Är det säkert - nu som podcast - Är det säkert radio

Jag har startat en ny podcastkanal som jag döpt till Är det säkert radio.
Samma teman som denna blogg är det tänkt att jag ska avhandla men min intention är att främst intervjua intressanta människor.
Än så länge har jag gjort 2 (1/2) avsnitt där jag själv pratar :-)

Intro-avsnitt förklarar vad radiokanalen är tänkt att vara.

Avsnitt 1 - Positivism. Här diskuteras positivismen utifrån den sammanställning över 9 centrala punkter som kan sägas definiera positivismen som hittas i boken Positivismstrider.

Avsnitt 2 - Hur kunde det ske? Mänskligt handlande i ljuset av förintelsen. Här diskuterar jag främst boken Gärningsmän av Harald Welzer vari han försöker förklara och förstå hur helt vanligt män kan välja att delta och genomföra de massmord via arkebusering som skedde bakom östfronten och som sammanlagt ledde till ca 1,5 miljoner människors död.

Hittas än så länge bara på Soundcloud

https://soundcloud.com/search?q=%C3%A4r%20det%20s%C3%A4kert%20radio

Komplicerade definitioner eller komplicerat hantverk?

Jag är av den uppfattningen att många försök att reda ut frågan "vad är vetenskap?" lämnar läsaren (och författaren) i ett tillstånd av större förvirring än innan. Kanske kan man tycka att det är rimligt att man ju mer man vet om en fråga också inser hur mycket man inte vet och därmed också på sätt och vis blir "mer förvirrad" - eller; att man förvisso kan mer men också just inser vidden av problemet och just därför känner sig mer osäker än innan...

I många fall är detta rimligt men i frågan om vad vetenskap är så anser jag att detta är av ondo. Definitionen av vad vetenskap ÄR bör vara enkel, konkret och applicerbar samtidigt som den just definierar vad som ska räknas som vetenskap och vad som ska hamna utanför/bortom.

Därför har jag i tidigare inlägg argumenterat för följande definition:

Vetenskap är den process vilken syftar till att finna svar på de frågor vi ställer som är så sanna som möjligt men fortfarande är möjliga att falsifiera. Dessa svar utvinns genom att tillförlitliga metoder appliceras på tillförlitliga data som tolkas genom tillförlitliga teorier. Vetenskaplig kunskap är ett specialfall av kunskap och det vetenskapliga kunskapssökandet tar vid där människans medfödda och förvärvade metoder för kunskapssökande inte längre förmår ge svar.

Däremot bör inte det vetenskapliga hantverket vara enkelt.
Om man följer logiken i min definition så är "vanlig kunskap" sådan som man vinner via trial-and-error i brottning med verkligheten, så som till exempel var blåbären brukar växa som bäst, hur får behöver beta för att ge bra ull eller något annat. Vetenskaplig kunskap och sökandet därefter tar vid då våra normala metoder att besvara frågor inte räcker till, som när vi undrar varför spädbarn och mödrar inte längre dör i barnsängsfeber när läkarna tvättar sina händer mellan besöket i bårhuset och förlossningen eller när vi försöker hitta Higgs-partikeln eller det bästa sättet att bekämpa "vardagsbrott".
De vetenskapliga metoderna är då per definition mer komplicerade än de vanliga metoderna, men det finns så klart inget egenvärde i att använda mer komplicerade metoder än nödvändigt. Frågan är istället vilken metod som är just den bästa för att försöka ge ett så korrekt svar som möjligt på just den fråga som jag för tillfället försöker besvara.

Vetenskapliga metoder, så som partikelacceleratorer, kan vara komplicerade. Och vetenskapliga teorier kan även de vara komplicerade.
Men igen: av detta följer inte att definitionen av vad vetenskap ÄR också måste vara komplicerad. Snarare tvärt om. Med en komplicerad definition av vad vetenskap är så fastnar man i denna fråga och spiller då dels tid på denna fråga istället för att ägna tiden åt något mer produktivt och dessutom komplicerar det bilden av vetenskapen för allmänheten, och även en del forskare, och flyttar där med fokus från det som är intressant och lämnar därför också öppet för förvirring och missförstånd rörande vad som bör betraktas som god forskning och korrekta(-re) resultat visavi dålig forskning och gamla inkorrekta tankar om sakernas tillstånd.

Posthumanistiska nyckeltexter

Posthumanism

”Låter märkligt” tyckte jag när jag såg ryggen på boken[1] i hyllan på biblioteket.
Anti-humanism låter ju inte så trevligt i mina öron och kanske tänkte jag ”anti-” när jag läste ”post-”. Eller så kopplade jag omedvetet samman denna post-variant med andra som jag redan kände till? I vilket fall blev jag nyfiken och tog boken ur hyllan.

Rådfrågar man wikipedia får man veta att det finns åtminstone sju definitioner av termen ”posthumanism” vilka alla på något vis inkluderar tankar som ämnar att komma efter eller överskrida humanismen i någon mening[2]. Vi ska här inte fördjupa oss i vad wikipedia säger men jag tror att det är rättvist att säga att posthumanismen inte handlar om anti-humanism eller att nedvärdera människor på något vis. Däremot handlar det till stor del om att uppvärdera andra delar av omvärlden, så som djur, miljön/naturen, maskiner, ting mm… Eller som det står i boken:

”Posthumanistiska studier beskrivs här som materiellt-semiotiska eftersom de vidgar studiespannet bortom enbart det mänskliga kulturella, bortom humancentrerad samhällsvetenskap och humaniora och bortom humanismens antropocentriska antaganden.” (s. 32, kursivering i original)

Denna text är absolut inte uttömmande och jag är inte speciellt insatt i posthumanismen som idéströmning – faktum är ju att jag inte alls kände till detta begrepp för ett par veckor sedan - så för den läsare som vill veta med om denna strömning i allmänhet så får jag hänvisa till eget utforskande.

Men eftersom posthumanismen faktiskt har en del likheter och kopplingar till andra ”post-varianter” så har jag ändå viss förståelse för ”skolan” ifråga och här ska jag kommentera delar av bokens innehåll.

Alla kommentarer blir dock inte i samma bloggpost utan här följer en första och jag har för avsikt att komma med ytterligare en eller två. Men att sia om framtiden är ju alltid behäftat med osäkerhet så vi får se hur det blir…

Posthumanistiska nyckeltexter är tänkt som en lärobok och introduktion till texter som enligt bokens tre redaktörer just kan betraktas som nyckeltexter för denna idéströmning. Boken innehåller sju stycken nyöversatta originaltexter vilka alla utgör delar av större verk. Författarna i fråga är: Donna J. Haraway, Karen Barad, Gilles Deleuze och Félix Guattari, Rosi Braidotti, Michel Serres, Michel Callon och Annemarie Mol. Före varje text finns en introduktion till respektive författare och dennes författarskap/forskning. Boken innehåller dessutom en introduktion till posthumanismen samt sist en ordlista.

Som mitt till perfektion uppövade undermedvetna mycket riktigt kände på sig så finns det en hel del som kopplar samman denna post- inriktning med andra så som post-modernism och - strukturalism samt besläktade -ismer så som konstruktivism och (social-)konstruktionism, post-humaniora eller post-konstruktionism (fråga mig inte om skillnaden mellan dessa…).
Själv blev jag förvånad över att Deleuze och Guattari här etiketteras som posthumanister då jag trodde att dessa tu var självskrivna inom post-strukturalismens kanon. Men uppenbarligen hade jag fel eller så har ”moderna tankar” kommit fram till att det är lämpligt att just om-etikettera dem. Som en liten inledande anmärkning kan man redan här känna en viss olust inför mängden (post)-ismer och den där med förknippade gladheten i att hitta på och namnge nya teoretiska skolbildningar vilka för den oinvigde förefaller tämligen snarlika. Men en tydligt utskriven skillnad som redaktörerna pekar på är att posthumanismen anser sig bidra med en ”materialistisk vändning” inom den samhällsvetenskapliga teorin. Detta ska förstås i ljuset av den ”lingvistiska vändningen” vilken bestod i den övergripande tanken att mångt, om inte nästan allt, är bestämt av, i och genom språket. Denna ”lingvistiska vändningen” är (om jag nu inte har fel) något som kan ses som grunden till post-modernismen och post-strukturalismen, men denna den posthumanistiska ”materialistiska vändning” är alltså en reaktion på den ”lingvistiska” som alltså vill ge en större betydelse åt det materiella, ofta uppfattat som det kroppsliga.  
Och för att förtydliga med ett par citat: 

”Posthumanistiska studier är ett analytiskt svar och ett förhållningssätt till det materiellas betydelseproducerande potential.” (s. 23)

”Framväxten av dessa posthumanistiska teorier, och de är flera och lika sinsemellan, samlas ibland under beteckningen ”den materiella vändningen” inom fält som genusforskning, kulturstudier eller teknik- och vetenskapsstudier. […] Att tala om verklighet och materialitet har gått från ”fult” till akut, och nya politiska aktörer (miljö, djur, teknik) som inte är mänskliga har kommit att få en alltmer framträdande roll.” (s. 32 (jag avstår här från vidare spekulationer kring hur miljö, djur och teknik kan påstås vara ”politiska aktörer”))

Detta om posthumanismen i allmänhet.
Nu övergår vi till att se på bokens sista text.

Annemarie Mols många verkligheter
Bokens sista text är Ontologisk politik: ett ord och några frågor av Annemarie Mol. I introduktionen till texten får vi veta Mol ”vill lämna den traditionella socialkonstruktivistiska förståelsen av en verklighet som kan ses från många perspektiv, det vill säga att det kan finnas flera synsätt på samma företeelse, till förmån för en förståelse av själva verkligheten som flerfaldig och multipel.” (s. 175) Mol menar alltså att det inte är perspektiven som är många utan själva verkligheten (som snarast då borde skrivas verkligheter). Vidare sägs att Mol arbetar i en holländsk filosofisk tradition där etnografi och empiri har en given plats.

När man sedan läser den översatta texten, som till stor del kretsar kring Mols analys av iscensättandet av anemi (eller snarare diagnostiserandet av anemi), framgår det vad som avses med Mols koppling till empiri;
Mol ger tre exempel från tre olika områden där anemi diagnostiseras på tre olika sätt: kliniskt via läkarens inspektion av patienten, statistiskt där vårdinrättningen tar prover som sedan jämförs med det som via tidigare analyser framstår som normalvärden, samt ”patofysiologiskt” där patientens homoglobinnivåer undersöks för att avgöra om nivåerna är tillräckliga för att transportera syret runt i kroppen.

Mol säger själv att ”[I] läroböcker tenderar de [de tre diagnosmetoderna, min kommentar] att beskrivas som länkade, som om de faktiskt är aspekter av en enda avvikelse.” (s. 185) Mol själv vill tolka detta enligt följande:

”I realiteten finns anemi i olika former. Dessa är inte perspektiv som ses av olika människor – en enda person kan i sitt arbete glida mellan olika iscensättanden. De är inte heller alternativa, historiska konstruktioner där bara en har framträtt ur det förflutna – de framträdde vid olika tidpunkter i historien, men ingen av dem har ännu förflyktigats. Så det finns olika versioner, olika iscensättanden, olika verkligheter, som samexisterar i nuet.” (s. 186)

Detta är alltså Mols argumen för existensen av flera parallella verkligheter.
Personligen är jag inte övertygad.
Att man i olika delar av samma land eller samma stad eller samma kontinent eller på olika kontinenter eller i samma rum diagnostiserar en misstänkt sjukdom på olika vis (eller gör något likvärdigt) anser jag inte vara ett gott argument för att det existerar parallella verkligheter.
Enligt viss kosmologisk teori existerar det parallella universum vilket man i denna teoribildning vill försöka visa medels matematik (tex Max Tegmark och hans Matematiska universum). Hur den nu än är med just den saken så existerar dessa parallella universum i alla fall på något sätt på olika platser (de är ju olika universum), i vilket fall samexisterar de inte här mellan dig och mig just nu. Och man har i denna teori dessutom massa (hyfsat) övertygande matematik till sitt försvar.
Hur Mol tänker sig att det i praktiken fungerar i mötet mellan de parallella verkligheterna går hon inte in på och vi får faktiskt inte veta mer om dessa än det som ovan framkommit.

Så klart kan man hävda alla möjlig saker om verkligheten. En möjlig ståndpunkt är att vi alla har var sin verklighet. Men då råkar man genast på problemet hur man ska förklara att vi alla tycks uppfatta så många saker så pass lika.
Vad man skulle vinna på att tolka Mols exempel som ett bevis för existensen av parallella verkligheter går mig förbi. Men jag skulle inte tacka nej till en mer uttömmande förklaring. Dock förefaller för mig vara ett högst märkligt sätt att argumentera för ett flertal parallella verkligheter. Mols exempel är ju just ett exempel på hur flera verkligheter existerar samtidigt för hon menar inte att bara är det trefaldiga diagnostiserandet av anemi som gör att det skapas tre olika verkligheter, att dessa tre är de som finns. Men hon säger inte ett ord om alla de möjliga konsekvenser som följer på hennes exempel. Ska vi ta Mol på allvar så måste det innebära att alla liknande praktiker alla skapar var sina verkligheter. Var gränsen går för när olika handlingar skapar respektive inte skapar nya verkligheter vet vi ingenting om så hur många parallella verkligheter det finns får vi gissa… Om vad det i praktiken skulle innebära eller spela för roll är som sagt för mig 100% oklart.

Ett alternativ till Mols tolkning vore att tolka dessa tre diagnosmetoder som just tre olika metoder för att försöka fastställa existensen av sjukdomen anemi där det tydligt går att se att de tre metoderna är olika bra; de tar hänsyn till olika grad av mätdata och tar olika metodologiska varianter till hjälp för att ställa diagnosen.
Att främst okulärt undersöka en patient måste i detta fall ses som en historiskt tidig form av diagnosmetod som så klart även idag kan ge en fingervisning om huruvida patienten har anemi eller inte. Att jämföra patientens värden mot tidigare tagna prover och framräknade normalvärden leder till en något säkrare diagnos men precis som Mol påpekar så kan det på grund av människors olikhet vara så att man kan avvika från normalen utan att det betyder att man är sjuk och genom att se till individens förmåga att transportera syre kommer man rimligen fram till den mest säkra diagnosen av anemins existens eller frånvaro.
Att dessa tre metoder kan leva sida vid sida inom ett avgränsat geografiskt område kan ha alla möjliga förklaringar så som hur enkelt eller komplicerat det är att tillämpa respektive metod, hur lång tid man har till sitt förfogande, ekonomiska resurser eller andra mer dubiösa omständigheter som hur läkaren i fråga själv en gång i tiden har lärt sig att man gör, eller annat. I vilket fall som helst tycks det mig som om denna tolkning är betydligt mer lättsmält än Mols stipulerande av samexisterande parallella verkligheter.

Summa summarum är Mols påstående om och argumentation för existensen av parallella verkligheter djupt otillfredsställande.
Om man ska säga något positivt om Mols text så är det dock att hon i alla fall har den goda smaken att i sin argumentation använda empiriska exempel som går att pröva och att hennes teoretiserande också just grundar sig på dessa empiriska exempel och därför öppnar sig för en rimlighetsprövning. Det är inte fallet för de flesta av bokens texter.
Men tankar kring detta, och andra kommentarer kring Mols text, får vänta till kommande inlägg.

---

[1] Åsberg, Hultman och Lee (2012), Posthumanistiska nyckeltexter, Studentlitteratur, Lund.

[2] https://en.wikipedia.org/wiki/Posthumanism

Köttfritt?

I DN[1] 2016-12-12 sid 5 i Stockholmsdelen finns en kortare artikel med rubriken ”Stockholm borde bli mer vegetariskt”. Där citeras Jonas Paulsson från Kampanjen Köttfri dag som menar att ”Det är extremt allvarligt att Stockholms stad inte beslutat att vara köttfritt till 2020” samt att ”Vi försöker speeda upp det till vegonorm. Det är hög tid att gå från köttfri dag till ett helt vegetariskt Stockholm”. I artikeln citeras också forskaren Kajsa-Stina Benulic på Södertörns högskola som gjort en studie kring ”medierapporteringen kring köttets miljöpåverkan och hur fokusgrupper ser på köttfria dagar”. Av detta dras slutsatsen att medier lägger ansvaret hos konsumenterna men att Benulic menar att hennes studie visar att information inte räcker som styrmedel.

Att principen i denna sista slutsats är riktig är jag den första att hålla med om. Information allena är troligen alltid ett för klent medel om man vill driva policy, oberoende av vilken fråga det gäller. Men den viktigare frågan här är huruvida ett köttfritt Stockholm är något önskvärt över huvud taget. Svaret på den frågan beror så klart av vilken orsak man vill att Stockholm (eller annan ort) ska vara köttfri. De skrivs inte ut speciellt tydligt men artikeln tycks ha fokus på en minskning av växthusgaser. Andra orsaker kan så klart vara att man tycker att köttkonsumtion är moraliskt fel. Exakt varför Paulsson anser att det är ”extremt allvarligt” att Stockholm blir helvegetariskt inom några år framgår dock ej.

Här följer min syn på det hela:

·         En av de centrala faktorerna vilka långsamt förvandlade våra förfäder till homo sapiens var transformationen från trädlevande, klättrande hominider med troligen övervägande vegetarisk kosthållning till marklevande, upprättgående, springande homo vars hjärnor växte av konsumtionen av benmärg från kadaver samt strandnära skaldjur.

·         Så småningom lärde vi oss att jaga och senare att tillaga våra byten genom värme från elden vi tämjt.  

·         I och med och allt sedan denna förvandling från människoapa till människa har en del av vår kosthållning innehållit fett och protein från andra djur. Men samtidigt har vi alltid varit generalister och opportunister vad gäller vårt födointag och vi har livnärt oss på det vi kommit över i de områden vi befolkat. Detta gäller även efter det att vil lämnat Afrika och spridit oss över jorden. Vi har jagat till lands, i vatten och i luften och samlat växtdelar, rötter, svampar, smådjur och insekter mm mm.  

·         Så vitt jag vet finns det inga belägg för existensen av ursprungsfolk som enbart livnärt sig på vegetarisk föda av någon sammansättning. Men med en kraftig generalisering kan man säga att ju närmare ekvatorn en människogrupp varit desto större del av dess föda har bestått av vegetabilier och omvänt ju närmare polerna desto större del av födan har bestått av djur.

·         Vi kan därför konstatera att fett och protein från djur är en essentiell del av vår föda men att en del av vår förda också alltid har utgjorts av växtlighet i någon form. På grund av evolutionen finns det vissa skillnader mellan hur människor från olika delar av jorden tar hand om olika föda. Vi utsöndrar devis olika enzymer redan i munhålan där vissa människors enzymer bryter ned stärkelse bättre än hos andra. Och vi har olika sammansättning av vår bakterieflora i tarmarna som tar hand om olika typer av föda olika bra (bakteriefloran kan i och för sig ändras delvis beroende på vad man faktiskt äter). Vilken förda som är bäst för just ”dig” eller ”mig” beror alltså till viss del på vår evolutionära bakgrund, var våra förfäder bodde och vad de åt. Men också på vår egen historia från födsel och genom livet.

·         Detta anser jag talar för att en strävan efter att i stor skala växla vårt födointag till uteslutande vegetariskt är fel. Det riskerar att leda till ett felaktigt näringsintag. Alla människor har ett behov av att en viss del av födan utgörs av animaliska produkter – om vi bara tar hänsyn till vad som måste sägas vara homosapiens artegna kost.

·         Att vi också måste ta hänsyn till andra faktorer är dock uppenbart. Det vi väljer att äta har producerats på något sätt och därför är det viktigt att beakta även detta. Religiösa anledningar till att välja en viss typ av föda ska jag inte diskutera. Etiska anledningar ska jag kort beröra nedan.

·         I och med att animaliska produkter är den del av vår artegna kost måste detta tas hänsyn till. Det är viktigare att vi får tillgång till artegen kost än att vi har tillgång till transporter eller annat när man ska väga hur olika faktorer påverkar miljön och klimatet.  

·         Så väl produktion av animalier som produktion av vegetabilier kan ha negativ påverkan på miljön och klimatet därför är det felaktigt att dra den ena eller andra typen av föda över en kant och påstå att ”X kost påverkar miljö/klimatet” negativt. All föda som produceras är en del av ett kretslopp men beroende på hur det konkret går till i produktionen kan det påverka till det sämre eller till det bättre. Att tillföra produkter från fossila energikällor är alltid att tillföra koldioxid och andra ämnen till kretsloppet. Att inte tillföra några fossila ämnen alls är i dagsläget i det närmaste omöjligt men mindre är alltid bättre än mer. Industriuppfödda nötkreatur matade med soja är sämre än ekologisk gurka men fossiluppvärmda växthusgrönsaker är sämre än kött från djur som betar av det som växer och samtidigt bygger toppjord som binder koldioxid – om man tar hänsyn till alla aspekter.

·         Lägger man stor vikt vid den etiska aspekten av att hålla och äta djur och att man anser att dödandet är moraliskt fel så måste man fundera på hur ekologiska nischer påverkas och hur många djur av andra slag än kor, grisar och får som får sätta livet till man odlar soja och vete i monokulturer värden runt.

Vad som är en hållbar födokonsumtion är en komplicerad fråga. De aspekter som måste beaktas är allra minst produktionens påverkan på den lokala naturen och alla varelser i denna, transporter till, under och från produktionen samt vad vi som homosapiens är skapta för att äta.
Svaret på detta är inte 100% vegetariskt för så många som möjligt.

---

[1] http://www.dn.se/sthlm/stockholm-borde-bli-helt-vegetariskt/

Hemnet och Foucault 2.0

Skickade in den första kommentaren om Bartoneks text till just filosofisk tidskrift i hopp om att de skulle vilja trycka den.
Fick snabbt svar att jag förvisso hade rätt i sak men att texten inte var filosofisk nog i den meningen tidskriften redaktör vill att texter i tidskriften ska vara.
Tog mig därför för att författa en ny som jag nu har skickat in till redaktören i hopp om att den ska gillas bättre.
Jag behöver kanske inte påpeka att jag inte håller med redaktören i sak, men att jag nog ändå förstår vad han menar.
Vi får se hur denna nya text mottas :-)

Här kommer den:

Bartoneks uppsats argumenterar för att internet-sajten hemnet.se, som är den viktigaste sajten för försäljning av bostadsrätter och egnahem, påverkar hur människor lever sina liv och gestaltar sina hem. Detta sker enligt Bartonek genom att bostadsrättsägare internaliserar den utifrån kommande blicken vilken blir till en disciplinerande faktor i linje med Foucaults tankar i monografin Övervakning och straff och främst då beskrivningen av Benthams fängelse Panopticon.

För att inte göra Bertoneks text orätt vill jag först citera några stycken och referera delar av innehållet.
I den inledande tredjedelen säger Bartonek bland annat följande:

”En stadsbo är idag i princip per definition en spekulant på marknaden. Livet som stadsbo med bostadsrätt innebär då att man ofta tvingas att internalisera en viss typ av marknadsekonomiskt tänk […] En vinnare på bostadsrättsmarknaden är i tanken hela tiden på väg någon annanstans och förbereder nästa drag på marknaden.”

”Lägenheternas utformning, inredning och gestaltning tenderar att homogeniseras eftersom man som bostadsrättsägare redan med ena ögat sneglar på nästa försäljning och köp och då måste tänka i termer av vad en potentiell köpare vill ha […]”

”[…] det som intresserar mig mest vad gäller Hemnet är att denna sida förmedlar vad jag vill förstå som en disciplinerande blick på människors hem och boenden. Genom Hemnet tvingar människor varandra och sig själva att bo och leva på ett visst sätt. Om man inte motsvarar det som marknaden kräver kommer du att bli en förlorare på bostadsmarknaden. Marknadsföringen blir en del av livet. Hemnet möjliggör därigenom också en övervakande blick på människors boenden, men därigenom kommer också varje enskild människa att tänka sitt eget boende utifrån den potentiella blicken från en annan Hemnet-användare. Det spelar då ingen roll om ens lägenhet verkligen är upplagd till försäljning på sidan, utan man kommer att utforma sitt boende utifrån den internaliserade blicken från andra genom Hemnet.”  

I den mellersta delen av texten sammanfattat Bartonek det han menar att Foucault säger i Övervakning och straff, främst då tolkningen av Jeremy Benthams fängelseskiss Panopticon. Sammanfattningsvis säger Bartonek följande:

”Eftersom fången hela tiden kan vara övervakad, men aldrig vet exakt när han är det, så övertar fången själv övervakandet över sig själv.”

”Frågan är nu hur denna övervakningsprincip och synlighetsprincip kan användas för att förstå och problematisera hur Hemnets plattform fungerar inom bostadsmarknaden och för hur människor kan tänkas utforma sina hem med Hemnets lägenhetsinsyn i åtanke.”

I den avslutande tredjedelen vill Bartonek besvara ovanstående fråga. Där skriver han bland annat:

”Vad kan man se för kopplingar mellan hur Hemnet fungerar och används och Foucaults teori om de moderna formerna av övervakning, vilka bygger på att de övervakade själva övertar övervakningsrollen genom att de kan sägas internalisera en blick från utsidan? Min tanke är att Hemnet fungerar som en plattform för denna typ av självövervakning hos individerna och blir till en förmedling av individernas blickar på varandra och sig själva. Bilderna på andra lägenheter på Hemnet tenderar att bli internaliserad i människors medvetande och en avgörande dimension i deras gestaltning av sitt hem och liv. Det egna hemmet måste bestå i Hemnets ögon och uppfylla dess krav. Bilder på andras lägenheter är hela tiden en potentiell bild av den egna lägenheten, vilket gör att man gestaltar sitt hem efter dessa kriterier. Man kan alltid synas på Hemnet, och bara känsla av att inte motsvara dess krav skapar obehag och en känsla av förlust. […] Man lever därmed genom ett perspektiv utifrån som har blivit den egna blicken: man gör den externa blicken till sin egen självbild. Att gestalta sitt liv på detta sätt gör alienationen till regel – det är det främmande som är hemmets kriterium.”

Det jag vill kommentera berör Bartoneks användning av empiri rörande faktautsagor och kausala förklaringar och uppsatsens logiska struktur.

Empiri
Bartonek gör en hel del uttalanden rörande faktautsagor. Han anför dock inga referenser till stöd för dessa. Det finns alltid en flytande gräns mellan faktautsagor som kan betraktas som allmängods och sådana som måste beläggas med empiri. Men vad gäller Bartoneks faktautsagor skulle jag hävda att många kräver empiri för att de ska kunna ligga till grund för hans argumentation. Hävdar man att lägenheter tenderar att ”se mer och mer lika ut”, att det existerar en ”homogenisering” eller att Hemnet möjliggör en övervakande blick som internaliseras hos ”varje människa” varför det då inte spelar någon roll ”om ens lägenhet verkligen är upplagd till försäljning på sidan, utan man kommer att utforma sitt boende utifrån den internaliserade blicken från andra genom Hemnet”. Om man hävdar detta och annat, ja då måste man försöka backa upp dessa uttalanden med någon form av empiri.
Bartonek anför dock ingen empiri utöver sina, måste man förmoda, egna iakttagelser och därpå dragna slutsatser.

Bartoneks huvudsakliga syfte med uppsatsen är att argumentera för en Foucault-inspirerad tolkning av hur Hemnet fungerar som ett ”instrument” för internaliserad övervakning av bostadsrättsägares liv och lägenheternas utformning. Eftersom denna tolkning bygger på de faktautsagor han gör är tolkningen beroende av att faktautsagorna stämmer. Men kan vi då anta att de stämmer? Eftersom Bartonek inte belägger faktautsagorna med empiri måste min tolkning bli att det i och för sig är möjligt att Bartoneks faktautsagor stämmer men att det i dagsläget inte finns annat än hans egna ord till stöd för dessa. Om faktautsagorna stämmer är en empirisk fråga som inte kan besvaras med annat än just empiri. Sådan kanske finns för vissa av Bartonekt utsagor. För andra skulle han (eller någon annan) först behöva genomföra olika typer av empiriska undersökningar innan man kan veta om det han säger stämmer eller inte. I praktiken föreligger det dock vissa svårigheter med hur man skulle kunna undersöka och belägga vissa av utsagorna. Hur ska man till exempel undersöka om bostadsrättsinnehavare i allmänhet och hemnet-användare i synnerhet har internaliserat ”en disciplinerande blick” eller att det inte spelar någon roll om ens lägenhet ligger till försäljning på Hemnet eller inte för hur man väljer att inreda densamma? Dessa och andra frågor lämnar jag åt Bartonek att utreda.

Uppsatsens logiska struktur
Bartoneks uppsats är som sagt uppdelad i tre delar. I första delen gör han ett antal uttalanden rörande faktautsagor samt menar sig vara intresserad av Hemnets roll i det han hävdar är en rörelse mot att lägenheter blir ”mer och mer lika” vilket i sin tur bygger på den internaliserade blicken som verkar disciplinerande. I andra delen refererar han Foucault och avslutar med att undra hur Foucaults teori om internaliserad disciplinering kan användas för att ”förstå och problematisera” Hemnets plattform. I den avslutande delen menar Bartonek att Hemnet överför en utifrån kommande blick som disciplinerar bostadsrättsinnehavare och därmed leder till att det ”egna hemmet måste bestå i Hemnets ögon och uppfylla dess krav”.

Bartonek förutsätter med andra ord redan i inledningen det som blir hans slutsatser i den avslutande delen.
Den mellersta delen ger förvisso läsaren en fördjupad förståelse för varifrån han hämtar sitt teoretiska perspektiv genom vilket han tolkar Hemnets funktion och de faktautsagor som han delger läsaren. Men att redogöra för i det här fallet Foucaults teori om internaliserad disciplinering gör inte de empiri-beroende faktautsagorna mer eller mindre riktiga.
Och att förutsätta det som ska bevisas är i mina ögon anmärkningsvärt.

Avslutning
Att tolka Hemnets funktion i termer av Foucault är förvisso ett potentiellt framgångsrikt företag så gott som något annat. Men huruvida potentialen uppfylls eller inte är beroende av styrkan i de bekräftande evidens som man kan uppbringa samt frånvaron av falsifiering.
För Bartoneks företag att uppfylla detta krävs följande: 

·         Att faktautsagor beläggs med empiri

·         Att utsagor om kausala mekanismen beläggs med empiri alternativt det framstår som rimligt i ljuset av indirekta empiriska slutsatser, det vill säga till exempel kunskap om liknande kausala mekanismer hämtade från andra områden.

·         Att den Foucault-inspirerade tolkningen framstår som den mest rimliga i jämförelsen med andra möjliga tolkningar av fenomenet – vilket bygger på och är intressant först när man kan konstatera att faktautsagorna faktiskt kan anses stämma. Stämmer inte faktautsagorna finns det ingen anledning att gå vidare med någon typ av tolkning i denna riktning. 

Jag ser personligen fram emot Bartoneks, förhoppningsvis, kommande uppsats där alla dessa frågor är utredda och besvarade. Vi startar tidtagaruret nu.



Uppdatering 10/12 -16:
Texten ovan kommer att tryckas i Filosofisk tidskrift i november nästa år. Redaktören gjorde några mindre förändringar som jag utan problem kunde acceptera, men de närmast kommande numren är redan fulltecknade så den kommer alltså inte tryckas förrän om ca 1 år... Lång tid men roligt i alla fall :-)

Hemnet och Foucault

Har du känt dig övervakad på sista tiden? 

Eller kanske egentligen inte övervakad utan mer som att du liksom gör saker i ditt liv och i ditt hem för att passa in, för att följa med strömmen, så att du inte ska verka konstig, hamna lite utanför eller till och med riskera att förlora stora ekonomiska resurser om du inte gör detta?
Eller förresten igen. Kanske har du gjort allt detta utan att faktiskt vara medveten om det?
Det borde i alla fall finnas många människor där ute bland bostadsrättsägarna som känner så (Oj! Är jag förresten en av dem?) om man får tro lektor Andres Bartonek, Södertörns Högskola, som i det senaste numret av Filosofisk tidskrift[1] i uppsatsen Hemnet och Foucault argumenterar för att hemnet.se har just denna funktion.

Om det faktiskt finns några bostadsrättsägare där ute som känner sig övervakade av Hemnet vet jag inte och tyvärr gör Bartonek i sin uppsats inga försök att koppla sina påståenden till någon empiri. Men konsekvensen av hans resonemang måste bli så som ovan beskrivits, eller rättare; det är så det borde vara om Bartonek har rätt och därmed är nästa steg att försöka testa denna hypotes empiriskt.  

Men nu går jag händelserna i förväg.
Vi ska börja från början och gå igenom de viktigaste passagerna i Bartoks text för att se vad han skriver och vad jag anser att man kan tycka och tänka om dito.

1) Bartonek (f.o.m. nu förkortat till B) inleder sin text med att konstatera att ”[V]ägen till ett permanent boende i säg Stockholm är komplicerad, och det går inte att hitta många vägar som leder runt behovet av personligt grundkapital.” Detta leder enligt B vidare till att de boende i staden blir spekulanter på bostadsmarknaden och att ”man ofta tvingas internalisera en viss typ av marknadsekonomiskt tänk à la Schumpeter: man måste hela tiden vara på väg och fundera över nästa steg på marknaden.”

Att antalet bostadsrätter växt på bekostnad av antalet hyresrätter under senare år är så klart helt korrekt. Men att alla bostadsrättsägare är ”på väg” är rimligen en övertolkning. Visst finns det många som flyttar och det finns säkert en hel del som byter bostad strategiskt för att som det heter ”göra bostadskarriär”. Men det finns också många som bor relativt stationärt under längre tid. Hur detta exakt ser ut är så klart en empirisk fråga som B inte tar upp. Vi kan alltså konstatera att Bs bakgrund till kommande diskussion är byggd på något som han hävdar, som kanske kan varar korrekt men också kan vara fel eller lite både ock och som framförallt kräver empiriska data för att underbyggas.

2) ”En vinnare på bostadsrättsmarknaden är i tanken hela tiden på väg någon annanstans och förbereder nästa schackdrag på marknaden.”

Vi bortser här från den retoriska aspekten av Bs framställning och funderar i stället över sakinnehållet: Är ”[E]n vinnare på bostadsrättsmarknaden […] hela tiden på väg […]? Ja det beror på vad man menar med ”hela tiden” och med ”vinnare”. Vi kanske kan anta att B med ”vinnare” menar en person som säljer dyrare än hen köpt och på så vis ökar sitt kapital. ”Hela tiden” vet jag inte riktigt hur man ska tolka men rimligen måste det betyda en relativt snabb omsättning av kapitalet, i detta fall bostaden. Och i boendetermer kanske man kan tänka sig att ”hela tiden” kan betyda ett byte av bostad mer ofta än vart annat år och med siktet inställt på ”så snart som möjlighet till vinst uppenbarar sig”.

Att köp-sälj-flytt är en ganska påfrestande process kan nog de flesta hålla med om och därför är det kanske orimligt att anta att ”en majoritet” av de som äger sin bostad aktivt försöker att hitta ny bostad ”hela tiden” i syfte att förmera sitt kapital. Att det finns några som gör det är jag säker på. Men knappast alla eller de flesta… Nu pratar i och för sig B inte om ”alla” eller ”de flesta” utan bara om ”vinnare”, men ändå.
En sak har B dock rätt i: självklart vill den som säljer sin bostad göra en bra affär i förhållande till konjunkturen. Ingen säljer så klart för ett dåligt pris om man inte är tvungen till det. Och som bostadsmarknaden har sett ut under de senaste åren, i alla fall i Stockholm, så har väl de flesta kallt räknat med att göra en vinst vid varje flytt.
Men igen: frågan är i grunden empirisk. Huruvida en ”vinnare […] hela tiden är på väg” eller inte är en fråga om att först definiera vad en ”vinnare” är och sedan vad ”hela tiden” innebär för att sedan hitta eller skapa data som kan bekräfta eller dementera hypotesen (dvs definiera och sedan ringa in ”vinnare” för att sedan undersöka om dessa ”hela tiden” är ”på väg”).

3) ”Detta har också som effekt att bostäderna gestaltas utifrån en gemensam måttstock på marknaden och därmed tenderar att se mer och mer lika ut. Lägenheternas utformning, inredning och gestaltning tenderar att homogeniseras eftersom man som bostadsrättsägare redan med ena ögat sneglar på nästa försäljning och köp och då måste tänka i termer av vad en potentiell köpare vill ha och hur lägenheten kan stylas så att det går att få ut så mycket som möjligt av den.”

Visst har vi alla sett reklamen för Lindström och Schyfferts föreställning ”Ljust och fräscht” som gick för ett par år sedan och vi ser alla mäklarannonser med påfallande vita lägenhetsinredningar. Men B gör här en hel del svepande uttalanden som förutom att grunda sig på ”en känsla” snarare än data dessutom gör utfästelser om kausala mekanismer.

Tenderar lägenheterna att ”se mer och mer lika ut”? Finns det en ”homogenisering”?
Det är inte utan att jag skälv börja tycka att jag är lite tjatig, men det är ju en empirisk fråga även det! Och B ger oss ingen empiri. Jag vet av mina föräldrar att det i skiftet 70-80-tal var väldigt modernt med vitt och att också mina päron gillade den stilen då. Men vi kan nog lugnt konstatera att det modet i alla fall inte berodde på ”marknadskrafternas homogeniserande tryck” eller något likande, hyresrätterna var ju som bekant vanligare då för tiden. Sedan dess har det kommit och gått en hel del inredningsstilar och nog kan man påstå att det finns och alltid har funnits ett flertal inredningsstilar parallellt beroende på landsände, tätort/landsbygd, klass, familjeförhållanden etc – i den mån man alls kan tala om sammanhållna stilar. Nu gör jag mig skyldig till samma svepande generalisering som B men jag försvarar mig med att påpeka att jag, till skillnad från B, inte använder detta för att lägga grunden för ett teoretiskt luftslott.

Ett sätt att undersöka giltigheten i Bs påstående om homogenisering skulle vara att jämföra inredningsstilar i bostadsrätter över tid för att se om det finns någon tendens mot en homogenisering. Vidare skulle man också kunna ställa detta mot en undersökning av hyresrätter för att se på inredningsstilar i dessa över tid och i jämförelse med bostadsrätter.

Innan vi lämnar detta stycke ska vi beakta Bs kausala påstående: ”[…] gestaltning tenderar att homogeniseras eftersom man som bostadsrättsägare redan med ena ögat sneglar på nästa försäljning […]”. Här återkommer påståendet om ”hela tiden” från förra stycket samt just kausalitetspåståendet. Existensen av denna kausalitet påstås av B men återigen utan någon som helst grund, empirisk eller annan.

4) Kommen så här långt (vilket för övrigt är just under mitten på den första sidan…) konstaterar B att hemnet.se är den viktigaste sajten för köp och försäljning av bostäder. Detta stämmer så vitt jag vet. Därefter menar han att efter en titt på bildgalleriet så kan man sluta sig till vilken typ av inredning och styling som är den vinnande typen. Kanske är det så, men som vi konstaterat förut så grundar B inte heller detta uttalande i någon vidare empiri varför hans uttalanden om ”homogeniserande tendenser” och liknande enbart kan sägas bygga på hans egna intryck.

Texten fram till nu är en typ av bakgrund men nu närmar vi oss pudelns kärna: nämligen Bs koppling mellan hemnet.se och Foucault.

5) ”Men det som intresserar mig mest vad gäller Hemnet är att denna sida förmedlar vad jag vill förstå som en disciplinerande blick på människors hem och boenden. Genom Hemnet tvingar människor varandra och sig själva att bo och leva på ett visst sätt. Om man inte motsvarar det som marknaden kräver kommer du att bli en förlorare på bostadsmarknaden. Marknadsföringen blir en del av livet. Hemnet möjliggör därigenom också en övervakande blick på människors boenden, men därigenom kommer också varje enskild människa att tänka sitt eget boende utifrån den potentiella blicken från en annan Hemnet-användare. Det spelar då ingen roll och ens lägenhet verkligen är upplagd till försäljning på sidan, utan man kommer att utforma sitt boende utifrån den internaliserade blicken från andra genom Hemnet.”

Som synes gör B här tämligen långtgående påståenden vilka han explicit håller för riktiga: Genom sajten hemnet.se disciplinerar människor/bostadsrättsägare varandra genom att de internaliserar den ”blick” som köparen sägs ha. Huruvida ”min” lägenhet just nu är upplagd till försäljning på Hemnet eller inte spelar enligt B inte någon roll. Hemnet ”tvingar” människor att ”bo och leva på ett visst sätt” och ”varje enskild människa kommer att […] utforma sitt boende utifrån den internaliserade blicken från andra genom Hemnet”.

Förutom att just påstå att det är på detta sätt så anför inte B någonting till stöd för dessa påståenden. Men som vi redan konstaterat angående tidigare påståenden så måste även dessa backas upp av empiriska data. Att hävda att människor disciplinerar varandra låter sig göras men att testa denna utsaga är svårare.
Kanske skulle man kunna testa dessa utsagor genom att djupintervjua bostadsrättsägare angående deras känslor inför försäljning. Eller så skulle man kunna jämföra hur olika bostäder ser ut då människor bor som vanligt i dem respektive hur de sedan ser ut på fotografierna på Hemnet när de ligger till försäljning (lika hela tiden eller skillnad?). Det som är svårare att undersöka är så klart påståendet att människor internaliserar en disciplinerande blick. Hur detta skulle gå till att undersöka har jag inga förslag på...

Apropå detta skulle jag vilja föreslå en alternativ hypotes: Det går mode i inredningsstilar, precis som i så mycket annat. Dessa moden växlar i tid och rum och med människors olika bakgrunder. Vidare finns det en tendens att göra lägenheter mer jämförbara och säljbara genom att ”skala bort” antalet möbler och genom att ta bort allt för personliga prylar. Men detta är mer att likna vid en tillfällig teaterkostym än en funktion av en ”disciplinerande homogeniserande blick”.       

6) Nu följer i texten ett längre stycke som sammanfattar det som B anser att Foucault säger i hans klassiska monografi Övervakning och straff. Det är värt att kommentera är att B redogör för detta som om det handlade om helt oomstridda faktautsagor snarare än om Foucaults tolkning och framställning som är en blandning av påståenden om historiska skeenden samt tolkningar av desamma. Till exempel refererar B Foucaults beskrivning av övergången från kroppsstraff till disciplinerande straff som sker under 1700- och 1800-talen samt hur detta enligt Foucault sägs leda över till en mer osynlig typ av maktutövning varpå B konkluderar att ”[E]tt osynligt förtryck riskerar därmed att varar värre trots undslippande av kroppsstraff.” Detta är i mina ögon för det första ett långtgående påstående, för det andra är det en fråga om värdering av olika straff hos den drabbade och där med en empirisk fråga som förvisso är ytterst svår att försöka besvara.  

Självfallet tar B också upp Foucaults nu mera klassiska beskrivning av Jeramy Benthams hoptänkta fängelsebyggnad Panopticon. Ifall läsaren inte känner till detta så var Panopticon ett förslag till en fängelsebyggnad där själva fängelset är byggt som en cirkel runt ett torn som står i mitten. Mittentornet är vakternas torn och där kan de titta ut utan att själva bli sedda. Den kringliggande cirkelformade fängelsebyggnaden har celler vilka är försedda med stora fönster inåt och utåt så att det hela tiden är möjligt att se exakt vad varje fånge i varje cell tar sig till. Eftersom fångarna hela tiden kan bli övervakade utan att de själva kan se om de är övervakade så kommer fångarna att, enligt Foucault, internalisera disciplineringen och därmed disciplinera sig själva. I princip skulle vakttornet kunna vara tomt så länge fångarna tror att de kan vara övervakade. Denna fängelsebyggnad och den internaliserade disciplineringen som denna sägs leda till använder Foucault i överförd bemärkelse för att förklara det moderna samhällets maktutövning och han menar att den moderna människan har internaliserat sin egen disciplinering på ett liknande sätt.

Några kommentarer kring Panopticon.
Det finns ett flertal fängelser som har en design som är inspirerad av Benthams Panopticon men inget som är byggt exakt enligt hans ritning[2]. Hur dessa i praktiken fungerar har jag inte prioriterat att sätta mig in i. Inte heller B berör dessa i texten. Emellertid undrar jag hur viktigt det är att övervaka vad fångarna gör i cellen? Där är de väl inlåsta med ett fåtal personliga tillhörigheter och poängen med att hela tiden kunna övervaka vad de tar sig till i cellen går mig förbi. Dessutom måste jag undra om det i praktiken inte borde bli som i dockusåpan BigBrother där övervakningskamerorna snabbt glöms bort? Att trapphus och andra gemensamma utrymmen där det sker en interaktion mellan fångarna skulle övervakas enligt denna princip förefaller för mig som mer givande, även om det knappast kan vara rimligt att tänka sig att fångarna i så fall skulle få gå fritt där utan någon närvarande övervakare i fast förvissning om att den internaliserade disciplinen är allt som behövs… Men detta alternativ tycks inte övervägas. Den enda riktigt fördelen med det panoptiska fängelset som jag kan se måste vara att antalet nattvakter kan minimeras för att på så sätt spara pengar åt fängelset. Vidare kan man tänka sig att om det hade varit så att Panopticon var ett fantastiskt koncept så hade de flesta fängelser i världen byggts enligt Benthamns ritning.

Men om vi lägger spekulationerna åt sidan så är en viktigare aspekt huruvida det går att fastställa att den Panoptiska principen för övervakning i det moderna samhället är överförd på samhället, och/eller till hemnet? Det vet B att svara på i uppsatsens sista stycke ”Hemnet och självövervakningen”:

7) ”Vad kan man se för kopplingar mellan hur Hemnet fungerar och används och Foucaults teori om de moderna formerna av övervakning, vilka bygger på att de övervakade själva övertar övervakningsrollen genom att de kan sägas internalisera en blick från utsidan? Min tanke är att Hemnet fungerar som en plattform för denna typ av självövervakning hos individerna och blir till en förmedling av individernas blickar på varandra och sig själva. Bilderna på andra lägenheter på Hemnet tenderar att bli internaliserad i människors medvetande och en avgörande dimension i deras gestaltning av sitt hem och liv. Det egna hemmet måste bestå i Hemnets ögon och uppfylla dess krav. Bilder på andras lägenheter är hela tiden en potentiell bild av den egna lägenheten, vilket gör att man gestaltar sitt hem efter dessa kriterier. Man kan alltid synas på Hemnet, och bara känsla av att inte motsvara dess krav skapar obehag och en känsla av förlust. […] Man lever därmed genom ett perspektiv utifrån som har blivit den egna blicken: man gör den externa blicken till sin egen självbild. Att gestalta sitt liv på detta sätt gör alienationen till regel – det är det främmande som är hemmets kriterium.”   

Stora ord.
Men som synes ingenting utöver det som antogs vara fallet redan i inledningen.  

Allt B säger är kanske korrekt och riktigt. Men det återstår i dagsläget att undersökas.

Som det nu är förutsätter B det som ska bevisas. I uppsatsen början återfinns ett antal påståenden vilka mer eller mindre upprepas, men med andra ord, i slutet av texten och i mitten finns en beskrivning av några tankegångar i Foucaults bok Övervakning och straff.

Många av påståendena skulle kunna undersökas för att därigenom fastställa om de stämmer eller ej (även om det i praktiken i flera fall skulle vara mycket svårt, tex att människors liv styrs av ”blicken från Hemnet”). Även de Foucaultinspirerade tolkningen skulle kanske kunna undersökas men det förefaller mig vara den svåraste nöten att knäcka – alltså hur man i praktiken skulle kunna genomföra en undersökning för hitta belägg för tolkningen. Dock är jag benägen att tro att både jag, Ockham, hans rakkniv och hans motorsåg finner det mer troligt och görligt att anta mindre extravaganta försökt till tolkningar, om det nu faktiskt skulle vara så att påståendena om homogenisering är riktiga…

Som jag nämnde i början så vet ju inte jag om Bartonek förväntar sig att hans uttalanden ska bli bedömda i ljuset av vad empirin säger. Men jag vill med emfas hävda att Bartonek gör ett stort antal uttalanden som bara blir intressanta i ljuset av empiri som antingen bekräftar eller dementerar det Bartonek påstår och jag har redan påstått att jag tror att det lutar åt det senare. Men med detta ska man inte misströsta! Trots allt är det så vår kunskap om världen växer. Vi iakttar världen runt om kring oss, vi försöker beskriva den och vi ställer upp hypoteser om möjliga förklarande mekanismer. Och även om våra förhoppningar om att vi är på rätt väg grusas så har vi ju faktiskt med det också konstaterat att vi kan lägga bort en möjlig förklaring och därmed också kommit ett steg närmare sanningen.

---

[1] Bartonek, Anders, Hemnet och Foucault, i Filosofisk tidskrift, årgång 37, nr 4, november 2016, s. 29-35.

[2] https://en.wikipedia.org/wiki/Panopticon
https://sv.wikipedia.org/wiki/Panoptikon_(f%C3%A4ngelse)

50 meter från byggnaden

Nytt avsnitt!

Ett samtal med Mikael Nilsson, historiker på Uppsala Universitet, om Hitlers bordssamtal och brister i källkritik i historisk forskning. Samtalet utgår från Mikaels forskningsprojekt om just bordssamtalen och de slående resultat han producerat.

Vad kan man säga att man vet om bordssamtalen - men ännu viktigare vad kan man INTE säga.

Hittas på:

https://soundcloud.com/user-81807456/50-meter-fran-byggnaden-2016-10-13-hitlerforskning-och-kallkritik-utan-kritik

https://www.acast.com/50meterfranbyggnaden
https://www.acast.com/50meterfranbyggnaden/50-meter-fran-byggnaden-2016-10-13-hitlerforskning-och-kallkritik-utan-kritik.

Eller på Facebook, sök på: 50meterfranbyggnaden