The checklist manifesto

Något så enkelt som en checklista kan i många sammanhang vara det som skiljer ett bättre utfört arbete från ett sämre och ibland till och med vara det som avgör frågor om liv och död! Det hävdat och visar Atul Gawande i boken The checklist manifesto – How to get things right[1].

En text om checklistor skulle kunna vara en otroligt torr och stackatoaktig historia (som detta inlägg kanske kommer att vara) men Gawande har valt att lägga fram sitt manifest för checklistan i form av en berättande essä där han blandar utforskandet av checklistor användning i olika branscher med historier där checklistor spelat en central roll för att undvika felslut och katastrofer.
Boken förmedlar faktiskt ett extremt viktigt budskap och jag rekommenderar kraftigt att du läser den om du har ett yrke som innehåller moment av osäkerhet och risk – ju större desto större anledning att läsa! Trots det viktiga och kanske torra budskapet är boken lättsam och rolig att läsa.

Det finns också ett flertal bra föreläsningar av Gawande att se eller lyssna på på nätet, tex:

https://www.ted.com/talks/atul_gawande_how_do_we_heal_medicine

https://www.youtube.com/watch?v=CGwOMM896Po

https://www.youtube.com/watch?v=QjhG17YbFGI

https://www.youtube.com/watch?v=3dCk44YyB3E

https://www.youtube.com/watch?v=s0hhpdPCq4Y

https://www.youtube.com/watch?v=SUEjCYmawC4

https://www.youtube.com/watch?v=KUeIW46YIXA

Gawande som är kirurg arbetade, förutom på sitt sjukhus, inom WHO för att främja säkrare operationer och kom där att utveckla en checklista just för att göra operationer säkrare. I detta arbete undersökte han hur checklistor används inom olika branscher för att säkerställa att arbetet blir rätt utfört och för att undvika eller minska effekterna av (oförutsedda) negativ händelser. Främst hämtar han exempel från flygbranschen som under lång tid arbetat med checklistor, men också från byggbranschen och från finansbranschen samt några kortare exempel från andra branscher. Från flygbranschen hämtar han idén om att ha en ”baschecklista” som används varje flygning samt olika specialanpassade checklistor för olika typer av extraordinära händelser som kan uppkomma. Från byggbranschen hämtar han idén om en checklista för vilket jobb som ska göras i vilken ordning samt en checklista för vem som ska prata med vem för att göra de olika professionerna på ett bygge till ett team som talar om arbetet som de ska utföra för att på så vis uppmärksamma potentiella problem samt hitta lösningar på uppkomna dito.

Här ska jag dock inte referera bokens hela innehåll så mycket mer utan jag vill istället sammanfatta vad Gawande har att säga om vad som utgör en bra checklista, vad som skiljer en bättre från en sämre samt vilka olika typer av checklistor det finns och hur olika checklistor passar för olika typer av professioner.

En skillnad som finns mellan olika typer av arbeten och därmed mellan olika typer av checklistor, som Gawande inte lägger så stor emfas vid, är om det handlar om mer odramatiskt arbete som utvecklar sig och pågår under än längre tid (så som ett husbygge) eller om det handlar om arbeten som har en mer dramatiskt karaktär som pågår under en kortare tid och innehåller ett relativt stort mått av osäkerhet och risk (så som att flyga ett flygplan eller att genomföra en operation). Gawande skriver om de olika checklistorna men poängterar eller utvecklar inte nog skillnaden mellan dessa, i mitt tycke. Den typ av checklista som blir aktuell i en operationssal eller vid ett motorhaveri över Atlanten skiljer sig från den då nästa etapp i byggprocessen ska påbörjas.
En annan aspekt som Gawande inte skriver så mycket om är bruket eller behovet av checklistor inom arbeten där mänskliga relationer utgör det centrala i arbetet, så som inom utbildning och kanske handel och service av olika slag. Att emfasen ligger på de mer riskfyllda är rimligt men Gawandes exempel med byggbranschen ger ändå anledning att anta att checklistor också har en plats att fylla inom mindre riskfyllda branscher, som ett sätt att kodifiera den bästa praktiken och utgöra att sätt att kontrollera att denna bästa praktik också genomförs.

En poäng som Gawande för fram vad gäller checklistans plats i praktiken är att många saker vi gör involverar stora mått av osäkerhet och komplexa problem. Delvis hör det till verklighetens natur och delvis därför att många av dagens yrken är så specialiserade och komplicerade att det är omöjligt för en person att ha alla kunskaper i huvudet.
Det är inte möjligt att ha detaljerade checklistor över allt som ska göras i alla tänkbara fall eftersom man inte vet vilka problem som kan tänkas uppkomma och därmed inte hur de ska lösas. Istället ska alltså checklistan hjälpa till att få folk att prata med varande, att bygga ett team, samt att genom baschecklistan se till att de åtgärder som man vet alltid bör utföras utförs. Har man vidtagit grundläggande åtgärder och om man ser till att människor talar med varandra så har man samtidigt minskat risken för att saker ska gå fel på grund av dessa orsaker och därmed kan man anta att man också förebygger att andra fel uppkommer.

Så hur menar då Gawande att en bra checklista ska tas fram och se ut?

I arbetet med att ta fram en checklista för säkra operationer utforskande Gawande tidigare framgångsrika strategier för att motverka folkhälsoproblem. Här finner han att de åtgärder man vidtagit har varit enkla, mätbara och gett stor utdelning i förhållande till insatserna.
En annan viktig del av insatserna man gjort är att de också förändrar ”kulturen”, det vill säga det vanliga sättet man tidigare gjort saker (tex att man tvättar händerna noggrannare och vid fler tillfällen än förut).

Med detta som bakgrund och med kunskapen och andra branschers checklistor utformar Gawande en första version. Han upptäcker då att det inte är enkelt att få ett arbetslag/team att stanna upp och gå igenom checklistan. Det fanns ett motstånd mot checklistan som han menar grundar sig att checklistan tolkas som ett hot mot aktörens (kirurgens, narkosläkarens, etc) professionalism, kunskap och makt att avgöra hur arbetet ska genomföras. Men också tiden det tog att gå igenom checklistans steg utgjorde ett problem.

Att överkomma den första typen av problem var dels en fråga om kulturförändring. Viss makt hos tex en kirurg minskar faktiskt i och med att checklistan kontrollerar om alla steg som ska tas faktiskt utförts (och det bör inte heller vara kirurgen själv som kontrollerar utan lämpligen en annan i teamet). Checklistan gör arbetslaget till ett team som är mer samspelt och som arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål. Checklistan suddar inte ut skillnader i rang och ändrar inte på vem som gör vad men den fördelar makten mer jämt i teamet och gör deltagarna just till ett team.
Att överkomma problemen med den tid som det tar att gå igenom checklistan handlade om att ta fram en checklista som är lagom lång. En sådan checklista måste innehålla de viktigaste punkterna men att avgöra vilka de viktigaste punkterna är är inte helt lätt. Det är en fråga dels om kunskap om vilka procedurer som, i fallet operationer, är viktigast för att minska risker och dels en fråga om trial-and-error (för Gawandes operationslista innebar det en lista på 5-9 punkter som tar ca 60-90 sekunder att gå igenom).

Inom en bransch där man vill utveckla en checklista krävs det att man vet, eller i annat fall tar reda på, hur man bör göra och vad som alltså ska stå på checklistan. Här finns det i praktiken ett problem menar Gawande i och med att man inom medicin, utbildning, juridiken, finansvärlden och inom en massa andra branscher, till skillnad från inom flyget, inte utreder sina misstag och försöker hitta de bästa lösningarna. En förklaring till detta är att de fel som uppkommer för den enskilde yrkesutövaren kanske bara drabbar en eller ett fåtal personer i taget. Att detta misstag på en övergripande nivå kanske drabbar många blir aldrig tydligt för de inblandade. De fel som begås måste alltså dokumenteras och kommuniceras, gärna till en central instans vars arbete det är att analysera och systematisera dessa lärdomar och översätta dem till enkla och användbara handlingsregler.

För att checklistan ska fungera som ett stärkande av teamet är det centralt att genomgången av den sker verbalt med hela teamet delaktigt. Det är alltså inte så att en deltagare i teamet tyst kan kontrollera och bocka av punkterna, då fungerar inte checklistan som det är tänkt.
Gawande menar att man inom den medicinska praktiken är allt för inriktad på att använda bra ”delar”; man vill ha de bästa medicinerna, den bästa utrustningen och de bästa läkarna. Men man lägger mycket liten vikt vid att få alla dessa delar att arbeta tillsammans på bästa sätt. Att optimera delarna är inte det bästa sättet att skapa det bästa systemet. Men att använda en checklista kan vara ett sätt att få delarna att arbeta tillsammans som en helhet.

Centralt för en bra checklista är att den är precis. Checklistor ska vara effektiva, praktiska och lätta att använda även i de mest besvärliga situationer. De ska påminna om de viktigaste stegen som måste utföras, de steg som även kunniga professionella aktörer kan missa. Checklistan hjälper ingen att flyga ett plan men den hjälper piloten att minnas och utföra de kritiska steg som kan glömmas bort.

Ordval och språk ska vara enkelt och exakt och man bör använda de yrkesspecifika ord man normalt använder i arbetet.

Utseendet på checklistan är också viktigt. Det bör få plats på en sida och vara fritt från olika färger och distraherande utformning – enkelt och tydligt uppställt.  

Men det är också viktigt att ha i minnet att checklistans makt att verka positivt är begränsad. Checklistan kan hjälpa experter att komma ihåg hur de ska handskas med komplexa problem och att göra prioriteringar samt att de samverkande personerna ska fungera bättre som ett team. Men checklistan fungerar som det är tänkt först i händerna på personer som är villiga att använda den och låta sin kultur förändras.

När man utformar en checklista måste man också bestämma sig för en av två möjliga varianter: ”göra – checka av” eller ”checka av – göra” (”do – confirm” eller ”read – do”).
Med en göra – checka av-lista gör man de uppgifter som man vet att man ska göra för att sedan stanna upp och tillsammans kontrollera att alla uppgifter är gjorda och så klart annars utföra dessa då misstaget i och med checklistan uppdagas. (Gawandes lista är en ”göra – checka av”)
Med en checka av – göra-lista så börjar man med listan vartefter punkterna genomförs (så som tex många av flygets checklistor eller ett matlagningsrecept).

Sammanfattat

En checklista ska:

·         Vara kort, koncis och precis.

·         Vara lätt att använda.

·         Få plats på en sida, vara tydlig och använda ett språk som är bekant.

·         Antingen vara en göra – checka av eller en checka av – göra.

·         Innehålla alla kritiska punkter men samtidigt inte vara längre än att den kan gås igenom på en kort tid. Checklistan får inte upplevas som ett hinder.

·         Anpassas till typen av bransch och det arbete som ska utföras.

·         Fördela makten i gruppen och därigenom verka för en ändrad kultur, se till att personer pratar med varandra och att individerna arbetar tillsammans som ett team.

Vilken effekt hade då egentligen Gawandes checklista på de sjukhus där den testades?
I den vetenskapliga studien för att testa checklistan för säkrare operationer deltog åtta sjukhus från hela världen, från landsbygd till storstad och från de fattigaste områdena i utvecklingsländerna till de rikaste i västvärlden.
Antalet komplikationer sjönk i snitt med 35% och dödligheten med 47%!

Vad skulle man kunna åstadkomma med en checklista i din bransch?
Vad skulle du kunna åstadkomma med en checklista på ditt jobb?!

---

[1] Gawande, Atul. The checklist manifesto – How to get tings right. Profile books. London 2011.

Allt är enklare i backspegeln

Tänk dig utvecklingen av de första ångmaskinerna. Eller Spinning Jenny. Eller förbränningsmotorns utveckling från den kunskap som fanns om ångmotorer och tryck över till de första Automobilerna till dagens datamaskiner-på hjul-bilar. Eller för all del mitt favoritexempel med kunskapen om att svampen kremla måste förvällas tre gånger innan den går att äta.
Går det ens att föreställa sig vilka oceaner av tid (eller antalet illamåenden) som lagt ned på att testa olika idéer som sedan visat sig inte fungera eller i bästa fall fungera ”så där” för att sedan test igen och igen. Hur många idéer och test har inte snabbt slutat på skräphögen och hur många återvändsgränder har inte uppdagats efter en oändlighet av hopp och förtvivlan?

Är det då inte märkligt att vi idag kan sätta oss för att lära oss hur våra maskiner har utvecklats och till och med kanske lära oss att bygga de flesta av dem inom loppet av kanske veckor, månader eller max år?
Att lära sig om och bygga en enklare förbränningsmotor är inte en omöjlighet med tillgång till lite praktiskt förnuft, pengar till delar och rätt verktyg och redskap. Men ändå tog det säkerligen många människoliv i tid att utveckla den första förbränningsmotorn (beroende på var man väljer att sätta starten för historien). 

För mig är detta dels ett skäl att känna ett stort mått av vördnad inför våra förfäders strävanden – och då självklart inte bara för de maskiner som våra förfäder frambringat utan för allt gott som de gjort. För det andra visad det också på den fundamentala skillnaden mellan processen då en ny teknologi (i bred bemärkelse; fysisk, social eller mental) frambringas och då en känd teknik lärs på nytt av en person som inte redan känner den. Processen att frambringa en ny teknologi är en syssla som är väsensskild från processen att lära in denna teknologi när den redan finns. Om jag idag sätter mig för att försöka uppfinna en ny teknologi finns det inget sätt på vilket vi kan försöka approximera när den kommer att vara klar eller ens om den kommer att bli klar och hur den i så fall till slut kommer att se ut och fungera. Men jag kan lära mig hur en cykelväxel fungerar och kanske också bygga en på några timma till kanske någon dag eller så.

Vår kumulativa kunskap bygger på detta faktum. Visst glömmer vi också. Vi glömmer gamla teknologier under historiens gång då nya teknologier och/eller levnadssätt gör att de gamla teknologierna blir utkonkurrerade. Vissa av dessa gamla teknologier kanske vi skulle vilja ha kvar av krassa ekonomiska eller praktiska skäl medan andra gamla teknologier vore roliga att ha kvar mer i underhållssyfte och ytterligare andra kanske det bara är bra att vi glömt. Och om de glömda teknologierna är fler än de nya som vi idag på något sätt kan räkna med att vi besitter tror jag är omöjligt att veta eller ta reda på. Men våra ackumulerade kunskaper idag befinner sig i vilket fall som helst på en kvalitativ nivå som saknar motstycke – vilket jag alltså vill mena beror på just att vunnen kunskap kan läras in på en bråkdel av den tid som det tog att frambringa den vilket gör att vi sedan kan bygga vidare och vidare och vidare. 

Även om det finns en hel del mönster och stig-beroende och annat som göra att man, i alla fall på statistisk sannolikhetsnivå, kan förutsäga framtida händelser så existerar det en fundamental osäkerhet rörande framtida nyheter. Att med möda testa sig fram för att efter X antal misslyckanden och återvändsgränder till slut ha en fungerande teknologi tillgänglig är i en viss mening att frammana den deterministiska strukturen hos teknologin i fråga. Vår värld styr ju som bekant av ett antal naturlagar och det tycks även finnas en del ”lagar” eller åtminstone mönster även inom de sociala delarna av verkligheten. I någon mening så hittar vi ju dessa lagars och mönsters applikation i det att vi utvecklar en teknologi som fungerar. Och, och detta blir kanske något av en tautologi men, en teknologi som inte fungerar bryter mot någon lag/något mönster och därför fungerar den inte. 

Om man accepterar detta resonemang så kanske det ligger nära till hands att tänka sig att ”alla teknologier, historiska som framtida” finns i var sitt exemplar i Platons grotta. En sådan slutsats vill dock inte jag hävda – eftersom det mest känns löjlig och i vilket fall som helst inte går att varken bekräfta eller dementera. Jag vill bara mena att givet att det finns lagar och mönster som bestämmer funktionen av vår värld så måste teknologier följa dessa för att fungera. Att hitta en speciell teknologis funktionssätt för första gången är en mödosam process eftersom vi inte känner till allt om hur vår värld fungerar. Men när vi en gång har hittat en fungerande lösning blir vägen från start till ett nytt fungerande exemplar av denna teknologi sju reson lättare eftersom vi nu sitter på facit och slipper testa oss fram men allt vad det innebär. Vi har uppdagat en fungerande struktur och vi kan kopiera den med visshet om vilka steg som ska tas i vilken ordning och utan all den trial-and-error som krävdes vid det första försöket.

PS. Jag använder som du noterat teknologier i bred bemärkelse med avsikten att detta resonemang tänks gälla för teknologier av vitt skilda slag; så som en maskin, ett sätt att jaga eller odla, ett sätt att använda ett språk eller bygga en organisation. Kanske får jag äta upp och ta tillbaka denna breda definition av teknologi om det visar sig att detta resonemang inte alls är tillämpbart på annat än materiella ting. Men i så fall har mitt resonemang åtminstone haft det positiva med sig att ett sämre sätt att beskriva världen har utmönstrats (alltså detta mitt resonemang) och kanske att samtidigt ett bättre sätt att beskriva världen har producerats.

PS 2. Platons grotta.
Tanken om att det på något vis finns sanna, exakta exemplar av teknologier eller artefakter men att vi i sinnevärlden, liksom i Platons grotta, bara ser vaga återspeglingar av dito är förvisso inte en tanke som kanske attraherar så många nu för tiden. Dock finns det åtminstone två moderna spår som på något vis kan kopplas till denna tanke (Nota bene! Utan jämförelse med varandra):
1. Den svenska agrarhistorikern Janken Myrdal har i en lång essä publicerad i tidskriften Folkets Historia (volym 32-33, 2004-2005) med titeln Motsatstänkandet i praktiken argumenterat för en tolkning av utvecklingen av historiska artefakter och teknologier så som varandes framträdelseformer av idévärldens original (om jag nu inte misstolkar Myrdal).
2. Matematikerna Kurt Gödel framlade med sitt ofullständighetsteorem (1931) bevis för att det i varje formellt system inom aritmetiken finns sanna satser som inte går att bevisa. Den filosofiska grunden Gödel stod på var platonismen. (För en intressant redogörelse för Gödel och hans teorem se tex: Ofullständighet. Kurt Gödels bevis och paradox, av Rebecca Goldstein. Nya Doxa 2005)
Vad gäller 1. så anser jag Myrdals tolkning är märklig och att det är svårt att se vad den tillför vår kunskap om teknikens utveckling samt att den är omöjlig att bekräfta eller dementera. Vad gäller 2. så är mina kunskaper om Gödels teorem och de filosofiska grunderna för densamma alltför rudimentära för att jag ska våga fälla något slutgiltigt omdöme. Man kan kanske tänka sig att Gödels teorem är rätt trots, och inte tack vare, kopplingen till platonismen. Men som sagt är jag för okunnig för att veta.
Men trots det vill jag hävda att tänkande kring sanning ligger inom det ”platonistiska paradigmet” och därmed riskerar att låta idéer stelna och vara svåra att lämna till trots mot bättre vetande. Att tänka sig att det finns en kratta i idévärlden som alla verklig krattor med tiden har en tendens att utvecklas mot är en ”förklaring” av varför krattor har utvecklats på ett visst vis som inte går att varken bekräfta eller dementera och därför anser jag att den ”förklaringen” bör utmönstras. Bättre då att tänka sig att den funktion som man vill åt (att föra samman lösa växtmaterial på marken till högar) utgör ett kultur-evolutionärt tryck på redskapsutvecklingen som leder till att samma problem (att få ihop lösa växtmaterial) på olika platser och i olika tider har lett till liknande, och ibland identiska, lösningar.
Om man låter bli att operera med termen och begreppet sanning och i stället talar om bättre/det för närvarande bästa svaret/lösningen blir det lättare att se att vår kunskap utvecklas och att också lämna sådan kunskap som visar sig felaktig. 

Macchiarini igen + vetenskapsdefinition på glid

I Dagens Nyheter onsdagen 7 september, sid 8-9 i Kulturdelen, skriver Ingrid Carlberg om Macchiarini-affären och om orsaker till att man inte tog hänsyn till Macchiarinis förfalskade CV och till KIs upphöjande av Macchiarini som i efterhand förefaller starkt överdriven även om man utgick från att han inte förfalskat CV etc. Carlberg söker orsakerna i ett flertal faktorer så som regeringens strävan att föra fram ”svensk” forskning till rampljuset genom satsningar på vissa områden och rekrytering av utländska ”stjärnforskare”, i det sätt på vilket antalet publiceringar och citeringar ligger till grund för rekryteringar och i förlängning det faktum att det finns brister i systemet med ”vetenskapliga tidskrifter” speciellt att de med hög ”inpact factor” ges för stort inflytande mm.

Jag kommer att tänka på James Reason’s inflytelserika teori ”The Swiss chees model” (som förklaras i artikeln Human error: models end management[1]) som kortfattat syftar till att förklara en negativ händelses inträffande genom att se till hur en kedja av händelser och tidigare beslut på flera nivåer av ”samhället” leder fram till händelsen. Genom metaforen med Schweizerostens skivor med hål vill Reason ge en bild av hur ett antal fel (hål i ostskivorna) följer på varandra för att till slut leda fram till händelsen. Konkret så skulle den felaktigt avskurna blindtarmen bero på kirurgens trötthet parat med felaktiga rutiner och tröttheten kan i sin tur bero på schemaläggningen som i sin tur beror på budgetläget, eller något likande.

Jag tror att Carlberg har alldeles rätt i att det finns ett antal förklaringar till hur Macchiarini-skandalen kunde inträffa och att det inte ”bara” var Macchiarini själv eller Kis ledning utan även andra omständigheter. Det förhindrar inte att var och en av de inblandade har olika typer av personliga ansvar för händelsernas inträffande. Ett försök att förklara hela bilden av hur och varför innebär inte ett urskuldande eller förnekande av ansvar.

Dessutom vill jag kommentera en kort passage i texten som i mitt tycke visar på en mindre genomtänkt syn på vetenskap.

”Är inte vetenskapliga genombrott preliminära, tills de bekräftas alternativt falsifieras av andra forskare?”

Jag tycker inta att det är hållbart att i definitionen av ett vetenskapligt svar (genombrott) inkludera att en annan person (en annan forskare) tvunget måste genomföra en likadan studie för att antingen bekräfta eller falsifiera. Är slutsatserna rätt så är de. Det spelar ingen roll hur många som gör om samma studie. Alla dessa kan ju göra fel. Att andra människor (eller forskaren själv) kontrollerar den ursprungliga studien i sin helhet kan ju dessutom för all del vara nog för att konstatera huruvida resultaten av studien är korrekta eller ej. Några nya studier med samma upplägg kan inte anses vara nödvändiga, men dock potentiellt bidragande.
Att andra människor utvärderar en studies resultat eller gör egna studier med samma upplägg är så klart ofta nödvändigt för att visa att resultaten är korrekta eftersom den som utfört studien kan ha gjort fel av olika slag, alternativt att det rör sig om studier där resultaten är statistiska sannolikheter vilka kan förändras från undersökning till undersökning. Eftersom vi inte blint kan lita på att en studie är korrekt utförd samt eftersom vi på grund av studiens upplägg kan vara tveksamma till om vi kommer att komma fram till samma resultat även i andra likadana studier så är det i praktiken ofta så att det är klokt att analysera studien och/eller att genomföra fler studier.

Men definitionsmässigt blir det problematiskt att inkludera detta i definitionen eftersom det logiskt sätt inte kan vara en rimlig slutsats.
Dessutom är alla resultat alltid preliminära oavsett hur många gånger de bekräftas, även om det rör sig runt 99,999% säkert att resultaten är korrekta. Det finns alltid en chans att framtiden kommer att falsifiera det vi är bombsäkra på.

---

[1] http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1117770/

Exempel på en ohållbar definition av vetenskap

Henrik Arnstad och Ola Larsmo driver en podcast som de kallar En svensk tiger – en podcast om modernhistoria. Podden är mycket bra och lyssningsvärd och sedan jag upptäckte den för några dagar sedan har jag ägnat mig åt att lyssna igenom alla hittillsvarande avsnitt. Jag rekommenderar den starkt!

Här vill jag bara kommentera ett uttalande från en gäst i podden som rör detta med vad vetenskap är.
I avsnittet Feminismens genombrott i Sverige: Om rösträttskampen och mycket mer är historikern Christina Florin gäst (https://www.acast.com/ensvensktiger/e1aabf90-721d-462f-917b-d188246d4d5a). ca ¾ in i avsnittet (runt minut 35-36) pratar de om när ämnet Kvinnohistoria blev till Genushistoria. Detta skedde då man efter ett antal år som ”kvinnohistoria” hade uppnått en stor mängd empirisk kunskap och då började man teoretisera. I samband med detta bytte ämnet namn till Genushistoria. Florin säger sedan följande:

”Det var då det blev vetenskap av det hela för att då hade man en teori, eller många teorier om varför kvinnor alltid hamnade i underläge gentemot männen och det blev väldigt synligt i just historieämnet. Så därför har man talat om genusvetenskap. Det är en vetenskaplig term som förändrade ämnet och som gjorde att det blev ett eget ämne vid universitetet. Genusvetenskap är ju ett eget akademiskt ämne med sina egna teorier, metoder… sina egna tidskrifter.”   

Florin menar alltså att ämnet Genusvetenskap blev ”en vetenskap” när det blev ett akademiskt ämne med teorier och metoder och med egna tidskrifter. Emfasen ligger som synes på teorin, eller teorierna.

Min tolkning av detta är dels att Florin sätter likhetstecken mellan vetenskap och att ett ämne får ett akademiskt erkännande, dels att detta att ”ha en teori/teorier” är avgörande för om något är vetenskapligt eller inte.

Både dessa ståndpunkter är ohållbara.

Att något är vetenskapligt om det har ett akademiskt erkännande är samma sak som att säga att det vetenskapliga i något avgörs av huruvida kunskapen produceras inom en viss organisatorisk kontext eller inte. Att den organisatoriska kontexten skulle ha någon betydelse för vad som är vetenskap eller ej är ju en befängd tanke. Men om man ändå ska anföra några argument för varför detta är befängt så kan man för det första konstatera att allt det som produceras inom en akademisk kontext inte är eller har varit vetenskap samt dels att en hel del vetenskap inte producerats inom akademin.

För att ta ett extremt exempel på akademisk ”vetenskap” som inte är vetenskap så har vi Nazisternas försök att hitta arkeologiska bevis för den ariska rasens ursprung genom studiet av nordiska hällristningar och för att ta ett mer aktuellt exempel så har vi Macciarini-skandalen vid Karolinska Institutet.
Som ett exempel på vetenskap som tillkommit utanför en akademisk kontext kan vi ta Einsteins teorier som han knopade ihop på sin kammare efter arbetsdagen på patentverket. Hans teorier höll streck vilket bland annat visades genom observationer av ljusets avböjning i och med solförmörkelsen 1919. Att någon skulle hävda att Einsteins teori blev vetenskaplig på grund av att det var den brittiska hovastronomen och hans medhjälpare (vilka antagligen ska betraktas som akademiker) som gjorde mätningar i Sydamerika och Afrika känns inte så troligt. Istället var det ju det faktum hans teori kunde testas och att den motstod falsifiering som gjorde den till en vetenskaplig teori.

Att något är vetenskapligt först om det innehåller en teori är orimligt av flera skäl.
För det första finns det inte bara en tydlig definition om vad teori är. Tvärtom täcker termen teori många olika begrepp.
På en nivå kan man säga att alla observationer och tolkningar av observationer innehåller teori. Det finns inga teorilösa observationer. Man kan inte bara iaktta eller mäta något ”helt objektivt”. Det finns alltid en tolkning och en bakgrund och därmed finns det alltid en teori. I en annan abstraherad definition av teori så kan teori betyda huruvida man anser världen vara i grunden materiell eller ideell. Här måste man hysa antingen den ena eller den andra åsikten men i båda fallen ”har man en teori” vilket alltså gör att detta inte kan vara ett kriterium. För det tredje kan man med teori mena någon typ av generaliserad förklaringsmodell. Om man vill hävda att detta är ett kriterium för vetenskap så säger man samtidigt att (relativt) teorilös kunskapsbildning som i första rummet beskriver saker i vår värld i så fall inte är vetenskap. Och i så fall blir då konsekvensen att så väl Galilei som Linné som Darwin samt alla andra som i mångt och mycket har beskrivit delar av vår verklighet inte kan räknas till vetenskapen.

Florins definition på vetenskap är, för att upprepa mig själv, alltså inte hållbar.