Att referera eller inte referera, det är frågan... (som Hamlet sa strax innan det där mer kända uttalandet)

Vid ett flertal tillfällen under mina studier vid universitet och högskola har jag fått veta av läraren för dagen att en text utan referenser inte är vetenskaplig, alternativt att det är referenserna som gör en text vetenskaplig.

På ett plan så har dessa personer så klart rätt: att inte kunna belägga sina uttalanden med en referens av något slag blir så klart det samma som att hitta på. Framförallt gäller detta förstås faktauppgifter, eller empiri. Att hävda att någonting förhåller sig på ett specifikt sätt, utan att redogöra för varifrån denna information kommer måste givetvis klassas som en brist. Lika så att referera eller citera en annan person utan att ange varifrån referat/citat kommer.
Vidare bygger i princip all vetenskap på något plan på vad andra människor innan ”mig” har kommit fram till och att inte ta rada på vad ”vi” redan vet eller att på annat sätt negligera tidigare kunskap måste också anses vara ett fall av bristfällig vetenskaplighet.

Men på ett högre (eller djupare?) plan, stämmer det då verkligen att vetenskap måste bygga på referenser? Är det inte till och med tvärt om? Om det är referenser till vad andra säger som i grunden avgör om något är vetenskapligt eller ej, är inte detta då detsamma som blind auktoritetstro? Och är inte just förkastandet av auktoriteter och allt som tidigare tagits för sant en central del av det som vi vill kalla för vetenskaplighet?

Jag tänker så här: man kan åberopa både Kant, Butler och Gud Fader själv, men ett argument står och faller till syvende och sist med sin egen inneboende logik och/eller grund i empiri.

Alltså: Äras den som äras bör, och se till att ha ordentliga referenser till empiri eller till den som sa det först. Men vetenskapligt blir ett uttalande först om det är logiskt stringent och/eller grundat i empiri samt möjligt att falsifiera.

  

Illusion om vetenskapen??

På biblioteket föll mina ögon på boken Illusionen om vetenskapen – Om vetenskapens okända brister av en Peter Stenumgaard (teknologie doktor, forskningschef och adjungerad professor, enligt konvolutet). Eftersom jag gillar böcker om vetenskapsteori så började jag bläddra och läsa lite i den. Redan första sidan i förordet väckte mitt intresse (lika delar nyfikenhet och gnagande misstro). Första meningarna lyder så här:

Jag har vid åtskilliga tillfällen upplevt hur bristfällig den allmänna kunskapen är beträffande den moderna vetenskapens brister och fundamentala metodproblem. Detta ser jag både i media och bland somliga erfarna forskare. Detta trots att vetenskapsfilosofin sedan decennier avfärdat vetenskapens anspråk på att stå över andra kunskapstraditioner när det gäller att finna sann kunskap om tillvaron. Vetenskapsfilosofer har sedan länge visat att det inte finns någon slags slutledningsprocedur som tillåter oss att på ett tillförlitligt sätt härleda vetenskapliga teorier ur experimentella resultat och observationer. Det finns ingen metod att bevisa att vetenskapliga teorier är sanna, eller ens sannolikt sanna. […] Genom att inte belysa denna baksida av vetenskapen så blir debatter från början snedvridna eftersom många gärna okritiskt använder vetenskapliga argument för att avfärda både alternativa kunskapstraditioner och religiösa erfarenheter. I somliga fall odlas en blind auktoritetstro på vetenskapens förmåga att leverera absoluta sanningar om tillvarons beskaffenhet. (Stenumgaard, 2011, s. 7)

Dessa första rader sammanfattar på ett bra sätt innehållet i hela boken och poängen som Stenumgaard försöker göra är att påvisa att ”vetenskapen” (så som han förklarar den) just inte lever upp till att leverera absolut sanna påståenden om världen.

Detta är ju i sig en kritik som sparkar in öppna dörrar i och med att man från vetenskapligt håll (i alla fall om man är seriöst intresserad av vetenskapens möjligheter och räckvidd) framhåller just det att vetenskapen INTE leverera absoluta sanningar utan att alla sanningar man tycker sig kunna visa på är preliminära och öppna för försök till falsifiering.

Förutom detta är en av de första funderingarna som kommer till mig då jag börjar läsa boken huruvida denna bok skulle visa sig sluta som en apologi för kreationism eller liknande. Det hänvisas flera gånger i texten till andra ”kunskapstraditioner” och till religion och kristendom på ett sätt som inte är vanligt i litteratur som resonerar kring vetenskapsfilosofi. Dessutom sa mig namnet på förlag på något vis att det rörde sig om något religiöst/kristet.

Det ska påpekas med en gång att jag anser att man mycket väl kan ha någon typ av religiös tro eller ha andliga tankar om världen och ändå vara en nog så god forskare och vetenskapsfilosof. En persons religiösa tro eller för den delen politiska ställningstagande behöver inte spela någon roll alls för vad man tänker om vetenskap. Det finns ju också gott om exempel på religiösa personer som gjort vetenskapliga stordåd.
Men motsatsen är dock lika sann. Att man har vissa religiösa eller politiska eller moraliska åsikter kan inverka menligt på vad man tänker om vetenskap och/eller den vetenskap man bedriver.
Detta är dock en empirisk fråga och inget som kan avgöras utifrån spekulationer eller ”guilty by association”-argument. 

Nå väl. En kortare sökning bort så finner man snabbt att XP media, som är det förlag som givit ut denna bok, är någon typ av kristet förlag som ger ut allehanda böcker på kristet tema (jag fördjupade mig inte mer i vilken typ av kristendom)(Se: www.xpmedia.org).
Stenumgaard har, förutom den bok som här diskuterats, på XP Media också gett ut boken Vetenskap och Tro – Om hur gudstro och rationellt tänkande samverkar inom vetenskapen samt en videoserie i sex delar på samma tema.

Min farhåga om kreationism visade sig vara obefogad. Författaren skriver ingenting om det ämnet och det förekommer inte heller glidningar eller underförstådda antydningar i den riktningen – vad jag kan förstå i alla fall.
Det författaren eftersträvar är en framtid där den kristna förståelsen av världen får en vidare spridning och att ”fler människor känner sig fria att söka svar på livets existentiella frågor i religionen” (Stenumgaard, 2011, s. 191). Detta är så klart en fullt legitim förhoppning precis som vilken annan som helst (även om inte jag delar den). Detta betyder dock inte att det som Stenumgaard i övrigt säger är rimligt eller speciellt trovärdigt.

 

Som sagt sammanfattar de första citerade raderna på ett bra sätt vad boken handlar om. Och jag har nu för avsikt att granska dessa påståenden.

Om vi börjar från början så säger alltså Stenumgaard att han tycker att det sprids en felaktig syn på vetenskap, ”[D]etta trots att vetenskapsfilosofin sedan decennier avfärdat vetenskapens anspråk på att stå över andra kunskapstraditioner när det gäller att finna sann kunskap om tillvaron”.
Senare i boken framgår det att det främst är Paul Feyerabend, och hans klassiska verk Ned med metodologin! – Skiss till en anarkistisk kunskapsteori, som Stenumgaard lutar sig mot. Med förlov sagt så måste man nog konstatera att det man möjligtvis KAN säga är att Feyerabend visserligen haft en stor inverkan på den vetenskapsfilosofiska diskussionen (åtminstone inom samhällsvetenskapen under 70- och 80-telen, kanske senare). Men att påstå att det finns en allmän åsikt att Feyerabends sagt det sista gällande dessa frågor är direkt felaktigt. Feyerabends slutsatser må ha pekat i riktning mot att vetenskapen inte borde ges någon särställning gentemot andra ”kunskapstraditioner”. Men att ”vetenskapsfilosofin” (bestämd form singularis) ”sedan decennier” visat detta är falskt.

Stenumgaard menar vidare att ”[V]etenskapsfilosofer har sedan länge visat att det inte finns någon slags slutledningsprocedur som tillåter oss att på ett tillförlitligt sätt härleda vetenskapliga teorier ur experimentella resultat och observationer. Det finns ingen metod att bevisa att vetenskapliga teorier är sanna, eller ens sannolikt sanna”.
Detta uttalande bygger Stenumgaard bland annat på David Hume och dennes argumentation för att det inte går att bevisa orsakssamband. Hume menade att alla försök att bevisa ett orsakssamband, att A leder till B, bygger på en föreställning om ”naturens enhetlighet”. Med detta menade Hume att man förutsätter att naturen är enhetlig vilket skulle betyda att determinism existerar. Hume menade emellertid att det är lätt att tänka sig ett universum i vilket naturen inte är enhetlig och där således saker och ting förändras godtyckligt. Eftersom det är möjligt att tänka sig detta så betyder det enligt Hume att vi i strikt mening inte kan bevisa att ”naturens enhetlighet” är sann vilket i sin tur skulle betyda att ett antagande om orsakssamband förutsätter det som skulle bevisas. (Okasha, 2002)[i]
Emellertid skapar man en hel del problem för sig själv om man väljer att anta att Hume har rätt. Hur ska man i så fall förklara att luften vi andas inte ibland är giftig. Eller att tyngdlagen inte då och då verkar i motsatt riktning. Eller att eld inte är kall i tid och otid. Det tycks helt enkelt vara så att vår värld är till brädden full av orsakssamband. Vår induktiva slutledningar om hur saker och ting kommer att uppföra sig tycks om och om igen fungera och utan denna möjlighet hade livet på jorden varit tämligen svårt att hantera.
Så även om det kan vara korrekt att vi inte kan BEVISA att induktion och ”naturens enhetlighet” är korrekt och sann så finns det mer som talar för detta än mot. Att använda detta som argument mot vetenskapen gör helt enkelt bara att Stenumgaard i detta fall blir svaret skyldig för hur man ska förklara att hans bok inte plötsligt flyger iväg när man läser i den.

 

Förutom detta som sammanfattas i de första meningarna så innehåller Stenumgaards argumentation också en linje där han genom redogörelser för ”vetenskapliga konflikter” försöker visa att man inte kan lita på de uttalanden som görs i vetenskapens namn. Eftersom det förekommer områden och frågor där olika företrädare för olika vetenskaper, forskare/skolor, ger olika svar på samma frågor så betyder det, enligt Stenumgaard, att vetenskapen inte håller vad den lovar.

Som vi konstaterat i början av denna text så innebär detta argument för det första ett missförstånd i och med att ”vetenskapen” faktiskt inte påstår att man levererar slutgiltiga sanningar. Men förutom det så är det förvisso en intressant aspekt som Stenumgaard tar upp. Hur kan forskare vilka alla så klart menar att man har rätten på sin sida komma till helt skilda slutsatser? Återigen är detta främst en empirisk fråga som måste besvaras för varje enskilt område.
Ett av de områden Stenumgaard tar upp är kontroversen kring kolesterolens farlighet. Här redogör han för den traditionella uppfattningen samt för kritiker av denna. Symptomatiskt nog så tar Stenumgaard inte alls upp frågan om vilka vetenskapliga metoder och överväganden som gör att de olika lägren kommer till diametralt skilda uppfattningar utan det han redogör för är den retorik som han menar används i debatten mellan lägren. 
Ett annat av de områden Stenumgaard tar upp är frågan om klimatförändringarna. Så här sammanfattar han sin redogörelse:

Här ser vi således ett tydligt exempel på vetenskapens begränsningar. Inget av de båda forskarlägren kan strikt vetenskapligt finna belägg för sina teser. De kan på sin höjd tala om vad som verkar ”rimligt” vilket i praktiken inte har bättre tillförlitlighet än en gissning. (Stenumgaard, 2011, s. 159)

Att en fråga inte är vetenskapligt avgjort är ju i och för sig inte ett argument för att ge upp försöken att avgöra frågan, snarast tvärt om. Det är ju också en ganska långtgående slutsats att hävda att en gissning är lika mycket värd som en argumentation byggd på vetenskapliga undersökningar. Även om Stenumgaard som brasklapp lägger till ”i praktiken”.
Vetenskapliga kontroverser existerar och kan ge upphov till problem då man ska försöka komma fram till hur man ska handla – till exempel kring en medicinsk behandling. Av detta följer dock så klart inte att det bästa alternativet är att lägga ned försöken att avgöra problemet…

Stenumgaard drar argumenten till sin spets mot slutat av boken där han påstår följande:

Ingen av de hittills föreslagna metoderna för hur vetenskapligt arbete bör bedrivas kan bevisas leda till säkrare kunskap än alternativa metoder. (Stenumgaard, 2011, s. 186)

Det Stenumgaard gör är alltså att peka på sakförhållanden inom vetenskapen där det historiskt eller i dag finns olika åsikter mellan olika forskare/läger av forskare. Från detta går han sen vidare och hävdar att det inte finns någon säker kunskap eller något sätt att bevisa att vetenskaplig kunskap är sann. Alltså, blir slutsatsen, så finns det ingen skillnad mellan det som går under namnet vetenskap och andra sätt att förklara världen om frågan gäller att denna förklaring ska vara sann.

Detta är en glidning i flera steg från att redogöra för korrekta sakförhållanden till att dra orimliga slutsatser. För om Stenumgaard har rätt så betyder ju det dels att religiösa, eller ”alternativa”, förklaringar av världen är lika sanna som vetenskapliga och dels att allt det som i vår värld fungerar tack vara våra vetenskapliga förklaringar (t.ex. GPS) alltså måste fungera mer eller mindre till följa av en slump.

En fråga som Stenumgaard dock inte alls berör är alla de vetenskapliga frågeställningar där man faktiskt är så säker som man rimligtvis kan vara på att man har rätt tolkning (extremt många områden av vår moderna värld – broar och skyskrapors hållbarhet, kirurgiska behandlingar, månraketer, digital kommunikation, mm mm). Några exempel på områden där det råder vetenskaplig enhet och där saker och ting fungerar till följd av vetenskaplig kunskap får vi över huvud taget inte läsa om i boken.

 

Sammanfattningsvis vill jag påstå att Stenumgaard gör ett svagt försök att diskvalificera vetenskapen och på så sätt försöka framställa ”alternativa kunskapstraditioner” som lika rimliga och sanna. Några av de aspekter som Stenumgaard tar upp som kritik är förvisso rimliga och intressanta men han bidrar inte till att fördjupa eller klargöra frågor inom dessa områden utan försöker bara gör lättköpta poänger.

Kort och gott är detta en dålig bok. Dåligt argumenterad och med ett högst tvivelaktigt ärende. Kan dock med behållning läsas för att få en inblick i detta tankesätt.

  

 

Referenser

Okasha, S. (2002). Kort om: Vetenskapsfilosofi. Stockholm: Fri tanke förlag.

Stenumgaard, P. (2011). Illusionen om vetenslapen - Om vetenskapens okända brister . Handen: XP Media.

 

 

---

[i] Denna framställning om Hume bygger helt på Okasha framställning av samma ämne. Eventuella missförstånd från min sida får skyllas på att jag lutar mig helt mot Okasha och inte har använt mig av Hume i original.

Teori

Jag hörde en gång åsikten att en text som utger sig för att vara vetenskaplig måste innehålla en/någon form av teori.

Är det ett påstående som stämmer?

Det första man måste konstatera är att termen teori härbärgerar ett antal olika begrepp (se inlägget Ord, term och begrepp). Här har vi ett klassiskt fall av allmän vetenskaplig förvirring. Kan hända det finns grenar inom vetenskapens stora träd där teori betyder en och endast en sak. Jag vill dock hävda att jag ofta har stött på oklarheter angående termen teori vilket beror på att olika personer lägger in olika begrepp i denna term.

1.       Ett första begrepp som kan knytas till termen teori är den väldigt jordnära betydelsen som återspeglas i meningen ”Jag har en teori om varför bilen just stannade”. Vad man då allt som oftast syftar på är att man på grund av sin tidigare erfarenhet och sin kunskap om bilar (generellt eller just denna bil) anser att man har en välgrundad och troligtvis sann tanker om varför bilen stannar; till exempel att den alltid stannar när motorn blir för varm eftersom kylsystemet inte riktigt funkar och innan den stannar brukar det liksom ”väsa” från motorn…

2.       Detta har sin motsvarighet inom så väl olika typer av yrkesutövning som vetenskapligt/akademiskt språkbruk. Till exempel som i meningen ”Min teori är att ungdomar ofta handlar impulsivt eftersom deras hjärna inte är färdigutvecklad”. Här bygger man troligtvis uttalandet på kunskaper som inhämtats från forskning om ungdomars hjärnor samt kanske på sina erfarenheter av hur ungdomar som man umgåtts med/studerat handlar i olika situationer.
 

3.       Detta bruk av termen teori liknar till viss del en annan användning där termen teori mer eller mindre är synonym med termen (och begreppet) hypotes. Skillnaden är kanske att hypotesen oftast formuleras innan och teorin kanske både innan och efter ett exempel/en redogörelse. I vilket fall så kan man stöta på termen teori i meningar där denna term kan bytas ut mot termen hypotes utan att betydelsen av meningen förändras; ”Min teori/hypotes är att stenen kommer sjunka till botten när jag kastar den i sjön”.

4.       Ytterligare en annan användning av termen teori återfinns i sådan vetenskaplig skriftställning där man går igenom ett empiriskt material och utifrån de slutsatser man tycker att man kan dra försöker man sig på en generalisering vilken sedan får gå under namnet teori. Ett exempel på en sådan användning kan vara formulerandet av (det av mig påhittade) påstående ”Bruket av den järnskodda plogen blir inte utbredd förrän man på ett lokalt plan tillverka järn av tillräckligt god kvalitet vilket i sin tur hänger ihop med tillgången på tekniskt kunnande kring smältugnar som kan uppnå en tillräckligt hög temperatur”. Ett dylikt påstående är en generalisering utifrån kunskapen man inhämtat från X antal fall som man sedan skulle kunna testa på andra geografiska områden och då i förlängningen ytterligare stärka eller falsifiera denna generalisering.
Detta sätt att definiera teori liknar de definitioner som föreslås på wikipedia. Där förklaras teori vara en förklaring av empiriska fenomen alternativt ett antal hypoteser som tillsammans förklarar någonting (http://sv.wikipedia.org/wiki/Teori).

5.       Ett annat användande av termen teori är det mycket abstrakta hänvisandet till förståelsen av världen och verkligheten som i grunden varandes materiell eller ideell, alternativt antagandet om att världen där utanför existerar oberoende av våra sinnen eller ej.

6.       Slutligen kan man med teori också användas som mena mer eller mindre en synonym till begrepp, alltså att alla termer innehåller begrepp/teori; alla uttalanden som söker att förklara någonting innehåller i sig teorier/begrepp som lämnas oförklarade. Om jag säger att jag har en teori om varför joggare ofta sjunger i duschen så utgår detta uttalande i sig från en hel massa antaganden om verkligheten vilka just i detta sammanhang lämnas oförklarade. Till exempel utgår jag från att det finns en kategori som kan kallas ”joggare” och att jag av någon anledning vet att dessa sjunger i duschen. Dessutom påstår jag att dessa två fenomen dessutom har ett kausalt samband.
Detta hör även ihop med konstaterandet att det inte finna några teorifria observationer. När helst vi tar intryck av världen runt om oss (hela tiden) så tolkas detta. Det finns ingen information som är "ren".

7.       Det finns säkert fler definitioner, men just nu kommer jag inte på fler…

 

För det första skulle jag vilja hävda följande: givet att det finns en hel mängd definitioner av termen teori och att man i uttalandet ”alla vetenskapliga förklaringar måste innehålla en teori” inte vet vilken av dessa definitioner som åsyftas, så kan man inte visa att detta uttalande är riktigt eller ej.

För det andra vill jag mena att huruvida någonting är vetenskapligt eller ej i första hand avgörs om det är möjligt att falsifiera, mm (vilket jag berört i inlägget Vetenskapliga frågor (är jag tjatig nu eller...)).

För det tredje: om vi bortser från att alla punkter ovan kan benämnas med samma term så kan vi konstatera att flera punkter kan gälla samtidigt.
Punkt 6 är sann och stämmer för alla uttalanden, i vardagen eller i vetenskapen.
Punkt 5 är också alltid sann: vetenskapliga uttalanden befinner sig alltid i någon typ av kontext där världens beskaffenhet antas vara på ett visst sätt, även om det inte anges.
Punkt 3 och 4 går att översätta till den eviga dispyten mellan induktion och deduktion och någon av dessa utgångspunkter, eller en kombination av dem båda, är väl i princip omöjlig att klara sig utan.
Punkt 1 och 2 är egentligen den samma som 4, även om det är uttryckt mer vardagligt.
Punkt 7 är nog också sann…

SLUTSATS
Ett vetenskapligt uttalande bör nog innehålla någon typ av teori för att få kallas vetenskaplig. Men å andra sidan så innehåller alla uttalanden teorier i meningen som ges under punkt 6 så vetenskapliga uttalanden inte bara bör innehålla teori utan gör också alltid det av nödvändighet.
Dessutom så är det högst oklart vilken betydelse man syftar på i uttalandet. Av detta måste vi anse att uttalandet att ”alla vetenskapliga uttalanden måste innehålla en teori” är slarvigt och behöver förtydligas innan det finns någon mening med att ta det på allvar. Att det finns ett behov av att diskutera och definiera termen och begreppet "teori" är i mina ögon av nöden.

Ord, term och begrepp

Språk handlar om kommunikation och i en kommunikation är det som bekant viktigt att de som kommunicerar med varandra också förstår varandra. Detta är så klart alltid viktigt och språkförbistring kan leda till följdproblem av allehanda slag.

Inom den vetenskapliga kommunikationen blir förmågan att förstå varandra extra viktig om man utgår från av vetenskapens ska försöka säga något viktigt om världen. Följaktligen blir det viktigt att de termer man använder i kommunikationen definieras så att man vet vilka begrepp de täcker. Men jag tror inte att jag är ensam om att anse att man mer än sällan stöter på diverse former av språkförbistring inom så väl vetenskapen som akademin, i ”gammel-media” likväl som i ”sociala media” vilka har sin grund i att personer använder samma termer för olika begrepp och hamnar i luven på varandra på grund av att man inte inser detta.

En from förhoppning hos mig är att vi borde kunna komma fram till gemensamma begrepp så att de konflikter som eventuellt kan kvarstå handlar om reella olika tolkningar av hur saker och ting borde vara, och inte om missförstånd gällande termernas begrepp.
Huruvida ”fiskpinnar” syftar på panerade bitar av fisk eller flygmaskiner är ju i grunden inte viktigt bara vi kommer överens om vilket.

 

Institutet för språk och folkminnen hette tidigare Språkrådet – institutet för språk och folkminnen. Under våren 2015 fanns nedanstående förklaring till skillnaden mellan Ord och term samt mellan Term och begrepp. Idag, 2016-01-05 är texten ändrad och kortare, se http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/terminologi/terminologins-grunder.html

Istället för att jag ska göra ett tafatt försök att själv förklara detta så klipper jag in Språkrådets gamla text här nedanför. Men besök gärna http://www.sprakochfolkminnen.se/ för mer matnyttig information om språk och terminologi.

 

Vad är det för skillnad mellan ord och termer?

Alla termer är också ord men alla ord är inte termer. En term är ett ord eller uttryck som genom tradition eller överenskommelse används inom ett speciellt fackområde i en väl avgränsad betydelse. Termer kan vara

·  enkla ord, t.ex. patient, avlösning, oxidator

·  sammansatta ord, t.ex. moppmoped, tappvarmvatten, hemsjukvårdsbesök

·  flerordsuttryck, t.ex. god man, halvhård golvbeläggning, byggnad med särskilt bevarandevärde.

Ord i det så kallade allmänspråket kan ha en vid och ibland ganska luddig betydelse. När sådana ord används som termer får de en betydligt snävare betydelse, och man säger då att en terminologisering av ordet har skett. Exempel är besök (inom hälso- och sjukvården) och lera (inom geologin). En del termer går i stället i den motsatta riktningen ut i allmänspråket och blir frekvent använda där. Man kallar detta fenomen för avterminologisering. En avterminologisering sker ofta i samband med katastrofer och olyckor. Så har t.ex. bogvisir, akrylamid och tsunami avterminologiserats. 

Ordet term har inte alltid använts i svenskan. Särskilt under andra hälften av 1700-talet användes konstord frekvent; det var tyskans Kunstwort som stod som förebild. Ett skäl till att konstord så småningom blev obrukbart var att vi i svenskan allt mindre använde förleden konst- i betydelsen 'vetenskap, teknik'. Ordet term är idealiskt med hänsyn till att det är lätthanterligt, internationellt förankrat och kort.

”Fackexperter vill krångla till det!” hör man emellanåt. Att en fackspråklig text med många termer upplevs som krånglig, svårtillgänglig och ibland till och med snobbig beror på att den återspeglar en språkgemenskap som stänger den oinvigde ute. Men termerna är nödvändiga när fackexperter inom ett visst fackområde kommunicerar sinsemellan; de behöver termerna för att säkerställa en så effektiv kommunikation som möjligt.

Om en fackexpert däremot skall skriva för lekmän, så bör han eller hon förklara termerna så tydligt som möjligt, utan att för den skull undvika att visa dem i texten. Det kan också vara värt att var och en påminner sig om vilka termer man själv använder i sin egen yrkesutövning – då har man nog också större respekt för andras termer.

 

Vad är skillnaden mellan term och begrepp?

Begrepp är ett mångtydigt ord. Det kan ha olika betydelser i olika sammanhang:
”Han har inget som helst begrepp om ekonomi.”
”Demokrati är ett mångtydigt begrepp.”
”Rikssvenska är ett ofta använt begrepp i dispyter om vad som är rätt och fel.”
”Skev – ett nytt begrepp för genusforskningen”
”Polisen skulle stå i begrepp att avvisa någon”
”Livskvalitet är ett begrepp för framtiden.”
”Teater Mars har blivit ett begrepp inom finlandssvenskt teaterliv.”
”Vi måste reda ut begreppen.”

Terminologiarbete, som är en gren av språkvårdsarbetet, syftar till att utveckla olika fackspråk så att de så bra som möjligt duger för en precis och entydig kommunikation. I terminologiläran, som terminologiarbetets metoder och principer vilar på, används begrepp och term i sinsemellan klart avgränsade betydelser. Begreppet står här för människans inre bild eller den mentala föreställningen om företeelser i verkligheten, t.ex. föremål, händelser, väsen eller processer.

Ett begrepp som anknyter till en grupp företeelser i verkligheten (t.ex. träd eller cykel) kallas för allmänbegrepp och ett begrepp som anknyter till en enda, en unik, företeelse i verkligheten (t.ex. Kaknästornet) kallas för individualbegrepp.

Eftersom begreppen bara existerar i föreställnings- eller tankevärlden måste vi ge dem benämningar när vi kommunicerar. Vi förser dem då med ord eller uttryck, i fackspråket kallat termer. Termen kan liknas vid en etikett som man sätter på begreppet. Det begrepp som beskrivs med definitionen ”högvuxen, icke klättrande vedväxt med genomgående huvudstam” etiketteras med termen träd på svenska, arbre på franska och muorra på nordsamiska.

Kärnan i terminologiläran ligger i de inbördes relationerna mellan företeelser i verkligheten, begrepp i föreställningsvärlden samt termer och definitioner i den språkliga världen. I terminologiarbetet är det, om det skall vara framgångsrikt, fundamentalt att hålla reda på de tre världarna och att hela tiden veta var man befinner sig i diskussionen.

Att motivera sitt (vetenskapliga) utforskande

När man utforskar något ämne på något vis, antingen i praktiskt i livet (Vilken svamp går att äta?) eller mer filosofiskt/teoretiskt/vetenskapligt (Hur långt är det till månen? Kan man utvinna medicin ur den här svampen?) så finns det antagligen och rimligen någon typ av motiv till varför man vill få reda på mer om detta. Vilket motivet är skiftar säkerligen, men nyfikenhet och/eller praktisk nytta är nog ofta förekommande.
Men kan man tänka sig ett utforskande som inte har några motiv alls? Hypotetiskt sätt borde det vara möjligt men jag har svårt att se att en människa kan vara helt fri från alla typer av motiv. Det skulle vara om det var under tvång, men i så fall borde väl den person som tvingar ha ett motiv?!

Varför spekulerar jag nu kring detta?
Jo, jag tänker att denna fråga hör ihop med frågan om huruvida det finns några ”vetenskapliga frågor” eller inte (som jag skrivit om i inlägget "Vetenskapliga frågor"). Och svaret på den frågan är enligt mig; Nej, det är svaret som är vetenskapligt eller inte.
Följande på detta kan man alltså ställa sig frågan om huruvida motiven till en undersökning kan vara mer eller mindre vetenskapliga? Alltså, blir en undersökning mer vetenskaplig på grund av att det finns (en viss typ av/tillräckligt noga underbyggda) motiv till varför man vill besvara denna fråga? Och är det kanske till och med så att en undersöknings ”vetenskaplighet” avgörs av motiven?

Att det påstås att det är viktigt att tillräckligt noga underbygga motiveringen till varför man vill undersöka ett visst ämne har både jag själv, och personer jag känner och talat med, fått erfara i samband med deltagandet i olika akademiska utbildningar. De som håller i utbildningen hävdar något i stil med att ”det är viktigt för den vetenskapliga kvalitén på denna uppsats att du kan visa varför din undersökning ska göras. Du måste ta hänsyn till kontexten/tidigare forskning/nyttan/etc”.

Som jag ser det så finns det två punkter i detta:

a)      Motivet till varför man vill undersöka ett område har lika lite med vetenskaplighet att göra som påståendet att en fråga kan eller inte kan vara vetenskaplig. Igen är det så att det är svaret som avgör om något är vetenskapligt eller inte.

b)      Men precis som med ”frågan” så finns det självklart bättre eller sämre motiv till att undersöka ett ämne – i alla fall ur subjektiv synvinkel. ”Jag” eller ”vi” kan anse att vissa ämnen är i större eller mindre behov av vidare utforskande. Och lika så kan man i sina försök att motivera varför göra detta på ett bättre eller sämre vis, man kan till exempel noggrant gå igenom det man tidigare trott och vetat om ett ämne och på så vis komma fram till ett ”behov” av mer kunskap eller så kan man slarvigt hävda ett ”behov” av mer kunskap fast än frågan kanske redan är avgjord och utredd så gott det går. Men det är också ett obestridligt faktum att många av våra viktigaste kunskaper och landvinningar kommit sig ur ett utforskande som från början absolut inte var tänkt att gå åt det håll som det sedan kom att gå och kanske till och med bygger på misstag och missförstånd.

Att motiveringen till en undersökning påverkar vetenskapligheten av undersökningen är alltså inkorrekt (men kan någon argumentera för motsatsen vill jag hemskt gärna ta del av detta) och även om det är fullt rimligt (och framförallt aldrig fel) att ge en väl underbyggd motivering så är det desto viktigare att poängtera att det fria sökandet, uppkommet ur nyfikenhet, är långt viktigare än en aldrig så väl underbyggd motivering.