Så vackert att man kan gråta

Hur viktigt är det att motivera varför man vill göra en undersökning eller varifrån en hypotes härstammar? Enligt både en och två personer inom akademin är detta av avgörande betydelse har jag fått erfara. Men vad skulle det i så fall betyda och varför är det viktigt? (svar: inte vet jag)

I ett uppsatsarbete som jag nyligen slutför har en av mina lärare kraftigt framhärdat i att uppsatsen inte kan bli godkänd om jag inte förbättrar ”tratten” alltså inledningen av uppsatsen där jag från tidigare forskning motiverar varför min undersökning är relevant. Poängen med ”tratten”, eller inledningen, skulle alltså vara att med utgångspunkt från tidigare forskning ge argument för varför min undersökning är värd att genomföras.

Visst kan man tänka sig att man kan motivera sitt utforskande bättre eller sämre utifrån vad man tidigare vet eller att man aktivt tar vid där andra har slutat. Genom att utgå från vad andra har kommit fram till kanske man kan se det som att ”min” undersökning vinner i vetenskapligt förtroende och med utgångspunkt från denna tidigare forskning så kommer man kanske fram till en rimlig hypotes som man vill testa.

Men man kan väl också tänka sig att man vill utforska ett ämne bara för att, bara för att man tycker att det verkar kul/bra/intressant/nödvändigt eller för att man råkar snubbla över ett intressant datamaterial?! Självklart är det inte fel att utgå från vad tidigare studier har angett som angelägna ämnen för fortsatta studier eller att genom en genomgång av det man tidigare kommit fram till mejsla ut en angelägen frågeställning.

Nu kanske jag bakar ihop argumenterandet om ”varför min undersökning är intressant utifrån tidigare forskning” med ”förutsättningarna för min hypotes eller teori” och kanske kan man argumentera för att dessa två att väsensskilda. Men jag vill hävda att bakgrunden till ”varför” och bakgrunden till ”min hypotes” är lika i följande avseende: det är lika oviktigt ur teoretisk synvinkel att ge argument för att rättfärdiga mina val gällande båda dessa aspekter. Och för att riktigt bevisa min poäng så drar jag till med ett citat av Popper som är så vackert att man kan gråta:

[…] Vi kan nämligen säga […] att ur vetenskaplig synpunkt är det irrelevant om vi erhållit våra teorier genom att hoppa till slutsatser utan belägg eller bara råkat snubbla över dem (dvs. genom ”intuition”) eller också genom något induktivt förfarande. Frågan ”Hur kom du på din teori?” är helt och hållet en privatsak i motsats till frågan ”Hur har du testat din teori?” vilket är det enda som är av vetenskapligt intresse. [kursivering i original] (Popper, 2002, s. 131)

Nu kanske du tror att jag är ironisk och det var jag ju så klart i en aspekt; nämligen den att ett citat av en ikonoserad person bevisar något. Jag anser att Popper har helt rätt men att han sagt det gör det inte mer sant än att du eller jag säger samma sak.

Anledningen till att Popper har rätt är för att det som avgör om något är korrekt eller inte just avgörs genom att utsätta hypotesen för test. Oavsett hur många tidigare studier du kan rada upp för att ”bevisa” riktigheten i dina utgångspunkter så kommer detta aldrig att kunna fälla något avgörande rörande din hypotes och undersökning. Inte heller är det på något vis så att en undersökning blir bättre eller viktigare för att andra människor (kallade forskare eller inte) anser så. Självfallet kan det vara så att det av en hel massa människor anses vara högst prioriterat att ta fram ny kunskap om X, och det finns kanske ingen anledning att ifrågasätta alla dessa människors omdöme. Men det är också lika sant att undersökningar utan någon synbar koppling till ett uppmärksammat behov kan visa sig vara nog så viktiga av en eller annan anledning som först blir tydlig någon gång i framtiden. Vill man läsa en intressant bok om sådana exempel så skulle jag vilja passa på att rekommendera följande:

Att upptäcka det oväntade – Om vetenskapliga bakslag och storslagna resultat av Peter Sylwan (Fri tanke 2013)

Jag har ju skrivit om demarkationskriterium mellan vetenskap och det som inte är vetenskap förut och det ovan sagda skiljer sig ju betydligt från just denna diskussion. Men här har vi ett tydligt demarkationskriterium; är anledningen till att du väljer en viss frågeställning eller hypotes ett avgörande kriterium för huruvida din undersökning är vetenskaplig eller inte? Svar: Nej!
Ergo – en frågeställnings vetenskaplighet avgörs inte av varför någon vill besvara den eller varifrån uppslaget till en hypotes kommer.

Popper, K. (2002). Historicismens elände. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.

Den emergenta osthyvel – vetenskapliga metoder för utforskandet av verklighetens olika lager

Thomas Brante och Ingvar Johansson skriver i förordet till Feyerabends Ned med metodologin! att:

”[…] när den moderna fysiken uppkom så gjorde den det tack vare att den bröt mot alla ditintills uppställda metodologier. Feyerabend vill också visa att det inte kan finnas någon universell metodologi, och att vi därför metodologiskt sett måste nöja oss med principen ’allt är tillåtet’.”[1]

Vad gäller den första meningen så är det nog så som Feyerabend säger men det innebär ju inte att också de metoder som man senare har kommit fram till automatiskt är felaktiga. Bara för att vi har haft fel förut betyder det inte att det som vi tror är rätt och sant idag också kommer visa sig fel. Det är förvisso inget vi kan veta nu utan bara i framtiden men vi kan ändå påstå att vår kunskap är kumulativ och att våra metoder idag är långt mycket bättre än de vi hade förut. Många metoder vi använder idag är inte bra och självklart kan många metoder vi i framtiden bli överspelade. Det är också så att många kunskaper vi har haft förut med tiden glöms bort. Att leva av naturen som jägare-samlare eller alla gamla hantverk som med moderna maskiner och tekniker lämnats är exempel på mänskliga kunskaper som vi inte längre besitter, att skriva för hand en mer modern färdighet som är på väg att mista sin ställning. Så frågan om huruvida vi idag har fler kunskaper i någon slags kvantitativ mening är svår att svara på och delvis en fråga om att jämföra äpplen med päron.
Men med detta sagt så kan man nog ändå fastslå att Feyerabends slutsats att ett historiskt utbyte av metodologi automatiskt innebär att också nuvarande metodologier kommer att bytas ut är fel.

Gällande den andra meningen så är min åsikt att det första ledet i meningen är rätt och det andra fel. Det kan inte finnas någon universell metodologi i meningen att samma metoder kan användas för att utforska alla aspekter av verkligheten. Men att där av dra slutsatsen att ”allt är tillåtet” är inkorrekt.
I detta inlägg ska jag försöka förklara varför jag svarar ”rätt” på det första ledet och ”fel” på det andra.

Emergens på emergens på emergens
När bakade du en kaka senast? Eller när blandade du gaserna väte och syre och fick fram ett glas uppfriskande vatten?
Emergens är det ord som inom ”vetenskapliga sammanhang” brukar användas för den process där helt nya fenomen uppträder ur sammanblandningen och mixtrandet med ett antal ingående komponenter. Man kan i och för sig se eller analysera sig fram till att en helhet består av X antal delar men de egenskaper som helheten har är inte bara en förlängning av de ingående delarnas egenskaper utan helt nya – emergenta.
Det är inte så att alla helheter har emergenta egenskaper. Många helheter är helt enkelt summan av de ingående delarna, men här kommer jag enbart att beakta de helheter som uppvisar emergenta egenskaper.

Emergens förekommer ymnigt på alla typer av nivåer i verkligheten runt om oss. Ingredienserna i kakan blandas ihop och utsätts för värme och helt plötsligt antar det hela helt andra egenskaper. Kakan varken ser ut som, luktar, smakar eller fungerar som någon av de ingående delarna utan har nya, emergenta, egenskaper. (Dessutom kan vi här skönja konturerna av en ”tidspil”. Att blanda ihop och baka kakan låter sig göras men att o-baka och o-blanda det hela för att få tillbaka ingredienserna tycks desto svårare. Termodynamikens andra huvudsats spelar en roll i detta)
Atomerna av syrgas och vätgas som du blandade samman i ditt hemmalabb blev som sagt till en vätska. Den vätskan kan du sen utsätta för kyla eller värme och på så vis få den att anta antingen fast- eller gasform. Och som bekant sker övergången (fasövergången för att vara exakt) inte lite när som utan vid vissa väl definierade temperaturer under normalt lufttryck (eller för att vara exakt igen: vid en viss hastighet med vilken molekylerna i vattnet rör sig).
Vill man fortsätta den här leken så kan vi ju plocka isär både våra ägg, vårt mjöl och mjölk och bakpulver likväl som våra syrgasatomer och västgasatomer. Om man får tro det periodiska systemet så kan man ta en proton, en elektron och eventuellt en eller annan neutron och blanda ihop dessa och då få den emergenta produkten väte. Att redogöra för alla de ingående komponenterna i ett ägg är lite värre så det låter jag bli. Men poängen har nog gått fram ändå: emergenta fenomen är en central aspekt av hela vår världs uppbyggnad och funktionssätt.

Länge, och kanske fortfarande, var den så kallade reduktionismen i det närmaste allenarådande inom den ”allmänna” förståelsen av verkligheten. Kanske inte i praktiken eftersom det är svårt att analysera historiska händelser och kräldjurens beteende utifrån en analys av de fysiska komponenternas uppbyggnad. Men ”i teorin” eller i den allmänna förståelsen av ”vetenskapen” så var reduktionismen gällande. Samtidigt har det väl alltid också funnits en motrörelse som velat se ”holismen” som sitt alternativ. Denna holism har på goda grunder ifrågasatts med argumentet att man inte gärna kan ta hänsyn till alla, verkligen alla aspekter vilket alltså i praktiken gör att den så kallade holismen gör en godtycklig avgränsning någonstans.
Ett rimligt alternativ till dessa båda ”extremer” är just konstaterandet av emergenta fenomen, vilken förvisso inte i varje situation kräver att de ingående delarna förstås ned till minsta beståndsdel men som inte desto mindre med emfas hävdar att alla nivåer har sina funktionssätt men att dessa innehåller komponenter vilka fungerar på ett annat vis än helheten samt att denna helhet i sin tur troligen ingår som en del i en annan helhet som på sin nivå fungerar på ett annat vis är de ingående delarna.
Detta gäller alltså till synes på alla nivåer vilket gör att när vi karvar ut ett visst ämne, till exempel kemi, etologi eller organisationspsykologi, så väljer vi en viss nivå, vi försöker att förstå denna i sin egen rätt, vi kanske även försöker förstå de ingående delarna samt nivåns plats i en annan större helhet. Vilket i praktiken handlar om att etologin försöker ta reda på djurens beteende, varför djuret ifråga beter sig på ett visst vis (genom att se till kunskaper inom biologin om hjärnan och hormoner mm) samt hur djurets beteende är den del av hur detta djur beter sig i förhållande till sina artfränder samt till andra djur och miljön i övrigt.

En gång i tiden funderade jag mycket på detta. Jag kunder liksom inte riktigt få mitt huvud runt det hela. Samtidigt som reduktionismen hade en mängd fördelar och starka förespråkare så fanns det en obönhörlig logik i tanken på att det är svårt att förklara tex en historisk händelse med hjälp av fysikens kunskaper. Dessutom fanns det ju uppenbara exempel på emergenta fenomen som H2O:s fasövergångar vilka talade för att det fanns mer i tillvaron att förstå än det som reduktionismen kunde erbjuda.
Så småningom blev min slutsats just att varje nivå av verkligheten har sina egna funktionssätt och måste utforskas i sin egen rätt men att delarna samtidigt ingår i andra ”högre” helheter. Min tanke landade väl i att verkligheten, i alla fall på försök låter sig uppdelar i nivåer av emergenta steg vilka följer på varandra från litet till större. Men också att andra undersökningsområden utgör aspekter av verkligheten som kan skiljas åt, i alla fall i våra försök att förstå, även om de i grunden ingår i samma helhet (tex det mänskliga samhällets utforskande via de olika humanvetenskaperna). I våra försök att förstå världen skapar vi ämnen/undersökningsområden som kanske inte egentligen ”finns” som avgränsade områden i verkligheten, men de tycks i alla fall fungera hyfsat väl i både teorin och praktiken.
Men de stora skilda områdena för utforskande vilar just på det faktum att det är olika emergenta nivåer som undersöks. Och det tyck som att grunden för detta utforskande faktiskt går från litet till större i en hierarkisk ordning som skulle kunna se ut ungefär så här om det är ”allt om djur och människor” vi vill undersöka: kvantfysiken, fysiken, kemin, biologin, etologin (hur gör djur) och medicinen (hur funkar djur) och sedan psykologin, antropologin, sociologin och de övriga samhällsvetenskaperna. Vill man förstå den fysiska världen, i meningen rymden och planeterna, blir följden kanske; kvantfysik, fysik, kemi och kosmologi. Vidare, något vid sidan om, blir historia och paleontologi en människo- och naturkunskap som behandlar det som varit medan humaniora av allehanda slag handlar om människans tänkande om sig själv.

Denna beskrivning av verklighetens och vetenskapernas progression från grunden och uppåt ska kanske främst ses som en hyfsat rimlig blid och inte som skrivet i sten, men att man kan ”gå nedför och uppför” i förståelsen och därmed ge en mer helhetlig bild av en del av verkligheten anser jag vara ställt utom allt tvivel. Att beskriva människans tankar så som bara varandes elektriska och/eller biokemiska signaler i en klump kött kan ju tyckas något torftigt och enögt men att ta med denna aspekt som en del av förståelsen av människans tänkande ger oss en mer fullständig bild av detta fenomen än bara den ”vanliga psykologiska”. 

Om vi för en stund antar att det ovan sagda är riktigt och nu går vidare till utforskandet av dessa lager av verkligheten så är min slutsats den att de olika nivåerna kräver sina respektive metoder (och teorier) för att utforskas. Förvisso finns det metoder, som till exempel experiment, som kan användas på många av nivåerna. Men det finns inte en metod som kan användas för utforskandet av alla delar och aspekter av verkligheten. I detta har alltså Feyerabend helt rätt. Men här av följer inte att vilken metod som helst kan användas, att ”allt är tillåtet”! Feyerabend tycker kanske att han argumenterar väl för denna slutsats i sin bok, men min åsikt är att han inte på långa vägar visar att det är på det sättet. Faktum är att han inte ens har huvudfokus på hur metoder har utvecklats utan snarare försöker visa att ny kunskap om världen har producerats trots att man hållit fast vid felaktiga teorier om hur saker och ting förhållit sig. Kanske använder Feyerabend termen metodologi som en samlingsterm för både metoder och teori men det är svårt att avgöra eftersom han inte är speciellt noga med sina definitioner eller resonemang (Ned med metodologin är inte en bok jag rekommenderar att du slösar tid på om du inte vill påbörja ett specialintresse för denna författare). För övrigt är det i mitt tycke logiskt ohållbart och praktiskt orimligt att tänka sig att vilken metod som helst skulle fungera för att skaffa sig kunskap om valfritt område. Ett sätt att testa detta vore att ta en frågeställning och sedan försöka besvara denna genom att applicera ett antal olika metoder varpå man försöker utvärdera resultaten. Om frågeställningen berör tex konstruktionen av en bro över ett stup så tror jag att det ganska snabbt kommer att framgå vilken av metoderna som är bättre och vilka som är sämre...

Om vi utgår från att man faktiskt vill ta reda på saker om verkligheten så måste man försöka att genom trial-and-error utveckla metoder som fungerar och sedan metoder som fungerar ännu bättre. Detta har vi genom århundradena gjort. Många metoder har utvecklats och förfinats men många metoder har också övergivits och många har uppkommit. Många metoder har testats först inom ett område för att sedan testas inom andra. Kanske har metoden kunnat användas rakt av eller så har själva grundtanken kvarstått men den exakta användningen har anpassats till den nya nivån.

Lättast blir detta kanske att exemplifiera med metoden experiment. Om vi vill undersöka en hypotes inom fysiken så genomför vi ett experiment – Håller bron för 100 kilo? Vi testar och får ett ja eller nej. Experiment kan ju som bekant också användas inom andra områden: Einsteins förutsägelse om att ljuset skulle böjas på sin väg förbi solen testades genom iakttagelser och påföljande beräkningar vid solförmörkelse och vill vi veta om köttdjur växer snabbare om man ger dem antibiotika ja då blandar vi i det i maten för några av kossorna men inte för alla och sen vet vi. Experiment är en oerhört kraftfull metod som genom anpassning till respektive område har gett oss en oöverskådlig mängd ny kunskap. Men experiment fungerar inte överallt. Dels är det inte möjligt att applicera experimentella metoder på historiska studier så som paleontologi, kosmologi (i meningen kosmos utveckling) och helt vanlig mänsklig historia. I angränsande ämnen kan man genomföra experiment vars slutsatser kan användas för att förstå historiska händelser bättre. Och vi kan jämföra historiska händelser som har mycket gemensamt med varandra och på så vis använda de olika händelserna som naturliga experiment. Men i studiet av själva de historiska händelserna är det inte möjligt. 

I andra fall finns det praktiska eller etiska hinder så som att sätta 10.000 personer på en viss diet i ett år och jämföra dessa med 10.000 andra som själva väljer sin kost eller att sätta 100 barn på tunga droger för att se hur de utvecklas i jämförelse med en annan grupp av 100 barn som får en annan behandling…

Slutsatsen av detta är att det inte finns någon metod som går att applicera på utforskandet av alla nivåer av verkligheten men att det där emot är en självklarhet att man för varje nivå bör sträva efter att utveckla och använda de bästa metoderna. Att vilken metod som helst funkar, att ”allt är tillåtet” är bara löjligt men exakt vilka metoder som är de bästa är en fråga som beror på vilken nivå vi vill undersöka samt rent konkret beror på hur långt vi har kommit i metodutvecklingen. Att det existerar olika nivåer i verkligheten kommer sig av emergensen av nya egenskaper och på grund av detta blir det nödvändigt att anpassa metoderna till den nivån som ska undersökas. Metoderna ska via trial-and-error utvecklas mot att ge bättre och bättre svar men verklighetsnivån/undersökningsområdet sätter gränser för vilka metoder som går att använda. Dels finns det logiska gränser, som att experiment inte fungerar för historiskt utforskande eller beskrivningar. Dels finns det praktiska, etiska eller andra gränser för vilka metoder som kan användas varför det ”teoretiska bästa” metoden får stå tillbaka för den bästa metoden som faktiskt är möjlig att använda.

En annan aspekt av varför olika metoder fungerar olika väl på olika områden är på grund av att olika områden karaktäriseras av olika stor grad av determinism (om man kan säga så…) men detta får bli ämnet för ett annat inlägg.

---

[1] Feyerabend, Paul. Ned med metodologin! – Skiss till en anarkistisk kunskapsteori. Zenit – Rabén & Sjögren. Stockholm 1977

Flugan i katedralen

Året är 1909. En ung man sitter i ett mörktlagt rum och väntar på att hans ögon ska vänja sig vid mörkret. Studenten heter Ernest Marsden och är på god väg att göra en av de centrala upptäckter i den process som ska leda fram till en ny förståelse av atomernas uppbyggnad. Han följe de instruktioner som han fått och efter tjugo minuter gör han sig beredd, han lägger ögat mot mikroskopets okular och tänder en mycket ljussvag lampa. Ljuset går genom en tunn glasskiva och genom linsen förväntar sig han att få se enstaka sporadiska gnistor men det han istället får se är en kontinuerlig ström av små ljusblixtar som dyker upp i en takt av cirka en per sekund. Han tycker att det liknar gul-grönaktiga stjärnor som blinkar till på en natthimmel och eftersom resultatet är så oväntat dröjer han med att informera sin professor Ernst Rutherford i en vecka för att under tiden genomföra observationen fler gånger för att försäkra sig om att han inte misstagit sig. Rutherford har tilldelat Marsden uppgiften mesta för att på allvar konstatera att hans gissningar kan avfärdas men istället visar Marsdens observationer just att atomerna är uppbyggda av oändligt små partiklar, att de har en kärna kring vilken det cirkulerar andra partiklar men att det mesta av atomen består av tomrum.[1]

Trots att detta lilla nedslag i en drygt hundra år gammal berättelse är långt från heltäckande tror jag ändå att man kan göra ett par poänger kring vad vetenskap är genom att se lite noggrannare på den.

Med andra medel
För att börja i någon ändå så gör Marsden sin upptäckt med hjälp av ett instrument som är utvecklat just för att övervinna de hinder som våra normala sinnesorgan vid en viss gräns obönhörligen stöter på. Om det var Galileo som först vände kikaren upp mot natthimlen törs jag inte ta gift på men sant är att vi kan bygga fysiska hjälpmedel som gör att vi kan se längre, göra nya saker och ta reda på mer om världen. Till de hjälpmedel som vi använder måste man också räkna de metoder som används i utforskandet, det vill säga delvis hur instrumenten används men också delvis på vilket sätt, med vilka medel och i vilken ordning undersökandet av världen görs.
Det första jag vill poängtera är att detta bruk av instrument och metoder utgör en förlängning av de ”instrument” och ”metoder” vi från början är utrustade med, det vill säga våra sinnesorgan och vårt intellekt. Vår medfödda kunskap och vår förmåga att ta in information, skönja mönster och genom försök-och-misslyckanden hitta ny kunskap tar oss långt. Men vid någon punkt krävs det mer för att kunskapen ska fortsätta utvecklas och här tar vi till systematiserande, metod- och instrumentutveckling. Detta är en del i det som gör denna typ av kunskapssökande till vetenskapligt- till skillnad från helt vanligt kunskapssökande men det innebär en gradskillnad mot vad vi utan hjälpmedel kan åstadkomma, inte en artskillnad.

Teori och tolkning
Vidare är det slående hur beroende Marsdens observation var av en teori för att förstås. Att genomföra samma observation utan någon som helst teori om vad det observerade betyder skulle lämna observationen fritt hängande. Att observationen tolkas i ljuset av en teori är själva grundförutsättningen för att denna observation blev betydelsebärande i direkt anslutning till observationen.
Man kan absolut tänka sig att observationen gjordes utan att en utvecklad teori som tolkningsram fans tillgänglig eller till och med i ”frånvaro” av teori. Samma observation hade naturligtvis varit möjlig men utan teorin hade processen med att tolka vad observationen betydde tagit helt andra vägar. Kanske hade man till slut kommit till samma svar eller så hade observationen fallit i glömska (detta är ju kontrafaktiskt och omöjligt att veta i det aktuella sammanhanget men alternativen är rimliga att tänka sig).
Jag skriver ”frånvaro” av teori eftersom det inte kan existera observationer som är helt teorilösa. Termen teori används här i vid mening och syftet är att poängtera att våra sinnesorgan inte bara ”kan ta in” observationer ”helt objektivt” utan att det är ett faktum att alla sinnesintryck tolkas av nervsystemet och hjärnan. Graden av tolkning är dock mycket skiftande och i detta exempel handlar det om en teoribildning kring atomen som var under utveckling under denna period. Men här måste vi notera att den bakomliggande teorin kan se mycket olika ut beroende på dels stadie i undersökningsprocessen och dels beroende på vilket ämne det handlar om. Det kan sträcka sig från Einsteins relativitetsteori till att bara handla om att observationen i fråga är meningsfull att notera och det observerade värt att beskriva, och allt där emellan.
I praktiken kan det vara teorin som förutsäger vilka observationer som är (borde vara) intressanta att göra och där med vilka metoder som ska användas. Men ordningen kan också vara den motsatta. Vidare kan teori också skada observationerna i meningen att bruket av redan falsifierad teori alternativt inte speciellt rimlig teori placerar observationerna i en felaktig kontext och därmed hindra eller obstruerar en rimligare tolkning. Detta är, enligt min åsikt, tyvärr ofta fallet inom samhällsvetenskapen i vilken ”teorier” av allehanda slag återbrukas i samma eller lätt omarbetad form trots att de visats föga värdefulla i en process som mer liknar modets växlingar än en kumulativ process av bättre och bättre vetande.
Teorier är alltså alltid en del av den vetenskapliga processen men omfattningen av teorin kan variera kraftigt. Teorin kan ge förutsägelser om framtida upptäckter men om observationerna inte stöder dessa förutsägelser så blir slutsatsen att teorin inte är korrekt (här finns det dock en hel del ”om och men” som vi dock inte ska gå in på). Teorin är dock alltid en del av tolkningen av observationer och data även om detta kan vara i större eller mindre grad. Observationer i ljuset av en mycket outvecklad teori kan fortfarande vara intressanta som fakta medan teorier som i stort saknar grund i observationer bara är lösa spekulationer, om ock rimliga och spännande sådana.

Två vägar till kunskap
Ett tredje konstaterande är att Marstens observation just är en observation. Han observerar ett utsnitt ur verkligheten och beskriver detta och på grundval av de teorier som man hade fick observationen betydelse. Det rörde sig inte om ett experiment av det slag man normalt tänker sig när man utifrån en tanke om lämpligt utfall (målstyrning) ser om det alternativ man väljer ger de resultat man vill åt. Utan det handlade om att observera och beskriva en del av verkligheten. Visst fanns det en hypotes (att man skulle få se sporadiska gnistor vilken i detta fall visade sig vara felaktig) men hur intressant hypotesen än är så fyller den logiskt sätt ingen essentiell funktion i observationen och beskrivningen. Marsdens arbete är på det principiella planet mer likt Linnés beskrivningar av olika växter än den instrumentmakares arbete av försök-och-misslyckande som utvecklat mikroskopet han använde.  Jag har varit inne på detta tema i tidigare inlägg men jag anser att det tål att upprepas. Som jag ser det så finns det två huvudsakliga empiriska vägar till kunskap: observationer och beskrivningar av fysiska, psykiska eller sociala fakta respektive målstyrda försök att finna det bästa sättet att nå målet. I båda fallen kan man dock gå vidare och försöka ta reda på hur genom olika metoder, så som experiment, historiska undersökningar mm och man vill försöka förklara varför i ljuset av någon typ av teori.
Den viktiga poängen som jag vill föra fram är den att det i grunden bara finns två vägar till empirisk kunskap, nämligen de nämnda beskrivande respektive målstyrda och att det för båda gäller att man via goda metoder och trovärdiga data vill ta reda på hur och varför.
För båda dessa två alternativ missförstår man dock inom skilda delar av vetenskapen och samhällsdebatten implikationerna av detta.
För de flesta är ett målstyrt vetenskapligt arbete fullt legitimt och dessutom ivrigt påhejat när det handlar om det bästa sättet att bygga en bro, en mobilsatelit eller en bränslesnål bil, men inte när det handlar om det bästa sättet att nå fram till sociala eller politiska mål. Missförståndet här handlar om att det är vanligt att den målstyrda forskningen kring sociala eller politiska mål misstänkliggörs som legitimt vetenskapligt värv. Självklart kan man på etiska, politiska, praktiska eller andra grunder ifrågasätta målsättningen som driver denna forskning men själva principen att försöka finna det bästa sättet att nå fram till målet i fråga är densamma som för den målstyrda forskningen kring den bästa bron.
Gällande beskrivande forskning ses denna som mindre viktig eller till och med direkt ovetenskaplig inom delar av samhällsvetenskapen. Här tror man att det centrala och det vetenskapliga är att ”använda en teori” och att deskriptiva studier inte ska göra sig besväret. Men som sagt så är dessa helt grundläggande för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att utveckla teorier som kan förklara samhälleliga fakta och fenomen på precis samma grunder som att en beskrivning av en näpen ängsblomma är centralt för att förstå och förklara naturens mångfalt, släktskap och utveckling.  

---

[1] Cathcart, Brian (2006). Flugan i katedralen – hur en liten grupp vetenskapsmän från Cambridge vann kapplöpningen om att först lyckas klyva atomen. Santérus förlag, Stockholm. 

Målstyrning och metodval

När den fråga man vill besvara i en undersökning är bestämd blir det framtida svaret till det mål man vill uppnå med undersökningen. Det är nu detta mål som bestämmer vilka metoder som man kan, bör eller måste använda för att nå till målet - frågans utformning bestämmer i vilken riktning svaret ska finnas och detta blir till en målstyrning av metodvalet. Så oavsett om undersökningens syfte, om svaret på frågan, gäller en beskrivning av en del av verkligheten eller en målstyr undersökning i sig (alltså "Hur bygger man den bästa bron?") så styrs valet av metoder av det kommande svaret.

Vill jag besvara frågan "Hur bygger man den bästa bron?" så kan de metoder jag väljer att använda för att besvara frågan omöjligen handla om hur man på bästa sätt sätter en bedövning, beskriver en blomma eller organiserar en grupp elever. Svaret avgör vilka metoder som ska väljas.

Men med detta sista "ska" menar jag inte att valet av metod för den skull är något självskrivet. Tvärt om är valet av metod en fråga om kumulativ och ibland stokastisk utveckling genom en process av trial-and-error. Metoden som väljs kommer att ge vissa svar. En annan metod hade troligen givit andra svar. Men vilka svar är bäst? Det avgörs beroende på sammanhang men rimligen både genom konfrontation med verkligheten samt genom analys, diskussion och jämförelse.

De metoder som i praktiken väljs avgörs i någon grad av den teoretiska inramningen. Vilar ämnet i fråga tungt mot en utvecklad teoribildning blir metoderna kanske de "gamla vanliga" medan en undersökning av mer jungfrulig mark kanske öppnar för test av olika metoder på samma problemställning. Vidare kan ämnen som vilar tryggt på välutvecklade teorier och metoder ibland genomgå drastiska förändringar genom applicerande av nya metoder på den gamla frågeställningen, metoder som helt plötsligt tycks ge riktigare och bättre svar på frågorna. Med detta kommer även teorierna gällande frågeställningen att omvärderas och ändras.
Men man kan också tänka sig att nya teorier kring ett ämne leder till att man tolka svaren på frågorna i ett annat ljus. Troligen sker här också en ändring av även metoderna i någon form eller av det material/de data som man använder. Men hur detta ser ut i verkligheten är en empirisk fråga och alla försök till generella beskrivningar (som T. Kuhns "De vetenskapliga revolutionernas struktur" mf) tycks mig vara tämligen bortkastade försök att generalisera en i tid och rum mycket komplex företeelse (vetenskapernas verkliga historiska utveckling) till en mer hanterlig berättelse som dock genast blir verklighetsfrämmande.

Varför detta är intressant att fundera över anser jag vara just på grund av att det klarlägger förhållandet mellan fråga, svar och metod. En fråga är en fråga. Bättre eller sämre avgörs dels av syftet och dels av personliga preferenser. Men frågan kan ge upphov till vetenskapliga svar i det fall då vetenskapliga metoder används för att komma fram till svaret. Och vetenskapliga metoder är sådana vilka via en process av trial-and-error utvecklas till att ge de svar som är bäst av de svar som kan ges (eller har givits). Detta är en process som aldrig kan sägas vara avslutad men jag tror dock att man i många aspekter kan anse att det bästa svaret (till och med det sanna svaret) har uppnåtts så långt vi nu kan bedöma men att det inom andra områden fortfarande sker en kumulativ utveckling mot bättre och bättre svar samt att det för vissa områden faktiskt mer går i cirklar eller till och med går bakåt - med detta beror i förekommande fall på att man bortser från huruvida svaren kan testas och falsifieras alternativt att man av politiska eller andra skäl bortser från att svaret är falsifierat och ändå håller fast vid det.
Att nogsamt försöka avgöra vilka som är de bästa metoderna samt hur detta ska avgöras är alltså helt centralt för om ämnets utveckling kumulativt går mot bättre och bättre svar eller inte.