sanningen, Sanningen, sanningar eller frågor och så bra svar som möjligt

Det är omöjligt att förutse och veta hur det man skriver kommer att tolkas av den som läser. Mitt självpåtagna värv med denna blogg är att försöka argumentera för en tolkning och syn på vad vetenskaplig kunskap är som jag anser vara den mest rimliga, detta delvis emot många andra mer vanligt förekommande tolkningar som jag då anser inte håller. Och bara för att förekomma i stället för att förekommas vill jag klargöra min inställning till ”sanning”. För som sagt så vet man inte hur det man skriver tolkas och det skulle vara olyckligt om någon trodde att min kritik av vissa vetenskapssyner gör att jag tycker att ”det inte finns någon sanning” eller att ”vetenskapen inte ger bättre svar än alternativa kunskapstraditioner eller religiösa erfarenheter”.

Det har under en lång tid förts en debatt om vetenskapsteori och vetenskapssociologi. Några av de mer klassiska verken är De vetenskapliga revolutionernas struktur av Thomas Kuhn och Ned med metodologin! Av Paul Feyerabend men denna litteratur är självklart både omfattande och spretande åt många olika håll. Mycket av denna litteratur handlar om att söka berätta den vetenskapliga kunskapens historia samt analysera det vetenskapliga arbetets sociologi delvis i syfte att söka efter samhällsvetenskapernas och humanioras plats inom Vetenskapen. En slutsats som ibland dras med en bakgrund i denna diskussion, ibland parat med postmodernistisk teori, är att det inte finns någon ”sanning” alternativt att det finns ”många sanningar” eller ”inte Sanning med stort S men kanske sanningar med litet s” och att ”vetenskapen inte är den enda vägen till kunskap”. Ett tydligt och mer extremt sådant exempel finns att läsa om i mitt blogginlägg ”Illusion om vetenskapen??”. Ett annat exempel är detta citat ur avhandlingen Vetenskap på gränsen:

”Vetenskapen behöver inte kastas över ända utan kan användas för att producera ny kunskap, inte neutralare eller sannare, utan objektivare (i betydelsen mindre förtryckande) och mer övertygande berättelser och myter om människans ursprung och om naturen och samhällets ordning, och för att verka mot den diskursiva hegemonin så att fler röster får höras (Haraway). Donna Haraway är emot alla stora vetenskapliga berättelser som innefattar sökandet efter inre väsen, ursprunglighet, generella sanningar och idealisering av naturen. Istället vill hon verka för små berättelsers omvälvande kraft, något också jag tagit fasta på.”[1]

Vid tillfälle skulle man kunna gå igenom detta citat bit för bit för att analysera det orimliga i hela tankekonstruktionen men nu nöjer vi oss med att låta detta tjäna som exempel på den syn på ”vetenskap” och ”sanning” som jag talat om ovan. Vidare kanske vi kan tillåta oss att påstå att det nog är så att Holmberg/Haraway blandar ihop ”sanning” med det faktum att samma historiska händelse eller samma sociala förhållande kan tolkas på olika vis, dels av de inblandade och dels av de som försöker undersöka händelsen eller förhållandet.

Ett sätt att lösa upp det problemet är att fokusera på frågorna. Vilka frågor är det som ska besvaras? Självklart får olika frågor olika svar. Vilka frågor som ska ställas bestäms av alla möjliga faktorer där inte minst makt och inflytande för olika grupper kan spela stor roll (på gott och ont).

Det ovan sagda är extremt snuttifierat och förenklat. Men poängen är att det finns en massa tänkt, skrivet, forskat och tyckt om vetenskap – i teoretisk, historiskt, sociologiskt, praktiskt och säkert annat perspektiv. Jag försöker i denna blogg argumentera för min tolkning och bara för att undvika missförstånd så vill jag här med säga följande:

Jag menar att det finns sanningar som vi kan närma oss. Eller kanske bättre: Vi kan komma fram till så korrekta svar som möjligt. Ofta är vi troligen det bästa svaret mycket nära och i andra fall kan vi anta att vi kanske är på väg att närmar oss det bästa svaret men åter ibland kan vi rimligen anta att vi i framtiden kan komma till slutsatser som gör att det vi tror är det bästa svaret idag visar sig vara bara delvis rätt eller till och med falskt.
Det som är sanningen, eller det bästa svaret, är beroende av frågan. Vi ställer en fråga på en viss nivå och försöker att hitta svaret. De svar vi får kanske leder vidare till nya frågor och många frågor som besvaras tillsammans kan bli till övergripande förklaringar. Utan alla de svar som tycks vara sanna, som vi håller för sanna eller antar är nästan sanna skulle vi faktiskt inte kunna leva och verka i det samhälle som vi lever i. Vi har ställt en massa frågor och efter längre eller kortare tid kommit fram till rimliga svar som vi sedan sätter i bruk och hux flux så har vi grödor och djur som ger bättre avkastning, maskiner som fungerar, samhälleliga institutioner som fungerar (i alla fall hyfsat), raketer och satelliter i rymden och operationsprocedurer som gör att ett trasigt organ kan lagas eller till och med bytas.

Kanske är det överflödigt men man kan också poängtera att om man inte tror att det finns sanningar och rätta svar så blir det ju faktiskt poänglöst att föra fram sina egna försöka till förklaringar. Om alla förklaringar är lika mycket värda och lika sanna (eller lika ”objektiva (i meningen mindre förtryckande)” ;-) ) så är ju ”min” förklaring inte mer värd en ”din” och då kan ”jag” lika gärna låta bli att framföra ”min”. Om man då inte bara tror att ”sanning” är lika med det som den säger som har mest makt. I mina ögon blir det mycket svårt om man på riktigt skulle försöka hävda att det inte finns några sanningar och sedan försöka leva därefter…

Slutligen så tycker jag att "sanning" är en problematiskt term att använda. Termen är inte väl definierad och används på ett problematisk sätt i många sammanhang - som tex citatet ovan. I ett juridisk sammanhang är det vettigt att försöka nå fram till Sanningen i det fall som utreds. Men när det gäller att försöka nå fram till vetenskapliga svar så anser jag att det är bättre att använda termer som så bra eller korrekt som möjligt eller liknande. Ett för tillfället så korrekt svar som möjligt är också troligen psykologiskt lättare att släppa taget om när nya fakta uppkommer än om man av samma skäl ombeds att ompröva sin tro på sanningen.

---

[1] Holmberg, Tora. Vetenskap på gränsen. Arkiv förlag. Malmö 2008. Sid 39