Demarkationsproblemet 2 – bluffmakare stoppas

I Dagens Nyheter 18/6 2016 (s. 12) kan man läsa om ¼ sida med rubriken ”Föreläsare som anklagats för bluffmetoder stoppas” (artikeln på dn.se är publicerad den 17/6 och är mycket lik men texten i pappersupplagan är något ändrad, http://www.dn.se/nyheter/sverige/bluffanklagad-halsoforelasare-stoppas/).

Nyheten som rubriken syftar på är att föreläsaren i fråga skulle ha föreläst på ABF men att dessa hävt bokningen och att föreläsningen nu inte kommer att ske.

Föreläsaren är en Brian Clement som tillsammans med sin fru Anna Maria Clement (som tydligen är svenska) driver en hälsoanläggning i Florida. Anledningen till att föreläsningen stoppats är Clement, enligt artikeln, menar att de kan boka cancer och ms med bland annat vetegräslavemang och raw food. Vidare står det i faktarutan att Clement blivit hårt kritiserad av kanadensiska medier då två svårt sjuka barn varav den ena hade cancer behandlats med c-vitamininjektioner. Barnen genomgick inte reguljär vård och ett av barnen avled (vid ospecificerad tidpunkt).

I artikeln får den svenska överläkaren och seniora professorn Håkan Mellstedt uttrycka sin skarpa skepsis mot Clements påståenden. Vidare menar Pontus Böckman från Föreningen Vetenskap och Folkbildning att ”de som upplåter sina lokaler till en sådan här person verkligen borde tänka över vilket budskap de hjälper till att sprida”.

Om man ska börja i den änden så finns det en gammaldags sentens som lyder ungefär så här:
”Jag avskyr dins åsikter men jag är beredd att gå i graven för din rätt att uttrycka dem”.

Med undantag för åsikter som enligt lagstiftningen är att betrakta som olagliga (helts mot folkgrupp till exempel) så är ju själva kärnan i yttrandefriheten att alla typer av åsikter ska få yttras. Ingen har någon rättighet till de materiella resurser som kan krävas för att åsikterna i fråga ska kunna yttras och/eller spridas men om yttrandefriheten ska vara mer än fina ord på ett papper så krävs det av de som har tillgång till de materiella resurserna att de faktiskt upplåter utrymme även åt åsikter som är mindre omtyckta.

Man kan ju så klart känna att det är obehagligt att åsikter som ligger långt ute i någon marginal ska få utrymme att yttras och spridas. Så tycker till exempel jag om åsikter som nedvärderar människor på grund av ursprung, kön eller andra medfödda faktorer som individen inte har någon möjlighet att välja eller påverka.
Men man måste ändå fråga sig om inte motsatsen är värre. Om man väl beträder censurens stig vet man inte vilka åsikter som imorgon hamnar i onåd. Bättre är då att bekämpa de åsikter man anser vara fel med hjälp av goda argument och bättre kunskap.

Åsikter och påståenden är en sak, handlingar en annan.
Min kunskap om fallet med de allvarligt sjuka barnen sträcker sig enbart till det som står i artikel, men jag måste anse att både föräldrar och Clement har ett ansvar. Clement har dock ett speciellt ansvar eftersom det är han (de) som kommer med påståenden rörande mekanismer, behandling och effekt.

Gällande vuxna som är vid sina sinnens fulla bruk bör dessa givetvis ha rätt att välja vilken behandling de vill. Men det innebär inte att samhället ska stödja alla behandlingar. Det innebär inte heller att samhället tyst ska åse behandlingar som man av goda skäl anser vara ineffektiva, verkningslösa eller kanske till och med kontraproduktiva.
Men av detta följer inta att en person som Clement också ska hindras från att uttala sig och propagera för sin uppfattning. Ett fritt samhälle bör ha en mycket tillåtande attityd till spridning av allehanda åsikter och till vuxna människors rätt att själva avgöra sina öden. Detta gäller religioner och allehanda trosinriktningar, politiska åskådningar och det bör också gälla åsikter om hälso- och sjukvård.

Men som sagt än en gång; detta betyder inta att åsikten i fråga bör stå oemotsagd. Om till exempel Plymouthbröderna håller en informationskväll bör de få göra detta. Men med lika stor rätt som ”brödernas” åsikter bör kritiseras bör också varje annan åsikt utsättas för kritik i den mån det finns sådan.

Utan att ha någon större kunskap om Clements än den som jag just nu har tillägnat mig måste jag dock också framhålla följande:
Tänk om Clement har rätt??!!
Nu anser jag att det verkar osannolikt att lavemang av vilken sort det än må vara kan ha någon större helande effekt men tänk om det ändå ligger något i vad Clement hävdar…

Jag anser att man borde kunna ta ett mer konstruktivt grepp på Clements och deras påstående än att ropa på förbud. I stället borde man kräva att få ta del av alla fallstudier och all den kliniska erfarenhet som Clement har. Vilka sjukdomar och åkommor har de som behandlas på Clements anläggning? Hur behandlas dessa? Hur följer man upp sina behandlingar? Vilka effekter har behandlingarna?
Och Framför allt: Är det möjligt att se effekter av Clements behandlingar som inte kan tillskrivas placebo-effekter - effekter som inte kan tillskrivas de effekter som uppkommer av att man blir omhändertagen och utsatt för behandlingar som man hoppas och tror kommer att hjälpa?

”Att tänka kritiskt är stort men att med ett öppet sinne vara beredd att utvärdera också sådant som man spontant anser vara omöjligt är större.”

Kommer man med påståenden om kausala samband, till exempel mellan en behandling om en effekt, så måste man kunna visa på en rimlig mekanism som kan förklara orsak och verkan. Kan man inte visa på en sådan och om man inte kan redogöra för resultat av i det här fallet klinisk verksamhet etc, men att man ändå hävdar att ”vetegräslavemang kan bota cancer” så bör man rättmätigt betraktas som charlatan och företrädare för pseudovetenskap.

Men om man kan redogöra för en möjlig mekanism och om man gör alla sina empiriska data tillgängliga för kritisk utvärdering bör man tas på lika stort allvar som andra. Vetenskapen måste vara öppen för alternativa förklaringar och om man på förhand räknar bort vissa förklaringar för att man av en eller annan orsak anser att dessa saknar trovärdighet så finns det en risk att man samtidigt kastar ut barnet med barnvattnet. Vetenskapen och kunskapsutvecklingen lever på att hypoteser testas och bekräftas, eller förkastas.

Slutsatsen är alltså att alla förklaringar av ett fenomen förtjänar att tas på allvar och utvärderas enligt samma rigorösa standard som alla andra.
Att på förhand döma ut något som pseudovetenskap gör att man riskerar att missa viktig kunskap. Men gör man anspråk på att vilja förklara orsak och verkan samtidigt som man inte låter sina anspråk utvärderas bör man tills vidare sättas i samma kategori som handpåläggare och tungomålstalare. 

Podcast - 50 meter från byggnaden

Min vän Niklas och jag har sedan en tid startat en Podcast!
50 meter från byggnaden heter den och kommer att ta upp vetenskapsteoretiska och där med besläktade ämnen.
Än så länge har vi gjort 2 avsnitt.

Finns på iTunes, acast.com, soundcloud.com och facebook

Hittas via:
@50meterfrånbyggnaden

eller sök på:
50 meter från byggnaden

Vård eller forskning - uppföljning

På DN Debatt 2016-06-16 berättar proffesorerna Olle Lindvall och Ingemar Engström om det utredningsförslag som följer av Macchiarini-skandalen som Kungliga vetenskapsakademin och Läkarsällskapet lägger nu fram.

"Så kan patienter skyddas mot alltför riskabla åtgärder"
http://www.dn.se/debatt/sa-kan-patienter-skyddas-mot-alltfor-riskabla-atgarder/

Punkterna som utredningen förslår är verkligen kloka och bra!
Här följer dessa:

"1 Det måste finnas en teoretisk vetenskaplig grund för att använda en obeprövad behandling på patienter och det måste vara rimligt att metoden ska kunna leda till återvunnen hälsa eller minskat lidande.
2 En positiv effekt av metoden utan alltför stora risker måste ha visats i en adekvat djurmodell alternativt att metoden använts framgångsrikt på ett annat organ/sjukdom på människa.
3 Behandlingen får endast prövas på enstaka, allvarligt sjuka patienter som saknar andra effektiva behandlingsalternativ.
4 Behandlande läkare ska utarbeta en plan som beskriver teoretisk grund, resultat från studier som påvisar effekt och säkerhet, den planerade behandlingen i detalj och hur patienten ska följas upp.
5 Planen ska godkännas av en nationell kommitté för bedömning av obeprövade behandlingsmetoder. Denna kommitté bör bestå av kliniker och forskare inom medicinsk och kirurgisk specialitet, etiker och jurist samt ad hoc-experter på det specifika området.
6 Det slutgiltiga beslutet att använda en obeprövad behandlingsmetod fattas av verksamhetschef som är ytterst ansvarig.
7 Behandlande läkare måste inhämta informeras samtycke från patienten. Informationen måste vara utformad så fullständigt och begripligt som möjligt. Patienten och närstående måste få all tillgänglig information om kunskapsläget och om vilka kunskapsluckor som finns för att kunna vara delaktig i beslutet.
8 Användning av obeprövade behandlingsmetoder på enstaka, allvarligt sjuka patienter enligt dessa riktlinjer är att betrakta som hälso- och sjukvård och inte som klinisk forskning. Ska behandlingsmetoden testas på flera patienter måste detta ske inom ramen för en traditionell klinisk prövning."

Det syns ju klart och tydligt att utredarna har tagit starkt intryck av mitt blogg-inlägg ;-)
Men för att vara allvarlig så är förslagen som sagt mycket bra och de tankar jag förespråkade rörande riskanalys och försiktighetsprincipen anser jag täcks bra i dessa punkter (för att nu klappa mig själv (eller utredarna...) på axeln).

Två saker skulle jag dock vilja lyfta.

Första den mindre viktiga:
Punkt 8 behandlar frågan om gränsdragningen mellan klinisk forskning å ena sidan och hälso- och sjukvård å den andra. Som jag påpekade i det första inlägget anser jag att denna dikotomi är konstlad. Men jag antar att det är viktigt att påpeka detta efter som det gäller olika regler för respektive syssla. Så för de praktiserande läkarna och andra inblandade är detta en viktigt punkt som måste stadgas.

Och nu en punkt som i mitt tycke inte får tillräcklig uppmärksamhet i punkterna: 
Ett stort problem med Macchiarini och hans forskning var ju att de studier som han publicerat, så vitt jag förstår det, var falsarier. Därför borde en punkt ha beskrivit konkret hur kontrollen av kunskapsläget och den eventuella forskning som finns ska gå till. Lämpligen borde den nationella kommittén ges detta uppdrag. Och kanske tänker man sig att detta är underförstått i skrivelsen under punkt 5 men jag tycker ändå att detta borde skrivas ut. Uppenbarligen hade en hel del personer på "Karolinska" låtit sig förledas eller på annat sätt övertygas om att Macchiarinis forskning var något på spåren. Men en noggrannare analys av hans arbeten gav ju vid handen att hans resultat inte höll den nivå som han utgav dem för att göra.
Det är verkligen en miss att denna punkt inte tas upp och konkretiseras.

Förutom denna kritik så är det som sagt verkligen kloka förslag som framförs och jag hoppas att detta blir verklighet - med ett tillägg i enlighet med det ovan påpekade!

Demarkationsproblemet

I ett nummer av Folkvett[1], Föreningen Vetenskap och folkbildnings tidskrift, som nu mera har några år på nacken rapporterar Sven Ove Hansson från den Europeiska konferensen om vetenskapsfilosofi. Ett av seminarierna handlade om demarkationsproblemet. I detta sammanhang betyder demarkering den gräns som brukar dras mellan det som räknas till vetenskap respektive pseudovetenskap och diskussionen handlade om hur denna gräns bör dras.

Tydligen är det på det viset att diskussionen om demarkationsproblemet har varit tämligen frånvarande från den vetenskapsfilosofiska diskussionen sedan En Larry Laudan 1983 menat att gränsen måste dras inom respektive disciplin, om den alls går att dra. På seminariet menades att det tvärt om var så att gränsen mellan vetenskap och pseudovetenskap är generell och ”gemensam för de olika vetenskaperna”.

Hansson själv menar att ”gränsen mellan vetenskap och pseudovetenskap ska dras utifrån en definition av vetenskap som den vid tillfället mest tillförlitliga kunskapen. Pseudovetenskapen utmärker sig då genom att dels vara avsevärt mindre tillförlitlig än den aktuella vetenskapen, dels vara uttryck för något slags doktrin som felaktigt utger sig för att vara den mest tillförlitliga kunskapen.”

Hanssons definition tagen som en helhet upplever jag som problematik. Den andra meningen håller jag i det stora hela med om, även om jag nog tycker att den bör skärpas ytterligare. En tankeströmning eller lära eller liknande som utger sig för att vara och framhärdar i att vara vetenskaplig men som bevisligen inte uppfyller krav på vetenskapliga förklaringar alternativt inte ”nedlåter sig” till att låta sig testas bör med rätta kallas pseudovetenskaplig.

Liksom i så många andra fall kan olika åsikter kring en fråga komma sig av att man tolkar olika termer på olika vis, att man har olika definitioner. För mig är termen ”pseudovetenskaplig” ett negativt kraftuttryck, en smädelse i det närmaste och inte bara en beskrivning av ett fenomen. Därför tycker jag att den första meningen i Hanssons definition blir allt för omfattande.
Med min tolkning av termen pseudovetenskap (det begrepp jag lägger in i termen) riskerar Hanssons definition att leda till en negativ inställning till nyfikenhet på alternativa förklaringsmodeller. Har vi ett spörsmål som kan sägas vara så klarlagt det bara går – till exempel att jorden är en något tillplattad sfär – så är det så klart rimligt att hävda att en alternativ teori – att jorden är platt eller är en jättesköldpaddas skal – är just pseudovetenskap eftersom det ”vid tillfället” inte är den ”mest tillförlitliga kunskapen”. Men mycket ofta har vi en förklaringsmodell som är dominerande. Men att kalla alla andra alternativa förklaringsmodeller för pseudovetenskap är i mitt tycke att tala ”maktspråk” i syfte att tysta sina kritiker. Kanske bör kritikerna tystas men då ska detta i så fall göras med hjälp av goda argument och god vetenskap som visar på den dominerande förklaringsmodellens överlägsenhet. Inte genom smädelser.

En annan aspekt som gör att Hansson första mining blir problematisk är att frågan om vilken som är den riktiga, sanna förklaringen ingalunda är en fråga om demokrati. Nu hävdar aldrig Hansson i denna artikel att den ”mest tillförlitliga kunskapen” är den som har flest antal anhängare. Men jag undrar hur man annars ska avgöra vilken kunskap som vid varje givet tillfälle är ”mest tillförlitlig”? ”Jag” hävdar rimligtvis att det som ”jag” tycker är mest tillförlitligt men så som Hansson har formulerat sig går inte tankarna för mig mot den tolkningen utan mot att anta att den ”mest tillförlitliga kunskapen” är den som har flest, eller kanske mest högljuda, anhängare. Den mest tillförlitliga kunskapen om universum anser jag vara någon form av förklaring som inkluderar ”big bang”, relativitetsteorin mm. Men även om man tar jordens störta religioner var för sig, för att inte tala om alla religiösa sammanlagt, så antar jag att vi som tror på denna förklaring är i minoritet.

Ytterligare en aspekt är den fråga som jag lyft i inlägget ”Hitta sanningen vs målstyrning – problem ahead”, nämligen den att man dels kan undersöka saker och ting och försöka klarlägga hur de fungerar och dels kan man försöka hitta ”det bästa sättet” att göra något – ”så här ser en Gullviva ut och så här fungerar dess livscykel” vs ”så här bygger du det bästa höghuset i en jordbävningszon”. Den första typen av vetenskapliga svar har, rimligen, ett och bara ett svar som är sant. Hävdar man här, mot bättre vetande, att det är på ett annat vis så bör det kvala som pseudovetenskap. Den andra typen av frågor, de målstyrda, kan kanske ha flera rätta svar och det är antagligen lättare att se att ”det rätta svaret” genomgår en ”evolution” under tidens gång då vi lär oss mer eller får tillgång till nya tekniker och teknologier. Frågan man vill ha svar på, målet, kan också vara olika även om de är snarlika och därför kan flera ”rätta svar” kanske existera samtidigt. Här blir det uppenbarligen svårare att tala om pseudovetenskap annat än rörande solklara fall.

Sammanfattningsvis vill jag alltså hävda att frågan om vad som är pseudovetenskap eller ej förvisso, likt det man hävdat på den refererade konferensen, är en fråga som kan besvaras övergripande och inte som Laudan menade något som måste avgöras inom respektive fält. Men generellt tycker jag inte att det är konstruktivt att i första skedet försöka utnämna avvikande meningar till ”pseudovetenskap”. Detta eftersom det riskerar att lägga en död hand över hälsosamma debatter snarare än verka upplysande. 

Demarkationsproblemet är alltså i min tolkning en fråga som faktiskt inte har någon större relevans. Det som uppenbarligen är felaktigt och de som uppenbarligen vill hävda detta ändå under etiketten ”vetenskap” bör rätteligen kallas vid sitt rätta namn. Men jag ser större risker än fördelar med att mer allmänt försöka avgöra vilka tankekonstruktioner som bör eller inte bör kallas pseudovetenskap.  

---

[1] Hansson, Sven Ove, Vetenskapsfilosofer om demarkering. Folkvett nr 4 (2013). Organ för vetenskap och folkbildning, Stockholm, s. 38-40.

Språklig form och innehåll

Det finns många sätt på vilka språk, text och form kan manipuleras. Inom det fält som vi kallar det vetenskapliga, men som kanske mer korrekt skulle kallas det akademiska, är det i mitt tycke mer regel än undantag att språk, text och form används för att ge ett sken åt texter i syfte att göra dessa texter mer ”vetenskapliga”, mer ”fina”, mer ”objektiva” etc.

Skulle det kunna vara så att ett visst sätt att hantera språket eller att presentera ett material avgör om en text är vetenskaplig eller ej?
Jag vet inte hur vanligt det är men jag har i alla fall mött åsikten att en text är vetenskaplig först då den:

-   Har en viss typ av språkdräkt, vilket ofta innebär att språket ska vara formellt och i linje med det språkbruk som gäller inom just denna akademiska genre.
-   Då vissa ord föredras framför andra, nämligen de ord som anses mer akademiska eller fina och mindre vardagliga.
-   Då vissa typer av layout är på plats, som till exempel ett visst radavstånd, ett visst typsnitt eller något liknande.
-   Då referenser görs helt i enlighet med ett visst koncept - vilket skiljer sig från institution till institution.
-   Då texten är av rätt längd, tex att den är i artikelform eller som monografi – vilket skiljer sig från institution till institution.
-   Då texten är tryckt och publicerad i ett visst medium, till exempel som ”vetenskaplig artikel” i en ”peer reviewed” tidskrift eller som ”bok”.
-   Då texten är författad av en person som har en viss typ av anställning, det vill säga att personer som kan producera vetenskapliga texter är personer som är anställda av en högskola, ett universitet, ett akademiskt sjukhus eller eventuellt av ett medicin- eller teknikföretag. Men då gäller det inte alla anställda på dessa institutioner utan vissa utvalda så som doktorander, lektorer, professorer, läkare edy, inte telefonister eller administratörer.

Som du redan har förstått så anser jag så klart att alla dessa kriterier är felaktiga. Jag kan inte argumentera för punkterna ovan så jag kommer inte att försöka. Men jag skulle verkligen på riktigt vilja ta del av en argumentation som försöker leda i bevis att en text är vetenskaplig först då den uppfyller någon eller flera av det ovan punktade.

Självfallet är det viktigt hur man uttrycker sig. Speciellt kanske inom det vetenskapliga fältet eftersom syftet med den "vetenskapliga" texten är att kommunicera kunskap och därför borde det finnas ett intresse av att minska risken för missförstånd och bana vägen för en kritisk utvärdering av textens innehåll, av metoderna och av resultaten. Men det är inte detta som avgör om texten är vetenskaplig eller inte.

Varför är det då värt att ta upp tid med att tjata om denna fråga? Jo för att jag av egen erfarenhet har stött på dessa åsikter allt för många gånger, både personligen och via berättelser från folk jag pratat med. Och problemet är att detta ger helt fel fokus. Som sagt är det självklart viktigt hur man uttrycker sig och att man försöker följa vissa standarder eftersom det finns ett övergripande syfte i ”fältet vetenskap” att uttalanden som vi vill göra anspråk på att vara vetenskapliga ska gå att testa och utvärdera. Men man får inte förväxla språkligt hantering, uttryck och form med kriterier för vetenskaplighet. Det leder till orimlig betoning av formalia och språkbruk framför att kraft och energi läggs på metodanvändning och kritiskt utvärderande av de egna försöken till skapande av vetenskapligt underbyggd kunskap. 

Forskning eller vård?

I DN 3/6 2016 (http://www.dn.se/arkiv/nyheter/regeringen-vill-utreda-forskningens-grazon/) berättas angående Macchiarini-affären att regeringen vill låta utreda den gråzon som sägs finnas mellan forskning och vård. Följande står att läsa:

”En anledning till den nya utredningen är att Macchiarini-fallet satt fokus på att det inte alltid är tydligt var gränsen mellan forskning och sjukvård går. Till exempel har både Karolinska institutet och universitetssjukhuset hävdat att de tre operationerna med konstgjorda luftstrupar var vård. De föregicks därför inte av djurförsök eller etikprövning. Många har dock ansett att operationerna borde setts som forskning och därmed genomgått samma bedömning som klinisk forskning.”

Av detta stycke kan man eventuellt få uppfattningen att det som skulle avgöra statusen av Macchiarinis operationer är huruvida man ser det han och de andra inblandade gjorde som vård eller som forskning.
Detta är i min mening ett fullfjädrat försök att flytta fokus från det som faktiskt skett till någon typ av meta-nivå av definitioner.

Man kan ju kalla operationerna för vård, forskning, olycksfall i arbetet, hönsnät eller något annat. Faktum kvarstår dock att man försökt att behandla mer eller mindre allvarliga medicinska problem med en näst intill oprövad teknik (alltså att operera in luftstrupar i plast som med stamcellers hjälp skulle bli en ny funktionell del av andningsapparaten). Vidare kan man konstatera att flera delar av denna behandling var förknippade med kraftiga osäkerheter av hur utfallet skulle te sig vilket borde leda till slutsatsen att behandlingen innehöll en okänd storlek av risk. Ett normalt applicerande av försiktighetsprincipen borde ha lett till slutsatsen att ett ingrepp av denna art kräver mer forskning och testning innan den testas på människor.

För att hjälpa den kommande utredningen på traven så tänkte jag dela med mig av några tankar:
- Utgå från att allt mänskligt handlande genererar ny kunskap – både mer klassisk forskning så väl som vardagliga handlingar som vanligtvis kallas för vård. Skillnaden ligger i hur formaliserat och rigoröst testning och utfall kontrolleras.
- Vad man kallar det ena eller det andra är underordnat andra överväganden, nämligen avvägningen mellan potentiella risker visavi potentiella positiva utfall vilket i sin tur beror av kunskapsläget. Sätter man in en oprövad behandling som har inga eller få (potentiella) negativa effekter men möjliga positiva effekter så kan utfallet troligen bara hamna mellan "oförändrat" till "förbättrat". Men om man sätter in behandlingar som har okända risker eller potentiellt negativa effekter kan det bara komma i fråga om både den vanliga behandlingen likväl som icke-behandling troligen leder till kraftiga negativa effekter (så som kraftig försämring eller döden), alltså att om man inte gör något så blir patienten sämre eller dör och om man tillgriper den vanliga behandlingen så är risken överhängande att patienten blir sämre eller dör, i detta fall kan det vara rimligt att testa en ny oprövad behandling eftersom de övriga alternativen solklart leder till försämring medan den nya oprövade behandlingen har potential att leda till ett positivt utfall. Men även här måste etiska överväganden tillgripas; är det värt att testa den oprövade metoden? Är själva ingreppet så traumatiskt att de eventuella positiva effekterna inte uppväger? Etc.
- Det är alltid lätt att vara efterklok när man sitter med facit i hand. En rimlig utgångspunkt för bedömning av behandlingar är därför försiktighetsprincipen och där med förknippade avvägningar mellan potentiella eller kända risker och potentiella eller kända fördelar. Behandlingar med vissa potentiella positiva effekter men okända negativa dito måste därför självklart falla inom kategorin ”mer forskning krävs”.

Utredningen bör alltså släppa idén om att en del av de problematiska konsekvenserna med Macchiarinis operationer kom sig av att det var oklart huruvida det rörde sig om forskning eller vård. Allt handlande, varje ny operation lik väl som varje nytt forskningsprojekt, genererar ny kunskap. Men för en behandlingsmetod som är nyligen uppfunnen, näst intill oprövad och för vilken riskerna är okända eller potentiellt stora bör försiktighetsprincipen gälla. Att testa en sådan metod kan bara eventuellt komma på fråga om frånvaro av behandling samt standardbehandling båda sannolikt leder till ett negativt utfall (fortsatt sjukdom, värre men eller döden) och den nya oprövade metoden är det enda halmstrået av hopp man har och då denna bedöms ha större potential till ett mer positivt utfall.

Vill utredningen planka denna text så går det bra att sätta in en slant på mitt bankkonto. Skicka ett mail bara ;-)