torsdag 9 februari 2017

Sanningens minut – en relativt relativ historia

”Tycker du inte att dessa ord har sagt av sanningen själv genom en människa”
Kyrkofadern Agustinus i brev till Proba

”Jag sa aldrig att jag inte betalar skatt”
Donald Trump förnekar sitt eget uttalande efter första
presidentvalsdebatten mellan honom och Hillary Clinton


Relativism kan vara ett namn som man kan klistra på ett antal sinsemellan disparata tanketraditioner och -inriktningar. Med Sven-Erik Liedman et consortes kan man mena att relativismen är ”svårfångad”[1] och här ska vi inte göra något försök att med nät och ljuster tillfångata hela relativismens relativa utbredning utan nöja oss med att med krok, agn, lock och pock meta upp och okulärt besiktiga två reellt existerande relativisters sanna uttalanden om sanningens och kunskapens relativa relativitet.

För att åter stödja oss på Liedman et al menar dessa att sanningsrelativism i flera avseenden kan ”sägas vara den mest grundläggande formen av relativism” (s. 27). Men denna sanningsrelativism kan avse lite olika områden beroende på vilken typ av relativism/vilken relativist man avser. Det kan gälla moraliska värden, det kan gälla satser, kunskap eller tolkningar av en företeelse. Helt anekdotiskt finner jag att den vanligaste formen av sanningsrelativism som jag tycker mig ha stött på i olika sammanhang är den som på ett allmänt sätt hävdar att det inte finns några ”Sanningar” med stort ”S” och om det finns några ”sanningar” alls så är det möjligtvis sådana med litet ”s”. Eller som Nehls, en av de skribenter som här ska diskuteras, säger i ett blogginlägg: ”Sanningen med stor bokstav är ett mänskligt påfund och den enda vägen mot det enda målet, är en farlig väg att vandra.”[2]
Men exakt vad detta med sanningens gemena versaler skulle betyda och innebära har jag dels inte riktigt förstått och dels inte varit så intresserad av att undersöka vidare eftersom jag ansett att det varit ganska fånigt.

Under senare tid har jag dock, mer av slump än med vilje, fördjupat mig lite i denna fråga. Som jag skrev i inlägget Posthumanistiska nyckeltexter så råkade jag se den boken i hyllan på biblioteket och vid samma tillfälle föll mina ögon också på boken Till relativismens försvar – Några kapitel ur relativismens historia: Boas, Becker, Mannheim och Fleck av Bosse Holmqvist som är idéhistoriker vid Stockholms universitet. Väl hemkommen med dessa två guldklimpar var jag tvungen att leta lite på nätet och hittade då ganska snabbt till en blogg vid namn Flyktlinjer[3] som drivs av Eddy Nehls som är etnolog vid Högskolan Väst. Och det är Holmqvists och Nehls skriftställning om ”kunskap” och ”sanningen” som här ska behandlas.

Men innan vi går vidare, en brasklapp;
Holmqvist och Nehls, som här ska diskuteras, är båda noga med att påpeka att den relativistiska ståndpunkten (inkluderat deras egna) inte ska tolkas som att ”allt är ok” att ”det inte finns något rätt och fel” eller att ståndpunkten skulle leda till slutsatsen att sanningen bestäms av den med mest makt eller liknande.
Dessutom propagerar de själva för tolerans, allas lika värde, demokrati och liknande.
Här är vi fullständigt överens Holmqvist, Nehls och jag! Om jag inte uppfattar dem fel så står vi absolut på samma sida rörande grundläggande frågor om demokrati och jämlikhet.
Men vi skiljer oss skarpt vad gäller hur man ska uppfatta vad sanning och kunskap är. Och här kommer jag att hävda att deras ståndpunkt är märklig, inkonsekvent, ologisk för att inte säga absurd och tyvärr därför, mot deras eget nekande, faktiskt hamnar på samma sida i ”sannings-förnekar-branschen” som de element som de inte vill förknippas med. Att hålla sig med sådana åsikter om sanning och kunskap som Holmqvist och Nehls gör är inte att hjälpa tolerans och demokrati utan att öppna upp för godtycke och den starkes rätt att definiera ”rätt” och ”fel”.


Min sanning – enligt Holmqvist
Holmqvist bok handlar som titeln antyder främst om fyra relativister, verksamma under mellankrigstiden. Men den är också mer allmänt ett försök att beskriva och argumentera för ett relativistiskt tankesätt. Holmqvist betonar, liksom Liedman et al, att relativismen är ett disparat fenomen som inte kan reduceras till ett fåtal ståndpunkter men han gör ändå ett försök att hitta en sammanfattande beskrivning. På sid 8 kan vi läsa att:

”I ljuset av att det är ett omstritt och tvetydigt begrepp, som ges olika betydelser i olika sammanhang och av olika personer, kan det vara motiverat att inledningsvis göra en del preciseringar. Relativismen som den uppfattas här tar fasta på alla uppfattningars och tänkesätts tids- och rumsberoende, dvs. på all kunskaps kontextuella och historiska ursprung. Det är en central utgångspunkt att ingen tidlös eller transcendent kunskap är möjligt. Relativismen utgår på så sätt från att ingenting står isolerat eller kan förstås oberoende av sina uppkomst och möjlighetsbetingelser. Kunskapen är en produkt av sin kultur och tid. […] Relativismen har sina utgångspunkter i ett kontextualiserande perspektiv: all kunskap liksom alla uppfattningar och alla värden utgår ur ett givet sammanhang. Av det följer att ingen kunskap är absolut eller tidlös.”

I det avslutande kapitlet på sidan 229 säger Holmqvist vidare att:

”Jag kommer i det följande att laborera med en motsättning mellan relativism och objektivism eller absolutism. Det senare är uppfattningar som utgår från möjligheten av en tidlös, transhistorisk och universell kunskap, en tro på möjligheten att nå en absolut eller evigt sann kontextoberoende kunskap. Det handlar om en kunskap som gör anspråk på (möjligheten av) en objektiv kunskap, objektiv förstått som en av subjektiva, sociala, historiska eller andra bestämningar oberoende kunskap. Absolut eller objektiv kan i detta sammanhang ses som mer eller mindre synonyma.  

Och på sidan 236:

”En relativistisk position som den uppfattas här innebär att kunskapen alltid är inbäddad i sociala och historiska sammanhang. Den är därför aldrig obunden eller fri från alla bestämningar.”

Genom dessa tre citat framkommer som synes hur Holmqvist dels menar att relativismen generellt kan sammanfattas och sägas innebära och dels hur han vill beskriva den uppfattning som han menar att relativismen opponerar sig mot.
Det finns några saker man skulle kunna kommentera i detta:

·         Att all kunskap har ett kontextuellt och historisk ursprung måste rimligen alla tänkande människor hålla med om (möjligen med undantag för religiösa föreställningar om någon slags evig gudomlig kunskap…). Där kan vi alltså sägas vara ense.
Men det betyder ju inte per automatik att en kunskap som har ett historiskt ursprung också bara är giltig inom den kontext eller historiska period (vad det nu skulle vara) vari den har uppkommit.

·         Att hävda att all kunskap är beroende av sin kontext och sitt historiska ursprung leder till frågan var gränserna går för denna kontext respektive detta historiska ursprung. Hur kommer man fram till de gränser där en kontext övergår i en annan och där följaktligen en viss kunskap inte längre gäller? Och hur avgränsar man den historiska period i vilken en viss kunskap gäller och vad krävs för att denna historiska period kan sägas ha övergått i en annan? Och hur syr man ihop dessa tu? Måste både kontexten och den historiska perioden i vilken en kunskap är sprungen vara gällande för att kunskapen ska gälla? Vad händer om kontexten ändras men att den historiska perioden fortfarande kan sägas gälla eller vise versa? Är kontexten viktigare än den historiska perioden eller tvärt om - eller är båda lika viktiga?
Dylika frågor berörs på intet vis av Holmqvist.

·         Så länge vi håller oss inom gränserna för homo sapiens existensperiod så kan man väl gott tänka sig kunskaper som har uppkommit vid en (eller flera) historisk tidpunkt men som sedan är giltig ett bra tag fram över. Exempelvis kunskapen om att ett djur eller en växt är giftig. Den kunskapen är ju inte beroende av den tidpunkt eller kontext då den först uppkom utan av huruvida människan å sin sida alternativt djuret eller växten ändras så att kunskapen inte längre stämmer. Om människan till exempel kommer på ett sätt att tillreda växten så att den förlorar sitt gift så är den förvisso fortfarande giftig i naturligt tillstånd men vi har tack vare laborerande med den kunnat ändra på denna faktor. Alternativt kan man tänka sig att evolutionen så småningom ändrar på någon komponent så att antingen djuret/växten förlorar sitt gift eller att människan utvecklar förmåga att tåla detsamma varpå kunskapen i fråga inte längre är giltig. Och som ett mer slutgiltigt alternativ så blir kunskapen obsolet den stund vi eller de eller vi alla försvinner från jordens yta.
Kunskapen om växtens eller djurets giftighet kan så klart glömmas bort på grund av en eller annan orsak men så snart någon människa passerar linjen för hälsosam interaktion så blir hen varse denna kunskap på nytt och hens sällskap lika så och det finns anledning att gissa att de som inte drabbas av olägenheten i giftet finner det mödan värt att tradera vidare denna kunskap till kommande generationer.

·         Genom det andra citatet (och implicit genom det första och sista) står det klart att det som Holmqvist anser vara alternativet till sin egen relativistiska ståndpunkt är en högst märklig entitet. Jag har ingen aning om vem eller vilka eller när någon har hävdat en dylik ståndpunkt (förutom då möjligen Agustinus och hans gelikar). Denna absolutistiska motståndare som hyser åsikten att det existerar en ”absolut och evig” kunskap är så vitt jag kan avgöra enbart en produkt av Holmqvists fantasi. Det finns ingenstans i hans text någon referens till någon person som faktiskt hävdar detta. Holmqvist tar upp och diskuterar en del kritiker mot relativismen men så vitt jag kan avgöra så hävdar ingen av dessa något likt detta.
Att förtydliga sina argument genom att måla upp tänkta motsatta dito – att modellera fram en idealtyp - kan förvisso ha sin pedagogiska poäng. Speciellt kanske om det är en renodling eller en sammanfattning av vad någon eller flera andra hävdar. Men det blir lite märkligt om den ståndpunkt som man argumenterar mot inte hyses av någon.

·         Att sätta likhetstecken mellan ”absolutism” och ”objektivism” anser jag nog vara en smula fult av Holmqvist som i och med detta kan blanda bort korten och sammanföra en helt orimlig ståndpunkt som ingen hyser med en rimlig ståndpunkt att det existerar objektiva fakta som inte är beroende av kontext eller historisk situation (givet vissa ramar som tex universums existens…). Jag vill här å det starkaste råda Holmqvist att inte ta ett större smakprov på en oförvälld murkla, kramas med en kobra eller hoppa ned för en skyskrapa. Jag hoppas att han kan ta mitt ord på att dessa aktiviteter leder till mindre positiva resultat oberoende av kontext och årtal.

Intressant att notera i sammanhanget är att Holmqvist i andra citatet ovan målar upp en motståndare som inte finns vilket är ironiskt med tanke på vad han själv skriver på sid 232:

”Kritiker [mot relativismen, min anmärkning] konstruerar sin egen bild av relativismen och relativisten, ofta utan hänvisning till faktiska relativister, utan mer utifrån vad en relativistiska position måste innebära, varefter den kan förkastas i sin helhet.” [kursivering i original]

Detta med kunskapens beroende av kontext utvecklar Holmqvist vidare och menar att kunskapen är beroende av sociologiska faktorer. ”Den sociologiska aspekten” och ”varje individs tillhörighet till och starka prägling av olika tankekollektiv” (s. 241) är enligt Holmqvist vad relativismen vill betona. Vidare kan ”varken vårt språk eller vår kunskap […] tänkas oberoende av ett socialt sammanhang” (s. 242).
Att i allmänna ordalag likt detta poängtera det självklara i att människan är en social varelse kan man om man vill vara elak hävda vara banalt och självklart men om man vill vara snäll kan vi väl säga att vi här är av samma åsikt.
Men problemen hopar sig när Holmqvist åter igen ska beskriva sin tänkta motståndare:

”Samhället har setts som en homogen storhet som präglar alla individer på ett uniformt sätt, alla blir marionetter, individens frihet och ansvar elimineras, individuella avvikelser eller protester är inte möjliga. Att stöps i samma mall.” (s. 243)

Vad ska man säga? Det är lätt att framstå som förnuftig och balanserad med sådana motståndare… Men Bosse ”don Quijote” Holmqvist gör det kanske lite för lätt för sig och några reellt existerande motståndare lyser åter igen med sin frånvaro.

Men detta med det sociala är centralt för Holmqvist för det sociala är nämligen det som ligger till grund för hans syn på sanningsbegreppet.
Motsatsen till Holmqvists och relativismens syn på sanningen är, enligt Holmqvist, en som hävdar ”absolut sanning och objektivitet” (s. 7) respektive ”olika varianter av en Enda och Absolut Sanning” (s. 247). 

Men hur menar då Holmqvist att sanningsbegreppet ska förstås?
Utgångspunkten för diskussionen om sanningsbegreppet tar Holmvqvist i den invändning som ”redan under antiken” riktats mot relativistiska ståndpunkter nämligen att relativismen är självmotsägande. Holmqvist redogör dock, i min mening, inte särskilt tydligt för hur detta argument har formulerats. Det han gör är att referera Platons kritik av sofisternas självmotsägelse vilken Holmqvist formulerar sålunda: ”om alla människor har sin sanning och det påstående gäller universellt, då är den uppfattningen i sig självmotsägande och därmed förkastlig” (s. 251).
Ett annat sätt att formulera detta är att ställa upp påståendet om sanningens relativitet som en spegelbild av den klassiska lögnar-paradoxen[4]:

Det finns ingen sanning som alltid gäller.

Denna sats negerar sig själv och är därför en paradox. Om man alltså vill hävda att det inte finns någon sanning som är oberoende av kontext, historia, tid och rum så har man samtidigt just påstått att det åtminstone finns EN sanning som just motsäger detta nämligen detta uttalande om sanningens relativitet.
Holmqvist anser dock att argumentet om att relativismens sanningsbegrepp är en självmotsägelse är förfelat, att en diskussion som tar avstamp i detta är ”riggad” (s. 251).

Personligen är jag ingen påskyndare av filosoferande som tar sin utgångspunkt i språkliga paradoxer i vidare mening. Att ”Frankrikes nuvarande kung är skallig”[5] är något man kan fundera över (om man är lagd åt det hållet) och möjligen har denna ”språkliga paradox” applikationer på ett strikt logiskt eller matematiskt plan. Men på ett mer handfast empiriskt plan är sådana språkliga krumbukter i min mening av föga intresse. Att det borde finnas en gräns någonstans där rimliga logiska överväganden övergår i mer hypotetiska spekulationer vill jag gärna tro, utan att för den skull veta exakt var denna gräns skulle gå. Men att relativismens ståndpunkt rörande sanningen, i ovan nämnda utformning, är en självmotsägelse menar jag vara ett giltigt konstaterande. Att som Holmqvist hävda att diskussionen kring detta är ”riggad” anser jag vara att ducka för problemet (för att inte säga att anse att man själv står över logikens lagar…).
Med konstaterandet av detta är det dock ändå intressant att se på Holmqvists vidare argumentation kring relativismens syn på sanningsbegreppet.

Sanningen är för relativister, enligt Holmqvist, ”tidsbundna och historiskt bestämda och gör inte anspråk på universell giltighet.” (s. 252) Men Holmqvist tillbakavisar med bestämdhet att sanningen skulle vara något som avgörs av var och en, att vad som är ”S/sanningen” är upp till varje individ. Så här vill Holmqvist förklara sin syn på sanning:

”Kunskap och sanning handlar istället om kollektiva föreställningar, om kunskaper rotade i samhällsvida eller disciplinära sammanhang, i vilka individen befinner sig och vars kunskap, språk och traditioner hon i hög grad är präglad och bestämd av. Det är inte individens uppfattningar som utgör grunden för kunskapsanspråken; det är det paradigm, det begreppsliga schema eller den kultur i vars termer individens kunskap kommer till uttryck som är grunder för anspråken. […] kunskapens sociala grunder […][är] beroende och bestämd av sociala sammanhang. Något är sant eller falskt i en given situation, utifrån en given disciplin eller en given språklig ram. […] Det betyder att något är sant eller falskt enbart utifrån rådande utgångspunkter eller grundantaganden, utifrån ett givet tankesätt eller en given disciplin. Det som inte kan tänkas i enlighet med ramarna är därmed inte falskt utan irrelevant. Så torde frågan om astrologiska erfarenheter i dagens naturvetenskap inte vara så mycket falsk som felaktig.” (s. 254-255)

Att Holmqvist anser att sant eller falskt inte avgörs av någon korrespondens med en yttre verklighet står här klart. Det som istället avgör är alltså sammanhanget, ”begreppsliga scheman” eller ”kultur”. Men det är inte upp till varje individ att avgöra utan avgörs på något sätt av och i den sociala nivån. Hur detta avgörs och förändras framgår inte särskilt klart, men Holmqvist gör hänvisningar till Thomas Kuhn och paradigm och han tycks med Kuhn mena att sant och falskt förändras i och med paradigmskiften och att detta går till på det sätt som Kuhn har beskrivit[6]. Holmqvist hävdar således att:

”[…] givet det rådande paradigmet eller den rådande tankestilen är resultaten sanna eller giltiga; givet den kulturella eller historiska situationen kan de uppfattas som naturgivna och stabila. Inom dessa ramar kan sant och falskt urskiljas och givna vetenskapliga normer upprätthållas. Inom dessa ramar råder ingen anarki eller godtycklighet, allt är inte tillåtet. Sant och falskt är kontextbundna företeelser, men knappast individuella, en följd av en enskild individs val.
Vad som ger ett visst perspektiv eller paradigm företräde framför ett annat kan inte bestämmas med hänvisning till vilket som är mest sant eller korrekt. Vilket tänkande som dominerar är snarare en följd av den historiska och sociala situationen, vilken kunskapsform som denna kräver eller möjliggör […].” (s. 255-256)

Jag tror att man måste angripa detta med att ställa sig frågan vad är det egentligen Holmqvist pratar om här? Är det sanning, rätt och kunskap i sig eller är det en viss grupp människors uppfattning av sanning, rätt och kunskap? Holmqvist själv menar, så vitt jag kan bedöma, att han faktisk definierar sanning som något socialt, som gällande inom ett paradigm – det vill säga att sanning inte är ett relationellt begrepp som säger något meningsfullt om en utsagas relation till fakta/empiri, utan just faktisk skiftar från ett paradigm/kontext/historisk period till en annan.
Att detta är en delvis korrekt historisk och/eller sociologisk beskrivning av hur människor uppfattar vad som är sant är jag helt med på. Just nu och i alla tider har du och jag och en massa andra personer hållit en hel massa saker för sant som troligen kommer visa sig vara bara delvis sant eller till och med falskt. Men du och jag menar ju att detta är ett realistiskt konstaterande av sakernas tillstånd och något vi är medvetna om och att det vi idag håller för sant kan visas sig felaktigt i ljuset av framtida kunskap, kunskap som då är bättre, mer sann.
Det Holmqvist faktiskt säger är att sanningen är en kollektivt frambringad, i tid och rum begränsad, entitet som då i en period är sann men i en annan period falsk, inte för att man då kommit fram till att det man vet senar är mer sant utan båda sanningarna är lika sanna men inte samtidigt. Det är paradigmet som ändras och med denna ändring också sanningen. Det som hölls för sant i föregående paradigm är alltså inte falsifierat i ljuset av bättre kunskap utan eftersom det är inkomensurabelt med kunskapen i det nya paradigmet.
Sanningen om vårt solsystems planeter och deras rörelser är alltså att jorden är i mitten i en kontext/period/paradigm och att solen är i mitten i ett annat men båda är lika sanna men inte samtidigt. Eller som Holmqvist själv uttrycker det: ”Så torde frågan om astrologiska erfarenheter i dagens naturvetenskap inte vara så mycket falsk som felaktig” vilket alltså måste tolkas som att astrologin har varit sann en gång i tiden i ett annat paradigm men idag är den inte längre sann.

Att på allvar anta denna definition av sanning och dessutom att leva efter den ställer till problem. Kreationismen är ett mycket levande och starkt paradigm inom en kontext som består av tämligen många människor. På vissa platser är de till och med i förkrossande majoritet. Det finns förvisso konkurrerande ”paradigm” så som till exempel Darwinismen. Men hur avgör vi vilket ”paradigm” som har rätt? Rimligen måste båda vara rätt men inte samtidigt för samma människor, men kanske samtidigt för olika människor eller möjligt i olika historiska perioder för olika människor men att båda är lika sanna men inte samtidigt. Men vi har då fortfarande inte löst problemet med vilket ”paradigm” som gäller nu? Är det kanske det ”paradigm” med mest stöd på universiteten eller i Nordeuropa eller det ”paradigm” som omfattas av flest människor eller något annat kriterium som avgör?

Med de funderingarna lämnar vi Holmqvist relativt oklara tankegångar, tar Agustinus men också Dante i handen och vandrar vidare ned till nästa krets.


Flyktlinjernas sanna sanningar om sanningens sanna väsen

”Kommer man fram till att det inte går att nå Sanningen, i betydelsen det enda, evigt giltiga Svaret, ja då har man lärt sig massor om verkligheten.”[7] 

Eddy Nehls är som ovan redan påpekat etnolog men jag är bara bekant med hans tänkande via hans blogg Flyktlinjer. Namnet har han lånat från Gilles Deleuze, en samtida med Michel Foucault, som i vissa filosofiska kretsar (eller vad man ska kalla det[8]) hålls mycket högt. Niels själv återkommer ofta till både Deleuze och Foucault och deras respektive skriftställning. Men även tankar kring termen och begreppet sanning är ofta återkommande, i alla fall i den del av hans blogginlägg som jag närmare studerat. Men Niels har bloggat i flera år och skriver både ofta och långt så de citat som jag här kommer att delge kommer främst från inlägg publicerade mellan november 2016 - januari 2017 samt de som återfinns under samlingsbeteckningen ”Tankar om kunskap”.

Det finns mycket att säga om tankarna som Nehls framför i sina blogginlägg, men först:
över till något helt annat:

Här följer dagens uppgift.

Jag vill att du läser citaten nedan. Efter citaten fortsätter beskrivningen av uppgiften. Och för att få högsta betyg är det viktigt att du verkligen koncentrerar dig på uppgiften och inte låter tankarna fara iväg upp i det blå, du vet där sådana där obetydliga tankar om stingens och logik bor.

”Man vill veta: Finns sanningen, eller inte? Tala om hur det är! Om det ändå var så enkelt. Verkligheten är mer komplex än så. Sanningen både finns och inte. Det beror på, och förändras beroende på kontext och fråga. Även relativismen är relativ. Även efter att relativismen upptäckts, eller hur man nu ska se på saken, finns det både behov av och förekommer saker som är sanna, absoluta och universella.”

”Sanningen är att livet är det som händer mellan födelsen och döden.”

”Relativism är sanningen, om verkligheten inte liknar människans föreställning om den.”

”Om det verkligen var kunskapen som stod i centrum skulle Avpixlat och andra relativistiska medier aldrig få den makt de har idag. Verkligheten är som den är, den tror man inte på.”

”Det är detta som är postmodernismens viktigaste bidrag till vetenskapen: Insikten om, eller snarare verktyg för att inse och hantera insikten, att det inte finns några absoluta fundament eller givna sanningar. Det är inte hittepå, det är sanningen och den gör vi bäst i att lära oss hantera.”

”Donald Trump är USAs nästa president. Det är ett faktum som ingen kan ifrågasätta. ”

”Tron på sanningen måste överges, för bara då kan verkligheten undersökas VETENSKAPLIGT.”

”Vetenskap som har som mål att söka sanningen, vad är det om inte ett slags avbildning. Sanningen är en upprepning, en imitation. Målet med att säga sanningen är att upprepa det man redan vet, så exakt som möjligt. Sanningen är konserverande, den låser fast och hindrar utveckling och förändring.”

”Beskriver man verkligheten kan man så klart inte ha några förutfattade meningar om den, på något sätt. Detta menar jag inte är hittepå. Om sanningen är att sanning är sanning är ett högst relativistiskt begrepp, ja då är det ju så. Förstår inte vad som är motsägelsefullt med det?”

”Efter att Donald Trump valts till president är det frågor som måste tas på allvar, för han byggde sin valkampanj till världens mäktigaste ämbete på lögner och han är en klimatförnekare som omger sig med människor som litar mer på makt än på vetenskap.”

”Antingen eller, vinnare eller förlorare. Sanningen är dock att ingen sida någonsin har rätt, eller att båda alltid har det. Sanningen är att sanning är ett ord, en tanke. På samma sätt som Gud inte har skapat människan till sin avbild (det är människan som skapat Gud till sin avbild), är sanningen alltid på min och det goda och rättas sida, oberoende av var man står. Därför blir också de andra ett hot.”

”Sanningen om sanningen är att ingen äger den, det är den som äger oss och vi måste alla anpassa oss efter den.”

”Sanningen är en föreställning om ett tillstånd. Utan människor finns ingen sanning. Det är en definition, inte något som existerar i kraft av sig själv. Världen är som den är. Det är människor som tvistar om vad som är rätt och sant, inte verkligheten. Livet och tänkandet är fyllda av paradoxer.”

”Sanningen är det vi söker, inte vetenskapens resultat. Sanningen befinner sig alltid just bortom det vetbaras horisont. Alldeles runt hörnet, precis vid gränsen fast hela tiden på fel sida om den. Och så kommer det alltid att vara. Vad skulle forskarna annars syssla med? Om allt som går att veta redan är publicerat och tillgängligt, vad skulle vi då göra med tiden som livet består av?”

”Sanningen för sanningens skull leder till tomhetens triumf, för sanningen är en exakt avbild av det som redan finns, det vi redan har. Meningen med livet handlar om att utmana gränsen för det vetbara.”

”All forskning handlar på ett eller annat sätt om verkligheten, och all kunskap om verkligheten är bra och viktig. Allt som kan öka förståelsen för hur allt hänger samman och vilka förutsättningar som finns för förändring är viktigt att värna och vårda. Kunskapen har ett egenvärde, och bara de samhällen och kulturer som förstår det kan utvecklas till verkliga kunskapssamhällen.”

”Kunskap är ett svårt ämne för det finns ytterst få GIVNA svar. Kunskap är inget man har, det är något man söker och vetenskap handlar inte om att bevisa något.”

”Tyvärr finns det en utbredd missuppfattning i samhället att postmodernism skulle handla om förnekelse av sanning. Det stämmer inte.”

”Det finns ingen väg ut ur bubblan. Transcendens är en omöjlig dröm. ”

OK! Det var det!
Nu har du 2 minuter på dig att sammanställa detta till en logiskt koherent text om sanning och kunskap och vetenskapens koppling till dessa.

Nej, nu var jag elak. Ni ska få några minuter till. Och undertiden kan ni ju läsa vidare här i texten så kanske svaret kommer…
Dessutom måste jag erkänna att jag är elak mot Nehls också. Jag har klippt och klistrat från flera av hans blogginlägg. Inget citat är förvanskat eller ändrat eller avklippt i en mening så att betydelsen har ändrats men däremot ligger de huller om buller. Det blev ju ytterligare lite roligare på det sättet!
Men trots detta ofog från min sida så tror jag att Du liksom jag får uppfattningen att Nehls inte anser att det är viktigt att hålla sig med ett stringent språk och väl definierade begrepp! Hans användning av termen sanning, samt kunskap och vetenskap, skiftar så mycket så att jag tror att det som ligger närmast att hävda är att han helt enkelt har en hel mängd begrepp som han arbetar med, men att han väljer att använda samma term för dessa disparata begrepp och där med blir vi som läsare smått fundersamma när sanning i det ena fallet betyder ”överensstämmelse med fakta” och i det andra är något som inte finns och i det tredje påstås vara något som gäller för både den ena åsikten och dess motsats, samtidigt.
Men i huvudsak tror jag att man gör Nehls rättvisa om man påstår att han centrala argument är att ”Sanning” uppfattas som något ”evigt gällande” eller med Nehls ord:

"Drömmen om en stor Sanning, bortom det mänskliga, är bara en variant på drömmen om en Gud, som vet allt och som frälser människan från ondo."

Problemet är dock följande; vem, förutom Agustinus, hävdar detta sanningsbegrepp?
Jag frågade Nehls om detta i en kommentar till ett av hans inlägg[9]. Då svarade han så här:

"Vem som hävdar detta vet jag inte, förhoppningsvis gör ingen det. Jag är inte polemisk och skriver inte mot någon. Det finns dock uppfattningar i samhället som ligger i linje med den synen på sanning, och det är problematiskt. Därför skriver jag om detta."

Osökt kommer jag att tänka tillbaka på Holmqvist och hans väderkvarnar.

I alla fall.
Förutom att Nehls ser på Sanning så som ovan beskrivits så kan vi konstatera att han använder termen sanning på ett flertal olika sätt med sinsemellan skiftande betydelse. Detsamma gäller hans användning av termen kunskap samt vetenskap, forskning och kanske även annat. Min tolkning är att Nehls antingen inte anser att det är viktigt att hålla sig till noggrant definierade begrepp alternativt att han inte själv ser att han använder samma termer för olika, sinsemellan logiskt uteslutande, begrepp. Att han använder termerna sanning, kunskap mm på detta sätt gör att det blir svårt att förstå vad han egentligen menar. Och är hans syfte att kommunicera något till oss som läser så är det min rekommendation att han bör fundera lite över detta.
Jag har försökt förstå mig på Nehls sätt att resonera. Både genom att läsa vad han skriver och genom att diskutera med honom i kommentarerna till hans inlägg. Men jag måste erkänna mig besegrad. Jag förstår inte hur han får ihop det. Det är i alla fall ett som är sant.

Slutet för sanningen så som vi känner den
Vad har vi då lärt oss om relativisterna Holmqvist och Nehls och om sanningen?
Jo kanske att de ser en motståndare i de som, likt Agustinus, anser att Sanningen är evig, odelbar, e.d. Vidare kan vi konstatera att förutom Agustinus så finner vi inga andra debattörer som framhärdar i att hävda denna definition.
Vidare anser Holmqvist att det finns sanningar men att dessa bara existerar inom ett paradigm. Att de är sanna inom paradigmet men inte innan eller efter.
Nehls kan i vissa uttalanden tyckas hävda denna åsikt men mest vill han nog hävda att sanningen inte alls finns utan att vi i stället ska undersöka världen som den är. Men framförallt är det svårt att förstå hur Nehls ser på sanning eftersom han brukar termen för ett flertal icke kompatibla begrepp.

Personligen vill jag hävda att sanning är ett relationellt begrepp som syftar på relationen mellan ett uttalande, en sats eller liknande och dess överensstämmelse med den objektivt existerande verkligheten eller med logiken.
Det skulle kunna vara så att vi alla bara är en dröm i hjärnan på en jättesköldpadda som håller uppe himlavalvet med sitt skal. Men om vi ändå antar att vi existerar i en värld som vi kan nå kunskap om och att det finns en logik som är rimlig att följa så syftar sanningen på huruvida det som vi säger att vi tror att vi vet stämmer överens med den antagna verklighet och denna logik.
Det är inget fel på vindmöllor men de passar bättre i Skåne eller i romaner.

Kom nu Sancho Panza så drar vi!




[1] Liedman, S-E. Tennsjö, T. och Westerståhl, D. (2008). Den svårfångade relativismen – En uppslagsbok. Bokförlaget Thales, Stockholm.
[2] Nehls, Eddy, (12/11 2016) Sanningen om sanningen 2, http://flyktlinjer.blogspot.se/2016/11/sanningen-om-sanningen-2.html
[3] http://flyktlinjer.blogspot.se/
[4] ”Denna sats är falsk” eller ”Jag ljuger nu”. Se:
https://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%B6gnaren_(paradox)
[5] Frankrike har ju ingen kung så frågan om hans hårs existens är så att säga irrelevant, eller möjligen en paradox. Reducerat till logisk nivå via Bertrand Russel har detta haft stor inverka på så väl Gottlob Fredge som senare filosofi och logik. Se:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Bertrand_Russell
[6] Thomas S. Kuhn, (2009 (1962)), De vetenskapliga revolutionernas struktur, Bokförlaget Thales, Stockholm.
Här finns inte plats för att beskriva eller diskutera Kuhns inflytelserika teori. Se:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Kuhn
[7] http://flyktlinjer.blogspot.se/2016/12/relativism-del-tva.html
[8] Lyssna till exempel på P1s Filosofiska rummet om Deleuze. Där svamlar ”Deleuze-experten” Fredrika Spindler om Deleuzes ”tänkande om tänkandet”. Så gott hon kan får man anta… http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=793&artikel=529839
[9] Nehls, Eddy (28/12 2016) Postmodernism som tanke och tillstånd 4, http://flyktlinjer.blogspot.se/2016/12/postmodernism-som-tanke-och-tillstand-4.html
i kommentarerna. Läs gärna kommentarsväxlingen mellan Nehls, mig och ett par andra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar