Allt är enklare i backspegeln

Tänk dig utvecklingen av de första ångmaskinerna. Eller Spinning Jenny. Eller förbränningsmotorns utveckling från den kunskap som fanns om ångmotorer och tryck över till de första Automobilerna till dagens datamaskiner-på hjul-bilar. Eller för all del mitt favoritexempel med kunskapen om att svampen kremla måste förvällas tre gånger innan den går att äta.
Går det ens att föreställa sig vilka oceaner av tid (eller antalet illamåenden) som lagt ned på att testa olika idéer som sedan visat sig inte fungera eller i bästa fall fungera ”så där” för att sedan test igen och igen. Hur många idéer och test har inte snabbt slutat på skräphögen och hur många återvändsgränder har inte uppdagats efter en oändlighet av hopp och förtvivlan?

Är det då inte märkligt att vi idag kan sätta oss för att lära oss hur våra maskiner har utvecklats och till och med kanske lära oss att bygga de flesta av dem inom loppet av kanske veckor, månader eller max år?
Att lära sig om och bygga en enklare förbränningsmotor är inte en omöjlighet med tillgång till lite praktiskt förnuft, pengar till delar och rätt verktyg och redskap. Men ändå tog det säkerligen många människoliv i tid att utveckla den första förbränningsmotorn (beroende på var man väljer att sätta starten för historien). 

För mig är detta dels ett skäl att känna ett stort mått av vördnad inför våra förfäders strävanden – och då självklart inte bara för de maskiner som våra förfäder frambringat utan för allt gott som de gjort. För det andra visad det också på den fundamentala skillnaden mellan processen då en ny teknologi (i bred bemärkelse; fysisk, social eller mental) frambringas och då en känd teknik lärs på nytt av en person som inte redan känner den. Processen att frambringa en ny teknologi är en syssla som är väsensskild från processen att lära in denna teknologi när den redan finns. Om jag idag sätter mig för att försöka uppfinna en ny teknologi finns det inget sätt på vilket vi kan försöka approximera när den kommer att vara klar eller ens om den kommer att bli klar och hur den i så fall till slut kommer att se ut och fungera. Men jag kan lära mig hur en cykelväxel fungerar och kanske också bygga en på några timma till kanske någon dag eller så.

Vår kumulativa kunskap bygger på detta faktum. Visst glömmer vi också. Vi glömmer gamla teknologier under historiens gång då nya teknologier och/eller levnadssätt gör att de gamla teknologierna blir utkonkurrerade. Vissa av dessa gamla teknologier kanske vi skulle vilja ha kvar av krassa ekonomiska eller praktiska skäl medan andra gamla teknologier vore roliga att ha kvar mer i underhållssyfte och ytterligare andra kanske det bara är bra att vi glömt. Och om de glömda teknologierna är fler än de nya som vi idag på något sätt kan räkna med att vi besitter tror jag är omöjligt att veta eller ta reda på. Men våra ackumulerade kunskaper idag befinner sig i vilket fall som helst på en kvalitativ nivå som saknar motstycke – vilket jag alltså vill mena beror på just att vunnen kunskap kan läras in på en bråkdel av den tid som det tog att frambringa den vilket gör att vi sedan kan bygga vidare och vidare och vidare. 

Även om det finns en hel del mönster och stig-beroende och annat som göra att man, i alla fall på statistisk sannolikhetsnivå, kan förutsäga framtida händelser så existerar det en fundamental osäkerhet rörande framtida nyheter. Att med möda testa sig fram för att efter X antal misslyckanden och återvändsgränder till slut ha en fungerande teknologi tillgänglig är i en viss mening att frammana den deterministiska strukturen hos teknologin i fråga. Vår värld styr ju som bekant av ett antal naturlagar och det tycks även finnas en del ”lagar” eller åtminstone mönster även inom de sociala delarna av verkligheten. I någon mening så hittar vi ju dessa lagars och mönsters applikation i det att vi utvecklar en teknologi som fungerar. Och, och detta blir kanske något av en tautologi men, en teknologi som inte fungerar bryter mot någon lag/något mönster och därför fungerar den inte. 

Om man accepterar detta resonemang så kanske det ligger nära till hands att tänka sig att ”alla teknologier, historiska som framtida” finns i var sitt exemplar i Platons grotta. En sådan slutsats vill dock inte jag hävda – eftersom det mest känns löjlig och i vilket fall som helst inte går att varken bekräfta eller dementera. Jag vill bara mena att givet att det finns lagar och mönster som bestämmer funktionen av vår värld så måste teknologier följa dessa för att fungera. Att hitta en speciell teknologis funktionssätt för första gången är en mödosam process eftersom vi inte känner till allt om hur vår värld fungerar. Men när vi en gång har hittat en fungerande lösning blir vägen från start till ett nytt fungerande exemplar av denna teknologi sju reson lättare eftersom vi nu sitter på facit och slipper testa oss fram men allt vad det innebär. Vi har uppdagat en fungerande struktur och vi kan kopiera den med visshet om vilka steg som ska tas i vilken ordning och utan all den trial-and-error som krävdes vid det första försöket.

PS. Jag använder som du noterat teknologier i bred bemärkelse med avsikten att detta resonemang tänks gälla för teknologier av vitt skilda slag; så som en maskin, ett sätt att jaga eller odla, ett sätt att använda ett språk eller bygga en organisation. Kanske får jag äta upp och ta tillbaka denna breda definition av teknologi om det visar sig att detta resonemang inte alls är tillämpbart på annat än materiella ting. Men i så fall har mitt resonemang åtminstone haft det positiva med sig att ett sämre sätt att beskriva världen har utmönstrats (alltså detta mitt resonemang) och kanske att samtidigt ett bättre sätt att beskriva världen har producerats.

PS 2. Platons grotta.
Tanken om att det på något vis finns sanna, exakta exemplar av teknologier eller artefakter men att vi i sinnevärlden, liksom i Platons grotta, bara ser vaga återspeglingar av dito är förvisso inte en tanke som kanske attraherar så många nu för tiden. Dock finns det åtminstone två moderna spår som på något vis kan kopplas till denna tanke (Nota bene! Utan jämförelse med varandra):
1. Den svenska agrarhistorikern Janken Myrdal har i en lång essä publicerad i tidskriften Folkets Historia (volym 32-33, 2004-2005) med titeln Motsatstänkandet i praktiken argumenterat för en tolkning av utvecklingen av historiska artefakter och teknologier så som varandes framträdelseformer av idévärldens original (om jag nu inte misstolkar Myrdal).
2. Matematikerna Kurt Gödel framlade med sitt ofullständighetsteorem (1931) bevis för att det i varje formellt system inom aritmetiken finns sanna satser som inte går att bevisa. Den filosofiska grunden Gödel stod på var platonismen. (För en intressant redogörelse för Gödel och hans teorem se tex: Ofullständighet. Kurt Gödels bevis och paradox, av Rebecca Goldstein. Nya Doxa 2005)
Vad gäller 1. så anser jag Myrdals tolkning är märklig och att det är svårt att se vad den tillför vår kunskap om teknikens utveckling samt att den är omöjlig att bekräfta eller dementera. Vad gäller 2. så är mina kunskaper om Gödels teorem och de filosofiska grunderna för densamma alltför rudimentära för att jag ska våga fälla något slutgiltigt omdöme. Man kan kanske tänka sig att Gödels teorem är rätt trots, och inte tack vare, kopplingen till platonismen. Men som sagt är jag för okunnig för att veta.
Men trots det vill jag hävda att tänkande kring sanning ligger inom det ”platonistiska paradigmet” och därmed riskerar att låta idéer stelna och vara svåra att lämna till trots mot bättre vetande. Att tänka sig att det finns en kratta i idévärlden som alla verklig krattor med tiden har en tendens att utvecklas mot är en ”förklaring” av varför krattor har utvecklats på ett visst vis som inte går att varken bekräfta eller dementera och därför anser jag att den ”förklaringen” bör utmönstras. Bättre då att tänka sig att den funktion som man vill åt (att föra samman lösa växtmaterial på marken till högar) utgör ett kultur-evolutionärt tryck på redskapsutvecklingen som leder till att samma problem (att få ihop lösa växtmaterial) på olika platser och i olika tider har lett till liknande, och ibland identiska, lösningar.
Om man låter bli att operera med termen och begreppet sanning och i stället talar om bättre/det för närvarande bästa svaret/lösningen blir det lättare att se att vår kunskap utvecklas och att också lämna sådan kunskap som visar sig felaktig.