Illusion om vetenskapen??

På biblioteket föll mina ögon på boken Illusionen om vetenskapen – Om vetenskapens okända brister av en Peter Stenumgaard (teknologie doktor, forskningschef och adjungerad professor, enligt konvolutet). Eftersom jag gillar böcker om vetenskapsteori så började jag bläddra och läsa lite i den. Redan första sidan i förordet väckte mitt intresse (lika delar nyfikenhet och gnagande misstro). Första meningarna lyder så här:

Jag har vid åtskilliga tillfällen upplevt hur bristfällig den allmänna kunskapen är beträffande den moderna vetenskapens brister och fundamentala metodproblem. Detta ser jag både i media och bland somliga erfarna forskare. Detta trots att vetenskapsfilosofin sedan decennier avfärdat vetenskapens anspråk på att stå över andra kunskapstraditioner när det gäller att finna sann kunskap om tillvaron. Vetenskapsfilosofer har sedan länge visat att det inte finns någon slags slutledningsprocedur som tillåter oss att på ett tillförlitligt sätt härleda vetenskapliga teorier ur experimentella resultat och observationer. Det finns ingen metod att bevisa att vetenskapliga teorier är sanna, eller ens sannolikt sanna. […] Genom att inte belysa denna baksida av vetenskapen så blir debatter från början snedvridna eftersom många gärna okritiskt använder vetenskapliga argument för att avfärda både alternativa kunskapstraditioner och religiösa erfarenheter. I somliga fall odlas en blind auktoritetstro på vetenskapens förmåga att leverera absoluta sanningar om tillvarons beskaffenhet. (Stenumgaard, 2011, s. 7)

Dessa första rader sammanfattar på ett bra sätt innehållet i hela boken och poängen som Stenumgaard försöker göra är att påvisa att ”vetenskapen” (så som han förklarar den) just inte lever upp till att leverera absolut sanna påståenden om världen.

Detta är ju i sig en kritik som sparkar in öppna dörrar i och med att man från vetenskapligt håll (i alla fall om man är seriöst intresserad av vetenskapens möjligheter och räckvidd) framhåller just det att vetenskapen INTE leverera absoluta sanningar utan att alla sanningar man tycker sig kunna visa på är preliminära och öppna för försök till falsifiering.

Förutom detta är en av de första funderingarna som kommer till mig då jag börjar läsa boken huruvida denna bok skulle visa sig sluta som en apologi för kreationism eller liknande. Det hänvisas flera gånger i texten till andra ”kunskapstraditioner” och till religion och kristendom på ett sätt som inte är vanligt i litteratur som resonerar kring vetenskapsfilosofi. Dessutom sa mig namnet på förlag på något vis att det rörde sig om något religiöst/kristet.

Det ska påpekas med en gång att jag anser att man mycket väl kan ha någon typ av religiös tro eller ha andliga tankar om världen och ändå vara en nog så god forskare och vetenskapsfilosof. En persons religiösa tro eller för den delen politiska ställningstagande behöver inte spela någon roll alls för vad man tänker om vetenskap. Det finns ju också gott om exempel på religiösa personer som gjort vetenskapliga stordåd.
Men motsatsen är dock lika sann. Att man har vissa religiösa eller politiska eller moraliska åsikter kan inverka menligt på vad man tänker om vetenskap och/eller den vetenskap man bedriver.
Detta är dock en empirisk fråga och inget som kan avgöras utifrån spekulationer eller ”guilty by association”-argument. 

Nå väl. En kortare sökning bort så finner man snabbt att XP media, som är det förlag som givit ut denna bok, är någon typ av kristet förlag som ger ut allehanda böcker på kristet tema (jag fördjupade mig inte mer i vilken typ av kristendom)(Se: www.xpmedia.org).
Stenumgaard har, förutom den bok som här diskuterats, på XP Media också gett ut boken Vetenskap och Tro – Om hur gudstro och rationellt tänkande samverkar inom vetenskapen samt en videoserie i sex delar på samma tema.

Min farhåga om kreationism visade sig vara obefogad. Författaren skriver ingenting om det ämnet och det förekommer inte heller glidningar eller underförstådda antydningar i den riktningen – vad jag kan förstå i alla fall.
Det författaren eftersträvar är en framtid där den kristna förståelsen av världen får en vidare spridning och att ”fler människor känner sig fria att söka svar på livets existentiella frågor i religionen” (Stenumgaard, 2011, s. 191). Detta är så klart en fullt legitim förhoppning precis som vilken annan som helst (även om inte jag delar den). Detta betyder dock inte att det som Stenumgaard i övrigt säger är rimligt eller speciellt trovärdigt.

 

Som sagt sammanfattar de första citerade raderna på ett bra sätt vad boken handlar om. Och jag har nu för avsikt att granska dessa påståenden.

Om vi börjar från början så säger alltså Stenumgaard att han tycker att det sprids en felaktig syn på vetenskap, ”[D]etta trots att vetenskapsfilosofin sedan decennier avfärdat vetenskapens anspråk på att stå över andra kunskapstraditioner när det gäller att finna sann kunskap om tillvaron”.
Senare i boken framgår det att det främst är Paul Feyerabend, och hans klassiska verk Ned med metodologin! – Skiss till en anarkistisk kunskapsteori, som Stenumgaard lutar sig mot. Med förlov sagt så måste man nog konstatera att det man möjligtvis KAN säga är att Feyerabend visserligen haft en stor inverkan på den vetenskapsfilosofiska diskussionen (åtminstone inom samhällsvetenskapen under 70- och 80-telen, kanske senare). Men att påstå att det finns en allmän åsikt att Feyerabends sagt det sista gällande dessa frågor är direkt felaktigt. Feyerabends slutsatser må ha pekat i riktning mot att vetenskapen inte borde ges någon särställning gentemot andra ”kunskapstraditioner”. Men att ”vetenskapsfilosofin” (bestämd form singularis) ”sedan decennier” visat detta är falskt.

Stenumgaard menar vidare att ”[V]etenskapsfilosofer har sedan länge visat att det inte finns någon slags slutledningsprocedur som tillåter oss att på ett tillförlitligt sätt härleda vetenskapliga teorier ur experimentella resultat och observationer. Det finns ingen metod att bevisa att vetenskapliga teorier är sanna, eller ens sannolikt sanna”.
Detta uttalande bygger Stenumgaard bland annat på David Hume och dennes argumentation för att det inte går att bevisa orsakssamband. Hume menade att alla försök att bevisa ett orsakssamband, att A leder till B, bygger på en föreställning om ”naturens enhetlighet”. Med detta menade Hume att man förutsätter att naturen är enhetlig vilket skulle betyda att determinism existerar. Hume menade emellertid att det är lätt att tänka sig ett universum i vilket naturen inte är enhetlig och där således saker och ting förändras godtyckligt. Eftersom det är möjligt att tänka sig detta så betyder det enligt Hume att vi i strikt mening inte kan bevisa att ”naturens enhetlighet” är sann vilket i sin tur skulle betyda att ett antagande om orsakssamband förutsätter det som skulle bevisas. (Okasha, 2002)[i]
Emellertid skapar man en hel del problem för sig själv om man väljer att anta att Hume har rätt. Hur ska man i så fall förklara att luften vi andas inte ibland är giftig. Eller att tyngdlagen inte då och då verkar i motsatt riktning. Eller att eld inte är kall i tid och otid. Det tycks helt enkelt vara så att vår värld är till brädden full av orsakssamband. Vår induktiva slutledningar om hur saker och ting kommer att uppföra sig tycks om och om igen fungera och utan denna möjlighet hade livet på jorden varit tämligen svårt att hantera.
Så även om det kan vara korrekt att vi inte kan BEVISA att induktion och ”naturens enhetlighet” är korrekt och sann så finns det mer som talar för detta än mot. Att använda detta som argument mot vetenskapen gör helt enkelt bara att Stenumgaard i detta fall blir svaret skyldig för hur man ska förklara att hans bok inte plötsligt flyger iväg när man läser i den.

 

Förutom detta som sammanfattas i de första meningarna så innehåller Stenumgaards argumentation också en linje där han genom redogörelser för ”vetenskapliga konflikter” försöker visa att man inte kan lita på de uttalanden som görs i vetenskapens namn. Eftersom det förekommer områden och frågor där olika företrädare för olika vetenskaper, forskare/skolor, ger olika svar på samma frågor så betyder det, enligt Stenumgaard, att vetenskapen inte håller vad den lovar.

Som vi konstaterat i början av denna text så innebär detta argument för det första ett missförstånd i och med att ”vetenskapen” faktiskt inte påstår att man levererar slutgiltiga sanningar. Men förutom det så är det förvisso en intressant aspekt som Stenumgaard tar upp. Hur kan forskare vilka alla så klart menar att man har rätten på sin sida komma till helt skilda slutsatser? Återigen är detta främst en empirisk fråga som måste besvaras för varje enskilt område.
Ett av de områden Stenumgaard tar upp är kontroversen kring kolesterolens farlighet. Här redogör han för den traditionella uppfattningen samt för kritiker av denna. Symptomatiskt nog så tar Stenumgaard inte alls upp frågan om vilka vetenskapliga metoder och överväganden som gör att de olika lägren kommer till diametralt skilda uppfattningar utan det han redogör för är den retorik som han menar används i debatten mellan lägren. 
Ett annat av de områden Stenumgaard tar upp är frågan om klimatförändringarna. Så här sammanfattar han sin redogörelse:

Här ser vi således ett tydligt exempel på vetenskapens begränsningar. Inget av de båda forskarlägren kan strikt vetenskapligt finna belägg för sina teser. De kan på sin höjd tala om vad som verkar ”rimligt” vilket i praktiken inte har bättre tillförlitlighet än en gissning. (Stenumgaard, 2011, s. 159)

Att en fråga inte är vetenskapligt avgjort är ju i och för sig inte ett argument för att ge upp försöken att avgöra frågan, snarast tvärt om. Det är ju också en ganska långtgående slutsats att hävda att en gissning är lika mycket värd som en argumentation byggd på vetenskapliga undersökningar. Även om Stenumgaard som brasklapp lägger till ”i praktiken”.
Vetenskapliga kontroverser existerar och kan ge upphov till problem då man ska försöka komma fram till hur man ska handla – till exempel kring en medicinsk behandling. Av detta följer dock så klart inte att det bästa alternativet är att lägga ned försöken att avgöra problemet…

Stenumgaard drar argumenten till sin spets mot slutat av boken där han påstår följande:

Ingen av de hittills föreslagna metoderna för hur vetenskapligt arbete bör bedrivas kan bevisas leda till säkrare kunskap än alternativa metoder. (Stenumgaard, 2011, s. 186)

Det Stenumgaard gör är alltså att peka på sakförhållanden inom vetenskapen där det historiskt eller i dag finns olika åsikter mellan olika forskare/läger av forskare. Från detta går han sen vidare och hävdar att det inte finns någon säker kunskap eller något sätt att bevisa att vetenskaplig kunskap är sann. Alltså, blir slutsatsen, så finns det ingen skillnad mellan det som går under namnet vetenskap och andra sätt att förklara världen om frågan gäller att denna förklaring ska vara sann.

Detta är en glidning i flera steg från att redogöra för korrekta sakförhållanden till att dra orimliga slutsatser. För om Stenumgaard har rätt så betyder ju det dels att religiösa, eller ”alternativa”, förklaringar av världen är lika sanna som vetenskapliga och dels att allt det som i vår värld fungerar tack vara våra vetenskapliga förklaringar (t.ex. GPS) alltså måste fungera mer eller mindre till följa av en slump.

En fråga som Stenumgaard dock inte alls berör är alla de vetenskapliga frågeställningar där man faktiskt är så säker som man rimligtvis kan vara på att man har rätt tolkning (extremt många områden av vår moderna värld – broar och skyskrapors hållbarhet, kirurgiska behandlingar, månraketer, digital kommunikation, mm mm). Några exempel på områden där det råder vetenskaplig enhet och där saker och ting fungerar till följd av vetenskaplig kunskap får vi över huvud taget inte läsa om i boken.

 

Sammanfattningsvis vill jag påstå att Stenumgaard gör ett svagt försök att diskvalificera vetenskapen och på så sätt försöka framställa ”alternativa kunskapstraditioner” som lika rimliga och sanna. Några av de aspekter som Stenumgaard tar upp som kritik är förvisso rimliga och intressanta men han bidrar inte till att fördjupa eller klargöra frågor inom dessa områden utan försöker bara gör lättköpta poänger.

Kort och gott är detta en dålig bok. Dåligt argumenterad och med ett högst tvivelaktigt ärende. Kan dock med behållning läsas för att få en inblick i detta tankesätt.

  

 

Referenser

Okasha, S. (2002). Kort om: Vetenskapsfilosofi. Stockholm: Fri tanke förlag.

Stenumgaard, P. (2011). Illusionen om vetenslapen - Om vetenskapens okända brister . Handen: XP Media.

 

 

---

[i] Denna framställning om Hume bygger helt på Okasha framställning av samma ämne. Eventuella missförstånd från min sida får skyllas på att jag lutar mig helt mot Okasha och inte har använt mig av Hume i original.