Apropå ingenting och kanske apropå ”filosofiska begrepp” :
Vilket är "teknikens väsen"?
Hade jag fått
den frågan hade jag försökt att besvara den ungefär så här:
Det första vi
måste göra är att försöka definiera de begrepp som de båda termerna skulle kunna ha.
Sedan måste vi ta ställning till om frågan går att besvara i sin nuvarande
form.
Med teknik
kan man mena många saker. Det är så att säga en term som i olika sammanhang får
beteckna olika begrepp. Smalt definierat kan teknik betyda maskiner och olika
slag. Kanske vill man också inkludera äldre tekniker som förvisso inte är
maskiner i modern mening men som är hjälpmedel som människor har konstruerat;
plog, vävram, lie och smörkärna. Här blir det svårt att dra en gräns mellan
denna betydelse av teknik och en där man också inkluderar allehanda verktyg,
från pinnar och grävkäppar, till väskor och korgar, spjut och flintknivar och
har man väl börjat inkludera dessa i begreppet teknik så blir det svårt att
utesluta den kontrollerade elden, matlagning, skriftspråk, arbetsfördelning,
hierarkisk organisation av en grupp människor mm mm.
Det viktigaste här är kanske inte exakt hur vi definierar teknik utan att man i
varje aktuellt sammanhang är klar över vilken definition som just då avses,
samt hur viktig definitionens stringens i det aktuella sammanhanget är (se det
tidigare resonemanget om Popper).
Vad gäller väsen så skulle jag spontant säga att det är ett ord som inte
lämpar sig speciellt väl tillsammans med teknik. Om teknik kan betyda många
olika saker så är det högst oklart vad väsen skulle betyda i detta sammanhang.
Närmast till hands ligger kanske en av de betydelser som Svenska Akademins
Svensk ordbok ger termen:
grundläggande andliga egenskaper som är mer el. mindre unika
för viss person el. företeelse, jfr själ, natur, kynne. Exempel: Hon är
anspråkslös till hela sitt väsen.
Någots väsen
skulle alltså vara detta någots andliga/ickemateriella aspekter. Vad gäller
teknik, som troligen inte kan anses ha någon själ, så kanske väsen i detta
sammanhang skulle kunna betyda vilken inverkan tekniken har på människan och
hennes samhälle...
Det är i mina ögon att tänja betydelsen av väsen utöver det rimliga men även om
det kanske går att mejsla fram en betydelse av väsen som kan passa i
samma sammanhang som teknik så anser jag det vara enklare att låta bli.
Om jag alltså
slutligen ska ta ställning till själva frågan så vill jag hävda att ingenting
tvingar oss att försöka komma på ett svar på frågan ”Vilket är teknikens
väsen?” utan det är bättre att replikera att väsen troligen är fel ord i
sammanhanget och be frågeställaren att omformulera frågan, att byta ut väsen
till en eller flera mer adekvata termer som skulle kunna fånga upp den
underliggande fråga som frågeställaren (troligen/kanske/eventuellt) har i
åtanke då hen valde att använda termen väsen.
Ett tips till frågeställaren är då att det generellt är så att frågor bör vara
så precisa och konkreta som möjligt för att det ska kunna gå att ge något svar
som har relevant substans. Har man en i grunden av oprecis fråga som man vill
ha svar på så måste man sannolikt först bryta ner den i delfrågor som går att
besvara var för sig för att sedan med hjälp av dessa svar komma fram till
svaret på den ursprungliga fråga.
Så långt mitt
svar.
Marcia
och Martin diskuterar tekniska detaljer
Någon som
tycker, eller tyckte, att det var rimligt att fråga sig vilket väsen tekniken har
var Martin Heidegger[1]
som behandlade frågan i sin skrift Frågan om teknikens väsen och någon
som tycker att denna text är värt att fundera mer över är vår professor Marcia
Sá Cavalkante Schuback (och någon som tycker att det är värt att fundera över
hennes text är tydligen jag…). Det gör hon i essän Teknikens skugga som
återfinns i hennes bok Att tänka i skisser
Sá Cavalkante Schuback både sammanfattar och diskuterar Heideggers ståndpunkt
och jag finner det svårt att avgöra när det enbart är referat av Heideggers
åsikt respektive då Sá Cavalkante Schubacks egna åsikter finns med varför jag
här behandlar dessa som en enhet.
Sá Cavalkante Schuback inleder essän så här:
Vi lever i en värld präglad av teknikens makt. Tekniken har
inte bara en påtaglig inverkan på våra individuella och samhälleliga liv utan
har idag blivit oskiljbar från maktens komplexa strukturer och strategier. För
att förstå teknikens globala makt och maktens globala teknifiering räcker det
inte att definiera tekniken som en samling verktyg, instrument eller maskiner
skapade av människan för att tjäna vissa bestämda ändamål. […] När tekniken
antar globala dimensioner och blir omöjlig att skilja från maktens strukturer
och strategier visar den sig vara något utöver sin instrumentella och
antropologiska innebörd. Tekniken är inte bara ett medel som tjänar ett av människan
bestämt mål, utan ett sätt att existera och ett sätt att förstå existensen som
sådan. I detta hänseende presenterar tekniken en mycket speciell innebörd av ”varat”
[…] Heideggers utgångspunkt är att teknikens väsen – hur tekniken ”varar” och
verkar i samtiden – inte är tekniskt. Teknikens väsen utgör snarare en
dimension i vilket allt som finns, liksom själva idén om och erfarenheten av
existensen, får en ny mening. Denna nya mening består i att allt som finns nu
är i stånd att bli ställt och utställt; det ställs till
förfogande, blir brukbart och användbart. Heidegger definierar därför teknikens
väsen som Ge-stell […] (s. 17)
För att
försöka sammanfatta begreppet teknik inkluderar det alltså enligt Sá
Cavalkante Schuback/Heidegger mer än enbart verktyg, maskiner mm. Dessa ting
ingår i begreppet men teknik är också oskiljaktig från ”makten” (som i
Sá Cavalcante Schubacks språkbruk nästan antar karaktären av en översinnlig
entitet snarare än en beskrivning av en relation) samt är ”ett sätt att
existera” och att ”förstå existensen som sådan”.
Med väsen avses hur tekniken ”’varar’ och verkar i samtiden” och teknikens
väsen är/leder vidare till en ”speciell innebörd av ’varat’” där ”allt som
finns nu” kan bli ”brukbart och användbart” eller med Heideggers egna term; teknikens
väsen är Ge-stell.
Detta är dock
inte allt som finna att säga om teknikens väsen utan Sá Cavalcante Schubacks
fortsätter:
Heidegger betraktar inte den moderna tekniken som en
uttömning av mening utan som en mättnad på mening, vilket innebär att en enda
mening av ”varat” sprids över allt och täcker över alla andra möjliga meningar.
Teknikens väsen utgör en dimension i vilket ”att vara” blir en fara snarare
än en kris eftersom existensens faktum i denna dimension blir helt
likgiltigt när det enbart betraktas utifrån förbrukningens, användbarhetens och
’beställbarhetens’ funktion. […] Teknikens väsen förvandlar förståelsen av vad
det innebär att vara, eftersom att förstå det varande utifrån ett system av
bestämningar ger plats åt systematiska obestämdheter som skapar en idé om varat
som användbar flexibilitet. (s. 18-19)
Förutom det
redan sagda är alltså tekniken en ”mättnad på mening” och teknikens
väsen påverkar ”varat” så att det blir en ”fara snarare än en kris”
eftersom existensens ”blir helt likgiltigt” och den ”förvandlar förståelsen av
vad det innebär att vara”.
För att
sammanfatta:
Termen teknik får i detta sammanhang beteckna ett begrepp där teknik förvisso
är tekniska saker så som verktyg, instrument och maskiner men dessutom också är
oskiljaktig från den globala makten och tvärt om. Tekniken är vidare ”ett sätt
att existera och ett sätt att förstå existensen som sådan” och som sådan
”presenterar” tekniken en speciell bild av ”varat”. Tekniken är också ”mättnad
på mening”.
Med teknikens väsen menas hur tekniken ”’varar’ och verkar i samtiden”
vilket Heidegger vill beteckna med termen Ge-stell med vilket avses att
tekniken gör att ”allt som finns nu […] ställs till förfogande, blir
brukbart och användbart”. ”Varat” blir till en ”fara snarare än en kris” och
”förvandlar förståelsen av vad det innebär att vara”, det vill säga att ”varat”
blir till ”användbar flexibilitet” då allt ”enbart betraktas utifrån
förbrukningens, användbarhetens och ’beställbarhetens’ funktion”.
Om man ska
våga sig på att förkorta detta så tycks Sá Cavalcante Schuback/Heidegger mena
att teknik inte bara är tekniska ting och hjälpmedel utan också en del andra
saker som är svåra att riktigt förstå. Dessutom är tekniken ett med makten. Teknikens
inverkan på samhället är vidare att göra allt som finns nu (eller ”varat”) till
något som är ställt till förfogande och därmed blir brukbart och användbart.
Detta skulle man kunna tänka är en inte helt orimlig tolkning av det som Sá
Cavalcante Schuback säger uttryckt på ett enklare sätt. Men som jag påpekat
ovan angående hennes sätt att tala om ”begrepp” så är denna typ av försök till
”tolkning” inte en rättvisande bild av det Sá Cavalcante Schuback säger utan
faktiskt en skapelse av mig där jag valt att ta med vissa delar, ”tolkat” andra
delar med egna ord samt helt utelämnat andra delar.
Ett som i
alla fall är säkert är att det som Sá Cavalcante Schuback skriver dels faktiskt
är omöjligt att förstå eftersom det är så oklart uttryck, dels är tämligen
banalt samt dels att tekniken framstår som om den är någon slags handlande
subjekt. Man måste också förbli undrande inför om det är all tänkbar typ av
teknik som är oskiljbar från den globala makten eller om det bara är en
avgränsad typ av teknik som är det? Hur står till exempel en separator i
relation till den globala makten?
För att gå
händelserna i förväg så kommer vi inte att komma fram till vad Sá Cavalcante
Schuback ”egentligen menar”. Men vi ska ändå se på ett par citat till innan vi
kastar in badhanduken:
Heidegger hävdar att teknikens väsen är tvetydigt eftersom
den hegemoniska meningen av existensen som en resurs för obetingad och flexibel
användbarhet redan i sig själv visar en omkastning av meningen och därmed ett
annat sätt att förhålla sig till existensen. Detta är ingen godtycklig tolkning
som en filosof tillskriver en verklighet, utan det som visar sig av sig själv
när viljan till kontroll inte kan kontrollera sin egen vilja till kontroll, när
människan blir en slav under sin egen frihet, när människan blir formlös
eftersom allt har antagit hennes form. (s. 21)
Vad säger Sá
Cavalcante Schuback egentligen här?
Jag tror att du liksom jag finner dessa två meningar något svåra att förstå.
Men vi gör ett försök och vi börjar med första meningen. Vi ska se om vi kan komma
fram till vad denna betyder genom att bryta ner meningen i enlighet med logiken
i meningsbyggnaden. Detta gör vi genom att förkorta och förtydliga i två steg.
Steg ett:
[…] teknikens väsen är tvetydigt eftersom den hegemoniska
meningen av existensen som en resurs
för obetingad och flexibel användbarhet redan i sig själv visar en omkastning av meningen och därmed ett annat sätt att
förhålla sig till existensen.
Om vi förtydligar ordet existensen så framstår det i alla fall
för mig som om just detta ord är en central meningsbärare. Det är existensen
det handlar om. Och förtydligandet av konjunktionen visar gör att vi ser
att detta ord binder ihop meningens två satser och dessutom just visar på en kausal
relation där är den första satsen som leder till slutsatsen i den andra. Så om
vi nu behåller enbart dessa meningsbärande ord samt ett part till som gör att
vi får en fullständig mening så får vi följande som teg två:
[…] meningen av existensen […] visar
[…] ett annat sätt att förhålla sig till existensen.
Meningen av A visar alltså ett annat sätt att förhållas sig till
A. Eller om vi istället för det formella A byter ut existens mot
filmjölk: Meningen av filmjölk visar ett annat sätt att förhålla sig
till filmjölk.
Själva meningsbyggnaden skapar alltså en mening som är logiskt
inkoherent och den saknar där med betydelse. Men tack vara den krångliga
meningsbyggnaden var detta först svårt att se.
Så långt mening ett.
Mening två inleds med den kraftfulla utsagan att: ”Detta är ingen godtycklig tolkning som
en filosof tillskriver en verklighet […]”. Men givet att meningen innan som
denna andra mening refererar till saknar betydelse så måste vi nog ställa oss
tveksamma. Men detta är ju bara början på stycket… Varför är då mening ett inte
något godtyckligt? Jo för att det är:
[…] det som visar sig av sig själv när viljan till kontroll
inte kan kontrollera sin egen vilja till kontroll, när människan blir en slav
under sin egen frihet, när människan blir formlös eftersom allt har antagit
hennes form.
Är vi inte nästa tillbaka på samma plats igen? ”Viljan till A kan inte
A:a sin egen vilja till A” eller alternativt ”Viljan till filmjölk kan inte
filmjölka sin egen vilja till filmjölk”…
Och efter denna stadiga frukost blir människan tydligen ”slav under sin egen
frihet”. Ja det verkar ju jobbigt. Men vad det betyder kan nog ingen annan än
varje läsare som tyder det hela berätta, dvs: detta uttalande har ingen
betydelse som går att fastslå, men var och en som läser kan tolka det hur den
vill och det går inte att säga huruvida någon tolkning är rätt eller fel.
Och slutligen sker alltså detta förslavande när ”människan blir formlös
eftersom allt har antagit hennes form”. Om detta betyder något så ligger det över min fattningsförmåga.
Mer likt poesi än något annat.
Men å andra sidan så såg vi ju tidigare att Ruin menade att en ”poetiskt innovativ terminologi [kan
göra att] vi så att säga får tillbaka en relation till det här levande
språket”. Att Sá Cavalcante Schubacks språkbruk utgör en ”poetisk” och
”innovativ” terminologi kan vi nog hålla med om – i alla fall om man med
”innovativ” avser ungefär samma sak som när man blir bjuden på hemsyrad A-fil
hos en vän som inte har handlag med jäsprocesser och man hör sig själv säga
”det smakar …huum…intressant…”. Men om relationen till det ”levande språket” är
tillbaka får jag låta vara osagt.
”Men
Martin det sitter en skruv (de)lös här…”
Som ”sammanfattning” av essän skriver Sá
Cavalcante Schuback i slutet att:
Heideggers diskussion av teknikens väsen fokuserar på hur
teknikens globala makt kallar på en annan sorts tänkande. En möjlig tolkning av
Heideggers tankegång är att teknikens väsen i sig självt visar skisser
av ett icke-tekniskt tänkande och sätt att existera. Dessa skisser av ett icke-tekniskt
tänkande träder fram som teknikens skugga. ’Tänkandets uppgift’ skulle kunna
anses bestå i att lära sig se, läsa och upptäcka att tänkandet är att skissera
varats möjligheter. Häri består tänkandets närhet till konsten. Avgörande i
denna närhet till konst blir att lära sig att avlära sig att endast styras av
det som träder fram för att i en förvandlande blick kunna följa tänkandets
bildlösa, formlösa och uttryckslösa vägar mot en tanke. (s. 23-24)
Jag är inte
säker på att jag drar samma slutsats. Men som Sá Cavalcante Schuback själv
säger så är det hon säger ”[E]n möjlig tolkning” av Heideggers ”tankegångar”.
Och det är absolut sant. Eftersom det som Heidegger skriver är så pass oklart
och utan substans så kan man så klart hitta många ”möjliga” tolkningar. Men som
vi påpekat ett flertal gånger: dessa ”tolkningar” är alltså inget annat är skapelser
av den som ”tolkar”. Eftersom det inte existerar någon substans i texten så
blir varje ”tolkning” en uppfinning. På något sätt så hänger respektive
”tolkning” ihop med ursprungstextens ord då ”tolkningen” kommer sig av de
associationer som väcks hos läsaren då den läser orden och meningarna. Men utan
substans finns det ingenting vi kan mäta eller väga ”tolkningen” mot.
Vi kan jämföra med en röntgenbild hos farbror doktorn. När dr. Grundstöt säger
att ”Jag tolkar bilderna som att du har en lättare förslitning på femte kotan”
så grundas dr. Grundstöts tolkning i den kunskap som kommer sig av utbildning
och erfarenhet. Och skulle dr. grundstöt ta fram skalpellen å karva sig ner i
köttet och kunna se direkt på kotan så skulle det gå att konstatera om
tolkningen är rätt eller fel. Men när Sá Cavalcante Schuback ”tolkar” Heidegger
så finns inga av dessa aspekter eller möjligheter närvarande. Det är ju så
klart bara att gratulera Sá Cavalcante Schuback till en livlig fantasi men
bättre än så blir det inte.
Och som A-fil på moset: vi ska alltså genom att ”lära [oss] att avlära […] för
att […] kunna följa tänkandet […] mot en tanke”. Eller med andra ord: ”följa A
mot en A” eller ”följa filmjölk mot en filmjölk”.
Mycket
väsen å lite för lite verkstadsteknik
På inget sätt
blir man på något vis klokare på frågan om ”teknikens väsen” efter att han läst
denna essä. Det enda man kan konstatera är att Sá Cavalcante Schuback
uppenbarligen har tagit intryck av språkanvändningen hos herr H.
Så vad blir
slutsatsen?
Läser man Sá Cavalcante Schuback som om det handlar om poesi så finns det
mycket att tolka och kanske blir man gladare av det. Men läser man henne som om
man ska lära sig något om världen eller till och med om tekniken och dess
relation till makt så måste man konstatera att det inte finns något att hämta.
Förutom
möjligen det att filmjölk faktiskt kan leda till filmjölk…
[1] Tysk filosof, 1889-1976. Efterföljare till Edmund
Husserl. Viktigaste verk är Varat och tiden. Heidegger har utövat ett
mycket stort inflytande på delar av den kontinentala filosofin, på
existentialismen, postmodernismen samt andra filosofiska inriktningar.
Heidegger valde att 1933 gå med i Nazistpartiet och var kvar som medlem till
1945 samt verkade under kriget som rektor utsedd av Nazisterna vid
universitetet i Freiburg. Diskussionen om Heideggers Nazism är stor och levande
och kopplingen mellan hans filosofi och hans medlemskap i NSDAPkan man tycka
allt möjligt om. För en omfattande genomgång av Heidegger och andra
”livsfilosofers” idéhistoriska koppling till nazismen se Förnuftets banemän
– från Nietzsche till Hitler av George Lukács. De som tycker att hans
filosofi är viktig och bra verkar har en tendens att nedvärdera betydelsen
Heideggers nazism. Lyssna till exempel på SR P1 Filosofiska rummet
avsnitt ”Heidegger och Nazismen”, 2015-08-23, http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/595121?programid=793
