sanningen, Sanningen, sanningar eller frågor och så bra svar som möjligt

Det är omöjligt att förutse och veta hur det man skriver kommer att tolkas av den som läser. Mitt självpåtagna värv med denna blogg är att försöka argumentera för en tolkning och syn på vad vetenskaplig kunskap är som jag anser vara den mest rimliga, detta delvis emot många andra mer vanligt förekommande tolkningar som jag då anser inte håller. Och bara för att förekomma i stället för att förekommas vill jag klargöra min inställning till ”sanning”. För som sagt så vet man inte hur det man skriver tolkas och det skulle vara olyckligt om någon trodde att min kritik av vissa vetenskapssyner gör att jag tycker att ”det inte finns någon sanning” eller att ”vetenskapen inte ger bättre svar än alternativa kunskapstraditioner eller religiösa erfarenheter”.

Det har under en lång tid förts en debatt om vetenskapsteori och vetenskapssociologi. Några av de mer klassiska verken är De vetenskapliga revolutionernas struktur av Thomas Kuhn och Ned med metodologin! Av Paul Feyerabend men denna litteratur är självklart både omfattande och spretande åt många olika håll. Mycket av denna litteratur handlar om att söka berätta den vetenskapliga kunskapens historia samt analysera det vetenskapliga arbetets sociologi delvis i syfte att söka efter samhällsvetenskapernas och humanioras plats inom Vetenskapen. En slutsats som ibland dras med en bakgrund i denna diskussion, ibland parat med postmodernistisk teori, är att det inte finns någon ”sanning” alternativt att det finns ”många sanningar” eller ”inte Sanning med stort S men kanske sanningar med litet s” och att ”vetenskapen inte är den enda vägen till kunskap”. Ett tydligt och mer extremt sådant exempel finns att läsa om i mitt blogginlägg ”Illusion om vetenskapen??”. Ett annat exempel är detta citat ur avhandlingen Vetenskap på gränsen:

”Vetenskapen behöver inte kastas över ända utan kan användas för att producera ny kunskap, inte neutralare eller sannare, utan objektivare (i betydelsen mindre förtryckande) och mer övertygande berättelser och myter om människans ursprung och om naturen och samhällets ordning, och för att verka mot den diskursiva hegemonin så att fler röster får höras (Haraway). Donna Haraway är emot alla stora vetenskapliga berättelser som innefattar sökandet efter inre väsen, ursprunglighet, generella sanningar och idealisering av naturen. Istället vill hon verka för små berättelsers omvälvande kraft, något också jag tagit fasta på.”[1]

Vid tillfälle skulle man kunna gå igenom detta citat bit för bit för att analysera det orimliga i hela tankekonstruktionen men nu nöjer vi oss med att låta detta tjäna som exempel på den syn på ”vetenskap” och ”sanning” som jag talat om ovan. Vidare kanske vi kan tillåta oss att påstå att det nog är så att Holmberg/Haraway blandar ihop ”sanning” med det faktum att samma historiska händelse eller samma sociala förhållande kan tolkas på olika vis, dels av de inblandade och dels av de som försöker undersöka händelsen eller förhållandet.

Ett sätt att lösa upp det problemet är att fokusera på frågorna. Vilka frågor är det som ska besvaras? Självklart får olika frågor olika svar. Vilka frågor som ska ställas bestäms av alla möjliga faktorer där inte minst makt och inflytande för olika grupper kan spela stor roll (på gott och ont).

Det ovan sagda är extremt snuttifierat och förenklat. Men poängen är att det finns en massa tänkt, skrivet, forskat och tyckt om vetenskap – i teoretisk, historiskt, sociologiskt, praktiskt och säkert annat perspektiv. Jag försöker i denna blogg argumentera för min tolkning och bara för att undvika missförstånd så vill jag här med säga följande:

Jag menar att det finns sanningar som vi kan närma oss. Eller kanske bättre: Vi kan komma fram till så korrekta svar som möjligt. Ofta är vi troligen det bästa svaret mycket nära och i andra fall kan vi anta att vi kanske är på väg att närmar oss det bästa svaret men åter ibland kan vi rimligen anta att vi i framtiden kan komma till slutsatser som gör att det vi tror är det bästa svaret idag visar sig vara bara delvis rätt eller till och med falskt.
Det som är sanningen, eller det bästa svaret, är beroende av frågan. Vi ställer en fråga på en viss nivå och försöker att hitta svaret. De svar vi får kanske leder vidare till nya frågor och många frågor som besvaras tillsammans kan bli till övergripande förklaringar. Utan alla de svar som tycks vara sanna, som vi håller för sanna eller antar är nästan sanna skulle vi faktiskt inte kunna leva och verka i det samhälle som vi lever i. Vi har ställt en massa frågor och efter längre eller kortare tid kommit fram till rimliga svar som vi sedan sätter i bruk och hux flux så har vi grödor och djur som ger bättre avkastning, maskiner som fungerar, samhälleliga institutioner som fungerar (i alla fall hyfsat), raketer och satelliter i rymden och operationsprocedurer som gör att ett trasigt organ kan lagas eller till och med bytas.

Kanske är det överflödigt men man kan också poängtera att om man inte tror att det finns sanningar och rätta svar så blir det ju faktiskt poänglöst att föra fram sina egna försöka till förklaringar. Om alla förklaringar är lika mycket värda och lika sanna (eller lika ”objektiva (i meningen mindre förtryckande)” ;-) ) så är ju ”min” förklaring inte mer värd en ”din” och då kan ”jag” lika gärna låta bli att framföra ”min”. Om man då inte bara tror att ”sanning” är lika med det som den säger som har mest makt. I mina ögon blir det mycket svårt om man på riktigt skulle försöka hävda att det inte finns några sanningar och sedan försöka leva därefter…

Slutligen så tycker jag att "sanning" är en problematiskt term att använda. Termen är inte väl definierad och används på ett problematisk sätt i många sammanhang - som tex citatet ovan. I ett juridisk sammanhang är det vettigt att försöka nå fram till Sanningen i det fall som utreds. Men när det gäller att försöka nå fram till vetenskapliga svar så anser jag att det är bättre att använda termer som så bra eller korrekt som möjligt eller liknande. Ett för tillfället så korrekt svar som möjligt är också troligen psykologiskt lättare att släppa taget om när nya fakta uppkommer än om man av samma skäl ombeds att ompröva sin tro på sanningen.

---

[1] Holmberg, Tora. Vetenskap på gränsen. Arkiv förlag. Malmö 2008. Sid 39

Vetenskap = vadå?

Vad som ska betecknas med termen vetenskap är i grunden en fråga om definitioner.

En vanlig definition utgår från den engelska termen ”science” som då främst inkluderar naturvetenskaperna och kanske medicinen och ekonomi. I anslutning till den förståelsen får ofta samhällsvetenskaperna heta ”social science” medan humaniora får heta ”humanities”. Denna förståelse av vad som ska räknas som vetenskap är även vanlig i den svenska debatten. Men i och med den svenska termen vetenskap blir det dock lättare att även inkludera samhällsvetenskapen inom vetenskapen - de olika grenarna har ju just suffixet -vetenskap.

I inlägget ”Vetenskapligt = ’för de flesta gäller…’ eller?” menade jag att det finns ett missförstånd om att det är just det generella, det som gäller ”för det mesta” som skulle vara det som är det vetenskapliga svaret på många frågor inom både samhällsvetenskap och medicin. Vidare är det ju inte ovanligt att man utgår just från naturvetenskaperna och främst kanske fysiken och med vetenskap då menar sådana svar som man får då man använder dessa vetenskapers experimentella metoder och kan man då inte använda dessa metoder så kan man inte heller ”utföra vetenskap”.

Här ska jag inte försöka utreda vilka olika förståelser och definitioner som det kan tänkas finnas av termen vetenskap utan jag ska fortsätta min argumentering för den tolkning/definition som jag tycker är mest rimlig. Men för att göra detta börjar jag med några exempel på vad jag anser inte bör utgöra definitionen av vetenskap.

Term och begrepp
Ett problem med termen vetenskap är att den i den allmänna debatten och i den vetenskapsteoretiska litteraturen får beteckna flera olika begrepp. Det sätts till exempel likhetstecken mellan fysik/naturvetenskap och vetenskap. Vetenskap kan även få betyda det man gör inom väggarna för ett universitet eller ett forskningslabb, det får ibland beteckna själva arbetet med att ta reda på nya kunskaper eller det som sker på ett seminarium, det kan betyda metoderna man använder och det kan betyda hela processen. Och som jag diskuterat i tidigare inlägg så kan det även hända att man menar att det finns vissa typer av frågor som är vetenskapliga och andra som således inte är det eller att något blir vetenskapligt först då det går att placera inom ramen för en teori av något slag. Eller kanske till och med så att det som är vetenskapligt det är det som i artikelform publiceras i vissa specifika tidskrifter.
Kart sagt: när en term får beteckna många olika begrepp är det inte konstigt om det uppkommer missförstånd.

Men i grunden handlar det som sagt om hur man definierar termen, det vill säga att man ger termen ett avgränsat begrepp och när man väl har definierat termen så har man också samtidigt bestämt vad som inte ska räknas som hemmahörande inom termen.
Man kan välja att definiera termerna vetenskap och vetenskapligt så att man med detta avser den typen av experimentella metoder som man använder inom fysiken. Eller lite bredare och allmännare så som varandes det man sysslar med inom naturvetenskapen i vid mening. Det är i sig inget fel i att definiera termen på detta vis. Men konsekvensen blir då att vi måste hitta på andra termer för det utforskande av verkligheten som inte rör sig inom naturvetenskapen. Skulle man välja att hålla sig till en definition likt den som vanligtvis avses med ”science” så tror jag dock att man får problem eftersom det trots allt finns ganska markanta skillnader på de sätt man bedriver vetenskap inom olika grenar av naturvetenskapen. Fysikens metod (om den nu är i singularis) är exempelvis inte överförbara på utforskandet av hur celler fungerar. Och ska man följa den logiska linan ut så blir det svårt att argumentera för varför andra ämnens utforskande inte också ska rymmas under definitionen.

Popper har en poäng när han menar att man måste tänka definitioner ”bakifrån och fram”; först försöker man förklara vad det är man vill ska inrymmas under en term (alltså begreppet) för att sedan välja en term att klistra på detta begrepp.

Vetenskap handlar om kunskap
Jag har redan påstått att det som är det vetenskapliga i vetenskapen är svaret. Svaret är ett vetenskapligt svar om det uppfyller vissa kriterier. Ett av de viktigaste av dessa kriterier är att svaret ska vara möjligt att falsifiera. Om det inte går att falsifiera ett svar (då man till exempel har fått tillgång till nya fakta av något slag) så kan svaret inte betraktas som vetenskapligt. Detta betyder i sin tur att svaret alltid bara kan vara preliminärt sant. Vi kan aldrig slutgiltigt veta om ett svar är helt och full 100% sant. Framtiden kan alltid visa upp sitt fula tryne och förpassa det vi höll för sant till historiens skräphög. Men inte desto mindre är det så att det är just sanna svar som vi försöker att nå – så sanna som det bara går.

Att det vetenskapliga är en fråga om svaret är i mina ögon det samma som att säga att vetenskap handlar om kunskap – vetenskaplig kunskap. Denna typ av kunskap skiljer sig från ”helt vanlig” kunskap. Men det är en skillnad som handlar om grad och inte om art. ”Vanlig kunskap” når vi genom ”vanliga metoder” alltså de metoder som människor mer eller mindre är födda med och de som vi genom historiens gång har tillskansat oss. Vi har en massa kunskaper om världen vilka vi har lyckat skapa genom vår vardagliga och historiska praxis. Dessa kunskaper håller vi för sanna och de hjälper oss i många fall att klara av vår vardag och ibland att överleva. Ta till exempel kunskapen att murklor (alltså svampen) går att äta efter det att man kokat den tre gånger men att den är giftig innan dess. Betänk vilken historisk process av ”trial and error” som ligger bakom denna kunskap!
Vi har alltså medfödd kunskap och vi lär oss om världen genom att iaktta och undersöka och genom traderad kunskap från förfäder. Mycket är vi bra på men mycket blir också fel när vi använder våra vanliga metoder för att finna kunskap. Vår hjärna är mycket bra på att hitta mönster men ibland är denna förmåga ”för bra” och vi finner mönster där inga mönster finns. Vi är också notoriskt dåliga på statistiska sannolikheter och på att förstå hur beslut i nuet kommer att påverka oss i framtiden. Och vad gäller just fysiken och de övriga naturvetenskaperna så har ju som bekant den tekniska utvecklingen i mångt och mycket drivit fram utvecklingen mot bättre och bättre svar på de frågor vi har ställt.
Vetenskaplig kunskap tar alltså vid där vår vanliga kunskap går bet.

Precis som vanlig kunskap så handlar vetenskaplig kunskap om metoder – vetenskapliga metoder. Att komma fram till vetenskapliga svar gör man genom att använda vetenskapliga metoder. Att finna vetenskapliga metoder är i sig en process av ”trial end error” som är ständigt pågående men beroende på vilket område av verkligheten vi vill undersöka så finns det speciella metoder att tillgå, metoder som är särskilt väl avpassade för denna del av verkligheten. Här har fysiken och naturvetenskapen (och matematiken) varit ledande och av goda skäl har försök att nå kunskap inom andra delar av verkligheten kopierat och lärt av dessa metoder. Men man har också funnit att alla delar av verkligheten inte går att vinna kunskap om på samma sätt. Dels måste man använda olika metoder inom olika kunskapsfält och dels går det inte att vinna kunskaper med samma precision inom alla kunskapsfält (logiken och matematiken arbetar på ett sätt som skiljer sig från fysiken som skiljer sig från paleontologin som skiljer sig från socialvetenskapen, det finns metodologiska likheter men också stora skillnader).

Inom vissa delar av verkligheten går det troligen inte att nå någon kunskap alls i meningen att kunskapen är så sann som det bara går och att den går att falsifiera. Jag tänker här närmast på mer religiösa föreställningar. Religiösa föreställningar är en typ av svar som vi historiskt har ”kommit fram till” men där vår hjärna delvis bedrar sig själv med att se mönster där inga finns att se, dels med att ge förklaringar eftersom vi så gärna vill kunna förklara saker trots att ”empirin” och ”argumenten” för dessa svar är tämligen bristfälliga och att svaren inte låter sig falsifieras utan som en löddrig tvål slinker ur greppet. Hit hör också etik och moral. Att hitta en sann etik anser jag vara en omöjlighet. Det innebär inte att vi inte ska hålla oss med etik bara att det inte går att finna vetenskapliga svar som på något vis liknar de vi kan finna om tyngdkraften. Däremot går det medels undersökningar av primater och för all del människor att finna etik och moral som tycks gälla för en majoritet och dessutom tycks ha rötter hos våra evolutionära släktingar (Se tex Frans de Walls Primats and Philosophers). Vi kan alltså inte få vetenskapliga svar på frågorna ”finns gud?”, ”har vi en själ och vart hamnar den när vi dör?” eller ”är det moraliskt rätt att döda för att inte själv bli dödad?”. Däremot kan vi få vetenskapliga svar på frågorna ”anser en majoritet av alla människor att det finns en gud?”, ”på vilket sätt menar folk i nordvästra Sibirien att gud ingriper i deras liv?” eller ”finns det etiska föreställningar som omfattas av människor i olika tider och på olika platser och som dessutom tycks ha evolutionära rötter hos våra evolutionära släktingar?”.   

Metoderna för att nå fram till svaren måste självklart applicerat på någon typ av material, på data. Vad detta material utgörs av eller vilka data som ska undersökas är så klart en fråga som besvaras från fall till fall. Men det som gäller för material/data generellt är att det måste vara tillförlitliga. Om partikelacceleratorn är lite trasig eller felinställd eller kyrkoböckerna förfalskade, om folk svarar lite felaktigt på vissa av frågorna eller om alla förhållanden i bakterieodlingen inte är kontrollerade ja då kanske materialet som vi vill använda för att nå fram till våra svar går att lite på. Och utan tillförlitligt material så kan man inte nå fram till sanna slutsatser (så sanna det nu går).  

Jag vill hävda att vi kan och bör söka kunskap om hela vår värld. Vi kan försöka nå kunskap om alla delar av vårt universum. Om planeter och om omloppsbanor och universums ursprung. Om atomernas uppbyggnad och molekylernas funktioner. Om våra kroppar och om hur hjärnan fungera hos oss, hos djuren och om huruvida även växter kan processa information. Vi kan försöka ta reda på hur oceanernas ekosystem har utvecklats och vi kan undersöka hur våra tarmars ekosystem har utvecklats. Hur handlar vi människor i grupp respektive individuellt, under press och då vi ges förutsättningar att tänka igenom våra val? Vad hände på en viss plats för 1.000.000 år sedan, för 10.000 år sedan och för 10 år sedan? I vilken ordning och kan vi besvara frågan om ”varför”? Hur bygger vi den bästa vägen, bron eller huset med de material som står oss till buds? Hur bygger vi det bästa lokalsamhället med de ”material” som står oss till buds? Vilka är de krafter i universum som styr oss? Vilken är dessas räckvidd? Är universum ett urverk eller kanske matematiskt? …
Möjliga frågeställningar är oändligt många men jag hoppas att poängen har gått fram; vi kan försöka vinna kunskap om allt i vårt universum, från det minsta till det största, från det långt borta till det nära och från det som är nu till det som skedde för länge sedan och kanske för det som kommer. Men att vi kan försöka vinna kunskap innebär inte att vi också kommer att lyckas. Det beror på om det faktiskt på något sätt är möjligt att nå kunskap om ämnet i fråga. Med teknikens utveckling har vi som bekant skapat fler möjligheter att nå längre och längre i vårt kunskapssökande. Men vissa frågor kommer vi troligen aldrig kunna besvara.

Försök till definition
Mitt försök till definition av vad som är vetenskaplig kunskap börjar med att hävda att vetenskaplig kunskap är just kunskap, men att det är kunskap som skiljer sig från vanlig kunskap. Vetenskaplig kunskap är svar på frågor. Dessa svar har man kommit fram till genom att använda metoder som genom ”trial end error” och logik visat sig vara goda nog att generera tillförlitliga svar. Dessa metoder, som man skulle kunna kalla vetenskapliga metoder, måste vi ta till när våra vanliga metoder för att nå kunskap inte räcker till, då de inte förmår ge oss den kunskap som vi vill finna (då vi till exempel behöver teknisk apparatur) eller då våra vanliga vägar att nå kunskap faktiskt leder oss fel (då vår hjärnas sätt att fungera leder till felaktiga svar).
Vidare finns det förvisso många metoder som går att applicera på flera delar av vår värld men det finns också metoder som är mer specialiserade för vissa specifika områden. Detta beror till stor del på graden av determinism och komplexitet hos företeelsen. Jag får återkomma till denna fråga i ett senare inlägg men helt kort menar jag att undersökandet av himlakroppar och fallande objekt kräver metoder att ett slag medan undersökandet av historiska företeelser kräver ett annat slags metoder. Företeelser som man kan upprepa med stor precision går att nå mer exakt kunskap om än historiska engångshändelse.
Dessutom måste metoderna appliceras på (empiriska) data som av goda skäl kan anses vara tillförlitliga. På otillförlitliga data kan inga tillförlitliga slutsatser dras. Därför blir det också en del av den vetenskapliga processen att avgöra om de data som ska användas är tillförlitliga.

Vetenskap =
En process vilken syftar till att finna svar på de frågor vi ställer som är så sanna som möjligt men fortfarande är möjliga att falsifiera. Dessa svar utvinns genom att tillförlitliga metoder appliceras på tillförlitliga data. 

Vetenskapligt = ”för de flesta gäller…”, eller?

"Övertygande historia va?! Men kom ihåg vad vetenskapen säger. Sådana här händelser är ovanliga. Men saken är att dessa historier blir förstasidesrubriker och de fångar vår fantasi."

Detta är några av de sammanfattande slutorden[1] i en podcast om "fracking", alltså sättet att utvinna naturgas ur marken genom att under högt tryck pumpa ned vatten med tillsatser av sand och kemikalier. Det är programledaren som är den som sammanfattar och detta uttalande följer direkt efter det att en man berättat om hur deras brunn och mark blivit förstörda i samband med att ett fracking-företag på ett i hans mening ansvarslös sätt borrat efter naturgas i närheten av hans och hans familjs mark.
Podcasten heter Science vs (https://soundcloud.com/science-vs/fracking) och tar i varje avsnitt upp olika kontroversiella ämnen och försöker diskutera dessa utifrån vad den tillgängliga vetenskapen säger. I just detta avsnitt handlar det alltså om fracking och huruvida det ligger någon sanning i alla de negativa konsekvenser som denna metod sägs medföra. Slutsatsen i programmet är att riskerna med fracking i det stora hela är kraftigt överdrivna och med den lilla kunskap i ämnet som jag besitter så tycks dessa slutsatser vara väl underbyggda[2]. 

Men det är inte den frågan som jag här vill ta upp.

Istället vill jag med citatet ovan som utgångspunkt diskutera ett missförstånd kring vad vetenskap är. Ett missförstånd som programledaren för podcasten ger uttryck för i citatet ovan, ett missförstånd som i mitt tycke är tämligen vanlig.
Jag har absolut inga siffror på det men min uppfattning är att det ofta förekommer att folk förväxlar "vetenskapligt" med "det som gäller för majoriteten" eller "på en generell nivå" eller något liknande, eller som just citatet ovan tycks mena: visst var det en dramatisk berättelse vi just hörde, men det är faktiskt bara ett fall, en anekdot och i majoriteten av fallen så går allt utan problem, ergo; vetenskapen säger att fracking inte är en riskfylld metod.

En ny medicin med vetenskapligt bevisad effekt
Vi säger att ett läkemedelsföretag just har tagit fram ett nytt läkemedel som hjälper mot en viss åkomma. Man har enligt konstens alla regler genomfört randomiserade kontrollerade test och kommit fram till att läkemedlet hjälper bättre en placebo och att skillnaden är statistiskt signifikant. Då kommer det att heta att läkemedlet har en vetenskapligt bevisad effekt.
Här är inte mitt syfte att ifrågasätta huruvida detta stämmer, tvärtom. Det är självklart bra att det finns läkemedel som faktiskt hjälper mot åkommor, speciellt om biverkningarna är ringa eller inga.
Men det jag vill påpeka är att med detta test har man inte visat att alla som är drabbade av åkomman blir bättre. Man har inte visat att Alla blir 100% bättre och inte heller har man visat att de flesta blir markant bättre utan det man visats är att läkemedlet är bättre än placebo. Det kan betyda att en del eller kanske flera bara blir något hjälpta eller kanske inte alls och detta resultat är ju faktiskt lika verkligt som att några eller flera blir hjälpta.
För att förtydliga: det är utmärkt att vårt nya läkemedel hjälper mot vår åkomma och ju fler som blir hjälpta dess bättre. Men man får inte med detta konstaterande glömma bort det faktum att några/många alltså samtidigt inte blir hjälpta. Att vi har en vetenskapligt bevisad effekt att läkemedlet är bättre än placebo är ett faktum som är lika sant som att vårt läkemedel inte biter på 100% av de drabbade.

Åter till fracking.
Även om det är helt sant det som podavsnittet kommer fram till; att problemen med fracking är överdrivna och att förorenade brunnar och brinnande vattendrag är extrema undantag (vilket är exempel som tas upp och är kända via dokumentärer och youtube-filmer som tex: https://www.youtube.com/watch?v=NvJAKVnK4qM) så är det inte desto mindre ett faktum att även dessa händelser har inträffat och att de har haft negativ påverkan på de människor (och djur och natur) som drabbats. Bara för att dessa händelser är i minoritet är de inte mindre värkliga eller viktiga, speciellt inte för de drabbade.

Eller ett annat exempel. Vad sägs om den ”eviga konflikten” mellan kvalitativ och kvantitativ forskning, alltså metodinriktningar inom samhällsvetenskapen i vid mening. En standardinvändning mot kvalitativ forskning är att denna bara säger något om ett mycket litet antal tex individer och att man inte kan generalisera resultaten till ett större flertal. Detta är förvisso ofta alldeles sant. Men det gör ju faktiskt inte att de resultat men kommer fram till är falska. Inte heller betyder det att dessa resultat inte spelar någon roll. Där emot vet man inte på grundval av en kvalitativ studier huruvida resultaten i fråga också gäller för andra, på andra platser eller liknande.
Men motsatsen gäller ju för den kvalitativa forskningen. Bara för att en majoritet att de svarande på en enkätstudie anser det ena eller det andra så betyder ju inte det att minoritetens svar inte längre finns eller att de inte spelar någon roll.

För att stapla lite citat som håller sig inom samma (miss-)förståelse av vetenskap… Här kommer ett som jag råkade se på ett debattforum på en hemsida:
”Jag är inte intresserad av att föra debatter baserade på individuella och därmed eventuella avvikande resultat. Jag är intresserad av statistik och forskning.”

Eftersom det är en anonym person i ett debattforum så ger jag ingen referens men här kommer ett liknande uttalande nu från en mindre kändis, i alla fall bland oss som är intresserade av vetenskap, populärvetenskap och ifrågasättande av populära men troligen felaktiga föreställningar om världen, nämligen Simon Sing. I boken om alternativmedicin som han skrivit tillsammans med Edzard Ernst hittas följande påstående:

”Fallbeskrivningar, hur många de än är, kan aldrig ersätta handfasta vetenskapliga bevis, eller som naturvetare brukas säga: ’Pluralis av fallbeskrivningar blir inte data’. Att medicinska forskare betonar hur viktigt det är med data beror på att man allra bäst tar reda på hur verksam en terapi är genom att titta på resultaten från strikt vetenskapliga undersökningar, i synnerhet kliniska prövningar.”[3] (s. 142)

Jag tror att citat och exempel som de ovan är ett uttryck för en typ av missförstånd kring vad vetenskap är där man med ”det vetenskapliga svaret på frågan” just menar dessa typer av generaliseringar. Om man vill skulle man kunna kalla det för en diskurs. Kanske ”Vetenskap - med stort V - diskursen” kunde vara ett lämpligt namn? Med i denna ”förståelse av vetenskap”, eller diskurs, finns i alla fall föreställningen om att man genom att se på i det här fallet fracking och hela det problemkomplexet kan se hur vanligt det är att vatten och mark skadas eller förgiftas som en ovälkommen biprodukt av fracking är på grundval av detta sedan säga: den tillgängliga vetenskapen säger att problemen med fracking är starkt överdrivna.

Är detta då en felaktig slutsats?
Jag sa ovan att jag med min begränsade kunskap tycker att podcasten gjorde att bra jobb i att argumentera för just slutsatsen att fracking inte är så skadligt för miljön som man kanske skulle kunna tro. Men det är faktiskt inte det som frågan här gäller; frågan här är om detta är det vetenskapliga svaret eller inte och om inte vilket typ av svar det i så fall är?

Jag menar så här: att fracking i de allra flesta fall inte är skadligt för miljön är det statistiskt korrekta svaret.
Förhoppningsvis har man kommit fram till detta statistiska svar genom att använd sig av tillförlitliga data och vetenskapliga metoder. Alltså, genom tillgång till tillförlitliga data och vetenskapliga metoder har man kunnat konstatera att det just var på grund av fracking som den omtalade förstörda brunnen och marken och den brinnande floden drabbades av dessa händelse och man har även kommit fram till att frakingen för det mesta inte leder till miljöskador.

Det är alltså på det viset att generaliseringar, redogörelser för vad som är vanligast förekommande eller andra typer av snitt, medelvärden m.f. just handlar om detta; generaliseringar, snitt, medelvärden etc. Hur vida detta är vetenskapligt eller inte kommer an på andra saker – sådant som jag talat om i tidigare inlägg och som alltså handlar om datas trovärdighet, vilka metoder man använder, om resultaten kan replikeras och falsifieras mm.

Varför är detta ett problem?
Lyssnar du på pod-avsnittet så kommer du att höra det tonfall som programledaren anlägger. Det tonfallet säger att ”jo men alltså alla dessa extrema fall de är ju faktiskt bara i minoritet och enligt vad vi vet så är riskerna faktiskt små med fracking, alltså så bör vi inte ta dessa extrema fall på för stort allvar”. Samma sak gäller principiellt för läkemedlet som är bättre en placebo men som inte bota alla till 100%. Genom att säga att ”det är vetenskapligt bevisat att läkemedlet har en effekt” så säger retoriken samtidigt att ”alla ni som bara blir något hjälpta eller inte hjälpta alls ni räknas inte”.
Detta är den punkt där förtroendet för vetenskapen, eller rättare sagt en felaktig missuppfattning av vad vetenskap är, förvandlas till maktspråk! Bara för att det bara är i ett fåtal fall som fracking leder till utsläpp och förstörda brunnar och brinnande floder så är detta inte desto mindre reella problem, eller för den delen mindre vetenskapligt – det är istället olika fakta. Kanske finns det skäl att så att säga ”offra en minoritet till förmån för majoriteten” och alltså använda metoder som fracking?! Att väga risker mot nyttor och att ta beslut som gynnar en grupp och därmed missgynnar en annan är vardag i varje budgetprocess, inte minst inom vården men också på många plan i samhället, och därmed något som vi måste hantera. Men att täcka över konsekvenserna av ett handlande med påståenden om ”vetenskapen säger” det är att göra vetenskapen till ett verktyg i maktens tjänst, det är att ta ”vetenskapen”, som på rättmätiga grunder är något som människor har ett stort förtroende för, och använda som ett slagträ i debatten, en härskarteknik.

Hur borde man alltså säga istället?
Jo:
Enligt en rigorös vetenskaplig process där vi använt tillförlitliga data och fakta samt använt tillförlitliga vetenskapliga metoder har vi kommit fram till att det var på grund av fracking som de och de brunnarna, marken och vattendragen blev kontaminerade och i vissa fall hälsofarliga. Men vi har också kunnat konstatera att man i majoriteten av alla frackinarbeten inte kan se några dylika problem.
På grundval av dessa och andra (politiska, ekonomiska etc) överväganden anser vi att fracking på en generell nivå är en tillräckligt ofarlig metod men att det finns anledning att vidta försiktighetsåtgärder i de fall där man efter en riskanalys finner en ökad risk gör skador på miljö eller människa.

Huruvida fracking leder eller inte leder till skador på miljön är alltså ett tydligt fall för vetenskapen att försöka avgöra och svaret tycks enligt podcasten vara att riskerna alltså är relativt små men att det samtidigt finns flera exempel på motsatsen. Men att ”vetenskapen” därför skulle säga att fracking generellt sett är säkert är alltså felaktigt. Statistiken säger att fracking generellt sätt är säkert eftersom vetenskapliga undersökningar har belagt att majoriteten av alla frackingarbeten varit utan negativa konsekvenser för närmiljön medan skador på miljö eller människor är få till antalet.  

Att hålla reda på både frågor och svar är viktigt i den vetenskapliga processen. Vilken fråga är det egentligen som besvarats? Det är inte alltid helt solklart. Att frågan som ställs är tydlig är oerhört viktigt eftersom det minskar riskerna för att svaret som ges egentligen blir ett svar på en delvis annan fråga.
Om frågan är: Kan fracking vara skadligt för miljö och människor är svaret både Ja och Nej. Vi har ju nämligen konstaterat att det finns fall där fracking lett till miljöskador och att det finns fall där det inte gjort det. En följdfråga blir då rimligen: Vilket är vanligast? Och där blir svaret att det är vanligast att fraking inte leder till miljöskador. Efter detta kan man gå vidare och fråga vilka skador som har uppkommit, hur allvarliga dessa är, om de hade kunnat undvikas, om det i så fall är enkelt eller komplicerat att undvika liknande skador i framtiden etc, etc. Alla dessa samt självfallet en hel massa andra frågor kan ges vetenskapliga svar alternativt svar som är så goda och väl underbyggda som möjligt. Vidare finns det även frågor som kanske måste besvaras utifrån etiska, ekonomiska, politiska eller andra ställningstaganden.
Men om frågan då skulle vara: Är fracking generellt sätt farligt för miljön eller människor? Då skulle faktiskt det vetenskapliga svaret vara Nej. Nu låter det som jag säger emot allt jag försökt argumentera för i detta inlägg men saker är denna: Om frågan faktiskt ställdes just på detta vis då skulle man ändå rimligtvis gå vidare för att försöka få vetenskapliga svar på också de frågor som ställts ovan, alltså om det nu är så att fracking generellt inte är skadlig finns det i så fall exempel på motsatsen? Vilka skador rör det sig om i dessa fall? Hur många? Hur allvarliga? Är dessa så allvarliga att man borde förbjuda all faracking? Eller? Och så vidare.

En fråga om vad som gäller generellt kan alltså få ett vetenskapligt svar. Men att missta det som gäller generellt för det som också är ”Det vetenskapliga svaret” är både att missta sig om vad vetenskap är och att använda ”vetenskapen” som en härskarteknik.

---

[1] I min översättning

[2] Jag kommer här inte fördjupa mig i fracking. Men i mitt tycke finns det ett stort antal frågetecken kring metoden som till exempel vad man gör att spillvattnet som är fullt av miljöfarliga kemikalier och vilka långsiktiga negativa konsekvenser som kan tänkas följa. Samt det faktum att naturgas, alltså metan, är en potent växthusgas. Men som sagt så ger ändå podavsnittet en väl underbyggt översikt över risker och fördelar, också i jämförelse med andra energikällor som kol, som sammantaget tycks leda till slutsatsen att om vi nu ska använda naturgas så är frackin en bättre metod än andra. 

[3] Sing, S., Ernst, E. (2008). Salvekvick och kvacksalveri – Alternativmedicinen under luppen. Pocketförlaget.

Antibiotikaresistens och riskhantering

Till och från hör man i medierna om antibiotikaresistens, sjukhussjukor, MRSA och liknande. Personligen kan jag dock inte dra mig till minnes senast jag faktiskt läste eller hörde något om saken och detta till trots att antibiotikaresistens är en av vår tids allvarligaste samhällsproblem. Det kan ju i och för sig bero på mig att jag inte hänger med i nyheterna men om man läser Björn Ramels bok Läkare utan vapen – Ett reportage om antibiotikaresistens[1] så står det klart att denna fråga trots sina oerhörda komplikationer faktiskt inte uppmärksammas i den utsträckning som det borde.

Antibiotikaresistensen har, med Ramels ord, samma egenskaper som en pandemi men eftersom inte handlar om en sjukdom utan om svårigheten att bota sjukdomar klassas det inte som en sådan.

Ramel är läkare och journalist och i boken ger han en ingående exposé över antibiotikaresistensens historia, fakta kring bakterier och resistensutveckling samt ett antal nedslag i verkligheten. Jag ska här inte ge ett uttömmande referat av boken utan jag kommer att ta upp de aspekter som rör antibiotikaresistens och riskhantering, på samhällsnivå, inom vården och för oss som individer. Men för att ge en ordentlig bakgrund till dessa frågor kommer jag först att kort gå igenom vad antibiotiska är samt hur den uppkommer och sprids.

Antibiotikaresistens är inte en sjukdom
Antibiotikaresistens innebär att sjukdomsalstrande bakterier utvecklar resistens mot en, flera eller till och med alla de antibiotika som man skulle kunna använda för att motverka bakterien ifråga. Och för att vara riktigt tydlig: Antibiotikaresistens handlar alltså om bakterier inte om virus!

Den mekanism genom vilken bakterier utvecklar resistens mot antibiotika är det evolutionära urval som uppkommer genom det tryck som just antibiotikan (miljön) utövar på bakterien. Bakterier förökar sig genom asexuell celldelning och under gynnsamma förhållanden kan en bakteriekultur på 10 dagar genomgå 1000 generationer. Detta motsvarar mellan 20.000 - 30.000 år av mänsklig evolution. Under ett tryck från miljöförhållanden, i detta fall ett antibiotika, kan alltså de bakterier som inte dör fortsätta dela sig och växa och fortsätta att alstra sjukdom. Anledningen till att vissa bakterier i en koloni inte dör kan handla om att den antibiotika som ges inte tas i en dos nog stark att döda alla bakterier. Det är därför det är så viktigt att antibiotikan tas i den dos och under den tid som anges. Att bakterierna inte dör kan också vara på grund av resistens och resistensen mot antibiotikan kan komma sig av slumpmässiga mutationer. Men bakterier har också en unik förmåga att ta upp fritt DNA och göra det till sitt eget och på detta sätt förvärva DNA som är fördelaktigt (håller den vid liv), med Ramels ord: ”bakterier bär på mobila DNA-fragment som de kan ’fildela’ på en mängd sätt med andra bakterier” och slutsatsen blir att ”antibiotikaresistensgener är helt enkelt mycket smittsamma.” (s. 133)

Sjukvården är idag mer restriktiv med att skriva ut antibiotika, i alla fall i Sverige. I många fall av sjukdom vet man inte om det är bakterier som är orsaken och samtidigt är det ofta så att sjukdomens symptom inte är så allvarliga och att den kommer att gå över av sig själv inom kort. Den överdrivna användningen av antibiotika, främst ”breda” som verkar mot flera typer av bakterier, driver det evolutionära trycket mot en resistensutveckling. Detta är värst för de som drabbas av allvarligare sjukdomar. Olika delar av världen är idag drabbade av resistenta bakterier i olika utsträckning men eftersom världen idag är global så innebär det att det är en tidsfråga innan de resistenta bakterierna sprider sig.

Ramel listar de värsta syndarna i resistensutvecklingens Dante-helvete:

”I de översta kretsarna hamnar de som använder medicinerna oftare än de borde. Infektionerna är kanske bakteriella, men milda och övergående. Doktorn skriver generöst ut smal antibiotika, till exempel penicillin, som bara angriper ett fåtal bakterietyper och därför inte är särskilt resistensframkallande.
Några trappsteg ned håller de till som på egen hand införskaffat antibiotika utan läkarbesök. Men de håller sig till smal antibiotika.
Vid nästa avsatts börjar det bli riktigt hett. Här återfinns de som knappt ens har en infektion, definitivt inte en bakteriell, men ändå knaprar breda antibiotika som oftast reserveras för att rädda livet på patienter med allvarliga infektioner av resistenta bakterier.
I helvetets nionde och nedersta krets finner man dem som matat hela djurbesättningar med breda, humant värdefulla antibiotika. Inte för att djuren är sjuka utan för att de ska växa bättre. Ren och skär galenskap.” (s. 19-20)

För att sammanfatta:
Antibiotikaresistens är alltså den process i vilken sjukdomsalstrande bakterier utvecklar resistens mot antibiotika. Detta sker genom mekanismen evolutionärt urval på grund av tryck från miljön, i detta fall ett antibiotika, vilket i sin tur kommer sig av ett felaktigt bruk av denna antibiotika.

Antibiotikaresistensen leder både till att sjukdomar som tidigare nästan försvunnit kommer tillbaka, som till exempel tuberkulos, samt till att nya sjukdomar uppkommer vilka dessutom är svåra eller mycket svåra att bekämpa med de antibiotika som vi har.

På en samhällelig nivå tas problemet med antibiotikaresistens inte på det allvar som det borde. EU har förvisso förbjudit användandet av antibiotika i förebyggande syfte för djurbesättningar och Sverige och andra länder försöker hålla en mer restriktiv antibiotikapolitik. Men samtidigt finns det många länder där antibiotika kan inhandlas receptfritt, i USA är bruket att tillsätta antibiotika till djurfoder snarare regel än undantag och i Grekland har man till synes så gott som kapitulerat inför de multiresistenta bakteriernas framfart till den grad att de patienter som inte är drabbade är de som läggs på isoleringsrum. Dock, under 2009 enades EU och USA att bilda en transatlantisk arbetsgrupp var syfte det ska vara att jobba mot antibiotikaresistensen vidare spridning.

Riskhantering
Ok. Situationen är alltså allvarlig och även om vi i Sverige är förskonade så är det alltså snarare en tidsfråga innan också detta problem växer även här.
Vad kan vi då göra för att förebygga?
Vad kan vi på samhällsnivå/politisk nivå, på våra sjukhus och som individer göra för att minska risken för vidare spridning av resistenta bakterier och för att minska risken att själva bli drabbade?

På alla nivåer i samhället bör man verka för hygienrutiner, att det finns och att de efterföljs, hygienrutiner som efterföljs är en kraftfull faktor för att minska risken för spridning. På sjukhus är det tydligen så, enligt Ramel, att man faktiskt (fortfarande?) slarvar en hel del med hygienrutiner så som att tvätta och sprita händerna, att ha rätt skyddsklädsel och att inte har ringar, klockor och armband. Att sjukvårdens anställda följer de hygienrutiner som gäller räcker väldigt långt och är som sagt en av de enklaste och kraftfullaste åtgärderna man kan vidta.
För oss andra som individer så är hygienrutiner viktiga även för oss, främst handhygien. Speciellt kanske om vi kommer i kontakt med vården. Som individer kan vi också ställa krav på vården. Ramel nämner faktiskt i en passage att det är en bra idé att faktiskt fråga vårdpersonal om de har tvättat händerna.
Gällande handsprit så tolkar jag det som Ramel skriver som att handsprit generellt är bra för att motverka bakterier som man inte vill ha. Samtidigt slår antibakteriella medel mot alla typer av bakterier och att bekämpa de resistenta bakterierna med en ökad användning av antibakteriella medel är både kontraproduktivt och ett slag som är dömt att misslyckas givet att bakterierna finns överallt. Dessutom finns det gott om goda (samt för oss neutrala) bakterier runt om i vår värd för att inte tala om på vår hud och i vårt matsmältningssystem och det är faktiskt så att de goda bakterierna då de får breda ut sig kan motverka och konkurrera ut sjukdomsalstrande bakterier. Ramel skrivet:

”Klart är att människans normala bakterieflora utgör ett skydd mot mer skadliga släktingar, eftersom bakterier konkurrerar med varandra om näring och utrymme. Tarmen innehåller till exempel runt 1000 bakteriearter och sammanlagt flera miljoner gener. Men bakterier finns över hela kroppen. Så länge stamgästerna frodas minskar möjligheten för mer illasinnade förbipasserande att få fäster och orsaka sjukdom. Detta är ett av skälen till att de som bär på resistenta bakterier sällan antibiotikabehandlas, trots att de är smittsamma. Till sist brukar de främmande fåglarna knuffas bort av dem som är mer anpassade till miljön. Det är också ett viktigt skäl till att antibiotika bör användas med omsorg.” (S. 127-128)

Att döda ”alla” bakterier med antibakteriella medel eller för att del med bredspektrumantibiotika riskerar alltså att lämna fältet fritt för de onda bakterierna!
Min slutsats av detta är att användningen av antibakteriella medel, antibiotika i allmänhet och breda antibiotika i synnerhet bör minimeras alternativt hanteras varsamt. Samt att det tycks som en god idé att hjälpa våra goda bakterier på huden och i matsmältningssystemet på traven om vi kan (hur man kan göra det får kanske bli något för ett framtida inlägg).

På sjukhus är det inte bara handhygien och andra hygienregler som gäller. Sjukhus måste också ha ekonomiska, materiella och lokalmässiga förutsättningar för att bekämpa och förhindra spridning av antibiotikaresistenta bakterier. Rätt arbetskläder och inga ringar på fingrarna kan inte väga upp för bristen på isoleringsrum eller om personalens arbetssituation är så pressad att de inte hinner tvätta händerna.

Och som sagt är det på alla samhällets nivåer viktigt att minska den (onödiga) användningen av antibiotika. Politiskt kan detta ske genom överenskommelser mellan länder, genom att skapa bättre förutsättningar för våra vårdinrättningar och genom information om vad man kan göra för att medverka till spridning. I vården gäller det så klart att doktorer inte skriver ut antibiotika i onödan men också att man samtidigt förklarar varför. Att ta fram sätt att snabbare kunna diagnostisera sjukdomar är här en åtgärd som kan hjälpa genom att om man snabbt vet vad som orsakar sjukdomen så vet man också om sjukdomen är bakteriell och om det är behjälpligt med antibiotika i sådana fall. För oss alla måste vi ta vårt ansvar för att inte använda antibiotika i onödan. Men också för att använda den när det är påkallat och att då fullfölja behandlingen på rätt sätt.  

Antibiotikaresistens är ett smygande hot som man från svenska horisont i princip kan missa om man inte råkar befinna sig inom vården eller på annat sätt direkt stöta på den. En fortsatt utbredning av antibiotikaresistens riskerar att kasta oss tillbaka till hur det var innan antibiotikans upptäckt och därmed ställa oss utan det skydd som vi till så stor del förlitar oss på utan att vi förstår i hur hög grad vi faktiskt gör det. I en situation med begränsad tillgång till antibiotika blir det även svårare och kanske omöjligt med också annan vård, som operationer, vilka är beroende av antibiotika för att förebygga och förhindra infektioner.
Att förekomma istället för att förekommas är alltid en god idé. Därför borde vi på alla nivåer betrakta detta ur ett förebyggande perspektiv och göra vad vi kan för att motverka uppkomst och hindra spridning och vi kan alla både som individer och som delar i olika kollektiv ta ansvar för detta.
Nu med denna kunskap kommer jag göra vad jag kan och det hoppas jag att Du också kommer att göra!

---

[1] Ramel, Björn (2011), Läkare utan vapen – Ett reportage om antibiotikaresistens. Natur och Kultur, Stockholm. 

Att banta med cykel - potentiella felkällor

I Dagens Nyheter den 13/8 2016 hittas en notis på sid 10 i A-delen med rubriken ”Cyklister smalare än bilister”. I sin helhet lyder texten så här:

”Personer med bilen som sitt huvudsakliga färdmedel väger i snitt fyra kilo mer än de som cyklar. Det visar en ny EU-finansierad studie som inbegriper sju europeiska städer, där ibland Örebro, skriver lokala medier. Studien tittar på samband mellan stadsplanering, resvanor, fysisk aktivitet och hälsa, och en av rapportens slutsatser är att cykla till jobbet eller fritidsaktiviteter gör skillnad både på vikten och välmåendet.”

Jag ifrågasätter på inga vis dessa slutsatser eller att cyklister i snitt är fyra kilo lättare men inte desto mindre är detta ett gott exempel på hur nyhetsmedier rapporterar om studier på ett sätt som inte främjar kunskapen kring olika studiers kvalitet eller förhållandet mellan orsak och verkan.
Man får ju lätt uppfattningen att slutsatsen är att om du byter från bil till cykel så kommer du att minska i vikt i med fyra kilo i snitt och ditt välmåendet kommer att öka. Intuitivt är detta i och för sig rimligt att tänka sig men jag ser trots allt ett antal potentiella svårigheter med denna rapport som gör att man måste förhålla sig avvaktande till resultaten (Jag har inte läste själva studien utan det följande baserar sig helt på den ovan citerade notisen).

I stort kan mina invändningar sammanfattas till två punkter: man jämför äpplen med päron och förhållandet mellan orsak och verkar kanske är det motsatta.

·         Bilister är en stor grupp. Väldigt många människor åker bil. Cyklister är en betydligt mindre grupp. Att välja att bli cyklist är troligen ett mer ”övertänkt” val. Jag vill mena att jämförelsen mellan bilister och cyklister blir snedvriden eftersom det rör sig om två olika grupper, olika stora och därför också olika på många andra sätt. Det kanske inte är som att jämföra de som använder telefon med de som faxar men det lutar åt det hållet. Ville man jämför två grupper som är mer lika så kanske det hade varit bättre att jämföra bilister med de som väljer kollektiva färdmedel som buss, tunnelbana eller pendeltåg. Eller att jämföra cyklister med de som åker moped eller motorcykel.

·         Gruppen bilister är alltså troligen betydligt större än gruppen cyklister. Därför kommer gruppen bilister vara mer lik befolkningen i allmänhet med gruppen cyklister kommer att vara mer ”specialiserad”. Gruppen bilister innehåller alltså både tjocka och smala, glada och ledsna och alla möjliga andra.

·         Man kan anta att cyklister väljer att cykla i stället för att välja bil, moped/motorcykel, kollektiva färdmedel eller att gå. Att gå gör man enbart om sträckan är relativt kort. Är det längre återstår övriga transportmedel. De som då väljer att cykla är alltså inte som ”folk i allmänhet”. Dessa människor är kanske redan i snitt 4 kilo lättare när de väljer att ta cykeln till jobbet eller fritidsaktiviteten så att alltså sambandet mellan orsak och verkan är det omvända mot det man spontant tänker sig på grundval av notistexten.

·         För all del kan det ju också vara så att det förhåller sig på något annat sätt eller att det är olika från person till person som väljer att cykla eller åka bil.

Att genomföra studier och att rapportera om studier innebär ett ansvar. Folk litar på ”vetenskapen” och sägs det att ”en studie har kommit fram till…” eller att ”forskare menar att…” så kommer många att ta detta på allvar. Det är därför det är så viktigt att de som genomför studier har kunskaper om vetenskapliga metoder och vilka av dessa som är bättre och vilka som är sämre (vilket långt från alltid är fallet) samt att de som rapporterar (i huvudsak journalister och samt också diverse bloggare å liknande) har kunskaper nog att tolka och väga vad ”studier” och ”forskare” säger.
God vetenskap är det bästa medlet vi har för att bli klokare och lära oss mer om världen men dålig vetenskap är faktiskt värre än lösryckta åsikter eftersom den dåliga vetenskapen ändå lånar den vetenskapliga glorian men far med osanning.