onsdag 22 mars 2017

De vetenskapliga revolutionernas struktur

Thomas S. Kuhns klassiska bok[1] om vetenskapens utveckling är ett sådant där verk som har blivit till en självklar referenspunkt. Läser man en bok om vetenskapsteori eller tar del av en diskussion hör det mer till undantagen att Kuhn inte nämns. Men trots, eller kanske tack vare, sin status som självklar referens kan man nog gissa att inte så många har tagit sig tid att faktiskt läsa boken. Nu vet jag förstås inte hur det är med den saken men det är min gissning att de flesta, likt mig tills nu, nöjer sig med att få den indirekta versionen av boken genom sekundärlitteraturen.

För den som inta har superkoll på det centrala innehållet i Kuhns bok följer här först en kortvariant i skolboksversion.

Kuhn menar att vetenskapliga forskningsfält går igenom en historisk process. Processen börjar i att ett nytt paradigm etableras. Nya teorier uppkommer och antas och ny kunskap formuleras. Inom detta nya paradigm gäller nu vissa regler för vilka fakta och vilka typer av förklaringar som anses som bra och giltiga. Under en tid (kortare eller längre) gäller detta som riktigt och många nya men inte så omdanande kunskaper framställs. Med tiden så framkommer dock anomalier. Från början bortförklaras dess som oviktiga eller oriktiga. Men antalet anomalier hopar sig och till slut sker en revolution då en ny förklaringsmodell, ett nytt paradigm, tar över. Detta nya paradigm förmår att förklara anomalierna och bidrar till att nya mer omfattande kunskaper framkommer. Och med detta börjar processen om.

Innan jag började läsa De vetenskapliga revolutionernas struktur hade jag inte några för mig själv direkt uttalade förväntningar på den. Trots denna avsaknad av uttalade förväntningar inser jag när jag läser att jag ändå förväntat mig någonting mer än detta. Hur kan denna bok som har en så central ställning i den vetenskapshistoriska/-sociologiska forskningsfältet vara så illa underbyggd?


Min sammanfattande beskrivning och bedömning lyder som följer:

Kuhn har utarbetat en modell för hur han anser att olika vetenskaper/vetenskapsgrenar utvecklas. Troligen har han läst en massa historieskrivning över olika vetenskapers utveckling och i detta tyckt sig skönja ett mönster. Boken är hans sätt att framlägga denna modell och han försöker att belägga modellens riktighet med hjälp av exempel ur den vetenskapshistoriska litteraturen.
Problemet är bara att det Kuhn gör är vad som i modernt tal skulle kallas för anekdotisk bevisföring eller ”cherry picking”. Kuhn har så att säga valt sina exempel för att stödja sin teori och underbygga sin modell och genom framställningens allmänt hållna karaktär och den bild de valda exemplen målar upp framstår Kuhns argumentation också som trovärdig och rimlig. Men elefanten i den vetenskapshistoriska porslinsbutiken är alla de exempel som talar för andra tolkningar än den Kuhn vill hävda.
När man läser Kuhn men framförallt kanske när man i sekundärlitteraturen läser om Kuhns modell så är det lätt att för sitt inre följa med i resonemanget, nicka igenkännande åt hans exempel från bland annat astronomins utveckling och kanske kommer man att tänka på moderna exempel då ”vetenskapliga sanningar” ställts på ända. Men problemet är ju just detta: nog finns det historiska och moderna exempel som stämmer ganska väl in på Kuhns modell, men är det verkligen så att denna modell gäller för alla vetenskapers utveckling, och alltid? Om detta får vi av Kuhn ingenting veta. Men en svala gör ingen sommar och ett antal exempel gör inte att vi kan dra slutsatsen att Kuhns modell är en beskrivning som generellt gäller. För trots allt är den underförstådda andemeningen i Kuhns bok just den att hans modell är en generell beskrivning av hur vetenskaper utvecklas. Men eftersom han inte är tydlig med om, när, var och hur hans modell gäller så går det inte heller att beslå honom med att överdriva sin modells applicerbarhet. För påstår man att hans modell inte gäller inom ett visst område så kan Kuhn bra svara att ”Det har jag aldrig hävdat”. Och detta är just adelsmärket för en ovetenskaplig teori – den går inte att testa.  

Visst är det hypotetiskt sett fullt möjligt att Kuhns modell faktiskt stämmer generellt men för att visa detta skulle en stor mängd studier behöva genomföras och alla, eller de flesta av dessa, skulle behöva visa just på att Kuhns modell är korrekt. Men istället för att ta Kuhns modell som en hypotes att undersöka vidare har hans modell tagits in i finrummet och satts på piedestal. Förvisso finns det vidareutvecklingar och även kritiker av modellen men likt en katt med nio liv återkommer Kuhn och hans modell i ofördärvad form i bok efter bok som vill ge en beskrivning över ”den moderna vetenskapsfilosofin”.

Ett annat problem som jag upplever med Kuhns text är vidare textens själva utformning. Språket är inte speciellt stringent utan har en pratig karaktär där exempel staplas på exempel och namn droppas på ett sätt som snarare döljer hans argumentation än gör den klarare. Han återkommer då och då till uttalanden som ”… vilket är en av denna boks centrala teser…” utan att varken förr eller senare på ett klart och stringent sätt sammanfatta vad som är hans centrala teser, hans modell. Själva bokens kapitel följer i och för sig hans modell men texten är rik på utvikningar som gör att en sammanfattning likt den jag gav här ovan blir en osanning i och med att Kuhn faktiskt gör uttalanden som inte får plats inom en sådan tillrättalagd sammanfattning. Ett exempel på detta är hur han menar att det kan finnas flera samtidiga och parallella paradigm inom ett område, i princip att var och en kan ha sitt eget paradigm beroende på utbildning och egna erfarenheter. Ett sådant uttalande är svårt att få ihop med tanken på övergripande paradigm som gäller för alla inom ett forskningsfält.

En mindre charmig egenskap hos Kuhn är dessutom att han använder auktoritet som argument på så sätt att han påstår att saker och ting ligger till på ett visst sätt, utan att ge några som helst empiriska eller andra belägg för detta. Han kan till exempel skriv så här:

”En viktig del av svaret, som ligger i öppen dag, får vi genom att konstatera vad forskare aldrig gör, inte ens när de konfronteras med långvariga och besvärliga anomalier. […] Det historiska studiet av den vetenskapliga utvecklingen har ännu inte avslöjat någon process som påminner om den metodologiska stereotypen av falsifiering genom direkt konfrontation med empiriska fakta.” (s. 70)

Det är ett påstående som så klart låter sig göras och som också kan vara riktigt. Men då krävs i så fall belägg. Något som Kuhn över huvud taget inte ger. Varken här eller på andra ställen i boken. Och liknande sätt att ”argumentera” är återkommande. Kuhn hävdar att det är på ett visst sätt, någon hänvisning för att styrka påståendet tycks inte behövas.


Kuhn och relativismen

Vi måste så klart också kommentera det möjligen förekommande relativistiska draget i Kuhns modellbygge.
Kuhns modell används från tid till annan för att rättfärdiga en relativistisk hållning till ”vetenskaplig sanning” och liknande spörsmål. Detta brukar ske på så sätt att relativisten som använder Kuhn med honom vill mena att det som är sant avgörs av respektive paradigm, att det alltså inte finns någon sanning som man kan uppnå och som man antingen har kommit fram till eller inte oberoende av vilket paradigm som just nu gäller utan att något är sant i ett paradigm medan det är falskt i ett annat.
Om detta är en riktig tolkning av Kuhn måste jag delvis låta vara osagt. Vid min genomläsning tycker jag inte att detta är en slutsats som man bör dra av Kuhns modell. Jag uppfattar hans modell mer som en historiesociologisk beskrivning och historiefilosofisk modell av hur vetenskapen utvecklas och inte som en normativ modell som på något vis skulle rättfärdiga just den ovan nämnda hållningen.
Men jag kan mycket väl ha missat något i Kuhns text som gör att en sådan tolkning är rimlig. Dessvärre är boken i mina ögon så pass ointressant att jag inte kommer att lägga mer tid på den för att vidare undersöka denna fråga.

Det man kan konstatera är att Kuhn i efterordet explicit behandlar frågan om huruvida hans verk ska tolkas som ett stöd för relativistiska ståndpunkter. Men detta görs på ett specifikt sätt. Han säger att han inte tvivlar på att Newtons mekanik är bättre än Aristoteles och att Einsteins är bättre än Newtons. Men samtidigt menar han att det i Einsteins allmänna relativitetsteori finns aspekter som ligger närmare Aristoteles än Newton och om man vill tolka detta som en relativistisk ståndpunkt ja då är han väl relativist i så fall.
Slutsatsen av detta borde vara att Kuhn inte är relativist i den mening som jag angivit ovan, i alla fall om detta om Aristoteles, Newton och Einstein är den enda aspekten. Men som sagt så kan jag ha missat något…
Påpekas kan också att Kuhn här igen kommer med tvärsäkra påståenden (alltså det om likheten mellan Einstein och Aristoteles) som varken förklaras eller underbyggs utan som Kuhn enbart framför som varandes korrekta.


Alltså:

Sammanfattningsvis är De vetenskapliga revolutionernas struktur av Thomas Kuhn ett verk av föga vetenskaplig kvalitet eftersom den i sin helhet bygger på anekdotisk bevisföring och ”cherry picking”. Det är fullt möjligt att Kuhns modell stämmer in på en eller flera historiska utvecklingar inom vetenskapen. Men att det också ser ut på andra sätt håller jag för sannolikt. Dessutom finns ett stort problem rörande avgränsningar om man faktiskt vill försöka belägga att det inom ett vetenskapshistoriskt område har gått till så som Kuhn vill mena.

Slutligen finns det ytterligare ett problem av mer filosofiskt art. Det är att Kuhns modell faktiskt utgör en historiefilosofi i meningen att han drar upp linjerna för ”hur historien utvecklar sig” på ett sätt där han menar att hans historiska utvecklingschema är en reellt existerande ”struktur” som den historiska utvecklingen faktiskt följer. Modellen tydliga stadier följer i en viss ordning och till slut har cirkeln slutits och stadierna går ett varv till, men nu med nytt innehåll.
Denna typ av historieuppfattning är behäftad med många problem, filosofiska liksom empiriska och hör hemma på den historiens skräphög.

Att denna bok har fått en sådan central plats i den vetenskapshistoriska kanonen är för mig en gåta.




[1] Kuhn, Thomas S. (2009/1962) De vetenskapliga revolutionernas struktur. Andra upplagan. Bokförlaget Thales, Stockholm.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar