Demarkationsproblemet

I ett nummer av Folkvett[1], Föreningen Vetenskap och folkbildnings tidskrift, som nu mera har några år på nacken rapporterar Sven Ove Hansson från den Europeiska konferensen om vetenskapsfilosofi. Ett av seminarierna handlade om demarkationsproblemet. I detta sammanhang betyder demarkering den gräns som brukar dras mellan det som räknas till vetenskap respektive pseudovetenskap och diskussionen handlade om hur denna gräns bör dras.

Tydligen är det på det viset att diskussionen om demarkationsproblemet har varit tämligen frånvarande från den vetenskapsfilosofiska diskussionen sedan En Larry Laudan 1983 menat att gränsen måste dras inom respektive disciplin, om den alls går att dra. På seminariet menades att det tvärt om var så att gränsen mellan vetenskap och pseudovetenskap är generell och ”gemensam för de olika vetenskaperna”.

Hansson själv menar att ”gränsen mellan vetenskap och pseudovetenskap ska dras utifrån en definition av vetenskap som den vid tillfället mest tillförlitliga kunskapen. Pseudovetenskapen utmärker sig då genom att dels vara avsevärt mindre tillförlitlig än den aktuella vetenskapen, dels vara uttryck för något slags doktrin som felaktigt utger sig för att vara den mest tillförlitliga kunskapen.”

Hanssons definition tagen som en helhet upplever jag som problematik. Den andra meningen håller jag i det stora hela med om, även om jag nog tycker att den bör skärpas ytterligare. En tankeströmning eller lära eller liknande som utger sig för att vara och framhärdar i att vara vetenskaplig men som bevisligen inte uppfyller krav på vetenskapliga förklaringar alternativt inte ”nedlåter sig” till att låta sig testas bör med rätta kallas pseudovetenskaplig.

Liksom i så många andra fall kan olika åsikter kring en fråga komma sig av att man tolkar olika termer på olika vis, att man har olika definitioner. För mig är termen ”pseudovetenskaplig” ett negativt kraftuttryck, en smädelse i det närmaste och inte bara en beskrivning av ett fenomen. Därför tycker jag att den första meningen i Hanssons definition blir allt för omfattande.
Med min tolkning av termen pseudovetenskap (det begrepp jag lägger in i termen) riskerar Hanssons definition att leda till en negativ inställning till nyfikenhet på alternativa förklaringsmodeller. Har vi ett spörsmål som kan sägas vara så klarlagt det bara går – till exempel att jorden är en något tillplattad sfär – så är det så klart rimligt att hävda att en alternativ teori – att jorden är platt eller är en jättesköldpaddas skal – är just pseudovetenskap eftersom det ”vid tillfället” inte är den ”mest tillförlitliga kunskapen”. Men mycket ofta har vi en förklaringsmodell som är dominerande. Men att kalla alla andra alternativa förklaringsmodeller för pseudovetenskap är i mitt tycke att tala ”maktspråk” i syfte att tysta sina kritiker. Kanske bör kritikerna tystas men då ska detta i så fall göras med hjälp av goda argument och god vetenskap som visar på den dominerande förklaringsmodellens överlägsenhet. Inte genom smädelser.

En annan aspekt som gör att Hansson första mining blir problematisk är att frågan om vilken som är den riktiga, sanna förklaringen ingalunda är en fråga om demokrati. Nu hävdar aldrig Hansson i denna artikel att den ”mest tillförlitliga kunskapen” är den som har flest antal anhängare. Men jag undrar hur man annars ska avgöra vilken kunskap som vid varje givet tillfälle är ”mest tillförlitlig”? ”Jag” hävdar rimligtvis att det som ”jag” tycker är mest tillförlitligt men så som Hansson har formulerat sig går inte tankarna för mig mot den tolkningen utan mot att anta att den ”mest tillförlitliga kunskapen” är den som har flest, eller kanske mest högljuda, anhängare. Den mest tillförlitliga kunskapen om universum anser jag vara någon form av förklaring som inkluderar ”big bang”, relativitetsteorin mm. Men även om man tar jordens störta religioner var för sig, för att inte tala om alla religiösa sammanlagt, så antar jag att vi som tror på denna förklaring är i minoritet.

Ytterligare en aspekt är den fråga som jag lyft i inlägget ”Hitta sanningen vs målstyrning – problem ahead”, nämligen den att man dels kan undersöka saker och ting och försöka klarlägga hur de fungerar och dels kan man försöka hitta ”det bästa sättet” att göra något – ”så här ser en Gullviva ut och så här fungerar dess livscykel” vs ”så här bygger du det bästa höghuset i en jordbävningszon”. Den första typen av vetenskapliga svar har, rimligen, ett och bara ett svar som är sant. Hävdar man här, mot bättre vetande, att det är på ett annat vis så bör det kvala som pseudovetenskap. Den andra typen av frågor, de målstyrda, kan kanske ha flera rätta svar och det är antagligen lättare att se att ”det rätta svaret” genomgår en ”evolution” under tidens gång då vi lär oss mer eller får tillgång till nya tekniker och teknologier. Frågan man vill ha svar på, målet, kan också vara olika även om de är snarlika och därför kan flera ”rätta svar” kanske existera samtidigt. Här blir det uppenbarligen svårare att tala om pseudovetenskap annat än rörande solklara fall.

Sammanfattningsvis vill jag alltså hävda att frågan om vad som är pseudovetenskap eller ej förvisso, likt det man hävdat på den refererade konferensen, är en fråga som kan besvaras övergripande och inte som Laudan menade något som måste avgöras inom respektive fält. Men generellt tycker jag inte att det är konstruktivt att i första skedet försöka utnämna avvikande meningar till ”pseudovetenskap”. Detta eftersom det riskerar att lägga en död hand över hälsosamma debatter snarare än verka upplysande. 

Demarkationsproblemet är alltså i min tolkning en fråga som faktiskt inte har någon större relevans. Det som uppenbarligen är felaktigt och de som uppenbarligen vill hävda detta ändå under etiketten ”vetenskap” bör rätteligen kallas vid sitt rätta namn. Men jag ser större risker än fördelar med att mer allmänt försöka avgöra vilka tankekonstruktioner som bör eller inte bör kallas pseudovetenskap.  

---

[1] Hansson, Sven Ove, Vetenskapsfilosofer om demarkering. Folkvett nr 4 (2013). Organ för vetenskap och folkbildning, Stockholm, s. 38-40.