Termer i skolan, tekniska vs vardagliga

Jag råkar bland annat försörja mig som slöjdlärare på lågstadiet (alla material, genetisk kompetens ej utbildad ;-) ). I den egenskapen deltar jag så klart i samtal, diskussioner och mötet med de andra lärarna och genom åren har jag stött på tanken att det är mycket viktigt att hålla sig till rätt termer och framförallt att lära eleverna rätt termer, särskilt vad beträffar matematik men även i övrigt. Främst har detta rört termerna versaler och gemena samt addition, subtraktion, multiplikation och division – istället för de mer vardagliga orden stora och små bokstäver samt plus, minus, gånger och delat.

Diskussionen kring att använda rätt term har alltså handlat om att det är viktigt att lära sig rätt term per se samt att användandet av rätt term på något vis skulle främja inlärningen. Kanske finns det också andra argument men tyvärr måste jag säga jag inte kan se riktigheten i dessa argument och därför har jag svårt att redogöra för dem på ett bra sätt.

Min åsikt om detta är följande:
Självklart är det viktigt för allmänbildningen att känna till och kunna använda rätt term och den ”tekniska”/ämnesspecifika termen för ett begrepp.
Men jag kan inte se att användandet av dessa begrepp i sig skulle kunna ha någon positiv effekt på inlärningen och kunskapsbildningen. Det som skiljer ”stor bokstav” från ”versal” är ju ingenting vad gäller begreppet. Dessa två termer/ord är synonymer och som sådana utbytbara. Det som skiljer dem från varandra är att vardagsordet ”stor bokstav” både är lättare att säga och att komma ihåg och i sig är en förklaring om vad termens begrepp handlar om. För att förklara vad termen ”versal” betyder måste man säga något i stil med ”versal betyder stor bokstav”. För att förklara vad termen ”stor bokstav” betyder måste man säga något i stil med ”stor bokstav”. Har man väl lärt sig att det finns två storlekar på alla bokstäver och att dessa skiljer sig lite i form och storlek så blir det sedan mycket lätt att förstå att ”stor bokstav” syftar på de stora och ”liten bokstav” syftar på de små…

Jag är ledsen om jag framför självklarheter här men jag tror tyvärr inte att det är helt självklart för alla. I någon typ av vällovligt syfte så menar ju som sagt ett inte ringa antal lärare (och kanske andra) att man faktiskt vinner något på att använda de tekniska namnen på dessa begrepp. Men jag vill alltså hävda att man med detta enbart lägger till ett försvårande moment i inlärningsprocessen.

Vidare kan jag inte förstå hur en användning av de vardagliga varianterna av dessa termer på något vis skulle göra inlärningen och kunskapsbildningen lägre/sämre/svårare.

Det är ju trots allt så att termer bara är till för att sätta nämn på begrepp och så länge vi alla är med på vad vi talar om så är allt frid och fröjd. Språket är ju till för att kommunicera med. Kallar jag ”hammare” och ”spik” för ”löksoppa” och ”verfremdungseffekt” så är det inget problem så länge den jag talar med förstår vad jag säger.

Men har någon argument för motsatsen så vill jag gärna ta del av dem!!

Annars som sagt:
Alla barn bör tids nog lära sig att vardagliga termer som stor och liten bokstav, plus, minus, gånger och delat har tekniska synonymer som egentligen räknas som mer rätt. Att inte veta om detta skapar definitivt framtida svårigheter eftersom man i så fall kommer att ha svårt att förstå när någon i en tidning eller på TV talar om att ”…det stod skrivet med gemener…” e.dy.
Men när man lär sig att skriva och att räkna så finns det ingen fördel med att komplicera processen ytterligare genom att använda komplicerade termer som i sig är svåra att förstå och som inte på ett enkelt sätt knyter an till ett begrepp och en aktivitet.    

Falsifiering

När man i Poppers efterföljd talar om falsifiering så är det allt som oftast falsifiering av teorier som åsyftas.

Jag vill hävda två ting
a) Att möjligheten av falsifiering också måste gälla svar, metoder och data – samt så klart teorier.
b) Att man måste börja i rätt ände, det vill säga med svaren.

a)    Alla delar av en vetenskaplig utsaga måste kunna ”falsifieras”:
1) Svaren måste kunna falsifieras genom att nya slutsatser dras av nya undersökningar, genom att bättre metoder ger andra svar, genom att nya data tillkommer som leder till nya slutsatser eller genom att svaren blir andra på grund av att de tolkas i ljuset av andra teorier.
2) Metoderna måste kunna falsifieras genom att man via trial-and-error kommer fram till att det finns metoder som ger bättre svar – svar som ligger närmare sanningen. Detta konstaterande innebär att det finns bättre och sämre metoder och att de metoder som ska väljas är de bästa.
3) Data kan tillkomma eller man kan inse att de data som använts för att besvara frågan inte var de bästa data utan att man nu har hittat bättre dito. Detta innebär att proxy-data eller andra typer av mindre goda data som man väljer att använda på grund av att man inte för tillfället har tillgång till bättre data måste överges så snart man har bättre data att tillgå. Exempelvis att man använder indirekta mätmetoder men att man när man utvecklat apparatur som kan mäta det man vill mäta direkt inte längre använder de indirekta metoderna.
4) Teorier utvecklas till och från. Ett av de mest klassiskt diskuterade exemplen är skiftet från Newton till Einstein där Einsteins teori förmådde att förklara företeelser som inte Newtons teori kunde förklara.

b)    Man måste börja med svaren. Om svaret inte går att falsifiera (i alla fall teoretiskt) så är det inte en vetenskaplig utsaga. Och om svaret är falsifierat så spelar det ingen roll alls att teorier, data eller metoder är de bästa man kan uppbringa. Svaret är den vetenskapliga processens kärna och slutpunkt. En falsifierad teori kan betyda att svaret är falsifierat men det kan också betyda att svaret är ett korrekt svar men på en annan fråga än den man trott sig besvara.     

Målstyrd ledning, från Wehrmacht till Wal-Mart

”I krig är allting osäkert” konstaterade Helmunth von Moltke redan i slutet av 1800-talet och drog av detta slutsatsen att man aldrig kan lita fullständigt på sina planer.[1]

Moltkes tankar om osäkerhet påverkade så väl Carl von Clausewitz som senare organisatörer inom den preussiska, sedermera tyska, armén. I Wehrmachts (den tyska arméns) handbok för officerare från 1935 var man på det klara med att ett ”bristfälligt beslut fattat i rätt tid var bättre än ett felfritt beslut fattar för sent”. Vidare menade man i handboken att ”[D]et är uppenbarligen påkallat att klargöra fiendeläget, men att i ett spänt läge invänta information är sällan ett tecken på starkt ledarskap, utan snarare ett tecken på svaghet”. Handboken slår fast att fattade beslut måste genomföras med övertygelse och kraft men att det ”[U]nder stridens föränderliga lopp kan emellertid orubblighet i valet av handlingsväg utmynna i misslyckande. Konsten att leda är liktydig med konsten att rätt bedöma omständigheterna och den tidpunkt vid vilken ett nytt beslut måste fattas.” (Tetlock och Gardner, s. 259-260)

Denna inställning till syftet med insatsen gällde inte bara officerare utan tillämpades längs hela skalan. De underlydande delgavs vad de förväntades uppnå men förväntades att själva avgöra hur målen skulle uppnås under de givna omständigheterna. Eller som handboken uttrycker det: Slagfältet ”fordrar soldater i stånd att tänka och handla självständigt, som förmår att dra nytta av uppkomna situationer på ett kalkylerat, beslutsamt och djärvt sätt och som förstår att segern kommer an på den enskilda.” (Tetlock och Gardner, s. 262)

Den sammanfattande principen bakom denna ledningsfilosofi är det som på svenska kan kallas för ”den operativa principen” eller ”uppdragstaktik” (från tyskans ”Auftragstaktik”). Eller om man så vill ledning via målstyrning (om det var jag som fick namnge). Vad man än föredra att kalla det består den grundläggande principen i just fastställandet av mål samt delegering till utförarna av metodval under de omständigheter som uppträder. Ett tillägg som är nog så viktigt är att utförarna måste besitta ett gott omdöme som ska borga för att de medel som väljs står i samklang med organisationens strävanden (vad som räknas som ett gott omdöme skiftar så klart från organisation till organisation…).

Utgångspunkten för uppdragstaktiken var att makten över besluten måste föras nedåt i hierarkin. Utan denna möjlighet kan inte de stridande bemöta snabbt förändrade omständigheter. De stridande på slagfältet har uppenbarligen inte överblick över helhetsbilden och de strategiska målinriktade besluten fattas av ledningen men det var just i kombinationen av strategisk sammanhållning och decentraliserat beslutsfattande som Wehrmacht styrka låg. En styrka som Europa fick uppleva in på skinnet under det andra världskriget. Trots det nazistiska Tysklands mycket hierarkiska organisation var Wehrmacht en relativt autonom aktör som behöll sin historiskt utvecklade organisation. Och faktiskt finns det flera exempel på att krigiska operationer misslyckats vi de tillfällen då Hitler lyckats överta den direkta kontrollen över operationerna (inte minst bristen på motstånd under D-dagen då Hitlers underlydande inte vågade väcka honom och därmed försatt viktig tid som i förlängningen ledde till nederlag).

Wehrmachts ledningsfilosofi har med tiden anammats av bland annat USA:s militär och företag som Wal-Mart. Under 80-talet började man inom USA:s militär utforma ledningsprinciper som bygge på ”uppdragstaktiken”. Ett av det mer framträdande exemplen på taktikens tillämpning är insatser i Irak. Även företag som Wal-Mart har alltså anslutit sig till denna ledningsfilosofi. Ett betydande exempel på styrkan i detta utgör företagets insatser under krishanteringen i New Orleans efter orkanen Katrina. Allt medan de statliga och delstatliga myndigheterna försökte komma fram till vem som hade ansvar för vad och vem som skulle betala började de lokala Wal-Mart-butikernas anställda att efter bästa förmåga undsätta de drabbade. Detta gjorde man på det att butikskedjans CEO Lee Scott hade gått ut med följande uttalande:
”This company will respond to the level of disaster […] A lot of you are going to have to make decisions above your level. Make the best decision that you can with the information that’s available to you at the time, and, above all, do the right thing.”(Gawande, s. 76)

Den första responsen från de lokala butikscheferna var att hjälpa de tjugotusen lokala Wal-Mart-anställda och deras familjer samt att återöppna de 126 butiker som fått stänga till följd av Katrina. Men snart skiftade fokus till att hjälpa övriga drabbade i lokalsamhället. Man började distribuera blöjor, vatten, mat, sovsäckar och andra förnödenheter. I den komplexa situationen som rådde satte de lokala Wal-Mart-ledningarna mål för insatserna, de mätte utfall och såg till att kommunikationskanalerna med de anställda på golvet hölls uppe. De gav alltså inte noggranna instruktioner utan lät utförarna välja medel för att uppnå målen och såg till att folk pratade med varandra.

Man kan ha synpunkter på både Wehrmacht som Wal-Mart men poängen i redogörelsen ovan är inte att rättfärdiga dessa två organisationer utan att dra lärdom från de aspekter som faktiskt är riktiga, viktiga och bra. Och det handlar inte om att dra slutsatsen att militären och det privata näringslivet är överlägsen det civila samhället eller myndigheterna. Istället är poängen, som Gawande uttrycker det, att man i komplexa situationer inte kan ställa sitt hopp till uppgjorda planer eller kommandon utan att människor måste få makten att agera och anpassa sig till de rådande förhållandena. En mix av frihet att handla och förväntade resultat har störst sannolikhet att leda till ett lyckat utfall. Poängen är inte heller att denna typ av ledningsfilosofi är förbehållet krissituationer. Vid kriser eller andra situationer då mycket står på spel kan man kanske tänka sig att ett hierarkiskt ordersystem är det mest effektiva men de exempel som vi här diskuterar pekar bort från den ”blinda lydnadens filosofi” – att det även i kriser är bättre att låta aktörerna välja medel, men att medlen måste väljas i akt och mening att uppnå de mål som organisationen föresatt sig samt att valet av medel måste ske med ett gott omdöme.

Ett avslutande exempel på detta är Fritidsresors bemötande av situationen som följde på tsunamin 2004. Lotti Knutsson redogör för hur Fritidsresors VD Johan Lundgrens starka betoning av att man under en kris måste våga lita på sin magkänsla och sitt goda omdöme. Människor i organisationen måste kunna handla rätt utan att invänta instruktioner från en chef. Lundgren framhåller att det behövs system och träning men att detta måste kompletteras med gott omdöme som kompass, ”en organisation utan kompass är chanslös i storm” (Knutsson, s 47). Ledaren kan behöva ge den medarbetare som vid krisen inte förmår att ledas av kompassen mer preciserade arbetsuppgifter och beslut måste fattas snabbt trots osäkerhet och brist på information. Vidare poängteras vikten av att satta upp mätbara mål; ”[M]ed ett tydligt kommunicerat, gemensamt fokus är det lättare och går snabbare att fatta beslut, även om ingen chef finns i närheten. Det visar sig nödvändigt vid nästan alla större kriser och katastrofer.” (Knutson, s. 56)

Personligen är jag ganska förtjust i medbestämmande och demokrati, inte minst vad det gäller fastställande av mål. Knutson poängterar behovet av att i en krissituation anamma ”ett mer militärt förhållningssätt, med snabba beslut och absolut lojalitet i genomförandet” (Knutsson, s. 54) men kanske kan man replikera att detta militära förhållningssätt som vi sett faktiskt kan innebära ett stort mått av frihet i att välja form för genomförande.

Alltså:
Det fastställda målet ska styra handlandet men valet av medel måste göras i förhållande till den rådande situationen och på grundval av gott omdöme. Kommunikation är A och O och man måste vara beredd att ompröva och byta strategi om det krävs.

Jag vill avsluta med att med Knutson påpeka att det bara är när man inte gör någonting alls som man kan undvika att göra fel! Och Knutson fortsätter lite senare i boken med att sammanfatta att: ”[M]in personliga tes är att det inte går att detaljförutsäga allt elände som skulle kunna hända. Alltför detaljerade riskinventeringar och åtgärdsscenarier riskerar till och med att invagga oss i falsk säkerhet. Verkligheten visar ju att de värsta kriserna uppstår oväntat, vid fel tidpunkt och när vi är som mest sårbara.” (Knutsson, s. 141)

---

[1] Fakta och citat i denna text hämtas ur:
Philip E. Tetlock och Dan Gardner (2016), Konsten att förutsäga framtiden, Bokförlaget Daidalos, Göteborg, s. 255-275.,
Atul Gawande (2011), The checklist manifasto – how to get things right, Profile books LTD, London, s. 72-79. Samt
Knutsson, Lotti (2014), Nödrop – när krisen kommer, Albert Bonniers förlag, Stockholm, s. 44-56.  

Resiliens och antifragile – en begreppsdiskussion. 2.0 - omarbetad version

Sedan ett antal år har termen resiliens vunnit i popularitet och används kanske främst i samband med diskussioner kring hållbar utveckling och likande. Sedan första januari 2007 finns till exempel Stockholm resilience center[1] vid Stockholms universitet. 

Som begrepp är dock termen resiliens inte entydigt definierad. Stockholm resiliense center har förvisso en definition vilken man redogör för på sin webbplats. Men i andra sammanhang, inom andra akademiska traditioner, använder man definitioner som har likheter med varandra men ändå skiljer sig en del sinsemellan – vilket Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) förtjänstfullt redogör för i skriften Resiliens - begreppets olika betydelse och användningsområden[2].

Författaren och Hedgefondförvaltaren Nassim Nicholas Taleb[3] har i flera böcker diskuterat problem rörande slump och förutsägelser inom ekonomin och samhället i stort. I boken Antifragile – things that gain from disorder[4] är syftet att beskriva konceptet ”Antifragile”. Taleb säger redan i början av prologen till boken att ”antifragile” är bortom resiliens och robusthet.

Sytet med denna text är att beskriva på vilka sätt begreppen resiliens och ”antifragile” definieras och kan användas, på vilka sätta de eventuellt överlappar och/eller skiljer sig från varandra samt att dra slutsatser rörande lämplig användning av respektive term och begrepp.

Antifragile

Termen ”antifragile” härleder Taleb så klart från termen ”fragile”. På engelska finns, enligt Taleb, inget eget ord för motsatsen till ”fragile” varför han myntar ordet ”antifragile”. På svenska ligger troligen ömtålig närmast som direkt översättning till ”fragile” och därmed har vi på svenska ordet tålig som motsatsord (och robust kan sägas vara en synonym till tålig).
Syftet med Talebs term ”antifragile” är emellertid att fånga in antitesen till ”fragile” vilket i hans mening inte är tålig eller robust utan något annat (vi kommer snart till det). Därför blir en översättning av ”antifragile” till tålig i detta sammanhang helt felaktig.
Vad skulle man då kunna försvenska ”antifragile” till? Anglicismer i stil med antifragilitet känner jag personligen en spontan motvilja mot. Men vilka är alternativen?

Eftersom jag ännu inte kommit in på förklaringen till konceptet ”antifragile” så kanske läsaren som är obekant med detta en aning frågande till översättningsproblemet (eller så har man inte emot anglicismer och tycker att jag är onödigt omständlig…).

Det Taleb vill fånga in med termen och begreppet ”antifragile” är följande:
Tänk dig att du ska skicka en låda med champagneglas till bortre Sibirien (detta är Talebs eget exempel). Då sätter du en stor röd lapp på lådan där det står ”Ömtåligt! Hanteras varsamt” (Fragile!). Om du däremot skickar något till bortre Sibirien som inte är ömtåligt, ja då sätter du ingen lapp alls på paketet. Men tänk dig nu att det som du vill skicka skulle bli bättre av att hanteras ovarsamt! Innehållet i paketet skulle inte bara komma fram utan det skulle också bli bättre ju fler törnar och slag det utsattes för på sin resa, till en viss gräns. Detta pakets innehåll skulle i så fall vara ”antifragile”, det skulle inte bara vara tåligt nog att inte skadas utan faktisk vinna på stötar, oordning och liknande. På detta paket skulle vi sätta en stor lapp där det står ”Snälla misshandla mig”.

Det står alltså klart att vi inte kan översätta ”antifragile” med tålig (eller robust eller liknande). Efter en del sökningar på nätet har jag inte kunnat hitta något förslag på översättning av ”antifragile”. På till exempel tyda.se finns inget förslag till översättning och på wikipedias sida om Taleb står ”antifragilitet”[5]. Så vitt jag kan bedöma finns det inget svenskt ord som fångar andemeningen i Talebs ”antifragile”.

Följande synonymer till ömtålig och fragil föreslås av tyda.se[6]: bräcklig, klen, känslig, skröplig, spröd, späd, svag och vek.
I brist på bättre ord och för att behålla likheten med Talebs myntade term kommer jag i denna text översätta ”antifragile” till antivek. Jag väljer anti-vek framför de andra synonymerna på grund av att ordet är kort och eftersom jag tycker att vek bäst fångar andemeningen. Vek har ett bredare användningsområde och ger mindre bundna associationer (i alla fall hos mig) än till exempel spröd, späd, klen eller skröplig. Och jag tycker att man kan tänka sig att antivek är något som just vinner på oordning och livets törnar.
Ett alternativ till antivek skulle kunna vara den mer medicinska termen hormesis. Hormesis är lånat från grekiskan och används inom toxologin för att beskriva det faktum att en mindre dos kan ha en gynnsam effekt på organismen, medan en högre dos är skadlig[7] (tex vaccination). Taleb själv hänvisar till hormesis i en av alla förklarande diskussioner kring hans ”antifragile” och termen används i vissa fall de-facto på samma sätt som ”antifragile”[8]. Men eftersom hormesis är ett begrepp inom en mer avgränsad vetenskapsgren och eftersom Talebs ”antifragile” syftar till att kunna appliceras mer generellt så väljer jag att använda antivek framför hormesis i denna text.  

Efter denna utläggning om översättningsproblemet så kan vi fortsätta med att förklara konceptet antivek. Taleb använder många olika bilder och liknelser för att förklara sitt koncept. Ett av dessa är exemplet med vårt skelett. Om vi spenderar några månader i sängen med många filmer och mycket snacks och sockervatten så är vi troligen väl skyddade från alla tänkbara faror som skulle kunna ge oss ett brutet ben eller två. Men den dagen vi bestämmer oss för att gå ut och gå är risken för att ett mindre snedsteg ska leda till ett benbrott mycket större än innan vår tid i sängen. Vår benstommes hälsa är direkt beroende av att de utsätts för ett visst mått av påfrestning och stress, upp till en viss nivå. Över en viss nivå kan påfrestningen och stressen leda till skador men utan all typ av påfrestning och stress tar benstommen också skada (att hoppa tjugo gånger från en meters höjd är troligen bara bra hälsosamt medan att hoppa en gång från 20 meters höjd troligen är mindre nyttigt…). Vårt skelett är alltså antivekt; det behöver utsättas för påfrestningar, och återhämtning, för att det ska utvecklas och fungera optimalt.

Taleb menar att alla komplexa system fungerar enligt denna modell, biologiska så väl som sociala. Däremot fungerar inte tekniska system enligt denna modell. En tvättmaskin blir inte bättre med tiden, den blir inte mer hållbar för att den används utan slits långsamt med användning och tidens gång. Tekniska system kan vara mer eller mindre robusta men inte antiveka.

System kan dock vara mer eller mindre antiveka beroende på vad vi gör med dem. Skelettet kan skadas av så väl overksamhet som överdriven påverkan och stress. Samma sak gäller till exempel inom ekonomin och andra sociala system där Teleb pekar på olika faktorer som kan minska systemets antivekhet.

Eftersom syftet med denna text inte är att försöka redogöra för Talebs hela teoribygge i boken Antifragile så kommer jag dock inte att mer fördjupa mig i detta.

Vidare menar Taleb att en av finesserna med antivekheten är att denna kan mätas. Detta skiljer antivek från försök att mäta risker. Den statistiska risken som man för många områden kan räkan ut genom att se till historiska data kan ge oss en fingervisning om storleken på risken. Men det går aldrig att säga vem som ska drabbas här näst. Risken att få en sten eller isklump i huvudet när man klättrar upp för K2 eller går längs med trottoaren är kanske si eller så stor. Men det går inte att komma längre än till detta konstaterande, det går inte att förutsäga när nästa sten ska landa i mitt huvud.
Antivekheten kan däremot mätas: allting som vid en påfrestning drar större nytta än skada av denna påfrestning är antivekt och graden av antivekhet blir då skillnaden i storlek mellan skada och nytta.

Resiliens

Jag nämnde ovan att det inte finns någon entydig definition av resiliens. Vi ska nu se på några olika definitioner för att utifrån dessa försöka ringa in hur resiliens kan definieras samt vilka problem som finns med begreppet.

I MSBs skrift Resiliens – Begreppets olika betydelse och användningsområden menar man att termen används olika inom olika områden men att en sammanfattande definition är att resiliens beskriver ”förmågan att stå emot och klara av en förändring, samt återhämta sig och vidareutvecklas”[9]. En skillnad mellan olika användningar är att vissa omfattar förmågan att återhämta sig till samma läge som innan påfrestningen medan andra pekar på att återhämtningen ska leda till ett läge som är ”bättre”, tex bättre anpassat till det nya läge som infunnit sig efter påfrestningen.
Termen resiliens har använts inom mekaniken, inom ekologin, psykologin, sociologin och kulturgeografin, inom ekonomi samt inom forskning kring klimatförändringar och katastrofberedskap. En likhet mellan alla olika användningar är att alla syftar till att beskriva förmågan att hantera större negativa händelse/chocker/kriser.

I den definition av resiliens som används av Stockholm resilience center (SRC) är termen nära kopplat till ekosystem och biologiskt mångfald och man slår fast att människans sociala system är en del av naturens och måste verka inom de ramar som ges av denna. I definitionen finns samma betoning på förmågan att hantera större negativa händelser/chocker/kriser men man kopplar ihop detta med bland annat just den biologiska mångfalden och pekar på hur en gradvis utarmad biologisk mångfald till slut kan slå över till ett nytt, sämre, tillstånd. Definitionen vilar starkt mot ekologin och hållbar utveckling men blir i mitt tycke egentligen mer ett annat sätt att beskriva hur en utarmning av den biologiska mångfalden till slut kan leda till en försämrad livsmiljö och försämrade förutsättningar för människans olika sociala system vilka har det aktuella biologiska systemets som grund, och inte så mycket vad hos ett system som gör att en sådan storskalig negativ förändring skulle kunna hanteras bättre eller sämre.

Det som är tydligt för mig i den genomgång som görs i MSB-skriften samt hur SRC definierar termen är att alla användningar av resiliens hänvisar till förmågan att stå emot, anpassa sig till samt återhämta sig från en chock, kris eller annan mer dramatisk förändring.

Det finns tre faktorer i detta som jag vill kommentera:

a) Med denna definition så inkorporerar man flera faktorer som är tämligen väsensskilda och i mitt tycker är mindre lämpliga att föra in under samma begrepp;
1) Att stå emot är en sak för sig, förmågan att stå emot skulle i mitt tycke lyftas ut ur definitionen av resiliens och eventuellt hellre karaktäriseras som systemets robusthet. Förmågan att stå emot (negativa) förändringar skulle då vara systemets robusthet och ju större förmågan är desto mer robust. En låda med champagneglas är tex inte speciellt robust.
2) Förmågan att anpassa sig till respektive att återhämta sig från en större negativ förändring är i mitt tycke två olika typer av gensvar på en chock. Med risk för att vara övertydlig så innebär ju att anpassa sig till just att förändra sig till det nya läget, medan att återhämta sig från innebär att först påverkas för att sedan komma tillbaka till det läge som rådde innan chocken (alternativt till ett läge som är ”bättre” än det innan chocken). Har man anpassat sig, kan man då samtidigt återhämta sig?! Det beror kanske på hur man ser det (anpassning kanske är en typ av återhämtning…) men i mina ögon är det två olika svar på en (negativ) förändring.
Det blir alltså problematiskt att i definitionen av resiliens ta med tre helt olika förmågor (stå emot, anpassa sig till respektive återhämta sig från). Om detta ska vara definitionen så måste rimligen alla tre uppfyllas för att man ska kunna tala om att en entitet har ett visst mått av resiliens. Att låta tre väsensskilda reaktioner utgöra definitionen av ett begrepp är att göra det hela komplicerat men vi ska återkomma till denna fråga nedan.
Ett alternativ för att rädda definitionen skulle kunna vara att efterlikna DSM – 5[10] (dvs den amerikanska psykiatriska föreningens diagnosmanual) och hävda att: ”För att ett system ska vara resilient måste minst 1 av följande 3 kriterier vara uppfyllt… ”[11]. Men denna manöver tycks mig otillfredsställande då de tre aspekterna just är ömsesidigt uteslutande snarare än komplementära.

b) Att definiera resiliens i relation till större förändringar/chocker/kriser innebär att detta begrepp skiljer sig i innebörd från Talebs antivek; resiliens syftar på systemets förmåga att hantera en större negativ förändring medan antivek syftar på det faktum systemet mår bäst då det utsätts för mindre stressorer och att både bristen på stressorer och för stora stressorer har en negativ inverkan.

c) Att mäta ett systems resiliens blir med denna definition helt avhängigt att det utsätts för en större negativ händelse, innan denna händelse kan vi bara approximera graden av resiliens (troligen genom att använda tidigare inträffade liknande händelser som informationsgivare) men systemets reella resiliens kan vi inte känna till förrän i och med händelsen. Också just det faktum att man i begreppet inkluderar tre olika typer av svar på en större negativ händelse gör det svårt att veta vilken av dessa tre svar som vi ska försöka mäta innan händelsen inträffat.

Resiliens är alltså, så som det ovan definierats, svårt att använda eftersom det är motsägelsefull, problematisk att använda samt svårt att mäta.

Något om evolutionsteorin och dess koppling till begreppen i fråga

Vad gäller resiliens så görs som vi såg ovan en direkt koppling till ekologiska system och därmed till evolutionsteorin. Men även begreppet antivekhet uppvisar starka likheter med evolutionsteorins förklaringar.

Evolution är som bekant namnet på den process i vilken gener förs vidare och förändras från generation till generation antingen genom celldelning eller sexuell fortplantning. Genom variation och ärftlighet, slumpmässiga mutationer, sexuellt urval och naturligt urval pågår hela tiden den process som långsamt anpassar organismerna till sin omgivning. Olika organismer är anpassade till sin omgivning på olika vis och utan att vi här ska fördjupa oss så mycket kring detta kan vi bara snabbt konstatera att en viktig skillnad mellan olika arter är den mellan specialister och generalister. Specialister som till exempel jättepandan har utmejslat sig en smal nisch i tillvaron. Men de fördelar som detta innebär för arten gör den också mycket känslig för rubbningar i miljön. På motsatta sidan, hos generalisterna, har vi förslagsvis människan (och för all del råttor) som tycks ha en nästan oändlig förmåga att anpassa sig till olika miljöer. Och vi anpassar som bekant även miljöerna till oss vilket tidvis skapar problem för oss själva.

Evolutionen handlar om individerna och dessas gener. Utifrån varje individs perspektiv utgör både den döda naturen och alla levande organismer omkring dess miljö, dess ekosystem. Här finns ingen skarp gräns för var olika ekosystem börjar och slutar utan den avgränsningen måste göras subjektivt beroende på vilken del av ”världsaltet” vi för tillfället intresserar oss för.
Om vi nu intresserar oss för ett visst avgränsat ekosystem så innehåller detta en mycket stor mängd organismer av olika storlek och slag. Utan yttre påverkan lever livet sin gilla evolutionära gång. Men förändringar i form av väder och vind, utifrån kommande organismer (som människor) eller annat kan innebära en störning i ekosystemet. Påverkan och störningar sker i ett kontinuum från små gradvisa till stora plötsliga.   

När påverkan sker långsamt hinner de flesta organismer anpassa sig till förändringarna. På artnivå och ekosystemsnivå är systemet långsiktigt stabilt, men föränderligt och vissa arter får troligen större utrymme medan andra får mindre (i meningen lyckosam spridning av gener). På individnivå sker ett naturligt urval där en del individer sprider sina gener vidare medan andra inte gör det.
Om förändringarna sker för snabbt så kommer den långsiktiga stabiliteten att störas och systemet kan nå en punkt där negativa förändringar ackumuleras i en sådan takt att systemet slår över till en ny kvalitativ nivå, en nivå som är negativ för systemet som helhet liksom för många/de flesta av arterna i det – exempelvis minkarnas utbredning på havsfåglarnas bekostnad eller kometen som gjorde slut på dinosauriernas tidsålder.

Om detta kan man säga mycket men vi stoppar här i vetskapen att förklaringen ovan är långt från heltäckande men med konstaterandet att förändringar i ekosystem alltid innebär att individerna och dess gener går olika öden till mötes. Långsamma förändringar ger föränderliga men relativt stabila miljöer medan snabba förändringar riskerar att leda till kollaps för ekosystemet och liksom skillnaden mellan jättepandor och människor så klarar olika arter förändringar olika väl.

Resiliens, antivekhet visavi evolutionen

I och med detta kan vi alltså se att resiliens, så som termen har definierats ovan, har en stark koppling till hur ekosystem och dess innevånare reagerar på en kraftig negativ händelse. På systemets nivå är det kanske möjligt att behålla begreppet resiliens i den tappning som redogjorts för ovan om vi ser att de tre olika sätten att hantera en negativ händelse gäller hur olika individer och arter i systemet reagerar – några står emot, andra anpassar sig medan ytterligare andra först kraftigt påverkas för att sedan återhämta sig. Så länge som individerna och arterna (eller delarna av) i systemet svarar på något av dessa tre sätt på förändringen så är systemet resilient. Skulle allt för många delar i systemet inte förmå att svara på ettdera av dessa tre sätt så är systemet inte resilient och systemet kommer då istället att nå en punkt där en kvalitativ förändring inträffas som placerar systemet på en ny nivå. Viktigt att poängtera är att resiliensen gäller på systemnivå men att de enskilda individerna i systemet i många fall inte överlever, inte själva och kanske inte heller dess gener.  

Om man vill överföra begreppet resiliens till samhällsförhållanden måste man i linje med det ovan beskrivna se att detta i så fall är en egenskap som karaktäriserar system (tex ett företag), att delarna i systemet (tex avdelningar, vissa anställda, affärsgrenar) alla inte klarar störningen men att systemet i sig (företaget) överlever om dock i en delvis annan form. Tolkat på detta vis har ett socialt system större resiliens ju större dess förmåga att klara negativ påverkan är.

Den största skillnaden mellan resiliens i denna mening och Talebs begrepp antivekhet är betoningen på systemets behov av påverkan. Ett system med högre antivekhet klarar och stärks av volatilitet och är också beroende av dito. Kanske skulle man kunna säga att antivekhet är en förutsättning för resiliens och att större antivekhet ger större resiliens?!

För att skilja de olika termerna åt vill jag föreslå följande:

1)      Robust är en term som främst lämpar sig att användas på tekniska system. Den synonym som ligger närmast är tålig och med begreppet åsyftas systemets förmåga att tåla påfrestningar. I detta ingår då förståelsen av det tekniska systemet som välfungerande i den normala situationen samt att systemet i fråga kan stå emot och bara påverkas marginellt av negativa påfrestningar (detta i jämförelse med ett annat likande system; till exempel två höghus i en jordbävningshotad stad där det ena står direkt på maken medan det andra har ett inbyggt stötdämpande system).
Tekniska system har ingen möjlighet att bli bättre av påfrestningar bara olika bra på att klara av dessa med bibehållen funktion.

2)      Antivek är en systemegenskap, tex hos en organism eller en organisation. Sådana system kräver att det utsätts för olika typer av påverkan för att utvecklas optimalt. Men det finns alltid gränser, både uppåt och nedåt för hur lite eller mycket påverkan systemet kan tåla. Dessa gränser kan ändras och förskjutas men de finns alltid. En organism eller en organisation som har ett snävt spann mellan liten och stor påverkan har en låg grad av antivekhet. Ett exempel skulle kunna vara en jättepanda eller ett företag som är starkt beroende av en viss typ av råvara eller kund eller annat.
Antivekheten hos ett system kan mätas, den entitet som vinner mer än den förlorar på oregelbundenheter och påfrestningar är antivekt.

3)      Resiliens är också en systemegenskap men syftar på systemets förmåga att stå emot, anpassa sig till eller återhämta sig från en kraftigare negativ förändring. Resiliens går utöver antivekhetens gränser. Det är en aggregerad egenskap hos ett system vilket innebär att vissa delar av systemet kan gå under medan de delar som överlever har förmågan att anpassa sig till den nya situationen och leva vidare. Eventuellt kan systemet efter en tid (längre eller kortare) återkomma till en situation som liknar den innan krisen, men systemet är nu uppbyggt av delvis andra delar än de som fanns innan.
Resiliensen är svår att mäta innan en chock har inträffat, men den kan uppskattas på grundval av tidigare liknande händelser.

För att förtydliga:
Begreppen antivekhet och resiliens liknar varandra men det som skiljer är följande:
Antivek är en entitet om den vinner mer än den förlorar på oordning och stressorer.
Resiliens är entitetens förmåga att stå emot och/eller återhämta sig och/eller anpassa sig vidare efter en kris/chock/större negativ händelse.
Antivekhet kan ses som förutsättningen för resiliens.
De entiteter i ett (eko)system (tex ett träd) som har störst antivekhet är de som efter en kris överlever och utgör grunden för den framtida återhämtningen eller anpassningen (till den nya skogen). Ju fler entiteter med hög antivekhet desto högre resiliens hos systemet.[12]

Med detta hoppas jag att jag har bringat någon klarhet kring dessa termers begrepp och hur de skiljer sig från varandra och skulle kunna användas.
Min slutsats är att resiliens så som termen har använts är dåligt definierad och otydlig men att begreppet går att använda om system. Man måste dock hålla i minnet att en karaktäristika är att delarna i systemet har olika förmåga att stå emot och att vissa går under medan andra lever vidare samt att resiliensen hos systemet är svår att mäta innan en negativ påverkan har inträffat. Detta gör begreppet problematiskt att använda.
Antivekhet är vad jag kan se ett mer operationellt begrepp som kan användas och mätas och som hänför sig till det normala funktionssättet hos olika entiteter. Jag anser och tror att man generellt vinner på att använda termen antivekhet i många av de fall då termen resiliens har använts. Dessutom är antivekheten (i alla fall så som jag ovan har definierat det hela) grunden för ett systems resiliens och där med den egenskap som logiskt sätt kommer först och alltså den egenskap som man bör stärka för att i förlängningen stärka systemets resiliens.

---

[1] http://www.stockholmresilience.org/21/about.html. 2016-01-07

[2] https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/27199.pdf. 2016-01-07

[3] http://www.fooledbyrandomness.com/. 2016-01-07

[4] Tableb, Nassim Nocholas (2013). Antifragile – Things that gain from disorder. London: Penguin.

[5] https://sv.wikipedia.org/wiki/Nassim_Nicholas_Taleb. 2016-01-08

[6] http://tyda.se/search/sk%C3%B6r?lang%5B0%5D=en&lang%5B1%5D=sv. 2016-01-08

[7] https://en.wikipedia.org/wiki/Hormesis. 2016-01-09
http://www.news-medical.net/news/2008/07/17/15/Swedish.aspx. 2016-01-09

[8] Se till exempel:
http://karlhulten.se/hormesis-sa-blandar-du-stressfaktorer-for-optimal-halsa/. 2016-01-09

http://traningslara.se/ar-mer-alltid-battre-hormesis-och-dosforhallanden/. 2016-01-09

[9] https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/27199.pdf. 2016-01-07, sid 3.

[10] https://en.wikipedia.org/wiki/DSM-5

[11] Så här kan det uttryckas i DSM – 5: ”För att ställa diagnos[en] adhd krävs att personen uppfyller minst sex av nio kriterier inom blocket för ouppmärksamhet eller minst sex av nio kriterier inom blocket för hyperaktivitet. Vid adhd av kombinerad typ uppfyller personen sex av nio kriterier inom såväl ouppmärksamhets- som hyperaktivitetsblocket.”
http://attention-lund.com/nya-granser-for-adhd-i-dsm-5/

[12] Självklart gäller samma sak på en lägre nivå, dvs att varje entitet i sig är ett system som består av olika delar, dessa delar kan har olika stor antivekhet vilket alltså i sin tur avgör entitetens resiliens. Dessa delar kan i sin tur vara uppbyggda av delar vilket gör att resonemanget kan föras vidare. Det samma gäller för högre nivåer. Vilket kan liknas vid funktionen hos fraktaler där varje del återspeglar egenskaperna hos den högre eller lägre nivån. 

Grupptänkande eller Hur en grupp kan fatta kloka beslut

Hur kommer det sig att grupper kan fatta uppenbart dåliga beslut och skrida till handling trots att det framtida misslyckandet utifrån verkar uppenbart? Om det handlar psykologen Irving Janis undersökning Victims of Groupthink, från 1972, som gett upphov till begreppet grupptänkande.[1]

Janis undersökning gällde i första rummet hur president John F Kennedy och hans rådgivare kunde planera och genomföra det som kom att kallas för Grisbuktsinvasionen som var ett försök att störta Castros regim med hjälp av exilkubaner tränade och utrustade av USAs militär.

För att rekapitulera händelseförloppet:
CIA och President Kennedys ministär har bestämt sig för att de vill hjälpa till att störta Castros regim som de anser utgör ett hot mot landet. CIA tränar med Guatemalas hjälp exilkubaner i gerillakrigsföring. Detta avslöjas den 10 januari 1961 på New York Times förstasida. Trots att planer är avslöjad fortsätter planeringen av invasionen. Man försöker försvara träningen av exilkubaner med att det enbart är tänkt att dessa ska stå emot en kubansk invasion i Guatemala vilket man hävdar är nära förestående.
USA ville att exilkubanernas invasion skulle se ut som en självständig patriotisk styrka varför man förnekade all inblandning, inga amerikanska soldater skulle heller delta i landstigningen. Men den allmänna tolkningen var att det var USA som stod bakom. 
Planeringen av landstigningen ändrades delvis under tidens gång. Man hade från början bestämt sig för en plan B om den första delen av landstigningen skulle innebära att invasionsstyrkan mötte på starkt motstånd. I detta fall skulle invasionsstyrka retirera upp till Escambray-bergen och där sammanstråla med inhemska motståndare till regimen. Problemet vara bara att denna plan B inte ändrades då man senare ändrade landstigningsplats från en plats i närheten av bergen till Grisbukten trettio mil från bergen, trettio mil av oländiga träsk och djungler. När invasionsstyrkan på ett tusen fyra hundra man landsteg väntade tjugo tusen kubanska soldater på dem. Inom tre dagar var hela invasionsstyrkan tillfångatagen eller dödad.

Att planeringen av invasionen lämnade en del i övrigt att önska var inte minst Kennedy och hans ministär smärtsamt medvetna om. Dock gjorde man inte rent hus med gruppen som planerat invasionen. Det man istället gjorde var att utreda hur man hamnade i en situation där uppenbara felslut inte uppmärksammats varpå ett antal förändringar i hur gruppen skulle fungera genomfördes. När man inte långt senare stod inför hotet att Sovjet skulle placera kärnvapen på Kuba (den så kallade Kubakrisen) så kunde man hantera denna situation på ett helt annat vis.

De historiska omständigheterna kan vi lämna därhän men de organisatoriska förändringarna som man genomförde är generaliserbara och värda att uppmärksammas.

Att skapa förutsättningar för klokare gruppbeslut

·         Skepsis och ifrågasättande måste varar övergripande ledord.

·         Gruppens medlemmar ska inte bara uttala sig som experter inom respektive ämne utan också som generalister och man måste våga ifrågasätta allt.

·         Någon eller några i gruppen bör åläggas uppgiften att fungera som ”intellektuella vakthundar” och ställa obekväma frågor, ifrågasätta slutsatser och spela djävulens advokat.

·         Etikettsregler och hierarkier ska lämnas därhän.

·         Ledaren för gruppen bör ibland lämna diskussionerna, även fysiskt lämna rummet, så att övriga medlemmar kan tala fritt. Ledaren bör också vänta med att uttrycka sin åsikt till dess att övriga medlemmar gjort det.

·         Externa rådgivare bör användas vid behov för att ge nya perspektiv.

Att ifrågasätta kan vara svårt och för att motverka låsta positioner bör ifrågasättandet ske i form av frågor som ber om preciseringar. Ett allmänt hållet påstående kan vara svårt att kritisera just på grund av att det är allmänt hållet. Därför blir det första steget alltså att ifrågasättas genom att be om preciseringar som sedan i sin tur kan prövas.

Det finns alltid en risk att grupper utvecklar en samförståndskultur, ett grupptänkande, där oriktiga och orimliga åsikter och slutsatser får fäste om ingen opponerar sig. Men genom att aktivt verka för ifrågasättande och debatt kan gruppen och dess kunskap utvecklas till något som är större än summan sina delar.

---

[1] Denna framställning bygger på: Philip E. Tetlock och Dan Gardner (2016), Konsten att förutsäga framtiden, Bokförlaget Daidalos AB, Götebord, sid 233-241.