Vetenskap = vadå?

Vad som ska betecknas med termen vetenskap är i grunden en fråga om definitioner.

En vanlig definition utgår från den engelska termen ”science” som då främst inkluderar naturvetenskaperna och kanske medicinen och ekonomi. I anslutning till den förståelsen får ofta samhällsvetenskaperna heta ”social science” medan humaniora får heta ”humanities”. Denna förståelse av vad som ska räknas som vetenskap är även vanlig i den svenska debatten. Men i och med den svenska termen vetenskap blir det dock lättare att även inkludera samhällsvetenskapen inom vetenskapen - de olika grenarna har ju just suffixet -vetenskap.

I inlägget ”Vetenskapligt = ’för de flesta gäller…’ eller?” menade jag att det finns ett missförstånd om att det är just det generella, det som gäller ”för det mesta” som skulle vara det som är det vetenskapliga svaret på många frågor inom både samhällsvetenskap och medicin. Vidare är det ju inte ovanligt att man utgår just från naturvetenskaperna och främst kanske fysiken och med vetenskap då menar sådana svar som man får då man använder dessa vetenskapers experimentella metoder och kan man då inte använda dessa metoder så kan man inte heller ”utföra vetenskap”.

Här ska jag inte försöka utreda vilka olika förståelser och definitioner som det kan tänkas finnas av termen vetenskap utan jag ska fortsätta min argumentering för den tolkning/definition som jag tycker är mest rimlig. Men för att göra detta börjar jag med några exempel på vad jag anser inte bör utgöra definitionen av vetenskap.

Term och begrepp
Ett problem med termen vetenskap är att den i den allmänna debatten och i den vetenskapsteoretiska litteraturen får beteckna flera olika begrepp. Det sätts till exempel likhetstecken mellan fysik/naturvetenskap och vetenskap. Vetenskap kan även få betyda det man gör inom väggarna för ett universitet eller ett forskningslabb, det får ibland beteckna själva arbetet med att ta reda på nya kunskaper eller det som sker på ett seminarium, det kan betyda metoderna man använder och det kan betyda hela processen. Och som jag diskuterat i tidigare inlägg så kan det även hända att man menar att det finns vissa typer av frågor som är vetenskapliga och andra som således inte är det eller att något blir vetenskapligt först då det går att placera inom ramen för en teori av något slag. Eller kanske till och med så att det som är vetenskapligt det är det som i artikelform publiceras i vissa specifika tidskrifter.
Kart sagt: när en term får beteckna många olika begrepp är det inte konstigt om det uppkommer missförstånd.

Men i grunden handlar det som sagt om hur man definierar termen, det vill säga att man ger termen ett avgränsat begrepp och när man väl har definierat termen så har man också samtidigt bestämt vad som inte ska räknas som hemmahörande inom termen.
Man kan välja att definiera termerna vetenskap och vetenskapligt så att man med detta avser den typen av experimentella metoder som man använder inom fysiken. Eller lite bredare och allmännare så som varandes det man sysslar med inom naturvetenskapen i vid mening. Det är i sig inget fel i att definiera termen på detta vis. Men konsekvensen blir då att vi måste hitta på andra termer för det utforskande av verkligheten som inte rör sig inom naturvetenskapen. Skulle man välja att hålla sig till en definition likt den som vanligtvis avses med ”science” så tror jag dock att man får problem eftersom det trots allt finns ganska markanta skillnader på de sätt man bedriver vetenskap inom olika grenar av naturvetenskapen. Fysikens metod (om den nu är i singularis) är exempelvis inte överförbara på utforskandet av hur celler fungerar. Och ska man följa den logiska linan ut så blir det svårt att argumentera för varför andra ämnens utforskande inte också ska rymmas under definitionen.

Popper har en poäng när han menar att man måste tänka definitioner ”bakifrån och fram”; först försöker man förklara vad det är man vill ska inrymmas under en term (alltså begreppet) för att sedan välja en term att klistra på detta begrepp.

Vetenskap handlar om kunskap
Jag har redan påstått att det som är det vetenskapliga i vetenskapen är svaret. Svaret är ett vetenskapligt svar om det uppfyller vissa kriterier. Ett av de viktigaste av dessa kriterier är att svaret ska vara möjligt att falsifiera. Om det inte går att falsifiera ett svar (då man till exempel har fått tillgång till nya fakta av något slag) så kan svaret inte betraktas som vetenskapligt. Detta betyder i sin tur att svaret alltid bara kan vara preliminärt sant. Vi kan aldrig slutgiltigt veta om ett svar är helt och full 100% sant. Framtiden kan alltid visa upp sitt fula tryne och förpassa det vi höll för sant till historiens skräphög. Men inte desto mindre är det så att det är just sanna svar som vi försöker att nå – så sanna som det bara går.

Att det vetenskapliga är en fråga om svaret är i mina ögon det samma som att säga att vetenskap handlar om kunskap – vetenskaplig kunskap. Denna typ av kunskap skiljer sig från ”helt vanlig” kunskap. Men det är en skillnad som handlar om grad och inte om art. ”Vanlig kunskap” når vi genom ”vanliga metoder” alltså de metoder som människor mer eller mindre är födda med och de som vi genom historiens gång har tillskansat oss. Vi har en massa kunskaper om världen vilka vi har lyckat skapa genom vår vardagliga och historiska praxis. Dessa kunskaper håller vi för sanna och de hjälper oss i många fall att klara av vår vardag och ibland att överleva. Ta till exempel kunskapen att murklor (alltså svampen) går att äta efter det att man kokat den tre gånger men att den är giftig innan dess. Betänk vilken historisk process av ”trial and error” som ligger bakom denna kunskap!
Vi har alltså medfödd kunskap och vi lär oss om världen genom att iaktta och undersöka och genom traderad kunskap från förfäder. Mycket är vi bra på men mycket blir också fel när vi använder våra vanliga metoder för att finna kunskap. Vår hjärna är mycket bra på att hitta mönster men ibland är denna förmåga ”för bra” och vi finner mönster där inga mönster finns. Vi är också notoriskt dåliga på statistiska sannolikheter och på att förstå hur beslut i nuet kommer att påverka oss i framtiden. Och vad gäller just fysiken och de övriga naturvetenskaperna så har ju som bekant den tekniska utvecklingen i mångt och mycket drivit fram utvecklingen mot bättre och bättre svar på de frågor vi har ställt.
Vetenskaplig kunskap tar alltså vid där vår vanliga kunskap går bet.

Precis som vanlig kunskap så handlar vetenskaplig kunskap om metoder – vetenskapliga metoder. Att komma fram till vetenskapliga svar gör man genom att använda vetenskapliga metoder. Att finna vetenskapliga metoder är i sig en process av ”trial end error” som är ständigt pågående men beroende på vilket område av verkligheten vi vill undersöka så finns det speciella metoder att tillgå, metoder som är särskilt väl avpassade för denna del av verkligheten. Här har fysiken och naturvetenskapen (och matematiken) varit ledande och av goda skäl har försök att nå kunskap inom andra delar av verkligheten kopierat och lärt av dessa metoder. Men man har också funnit att alla delar av verkligheten inte går att vinna kunskap om på samma sätt. Dels måste man använda olika metoder inom olika kunskapsfält och dels går det inte att vinna kunskaper med samma precision inom alla kunskapsfält (logiken och matematiken arbetar på ett sätt som skiljer sig från fysiken som skiljer sig från paleontologin som skiljer sig från socialvetenskapen, det finns metodologiska likheter men också stora skillnader).

Inom vissa delar av verkligheten går det troligen inte att nå någon kunskap alls i meningen att kunskapen är så sann som det bara går och att den går att falsifiera. Jag tänker här närmast på mer religiösa föreställningar. Religiösa föreställningar är en typ av svar som vi historiskt har ”kommit fram till” men där vår hjärna delvis bedrar sig själv med att se mönster där inga finns att se, dels med att ge förklaringar eftersom vi så gärna vill kunna förklara saker trots att ”empirin” och ”argumenten” för dessa svar är tämligen bristfälliga och att svaren inte låter sig falsifieras utan som en löddrig tvål slinker ur greppet. Hit hör också etik och moral. Att hitta en sann etik anser jag vara en omöjlighet. Det innebär inte att vi inte ska hålla oss med etik bara att det inte går att finna vetenskapliga svar som på något vis liknar de vi kan finna om tyngdkraften. Däremot går det medels undersökningar av primater och för all del människor att finna etik och moral som tycks gälla för en majoritet och dessutom tycks ha rötter hos våra evolutionära släktingar (Se tex Frans de Walls Primats and Philosophers). Vi kan alltså inte få vetenskapliga svar på frågorna ”finns gud?”, ”har vi en själ och vart hamnar den när vi dör?” eller ”är det moraliskt rätt att döda för att inte själv bli dödad?”. Däremot kan vi få vetenskapliga svar på frågorna ”anser en majoritet av alla människor att det finns en gud?”, ”på vilket sätt menar folk i nordvästra Sibirien att gud ingriper i deras liv?” eller ”finns det etiska föreställningar som omfattas av människor i olika tider och på olika platser och som dessutom tycks ha evolutionära rötter hos våra evolutionära släktingar?”.   

Metoderna för att nå fram till svaren måste självklart applicerat på någon typ av material, på data. Vad detta material utgörs av eller vilka data som ska undersökas är så klart en fråga som besvaras från fall till fall. Men det som gäller för material/data generellt är att det måste vara tillförlitliga. Om partikelacceleratorn är lite trasig eller felinställd eller kyrkoböckerna förfalskade, om folk svarar lite felaktigt på vissa av frågorna eller om alla förhållanden i bakterieodlingen inte är kontrollerade ja då kanske materialet som vi vill använda för att nå fram till våra svar går att lite på. Och utan tillförlitligt material så kan man inte nå fram till sanna slutsatser (så sanna det nu går).  

Jag vill hävda att vi kan och bör söka kunskap om hela vår värld. Vi kan försöka nå kunskap om alla delar av vårt universum. Om planeter och om omloppsbanor och universums ursprung. Om atomernas uppbyggnad och molekylernas funktioner. Om våra kroppar och om hur hjärnan fungera hos oss, hos djuren och om huruvida även växter kan processa information. Vi kan försöka ta reda på hur oceanernas ekosystem har utvecklats och vi kan undersöka hur våra tarmars ekosystem har utvecklats. Hur handlar vi människor i grupp respektive individuellt, under press och då vi ges förutsättningar att tänka igenom våra val? Vad hände på en viss plats för 1.000.000 år sedan, för 10.000 år sedan och för 10 år sedan? I vilken ordning och kan vi besvara frågan om ”varför”? Hur bygger vi den bästa vägen, bron eller huset med de material som står oss till buds? Hur bygger vi det bästa lokalsamhället med de ”material” som står oss till buds? Vilka är de krafter i universum som styr oss? Vilken är dessas räckvidd? Är universum ett urverk eller kanske matematiskt? …
Möjliga frågeställningar är oändligt många men jag hoppas att poängen har gått fram; vi kan försöka vinna kunskap om allt i vårt universum, från det minsta till det största, från det långt borta till det nära och från det som är nu till det som skedde för länge sedan och kanske för det som kommer. Men att vi kan försöka vinna kunskap innebär inte att vi också kommer att lyckas. Det beror på om det faktiskt på något sätt är möjligt att nå kunskap om ämnet i fråga. Med teknikens utveckling har vi som bekant skapat fler möjligheter att nå längre och längre i vårt kunskapssökande. Men vissa frågor kommer vi troligen aldrig kunna besvara.

Försök till definition
Mitt försök till definition av vad som är vetenskaplig kunskap börjar med att hävda att vetenskaplig kunskap är just kunskap, men att det är kunskap som skiljer sig från vanlig kunskap. Vetenskaplig kunskap är svar på frågor. Dessa svar har man kommit fram till genom att använda metoder som genom ”trial end error” och logik visat sig vara goda nog att generera tillförlitliga svar. Dessa metoder, som man skulle kunna kalla vetenskapliga metoder, måste vi ta till när våra vanliga metoder för att nå kunskap inte räcker till, då de inte förmår ge oss den kunskap som vi vill finna (då vi till exempel behöver teknisk apparatur) eller då våra vanliga vägar att nå kunskap faktiskt leder oss fel (då vår hjärnas sätt att fungera leder till felaktiga svar).
Vidare finns det förvisso många metoder som går att applicera på flera delar av vår värld men det finns också metoder som är mer specialiserade för vissa specifika områden. Detta beror till stor del på graden av determinism och komplexitet hos företeelsen. Jag får återkomma till denna fråga i ett senare inlägg men helt kort menar jag att undersökandet av himlakroppar och fallande objekt kräver metoder att ett slag medan undersökandet av historiska företeelser kräver ett annat slags metoder. Företeelser som man kan upprepa med stor precision går att nå mer exakt kunskap om än historiska engångshändelse.
Dessutom måste metoderna appliceras på (empiriska) data som av goda skäl kan anses vara tillförlitliga. På otillförlitliga data kan inga tillförlitliga slutsatser dras. Därför blir det också en del av den vetenskapliga processen att avgöra om de data som ska användas är tillförlitliga.

Vetenskap =
En process vilken syftar till att finna svar på de frågor vi ställer som är så sanna som möjligt men fortfarande är möjliga att falsifiera. Dessa svar utvinns genom att tillförlitliga metoder appliceras på tillförlitliga data.