Posthumanistiska nyckeltexter

Posthumanism

”Låter märkligt” tyckte jag när jag såg ryggen på boken[1] i hyllan på biblioteket.
Anti-humanism låter ju inte så trevligt i mina öron och kanske tänkte jag ”anti-” när jag läste ”post-”. Eller så kopplade jag omedvetet samman denna post-variant med andra som jag redan kände till? I vilket fall blev jag nyfiken och tog boken ur hyllan.

Rådfrågar man wikipedia får man veta att det finns åtminstone sju definitioner av termen ”posthumanism” vilka alla på något vis inkluderar tankar som ämnar att komma efter eller överskrida humanismen i någon mening[2]. Vi ska här inte fördjupa oss i vad wikipedia säger men jag tror att det är rättvist att säga att posthumanismen inte handlar om anti-humanism eller att nedvärdera människor på något vis. Däremot handlar det till stor del om att uppvärdera andra delar av omvärlden, så som djur, miljön/naturen, maskiner, ting mm… Eller som det står i boken:

”Posthumanistiska studier beskrivs här som materiellt-semiotiska eftersom de vidgar studiespannet bortom enbart det mänskliga kulturella, bortom humancentrerad samhällsvetenskap och humaniora och bortom humanismens antropocentriska antaganden.” (s. 32, kursivering i original)

Denna text är absolut inte uttömmande och jag är inte speciellt insatt i posthumanismen som idéströmning – faktum är ju att jag inte alls kände till detta begrepp för ett par veckor sedan - så för den läsare som vill veta med om denna strömning i allmänhet så får jag hänvisa till eget utforskande.

Men eftersom posthumanismen faktiskt har en del likheter och kopplingar till andra ”post-varianter” så har jag ändå viss förståelse för ”skolan” ifråga och här ska jag kommentera delar av bokens innehåll.

Alla kommentarer blir dock inte i samma bloggpost utan här följer en första och jag har för avsikt att komma med ytterligare en eller två. Men att sia om framtiden är ju alltid behäftat med osäkerhet så vi får se hur det blir…

Posthumanistiska nyckeltexter är tänkt som en lärobok och introduktion till texter som enligt bokens tre redaktörer just kan betraktas som nyckeltexter för denna idéströmning. Boken innehåller sju stycken nyöversatta originaltexter vilka alla utgör delar av större verk. Författarna i fråga är: Donna J. Haraway, Karen Barad, Gilles Deleuze och Félix Guattari, Rosi Braidotti, Michel Serres, Michel Callon och Annemarie Mol. Före varje text finns en introduktion till respektive författare och dennes författarskap/forskning. Boken innehåller dessutom en introduktion till posthumanismen samt sist en ordlista.

Som mitt till perfektion uppövade undermedvetna mycket riktigt kände på sig så finns det en hel del som kopplar samman denna post- inriktning med andra så som post-modernism och - strukturalism samt besläktade -ismer så som konstruktivism och (social-)konstruktionism, post-humaniora eller post-konstruktionism (fråga mig inte om skillnaden mellan dessa…).
Själv blev jag förvånad över att Deleuze och Guattari här etiketteras som posthumanister då jag trodde att dessa tu var självskrivna inom post-strukturalismens kanon. Men uppenbarligen hade jag fel eller så har ”moderna tankar” kommit fram till att det är lämpligt att just om-etikettera dem. Som en liten inledande anmärkning kan man redan här känna en viss olust inför mängden (post)-ismer och den där med förknippade gladheten i att hitta på och namnge nya teoretiska skolbildningar vilka för den oinvigde förefaller tämligen snarlika. Men en tydligt utskriven skillnad som redaktörerna pekar på är att posthumanismen anser sig bidra med en ”materialistisk vändning” inom den samhällsvetenskapliga teorin. Detta ska förstås i ljuset av den ”lingvistiska vändningen” vilken bestod i den övergripande tanken att mångt, om inte nästan allt, är bestämt av, i och genom språket. Denna ”lingvistiska vändningen” är (om jag nu inte har fel) något som kan ses som grunden till post-modernismen och post-strukturalismen, men denna den posthumanistiska ”materialistiska vändning” är alltså en reaktion på den ”lingvistiska” som alltså vill ge en större betydelse åt det materiella, ofta uppfattat som det kroppsliga.  
Och för att förtydliga med ett par citat: 

”Posthumanistiska studier är ett analytiskt svar och ett förhållningssätt till det materiellas betydelseproducerande potential.” (s. 23)

”Framväxten av dessa posthumanistiska teorier, och de är flera och lika sinsemellan, samlas ibland under beteckningen ”den materiella vändningen” inom fält som genusforskning, kulturstudier eller teknik- och vetenskapsstudier. […] Att tala om verklighet och materialitet har gått från ”fult” till akut, och nya politiska aktörer (miljö, djur, teknik) som inte är mänskliga har kommit att få en alltmer framträdande roll.” (s. 32 (jag avstår här från vidare spekulationer kring hur miljö, djur och teknik kan påstås vara ”politiska aktörer”))

Detta om posthumanismen i allmänhet.
Nu övergår vi till att se på bokens sista text.

Annemarie Mols många verkligheter
Bokens sista text är Ontologisk politik: ett ord och några frågor av Annemarie Mol. I introduktionen till texten får vi veta Mol ”vill lämna den traditionella socialkonstruktivistiska förståelsen av en verklighet som kan ses från många perspektiv, det vill säga att det kan finnas flera synsätt på samma företeelse, till förmån för en förståelse av själva verkligheten som flerfaldig och multipel.” (s. 175) Mol menar alltså att det inte är perspektiven som är många utan själva verkligheten (som snarast då borde skrivas verkligheter). Vidare sägs att Mol arbetar i en holländsk filosofisk tradition där etnografi och empiri har en given plats.

När man sedan läser den översatta texten, som till stor del kretsar kring Mols analys av iscensättandet av anemi (eller snarare diagnostiserandet av anemi), framgår det vad som avses med Mols koppling till empiri;
Mol ger tre exempel från tre olika områden där anemi diagnostiseras på tre olika sätt: kliniskt via läkarens inspektion av patienten, statistiskt där vårdinrättningen tar prover som sedan jämförs med det som via tidigare analyser framstår som normalvärden, samt ”patofysiologiskt” där patientens homoglobinnivåer undersöks för att avgöra om nivåerna är tillräckliga för att transportera syret runt i kroppen.

Mol säger själv att ”[I] läroböcker tenderar de [de tre diagnosmetoderna, min kommentar] att beskrivas som länkade, som om de faktiskt är aspekter av en enda avvikelse.” (s. 185) Mol själv vill tolka detta enligt följande:

”I realiteten finns anemi i olika former. Dessa är inte perspektiv som ses av olika människor – en enda person kan i sitt arbete glida mellan olika iscensättanden. De är inte heller alternativa, historiska konstruktioner där bara en har framträtt ur det förflutna – de framträdde vid olika tidpunkter i historien, men ingen av dem har ännu förflyktigats. Så det finns olika versioner, olika iscensättanden, olika verkligheter, som samexisterar i nuet.” (s. 186)

Detta är alltså Mols argumen för existensen av flera parallella verkligheter.
Personligen är jag inte övertygad.
Att man i olika delar av samma land eller samma stad eller samma kontinent eller på olika kontinenter eller i samma rum diagnostiserar en misstänkt sjukdom på olika vis (eller gör något likvärdigt) anser jag inte vara ett gott argument för att det existerar parallella verkligheter.
Enligt viss kosmologisk teori existerar det parallella universum vilket man i denna teoribildning vill försöka visa medels matematik (tex Max Tegmark och hans Matematiska universum). Hur den nu än är med just den saken så existerar dessa parallella universum i alla fall på något sätt på olika platser (de är ju olika universum), i vilket fall samexisterar de inte här mellan dig och mig just nu. Och man har i denna teori dessutom massa (hyfsat) övertygande matematik till sitt försvar.
Hur Mol tänker sig att det i praktiken fungerar i mötet mellan de parallella verkligheterna går hon inte in på och vi får faktiskt inte veta mer om dessa än det som ovan framkommit.

Så klart kan man hävda alla möjlig saker om verkligheten. En möjlig ståndpunkt är att vi alla har var sin verklighet. Men då råkar man genast på problemet hur man ska förklara att vi alla tycks uppfatta så många saker så pass lika.
Vad man skulle vinna på att tolka Mols exempel som ett bevis för existensen av parallella verkligheter går mig förbi. Men jag skulle inte tacka nej till en mer uttömmande förklaring. Dock förefaller för mig vara ett högst märkligt sätt att argumentera för ett flertal parallella verkligheter. Mols exempel är ju just ett exempel på hur flera verkligheter existerar samtidigt för hon menar inte att bara är det trefaldiga diagnostiserandet av anemi som gör att det skapas tre olika verkligheter, att dessa tre är de som finns. Men hon säger inte ett ord om alla de möjliga konsekvenser som följer på hennes exempel. Ska vi ta Mol på allvar så måste det innebära att alla liknande praktiker alla skapar var sina verkligheter. Var gränsen går för när olika handlingar skapar respektive inte skapar nya verkligheter vet vi ingenting om så hur många parallella verkligheter det finns får vi gissa… Om vad det i praktiken skulle innebära eller spela för roll är som sagt för mig 100% oklart.

Ett alternativ till Mols tolkning vore att tolka dessa tre diagnosmetoder som just tre olika metoder för att försöka fastställa existensen av sjukdomen anemi där det tydligt går att se att de tre metoderna är olika bra; de tar hänsyn till olika grad av mätdata och tar olika metodologiska varianter till hjälp för att ställa diagnosen.
Att främst okulärt undersöka en patient måste i detta fall ses som en historiskt tidig form av diagnosmetod som så klart även idag kan ge en fingervisning om huruvida patienten har anemi eller inte. Att jämföra patientens värden mot tidigare tagna prover och framräknade normalvärden leder till en något säkrare diagnos men precis som Mol påpekar så kan det på grund av människors olikhet vara så att man kan avvika från normalen utan att det betyder att man är sjuk och genom att se till individens förmåga att transportera syre kommer man rimligen fram till den mest säkra diagnosen av anemins existens eller frånvaro.
Att dessa tre metoder kan leva sida vid sida inom ett avgränsat geografiskt område kan ha alla möjliga förklaringar så som hur enkelt eller komplicerat det är att tillämpa respektive metod, hur lång tid man har till sitt förfogande, ekonomiska resurser eller andra mer dubiösa omständigheter som hur läkaren i fråga själv en gång i tiden har lärt sig att man gör, eller annat. I vilket fall som helst tycks det mig som om denna tolkning är betydligt mer lättsmält än Mols stipulerande av samexisterande parallella verkligheter.

Summa summarum är Mols påstående om och argumentation för existensen av parallella verkligheter djupt otillfredsställande.
Om man ska säga något positivt om Mols text så är det dock att hon i alla fall har den goda smaken att i sin argumentation använda empiriska exempel som går att pröva och att hennes teoretiserande också just grundar sig på dessa empiriska exempel och därför öppnar sig för en rimlighetsprövning. Det är inte fallet för de flesta av bokens texter.
Men tankar kring detta, och andra kommentarer kring Mols text, får vänta till kommande inlägg.

---

[1] Åsberg, Hultman och Lee (2012), Posthumanistiska nyckeltexter, Studentlitteratur, Lund.

[2] https://en.wikipedia.org/wiki/Posthumanism