Den emergenta osthyvel – vetenskapliga metoder för utforskandet av verklighetens olika lager

Thomas Brante och Ingvar Johansson skriver i förordet till Feyerabends Ned med metodologin! att:

”[…] när den moderna fysiken uppkom så gjorde den det tack vare att den bröt mot alla ditintills uppställda metodologier. Feyerabend vill också visa att det inte kan finnas någon universell metodologi, och att vi därför metodologiskt sett måste nöja oss med principen ’allt är tillåtet’.”[1]

Vad gäller den första meningen så är det nog så som Feyerabend säger men det innebär ju inte att också de metoder som man senare har kommit fram till automatiskt är felaktiga. Bara för att vi har haft fel förut betyder det inte att det som vi tror är rätt och sant idag också kommer visa sig fel. Det är förvisso inget vi kan veta nu utan bara i framtiden men vi kan ändå påstå att vår kunskap är kumulativ och att våra metoder idag är långt mycket bättre än de vi hade förut. Många metoder vi använder idag är inte bra och självklart kan många metoder vi i framtiden bli överspelade. Det är också så att många kunskaper vi har haft förut med tiden glöms bort. Att leva av naturen som jägare-samlare eller alla gamla hantverk som med moderna maskiner och tekniker lämnats är exempel på mänskliga kunskaper som vi inte längre besitter, att skriva för hand en mer modern färdighet som är på väg att mista sin ställning. Så frågan om huruvida vi idag har fler kunskaper i någon slags kvantitativ mening är svår att svara på och delvis en fråga om att jämföra äpplen med päron.
Men med detta sagt så kan man nog ändå fastslå att Feyerabends slutsats att ett historiskt utbyte av metodologi automatiskt innebär att också nuvarande metodologier kommer att bytas ut är fel.

Gällande den andra meningen så är min åsikt att det första ledet i meningen är rätt och det andra fel. Det kan inte finnas någon universell metodologi i meningen att samma metoder kan användas för att utforska alla aspekter av verkligheten. Men att där av dra slutsatsen att ”allt är tillåtet” är inkorrekt.
I detta inlägg ska jag försöka förklara varför jag svarar ”rätt” på det första ledet och ”fel” på det andra.

Emergens på emergens på emergens
När bakade du en kaka senast? Eller när blandade du gaserna väte och syre och fick fram ett glas uppfriskande vatten?
Emergens är det ord som inom ”vetenskapliga sammanhang” brukar användas för den process där helt nya fenomen uppträder ur sammanblandningen och mixtrandet med ett antal ingående komponenter. Man kan i och för sig se eller analysera sig fram till att en helhet består av X antal delar men de egenskaper som helheten har är inte bara en förlängning av de ingående delarnas egenskaper utan helt nya – emergenta.
Det är inte så att alla helheter har emergenta egenskaper. Många helheter är helt enkelt summan av de ingående delarna, men här kommer jag enbart att beakta de helheter som uppvisar emergenta egenskaper.

Emergens förekommer ymnigt på alla typer av nivåer i verkligheten runt om oss. Ingredienserna i kakan blandas ihop och utsätts för värme och helt plötsligt antar det hela helt andra egenskaper. Kakan varken ser ut som, luktar, smakar eller fungerar som någon av de ingående delarna utan har nya, emergenta, egenskaper. (Dessutom kan vi här skönja konturerna av en ”tidspil”. Att blanda ihop och baka kakan låter sig göras men att o-baka och o-blanda det hela för att få tillbaka ingredienserna tycks desto svårare. Termodynamikens andra huvudsats spelar en roll i detta)
Atomerna av syrgas och vätgas som du blandade samman i ditt hemmalabb blev som sagt till en vätska. Den vätskan kan du sen utsätta för kyla eller värme och på så vis få den att anta antingen fast- eller gasform. Och som bekant sker övergången (fasövergången för att vara exakt) inte lite när som utan vid vissa väl definierade temperaturer under normalt lufttryck (eller för att vara exakt igen: vid en viss hastighet med vilken molekylerna i vattnet rör sig).
Vill man fortsätta den här leken så kan vi ju plocka isär både våra ägg, vårt mjöl och mjölk och bakpulver likväl som våra syrgasatomer och västgasatomer. Om man får tro det periodiska systemet så kan man ta en proton, en elektron och eventuellt en eller annan neutron och blanda ihop dessa och då få den emergenta produkten väte. Att redogöra för alla de ingående komponenterna i ett ägg är lite värre så det låter jag bli. Men poängen har nog gått fram ändå: emergenta fenomen är en central aspekt av hela vår världs uppbyggnad och funktionssätt.

Länge, och kanske fortfarande, var den så kallade reduktionismen i det närmaste allenarådande inom den ”allmänna” förståelsen av verkligheten. Kanske inte i praktiken eftersom det är svårt att analysera historiska händelser och kräldjurens beteende utifrån en analys av de fysiska komponenternas uppbyggnad. Men ”i teorin” eller i den allmänna förståelsen av ”vetenskapen” så var reduktionismen gällande. Samtidigt har det väl alltid också funnits en motrörelse som velat se ”holismen” som sitt alternativ. Denna holism har på goda grunder ifrågasatts med argumentet att man inte gärna kan ta hänsyn till alla, verkligen alla aspekter vilket alltså i praktiken gör att den så kallade holismen gör en godtycklig avgränsning någonstans.
Ett rimligt alternativ till dessa båda ”extremer” är just konstaterandet av emergenta fenomen, vilken förvisso inte i varje situation kräver att de ingående delarna förstås ned till minsta beståndsdel men som inte desto mindre med emfas hävdar att alla nivåer har sina funktionssätt men att dessa innehåller komponenter vilka fungerar på ett annat vis än helheten samt att denna helhet i sin tur troligen ingår som en del i en annan helhet som på sin nivå fungerar på ett annat vis är de ingående delarna.
Detta gäller alltså till synes på alla nivåer vilket gör att när vi karvar ut ett visst ämne, till exempel kemi, etologi eller organisationspsykologi, så väljer vi en viss nivå, vi försöker att förstå denna i sin egen rätt, vi kanske även försöker förstå de ingående delarna samt nivåns plats i en annan större helhet. Vilket i praktiken handlar om att etologin försöker ta reda på djurens beteende, varför djuret ifråga beter sig på ett visst vis (genom att se till kunskaper inom biologin om hjärnan och hormoner mm) samt hur djurets beteende är den del av hur detta djur beter sig i förhållande till sina artfränder samt till andra djur och miljön i övrigt.

En gång i tiden funderade jag mycket på detta. Jag kunder liksom inte riktigt få mitt huvud runt det hela. Samtidigt som reduktionismen hade en mängd fördelar och starka förespråkare så fanns det en obönhörlig logik i tanken på att det är svårt att förklara tex en historisk händelse med hjälp av fysikens kunskaper. Dessutom fanns det ju uppenbara exempel på emergenta fenomen som H2O:s fasövergångar vilka talade för att det fanns mer i tillvaron att förstå än det som reduktionismen kunde erbjuda.
Så småningom blev min slutsats just att varje nivå av verkligheten har sina egna funktionssätt och måste utforskas i sin egen rätt men att delarna samtidigt ingår i andra ”högre” helheter. Min tanke landade väl i att verkligheten, i alla fall på försök låter sig uppdelar i nivåer av emergenta steg vilka följer på varandra från litet till större. Men också att andra undersökningsområden utgör aspekter av verkligheten som kan skiljas åt, i alla fall i våra försök att förstå, även om de i grunden ingår i samma helhet (tex det mänskliga samhällets utforskande via de olika humanvetenskaperna). I våra försök att förstå världen skapar vi ämnen/undersökningsområden som kanske inte egentligen ”finns” som avgränsade områden i verkligheten, men de tycks i alla fall fungera hyfsat väl i både teorin och praktiken.
Men de stora skilda områdena för utforskande vilar just på det faktum att det är olika emergenta nivåer som undersöks. Och det tyck som att grunden för detta utforskande faktiskt går från litet till större i en hierarkisk ordning som skulle kunna se ut ungefär så här om det är ”allt om djur och människor” vi vill undersöka: kvantfysiken, fysiken, kemin, biologin, etologin (hur gör djur) och medicinen (hur funkar djur) och sedan psykologin, antropologin, sociologin och de övriga samhällsvetenskaperna. Vill man förstå den fysiska världen, i meningen rymden och planeterna, blir följden kanske; kvantfysik, fysik, kemi och kosmologi. Vidare, något vid sidan om, blir historia och paleontologi en människo- och naturkunskap som behandlar det som varit medan humaniora av allehanda slag handlar om människans tänkande om sig själv.

Denna beskrivning av verklighetens och vetenskapernas progression från grunden och uppåt ska kanske främst ses som en hyfsat rimlig blid och inte som skrivet i sten, men att man kan ”gå nedför och uppför” i förståelsen och därmed ge en mer helhetlig bild av en del av verkligheten anser jag vara ställt utom allt tvivel. Att beskriva människans tankar så som bara varandes elektriska och/eller biokemiska signaler i en klump kött kan ju tyckas något torftigt och enögt men att ta med denna aspekt som en del av förståelsen av människans tänkande ger oss en mer fullständig bild av detta fenomen än bara den ”vanliga psykologiska”. 

Om vi för en stund antar att det ovan sagda är riktigt och nu går vidare till utforskandet av dessa lager av verkligheten så är min slutsats den att de olika nivåerna kräver sina respektive metoder (och teorier) för att utforskas. Förvisso finns det metoder, som till exempel experiment, som kan användas på många av nivåerna. Men det finns inte en metod som kan användas för utforskandet av alla delar och aspekter av verkligheten. I detta har alltså Feyerabend helt rätt. Men här av följer inte att vilken metod som helst kan användas, att ”allt är tillåtet”! Feyerabend tycker kanske att han argumenterar väl för denna slutsats i sin bok, men min åsikt är att han inte på långa vägar visar att det är på det sättet. Faktum är att han inte ens har huvudfokus på hur metoder har utvecklats utan snarare försöker visa att ny kunskap om världen har producerats trots att man hållit fast vid felaktiga teorier om hur saker och ting förhållit sig. Kanske använder Feyerabend termen metodologi som en samlingsterm för både metoder och teori men det är svårt att avgöra eftersom han inte är speciellt noga med sina definitioner eller resonemang (Ned med metodologin är inte en bok jag rekommenderar att du slösar tid på om du inte vill påbörja ett specialintresse för denna författare). För övrigt är det i mitt tycke logiskt ohållbart och praktiskt orimligt att tänka sig att vilken metod som helst skulle fungera för att skaffa sig kunskap om valfritt område. Ett sätt att testa detta vore att ta en frågeställning och sedan försöka besvara denna genom att applicera ett antal olika metoder varpå man försöker utvärdera resultaten. Om frågeställningen berör tex konstruktionen av en bro över ett stup så tror jag att det ganska snabbt kommer att framgå vilken av metoderna som är bättre och vilka som är sämre...

Om vi utgår från att man faktiskt vill ta reda på saker om verkligheten så måste man försöka att genom trial-and-error utveckla metoder som fungerar och sedan metoder som fungerar ännu bättre. Detta har vi genom århundradena gjort. Många metoder har utvecklats och förfinats men många metoder har också övergivits och många har uppkommit. Många metoder har testats först inom ett område för att sedan testas inom andra. Kanske har metoden kunnat användas rakt av eller så har själva grundtanken kvarstått men den exakta användningen har anpassats till den nya nivån.

Lättast blir detta kanske att exemplifiera med metoden experiment. Om vi vill undersöka en hypotes inom fysiken så genomför vi ett experiment – Håller bron för 100 kilo? Vi testar och får ett ja eller nej. Experiment kan ju som bekant också användas inom andra områden: Einsteins förutsägelse om att ljuset skulle böjas på sin väg förbi solen testades genom iakttagelser och påföljande beräkningar vid solförmörkelse och vill vi veta om köttdjur växer snabbare om man ger dem antibiotika ja då blandar vi i det i maten för några av kossorna men inte för alla och sen vet vi. Experiment är en oerhört kraftfull metod som genom anpassning till respektive område har gett oss en oöverskådlig mängd ny kunskap. Men experiment fungerar inte överallt. Dels är det inte möjligt att applicera experimentella metoder på historiska studier så som paleontologi, kosmologi (i meningen kosmos utveckling) och helt vanlig mänsklig historia. I angränsande ämnen kan man genomföra experiment vars slutsatser kan användas för att förstå historiska händelser bättre. Och vi kan jämföra historiska händelser som har mycket gemensamt med varandra och på så vis använda de olika händelserna som naturliga experiment. Men i studiet av själva de historiska händelserna är det inte möjligt. 

I andra fall finns det praktiska eller etiska hinder så som att sätta 10.000 personer på en viss diet i ett år och jämföra dessa med 10.000 andra som själva väljer sin kost eller att sätta 100 barn på tunga droger för att se hur de utvecklas i jämförelse med en annan grupp av 100 barn som får en annan behandling…

Slutsatsen av detta är att det inte finns någon metod som går att applicera på utforskandet av alla nivåer av verkligheten men att det där emot är en självklarhet att man för varje nivå bör sträva efter att utveckla och använda de bästa metoderna. Att vilken metod som helst funkar, att ”allt är tillåtet” är bara löjligt men exakt vilka metoder som är de bästa är en fråga som beror på vilken nivå vi vill undersöka samt rent konkret beror på hur långt vi har kommit i metodutvecklingen. Att det existerar olika nivåer i verkligheten kommer sig av emergensen av nya egenskaper och på grund av detta blir det nödvändigt att anpassa metoderna till den nivån som ska undersökas. Metoderna ska via trial-and-error utvecklas mot att ge bättre och bättre svar men verklighetsnivån/undersökningsområdet sätter gränser för vilka metoder som går att använda. Dels finns det logiska gränser, som att experiment inte fungerar för historiskt utforskande eller beskrivningar. Dels finns det praktiska, etiska eller andra gränser för vilka metoder som kan användas varför det ”teoretiska bästa” metoden får stå tillbaka för den bästa metoden som faktiskt är möjlig att använda.

En annan aspekt av varför olika metoder fungerar olika väl på olika områden är på grund av att olika områden karaktäriseras av olika stor grad av determinism (om man kan säga så…) men detta får bli ämnet för ett annat inlägg.

---

[1] Feyerabend, Paul. Ned med metodologin! – Skiss till en anarkistisk kunskapsteori. Zenit – Rabén & Sjögren. Stockholm 1977