara ’förhållanden mellan rörelse och vila, mellan hastighet och långsamhet mellan oformade eller åtminstone relativt oformade element, molekyler och partiklar av alla slag.’” (s. 71)

Inget jag kan säga hjälper oss i denna svåra stund. Om bara det stora Spagettimonstret kunde träda in och förklara. Ta ett djupt andetag, slut ögonen och hoppas på ett gudomligt ingripande…

Så länge övergår vi till nästa kapitel.

Kapitel 5. Begärsontologi

”Begär” är en term som härstammar från psykoanalysen och via Jacques Derrida har fått ett evigt liv inom post-filosofiernas stora varma famn. Enligt Deleuze och Guattari är människan en ”begärsmaskin”. ”Begär” blir i texten till någonting som gränsar till en egen entitet. ”Begär” syftar inte bara på en beskrivning av en känsla utan får alltså karaktären av någonting som tycks existera för sig själv och dessutom ha en viktigt funktion i världen:

”I en bemärkelse är begäret alltid primärt i förhållande till vad det producerar: det är så man kan förstå att det är begäret som möjliggör subjektet och inte omvänt, att det ligger bakom kolonialismen och kapitalismen lika mycket som vetenskapen, och inte omvänt.” (s. 97)

Jag kan inte se annat än att slutsatsen måste vara att ”begäret” är en egen entitet med makt att handla/skapa – ”det är begäret som möjliggör subjektet” (om det är subjektet som sådant eller upplevelsen av att vara ett subjekt som avses framgår ej). Snubblande nära ett stipulerande av en gudomlig kraft om du frågar mig.

En liten undran som dyker upp är hur begäret står i relation till immanensplanet? Begäret möjliggör subjektet och immanensplanet möjliggör tänkandet/det filosofiska tänkandet. Är det kanske begäret som möjliggör immanensplanet? Frågorna hopar sig…

Guattari var psykoanalytiker och Deleuzes och hans tvåbandsverk Kapitalism och schizofreni är bland annat en uppgörelse med psykoanalysen. Förutom upptagenheten vid schizofreni som de delar med många andra dåtida författare och som av en anledning som idag är svår att förstå ofta kopplades samman med diverse samhällsproblem så är det spännande att se att Spindler helt okommenterat kan referera följande passage:

”Mot Freuds tolkning av lille Hans skräckinjagande upplevelse av en döende häst som pryglas av en drucken körkarl – det är mamma, det är pappa, det är pappas kissgrej – ställer Deleuze och Guattari den värld som utgörs av gatan, larmet och stöket, hästens blick och körkarlens våld, mänsklighet och djurblivande. Och mot Freuds envisa tolkning av Jungs dröm om benhuset som en dröm om ett ben, ställs också benhusets, ossuariets, fundamentala status som hundrafald, tusenfald, mångfald av ben: mot familjen, fallosen, lagen står ett begär som tecknas i kollektiv, flockar, stammar, stim; och när begäret blir deliriskt är det hela världen som blir delirium.” (s. 96-97, kursivering i original)

Att använda Freud i andra sammanhang än ett idéhistoriskt visar på en djupgående okunskap om tillståndet i den moderna psykologin. Och att olika tolkningar av lille Hans upplevelser eller Jungs dröm skulle kunna ha något substantiellt att säga oss om någonting alls är en tanke som är absurd.

Kapitel 6. Kropp/utan organ: vad förmår en kropp?

Vi får genast i början av kapitlet veta att Deleuze och Guattari menar att ”verkligheten” är ”maskinisk”. ”Det är ett ontologiskt anspråk, som samtidigt som det anger att varat inte kan förstås annat än genom sina kopplingar och flöden, avbrott och omkanaliseringar, också upphäver all väsentlig skillnad mellan natur och artefakt, mellan människa och maskin.” (s. 100) Och detta får vi vidare veta inte är en metafor utan menat som en utsaga för hur det faktiskt är. Det är också så att det ”maskiniska” är ”kropp”

Om detta kan man tänka att de reella konsekvenserna av påståendet är marginella eller obefintliga förutom för just termerna ”kropp” och ”maskin” mm. Om man i ord vill sudda ut skillnaderna mellan termerna ”kropp” och ”maskin” (och kanske andra) så kan man så klart göra det. Men som vi redan har varit inne på tidigare i denna text så har man ju på det sättet inte uppnått mycket annat än att göra det svårt att kommunicera till någon annan vad man menar. Som vi framhållit tidigare så är poängen med olika termer att sätta namn på olika företeelser/entiteter så att vi ska ha möjlighet att tala om dessa. En företeelse/entitet som får två eller flera termer riskerar att missförstås för två eller flera företeelser/entiteter och två eller flera företeelser/entiteter som får samma term riskeras att misstas för samma företeelse/entitet.

I det vardagliga språket sker detta inte för sällan men då förstår man oftast av sammanhanget vilken betydelse som avses. Men om det inte av sammanhanget framgår vad som menas eller om själva definitionen i sig är så pass oklar att man inte förstår vad som menas, jag då har man i första hand bara skapat en kommunikationsmiss.
Att vilja kalla allt i verkligheten för maskiner är att ta ett flertal olika företeelser/entiteter i verkligheten (”allt”..?) och ge dessa samma term. Detta bör rimligen räknas till kategorin ”skapande av kommunikationsmiss”.  

Vidare kan vi i detta kapitel igen stifta bekantskap med den märkliga upptagenheten av ”schizofreni”. Vi får veta att Deleuze och Guattari

”[…] tecknar den schizofrena kroppen som ett motstånd inte bara mot den vedertagna psykoanalytiska teorin, utan även mot kapitalismen.” (s. 103)

Detta är bisarrt av i alla fall fyra skäl:
a) Varför väljer man ut just schizofreni (eller ”den schizofrena kroppen”) som bärare av dessa egenskaper och inte någon annan psykisk eller somatisk åkomma?
b) En psykisk åkomma (Schizofreni) skulle alltså vara ett sätt att visa motstånd mot en teori (den psykoanalytiska), är inte det en allt igenom märklig tanke?
c) Samma psykiska åkomma skulle alltså dessutom också vara ett sätt att visa motstånd mot ett ekonomiskt system (kapitalismen), hur tänker man sig då den schizofrenas funktion under realsocialismen? Och,
d) Spindler finner det uppenbarligen rimligt att referera detta okommenterat, vilket igen visar på en skrämmande brist på kunskap om moderna psykologi.
Jag vet inte vilken av dessa absurditeter som smäller högst?

Slutligen får vi i kapitlet stifta bekantskap med den märkliga entiteten ”kropp utan organ”. Precis som för de andra ”begreppen” som Deleuze ”skapar” så är dessa inte noga definierade begrepp utan någon typ av ”filosofiska” bilder eller metaforer för ”någonting” som är tämligen oklart. Spindler tar faktiskt själv upp att ”kropp utan organ” tycks får olika betydelser i olika delar av Deleuzes skrifter. Spindler menar att hon ska göra en systematisk genomgång av dessa för att se om det går att komma fram till en enhetlig betydelse. Spindler menar sig finna tre olika användningar av ”kropp utan organ” och dessa tre är tämligen olika. Här har vi alltså att göra med tre olika företeelser/entiteter som ges samma term. Förutom att detta lätt leder till kommunikationsmissar så är det ju de facto också så att ”kropp utan organ” inte refererar till någonting som existerar i verkligheten. Det närmaste man kan säga att termen refererar till är någon typ av bild eller metafor som även den inte är helt lätt att få grepp om. 

En av ”definitionerna” av kroppar utan organ framställs på följande spännande vis:

”Denna kropp gör sig till en kropp utan organ, en kropp som varken är silkroppen (den schizofrena kroppen, min anmärkning), den sönderslitna kroppen eller den dissocierade kropp som genom en radikal vändning bildar den triumfatoriska kropp utan organ som var i fråga i Logique du sens (ett av Deleuzes verk, min kommentar, kursivering i original). Här är det i stället frågan om en total nedstängning: alla kroppens öppningar stängs igen, försluts hermetiskt så att ingenting alls ska kunna passera. Också inom kroppen fylls alla hålrum, flödesytor och kanaler igen: kompakt och afatisk är detta en full kropp utan organ (kursivering i original) […], inte så till vida att den brister i organicitet eller saknar vitala organ, utan tvärt om har den mättat dem bortom vidare relationer och funktioner. Omöjlig, hopplös, oformlig, oanvändbar: denna kropp utan organ är som det schizofrena bordet som Henri Michaux talade om, ett bord som i sin tunga konstruktion upphört att vara ett bord […] Den fulla kroppen utan organ är den som vägrar produktion, som är steril, omöjlig att konsumera, som i sin radikala stumhet framstår som icke-alstrad – trots att den också är en effekt.” (s. 110-111)

Vad läkarvetenskapen har att säga om detta måste jag nog slå upp...

Mening efter det citerade stycket får vi veta att detta inte handlar om den egna kroppen. Vilken kropp det handlar om är dock fortsatt oklart och vad det eventuellt är en bild eller metafor för är lika oklart – annat en någon typ av ”motstånd” i enlighet med det som den sista meningen beskriver.

Som svar på den fråga hon ställer i börjar så menar hon att:

”De tre formuleringarna utgör tre facetter av en och samma grundläggande, fundamentala problematik: förhållandet mellan motstånd och blivande, om den yttersta gränsen mellan skapande och destruktion. […] Kroppen utan organ är det genom vilket filosofin slutligen måste erkännas som kroppslig och materiell (och det är ingen metafor), liksom den måste ses som en radikal empirism – filosofin så som erfarande, experimenterande, konstruerande och desartikulerande. Kroppen utan organ blir här den rörliga horisont mot vilket alla världen måste mätas – om och om igen.” (s. 121)

Klart som korvspad; filosofin är kroppslig och materiell och radikal empirism. Jag gissar att det är detta vi just har fått oss till livs?! Denna radikala empirism liknar dock med en riktigt livlig fantasi…

Liksom för alla de ”filosofiska begrepp” som Deleuze/Spindler laborerar med gäller så klart även har att ”bevisbördan”, eller rättare förklaringsansvaret, åligger den som vill föra fram ett nytt begrepp. Kanske har Du förstått vad denna ”kropp utan organ” är för någonting, var den finns eller vad den som metafor ska betyda? Mig har det i alla fall gått förbi. Jag skulle behöva en långt mer utförligt konkret förklaring för att känna att jag skulle kunna acceptera detta ”filosofiska begrepp” som någonting mer än poetiska fantasier utgivna för att vara filosofi.
Så vitt jag kan se så finns det inga motsvarigheter till ”kropp utan organ” i verkligheten och vad det annars är en metafor för är oklart och jag kan inte heller se att ”begreppet” fyller något som helst syfte.

Avslutning:
Kropp utan organ eller tankar utan substans?

När jag nu avslutar denna text är det lördag kväll i slutet av maj. Vitsipporna i backen har snart lämnat oss för detta år och syrenen är på väg att slå ut. Jag dricker lite rödvin och lyssnar på fransk jazz. Och medan tonerna dör ut undrar jag hur det är möjligt att bedriva tankeverksamhet så utan substans. Jag vill verkligen försöka förstå och på något plan vägrar jag att acceptera att det inte finns något att förstå utan fortsätter att läsa och hoppas. Men slutsatsen som jag måste dra kan inte bli någon annan än att Deleuze och Spindler faktiskt lyckas med konststycket att fylla sida upp och sida ned men med helt substanslöst prat som påstås utgöra filosofi men som i mina ögon saknar en möjlig etikett. Eftersom jag inte är så glad i poesi, även om jag starkt uppskattar låttexten (ja, jag vet att logiken brister) så dristar jag mig till att kalla detta prat just för poesi eftersom det är den etikett som ligger närmast. Men till skillnad från riktig poesi, som inte utger sig för att vara filosofi, så är Deleuze/Spindlers skriverier bara ”poesi” i överförd meningen: ”en text med ett målande språk och stort utrymme för tolkningar”.

Det som för mig är den största gåtan är hur man över huvud taget kan genomföra ett projekt likt Spindlers bok om Deleuze. Min hemsnickrade hobbypsykologiska förklaring är att Spindel av skäl som närmast kan liknas vid ”personkemi” har fastnat för Deleuze och liknande skribenter och i dessa finnen en känslomässig affinitet som gör att hon tycker om det hon läser men eftersom innehållet i ”filosofin” är svårt att förstå så har hon spenderat ett inte föraktligt antal timmar med texterna och långsamt kommit att känna att hon förstår dem. Någonstans där har tanken väckts på att vilja kommunicera denna förståelse till andra intresserade. Och eftersom hon har en grundläggande välvilja till Deleuzes språkhantering och kanske för att det faktiskt inte går att med enkla ord förklara Deleuzes ”filosofiska begrepp” så väljer hon att följa honom i spåren. Hon tror alltså att hon har förstått något om vad Deleuze vill säga och vidare tror hon att hon med sin bok kommunicerar detta till läsaren kanske till och med på ett lite mer förståeligt sätt än originalet. Och allt detta framstår i hennes ögon som rimligt eftersom hon dels personligen har ett gillande av denna typ av skriverier och dels eftersom hon i sitt yrke, som anställd vid den filosofiska fakulteten vid Södertörns högskola, umgås med likasinnade som tillsammans kan uppbära en subkultur där denna typ av ”filosofi” framstår som rimlig, för att inte säga föredömlig och eftersträvandsvärld.

Hur det nu än är med denna hobbypsykologiska teori så kan vi i alla fall konstatera följande:

·         Spindler har försökt att presentera och beskriva Deleuzes skriverier främst rörande hans centrala ”filosofiska begrepp”.

·         Här blandar hon dels samman term och begrepp men framförallt så korresponderar dessa Deleuzes ”begrepp” inte mot någonting som existerar i verkligheten, dessa ”filosofiska begrepp” utgör fantasiskapelser som inte har någon substantiell betydelse och dessutom ges fantasirika namn/termer.

·         Vid de tillfällen då det faktiskt finns någon substans i skriverierna, främst då rörande olika om-definitionen, så är det enda som åstadkoms just en om-definition av en termer som har en väl etablerade betydelser (ett klart definierat begrepp). I stället för den normala betydelsen vill Deleuze/Spindler ge dessa termer andra, ofta betydligt smalare, betydelse och det tomrum som denna nya definition samtidigt lämnar efter sig uppmärksammas över huvud taget inte. 

Jag hoppas att du som läst denna text har blivit något klokare.
I ärligt uppsåt har jag försökt förstå vad Fredrika Spindler vill berätta om Gilles Deleuze och hans tänkande och på kuppen har jag till och från undrat om jag inte är på väg att bli schizofren… för om man vill att tänka som Gilles måste man nog ha en skruv Deleuze. 

---

[1] https://sv.wikipedia.org/wiki/Skruv

[2] Spindler, Fredrika (2013), Deleuze – tänkande och blivande, Glänta produktion, Göteborg

[3] Nietzsche och filosofin, Daidalos, Göteborg 2003

[4] Filosofiska rummet (2005-01-02), Deleuze och tänkandet, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=793&artikel=529839

[5] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=793&artikel=529839

[6] http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/terminologi/terminologins-grunder.html