Eventuellt kan man uppleva problem med att samhällsvetenskapen (i bred mening) är allt för glad i att generera teorier och skolbildningar så att det inom varje fält går tretton på dussinet och att man inte släpper teorier som tycks ofruktbara. Man kan eventuellt också hävda att de teorier som för tillfället är i ropet blir populära mer av skäl som liknar modets växlingar än något annat.
Börjar vi i 60-talet kan man helt osystematiskt på rak arm bland annat skönja följande:
positivism, strukturalism, hermeneutik, marxism, postmodernism, poststrukturalism, feminism, postmarxism, sociobiologi, evolutionspsykologi, new public management, nyliberalism, postkolonialism, trippel oppression, intersektionalitet, mm, mm.
Litet rörigt.
Jag vill här lufta några tankar kring en potentiell orsak bakom denna mångfald av konkurrerande teorier och skolbildningar.
Vill man kan man i det vetenskapliga hantverket se två ganska olika inriktningar: sökandet efter sanningen om en företeelse visavi sökandet efter "best practice" i ett målstyrt projekt.
Vi kan ställa oss frågor om världen runt omkring oss så som "Vilka är universums minsta byggstenar?", "Hur fungerar ett solsystem/ett bisamhälle/en kemisk bindning?" etc och sedan försöka besvara dess frågor så gott vi kan. Denna typ av verksamhet kräver dels att företeelsen i fråga undersöks och beskrivs så noga som möjligt och dels att mekanismer för "hur" och "på vilket sätt" undersöks och förklaras. Denna typ av forskning kallar jag här för "sanningssökande".
Vidare kan vi försöka komma fram till "det bästa sättet" i en målstyrd verksamhet. Här handlar det som att besvara frågor som "Hur bygger man den bästa bil-bron över det här sundet?", "Hur ska vi utforma den här maskinen?", "Hur ska vi behandla den här sjukdomen?" etc.
Denna typ av målstyrd forskning liknar den sanningssökande forskningen på så vis att båda vill finna en så korrekt bild av verkligheten som möjligt men de skiljer sig ifrån varandra genom att den målstyrda forskningen just är målstyrd; det är målet (att bygga den bästa bron eller maskinen) som avgör om forskningen är lyckad eller ej. Den sanningssökande forskningen är lyckad om den förklarar verkligheten så bra som möjligt (vilket tex kan avgöras i experiment). (I praktiken går troligen dessa två inriktningar ofta ihop till en enhet men teoretiskt kan de ändå skiljas åt)
Den sanningssökande forskningens syfte att visa på sanningen gör den till det kraftigaste "vapnet" vi har mot förutfattade meningar, inskränkthet och förlegade trosföreställningar. Den målstyrda forskningen är genom sin egenskap att vara målstyrd i grunden opportunistisk och kan låna sig till både goda och onda syften - den vetenskapliga metoden för att hitta "best practice" begränsas inte av vad jag eller du tycker om syftet ifråga.
Allt som oftast är detta oproblematiskt i sig men den inneboende opportunismen gör att det blir viktigt att de mål som forskningen söker uppnå övervakas och bedöms med utomvetenskapliga etiska ögon. Det går ju som bekant att hitta en "best practice" även för ytterst otäcka och fasansfulla verksamheter - vilket inte minst utvecklingen av Förintelsen från kulsprutor till industriell avrättning visar.
Inom naturvetenskapen och ingenjörskonsten är de två inriktningarna allt som oftast oproblematiska och utgör bara två naturliga sätt att nalkas en bättre kunskap och världen. Att bygga den bästa bron är antagligen mindre kontroversiellt. Kanske kan man tjafsa om ytskiktens beskaffenhet men konstruktionens utformning är okontroversiell i de flesta fall. Självklart kan även konstruktionen bli en källa till debatt och konflikter, speciellt då nya alternativa sätt till konstruktion för första gången förs fram. Men jag vill ändå hävda att det generellt är långt mycket mindre kontroverser inom detta utsnitt av verkligheten. Detta alltså i jämförelse med de delar av vår verklighet som är "närmare människan". Inom samhällsvetenskapen i allmänhet och kanske den sociala ingenjörskonsten i synnerhet är syften och mål i långa stycken starkt påverkade av politiserade föreställningar. Med detta vill jag inte säga att politiska/etiska/moraliska ställningstaganden av princip är helt fel. Men givet de mer skiftande politiska/etiska/moraliska ställningstagandena inom mer människocentrerade/samhällsvetenskapliga ämnen så blir följden en större mängd "vetenskapliga skolor".
Jag tror också att det inom samhällsvetenskapen existerar en för kraftig betoning av just den målstyrda forskningen på bekostnad av den sanningssökande. Även den sanningssökande forsningen grundar sig på antaganden om verkligheten (teorilösa observationer är som bekant en logisk och praktisk omöjlighet) och inom samhällsvetenskapen är även den sanningssökande forskningen ofta starkt påverkad av politiserade antaganden på så vis att man låter den politiserade förförståelsen styra vilka fakta men väljer att observera och redogöra för. Men jag vill ändå hävda att denna inriktning har en större potential att frambringa kunskap som tyngs mindre av politiserade antaganden.
Att den målstyrda samhällsvetenskapliga forskningen har starka politiserade bias kan vi inte komma ifrån men däremot kan dessa redogöras för, lyftas fram och övervakas. Målstyrningen är aldrig fel per se men målet måste bedömas med utomvetenskapliga etiska ögon. Blir det tydligare vilka utomvetenskapliga ställningstaganden som utgör grunden för en målstyrd forskning blir det också enklare att bedöma resultaten av densamma.
Med detta vill jag alltså hävda att det finns en inneboende källa till varför samhällsvetenskaplig forskning tenderar att genererar tretton skolor på dussinet och att detta delvis är ofrånkomligt. Men både den praktiserande forskaren och vi andra, publiken, har ett ansvar för att redogöra för de utomvetenskapliga förutsättningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar