Köttfritt?

I DN[1] 2016-12-12 sid 5 i Stockholmsdelen finns en kortare artikel med rubriken ”Stockholm borde bli mer vegetariskt”. Där citeras Jonas Paulsson från Kampanjen Köttfri dag som menar att ”Det är extremt allvarligt att Stockholms stad inte beslutat att vara köttfritt till 2020” samt att ”Vi försöker speeda upp det till vegonorm. Det är hög tid att gå från köttfri dag till ett helt vegetariskt Stockholm”. I artikeln citeras också forskaren Kajsa-Stina Benulic på Södertörns högskola som gjort en studie kring ”medierapporteringen kring köttets miljöpåverkan och hur fokusgrupper ser på köttfria dagar”. Av detta dras slutsatsen att medier lägger ansvaret hos konsumenterna men att Benulic menar att hennes studie visar att information inte räcker som styrmedel.

Att principen i denna sista slutsats är riktig är jag den första att hålla med om. Information allena är troligen alltid ett för klent medel om man vill driva policy, oberoende av vilken fråga det gäller. Men den viktigare frågan här är huruvida ett köttfritt Stockholm är något önskvärt över huvud taget. Svaret på den frågan beror så klart av vilken orsak man vill att Stockholm (eller annan ort) ska vara köttfri. De skrivs inte ut speciellt tydligt men artikeln tycks ha fokus på en minskning av växthusgaser. Andra orsaker kan så klart vara att man tycker att köttkonsumtion är moraliskt fel. Exakt varför Paulsson anser att det är ”extremt allvarligt” att Stockholm blir helvegetariskt inom några år framgår dock ej.

Här följer min syn på det hela:

·         En av de centrala faktorerna vilka långsamt förvandlade våra förfäder till homo sapiens var transformationen från trädlevande, klättrande hominider med troligen övervägande vegetarisk kosthållning till marklevande, upprättgående, springande homo vars hjärnor växte av konsumtionen av benmärg från kadaver samt strandnära skaldjur.

·         Så småningom lärde vi oss att jaga och senare att tillaga våra byten genom värme från elden vi tämjt.  

·         I och med och allt sedan denna förvandling från människoapa till människa har en del av vår kosthållning innehållit fett och protein från andra djur. Men samtidigt har vi alltid varit generalister och opportunister vad gäller vårt födointag och vi har livnärt oss på det vi kommit över i de områden vi befolkat. Detta gäller även efter det att vil lämnat Afrika och spridit oss över jorden. Vi har jagat till lands, i vatten och i luften och samlat växtdelar, rötter, svampar, smådjur och insekter mm mm.  

·         Så vitt jag vet finns det inga belägg för existensen av ursprungsfolk som enbart livnärt sig på vegetarisk föda av någon sammansättning. Men med en kraftig generalisering kan man säga att ju närmare ekvatorn en människogrupp varit desto större del av dess föda har bestått av vegetabilier och omvänt ju närmare polerna desto större del av födan har bestått av djur.

·         Vi kan därför konstatera att fett och protein från djur är en essentiell del av vår föda men att en del av vår förda också alltid har utgjorts av växtlighet i någon form. På grund av evolutionen finns det vissa skillnader mellan hur människor från olika delar av jorden tar hand om olika föda. Vi utsöndrar devis olika enzymer redan i munhålan där vissa människors enzymer bryter ned stärkelse bättre än hos andra. Och vi har olika sammansättning av vår bakterieflora i tarmarna som tar hand om olika typer av föda olika bra (bakteriefloran kan i och för sig ändras delvis beroende på vad man faktiskt äter). Vilken förda som är bäst för just ”dig” eller ”mig” beror alltså till viss del på vår evolutionära bakgrund, var våra förfäder bodde och vad de åt. Men också på vår egen historia från födsel och genom livet.

·         Detta anser jag talar för att en strävan efter att i stor skala växla vårt födointag till uteslutande vegetariskt är fel. Det riskerar att leda till ett felaktigt näringsintag. Alla människor har ett behov av att en viss del av födan utgörs av animaliska produkter – om vi bara tar hänsyn till vad som måste sägas vara homosapiens artegna kost.

·         Att vi också måste ta hänsyn till andra faktorer är dock uppenbart. Det vi väljer att äta har producerats på något sätt och därför är det viktigt att beakta även detta. Religiösa anledningar till att välja en viss typ av föda ska jag inte diskutera. Etiska anledningar ska jag kort beröra nedan.

·         I och med att animaliska produkter är den del av vår artegna kost måste detta tas hänsyn till. Det är viktigare att vi får tillgång till artegen kost än att vi har tillgång till transporter eller annat när man ska väga hur olika faktorer påverkar miljön och klimatet.  

·         Så väl produktion av animalier som produktion av vegetabilier kan ha negativ påverkan på miljön och klimatet därför är det felaktigt att dra den ena eller andra typen av föda över en kant och påstå att ”X kost påverkar miljö/klimatet” negativt. All föda som produceras är en del av ett kretslopp men beroende på hur det konkret går till i produktionen kan det påverka till det sämre eller till det bättre. Att tillföra produkter från fossila energikällor är alltid att tillföra koldioxid och andra ämnen till kretsloppet. Att inte tillföra några fossila ämnen alls är i dagsläget i det närmaste omöjligt men mindre är alltid bättre än mer. Industriuppfödda nötkreatur matade med soja är sämre än ekologisk gurka men fossiluppvärmda växthusgrönsaker är sämre än kött från djur som betar av det som växer och samtidigt bygger toppjord som binder koldioxid – om man tar hänsyn till alla aspekter.

·         Lägger man stor vikt vid den etiska aspekten av att hålla och äta djur och att man anser att dödandet är moraliskt fel så måste man fundera på hur ekologiska nischer påverkas och hur många djur av andra slag än kor, grisar och får som får sätta livet till man odlar soja och vete i monokulturer värden runt.

Vad som är en hållbar födokonsumtion är en komplicerad fråga. De aspekter som måste beaktas är allra minst produktionens påverkan på den lokala naturen och alla varelser i denna, transporter till, under och från produktionen samt vad vi som homosapiens är skapta för att äta.
Svaret på detta är inte 100% vegetariskt för så många som möjligt.

---

[1] http://www.dn.se/sthlm/stockholm-borde-bli-helt-vegetariskt/

Hemnet och Foucault 2.0

Skickade in den första kommentaren om Bartoneks text till just filosofisk tidskrift i hopp om att de skulle vilja trycka den.
Fick snabbt svar att jag förvisso hade rätt i sak men att texten inte var filosofisk nog i den meningen tidskriften redaktör vill att texter i tidskriften ska vara.
Tog mig därför för att författa en ny som jag nu har skickat in till redaktören i hopp om att den ska gillas bättre.
Jag behöver kanske inte påpeka att jag inte håller med redaktören i sak, men att jag nog ändå förstår vad han menar.
Vi får se hur denna nya text mottas :-)

Här kommer den:

Bartoneks uppsats argumenterar för att internet-sajten hemnet.se, som är den viktigaste sajten för försäljning av bostadsrätter och egnahem, påverkar hur människor lever sina liv och gestaltar sina hem. Detta sker enligt Bartonek genom att bostadsrättsägare internaliserar den utifrån kommande blicken vilken blir till en disciplinerande faktor i linje med Foucaults tankar i monografin Övervakning och straff och främst då beskrivningen av Benthams fängelse Panopticon.

För att inte göra Bertoneks text orätt vill jag först citera några stycken och referera delar av innehållet.
I den inledande tredjedelen säger Bartonek bland annat följande:

”En stadsbo är idag i princip per definition en spekulant på marknaden. Livet som stadsbo med bostadsrätt innebär då att man ofta tvingas att internalisera en viss typ av marknadsekonomiskt tänk […] En vinnare på bostadsrättsmarknaden är i tanken hela tiden på väg någon annanstans och förbereder nästa drag på marknaden.”

”Lägenheternas utformning, inredning och gestaltning tenderar att homogeniseras eftersom man som bostadsrättsägare redan med ena ögat sneglar på nästa försäljning och köp och då måste tänka i termer av vad en potentiell köpare vill ha […]”

”[…] det som intresserar mig mest vad gäller Hemnet är att denna sida förmedlar vad jag vill förstå som en disciplinerande blick på människors hem och boenden. Genom Hemnet tvingar människor varandra och sig själva att bo och leva på ett visst sätt. Om man inte motsvarar det som marknaden kräver kommer du att bli en förlorare på bostadsmarknaden. Marknadsföringen blir en del av livet. Hemnet möjliggör därigenom också en övervakande blick på människors boenden, men därigenom kommer också varje enskild människa att tänka sitt eget boende utifrån den potentiella blicken från en annan Hemnet-användare. Det spelar då ingen roll om ens lägenhet verkligen är upplagd till försäljning på sidan, utan man kommer att utforma sitt boende utifrån den internaliserade blicken från andra genom Hemnet.”  

I den mellersta delen av texten sammanfattat Bartonek det han menar att Foucault säger i Övervakning och straff, främst då tolkningen av Jeremy Benthams fängelseskiss Panopticon. Sammanfattningsvis säger Bartonek följande:

”Eftersom fången hela tiden kan vara övervakad, men aldrig vet exakt när han är det, så övertar fången själv övervakandet över sig själv.”

”Frågan är nu hur denna övervakningsprincip och synlighetsprincip kan användas för att förstå och problematisera hur Hemnets plattform fungerar inom bostadsmarknaden och för hur människor kan tänkas utforma sina hem med Hemnets lägenhetsinsyn i åtanke.”

I den avslutande tredjedelen vill Bartonek besvara ovanstående fråga. Där skriver han bland annat:

”Vad kan man se för kopplingar mellan hur Hemnet fungerar och används och Foucaults teori om de moderna formerna av övervakning, vilka bygger på att de övervakade själva övertar övervakningsrollen genom att de kan sägas internalisera en blick från utsidan? Min tanke är att Hemnet fungerar som en plattform för denna typ av självövervakning hos individerna och blir till en förmedling av individernas blickar på varandra och sig själva. Bilderna på andra lägenheter på Hemnet tenderar att bli internaliserad i människors medvetande och en avgörande dimension i deras gestaltning av sitt hem och liv. Det egna hemmet måste bestå i Hemnets ögon och uppfylla dess krav. Bilder på andras lägenheter är hela tiden en potentiell bild av den egna lägenheten, vilket gör att man gestaltar sitt hem efter dessa kriterier. Man kan alltid synas på Hemnet, och bara känsla av att inte motsvara dess krav skapar obehag och en känsla av förlust. […] Man lever därmed genom ett perspektiv utifrån som har blivit den egna blicken: man gör den externa blicken till sin egen självbild. Att gestalta sitt liv på detta sätt gör alienationen till regel – det är det främmande som är hemmets kriterium.”

Det jag vill kommentera berör Bartoneks användning av empiri rörande faktautsagor och kausala förklaringar och uppsatsens logiska struktur.

Empiri
Bartonek gör en hel del uttalanden rörande faktautsagor. Han anför dock inga referenser till stöd för dessa. Det finns alltid en flytande gräns mellan faktautsagor som kan betraktas som allmängods och sådana som måste beläggas med empiri. Men vad gäller Bartoneks faktautsagor skulle jag hävda att många kräver empiri för att de ska kunna ligga till grund för hans argumentation. Hävdar man att lägenheter tenderar att ”se mer och mer lika ut”, att det existerar en ”homogenisering” eller att Hemnet möjliggör en övervakande blick som internaliseras hos ”varje människa” varför det då inte spelar någon roll ”om ens lägenhet verkligen är upplagd till försäljning på sidan, utan man kommer att utforma sitt boende utifrån den internaliserade blicken från andra genom Hemnet”. Om man hävdar detta och annat, ja då måste man försöka backa upp dessa uttalanden med någon form av empiri.
Bartonek anför dock ingen empiri utöver sina, måste man förmoda, egna iakttagelser och därpå dragna slutsatser.

Bartoneks huvudsakliga syfte med uppsatsen är att argumentera för en Foucault-inspirerad tolkning av hur Hemnet fungerar som ett ”instrument” för internaliserad övervakning av bostadsrättsägares liv och lägenheternas utformning. Eftersom denna tolkning bygger på de faktautsagor han gör är tolkningen beroende av att faktautsagorna stämmer. Men kan vi då anta att de stämmer? Eftersom Bartonek inte belägger faktautsagorna med empiri måste min tolkning bli att det i och för sig är möjligt att Bartoneks faktautsagor stämmer men att det i dagsläget inte finns annat än hans egna ord till stöd för dessa. Om faktautsagorna stämmer är en empirisk fråga som inte kan besvaras med annat än just empiri. Sådan kanske finns för vissa av Bartonekt utsagor. För andra skulle han (eller någon annan) först behöva genomföra olika typer av empiriska undersökningar innan man kan veta om det han säger stämmer eller inte. I praktiken föreligger det dock vissa svårigheter med hur man skulle kunna undersöka och belägga vissa av utsagorna. Hur ska man till exempel undersöka om bostadsrättsinnehavare i allmänhet och hemnet-användare i synnerhet har internaliserat ”en disciplinerande blick” eller att det inte spelar någon roll om ens lägenhet ligger till försäljning på Hemnet eller inte för hur man väljer att inreda densamma? Dessa och andra frågor lämnar jag åt Bartonek att utreda.

Uppsatsens logiska struktur
Bartoneks uppsats är som sagt uppdelad i tre delar. I första delen gör han ett antal uttalanden rörande faktautsagor samt menar sig vara intresserad av Hemnets roll i det han hävdar är en rörelse mot att lägenheter blir ”mer och mer lika” vilket i sin tur bygger på den internaliserade blicken som verkar disciplinerande. I andra delen refererar han Foucault och avslutar med att undra hur Foucaults teori om internaliserad disciplinering kan användas för att ”förstå och problematisera” Hemnets plattform. I den avslutande delen menar Bartonek att Hemnet överför en utifrån kommande blick som disciplinerar bostadsrättsinnehavare och därmed leder till att det ”egna hemmet måste bestå i Hemnets ögon och uppfylla dess krav”.

Bartonek förutsätter med andra ord redan i inledningen det som blir hans slutsatser i den avslutande delen.
Den mellersta delen ger förvisso läsaren en fördjupad förståelse för varifrån han hämtar sitt teoretiska perspektiv genom vilket han tolkar Hemnets funktion och de faktautsagor som han delger läsaren. Men att redogöra för i det här fallet Foucaults teori om internaliserad disciplinering gör inte de empiri-beroende faktautsagorna mer eller mindre riktiga.
Och att förutsätta det som ska bevisas är i mina ögon anmärkningsvärt.

Avslutning
Att tolka Hemnets funktion i termer av Foucault är förvisso ett potentiellt framgångsrikt företag så gott som något annat. Men huruvida potentialen uppfylls eller inte är beroende av styrkan i de bekräftande evidens som man kan uppbringa samt frånvaron av falsifiering.
För Bartoneks företag att uppfylla detta krävs följande: 

·         Att faktautsagor beläggs med empiri

·         Att utsagor om kausala mekanismen beläggs med empiri alternativt det framstår som rimligt i ljuset av indirekta empiriska slutsatser, det vill säga till exempel kunskap om liknande kausala mekanismer hämtade från andra områden.

·         Att den Foucault-inspirerade tolkningen framstår som den mest rimliga i jämförelsen med andra möjliga tolkningar av fenomenet – vilket bygger på och är intressant först när man kan konstatera att faktautsagorna faktiskt kan anses stämma. Stämmer inte faktautsagorna finns det ingen anledning att gå vidare med någon typ av tolkning i denna riktning. 

Jag ser personligen fram emot Bartoneks, förhoppningsvis, kommande uppsats där alla dessa frågor är utredda och besvarade. Vi startar tidtagaruret nu.



Uppdatering 10/12 -16:
Texten ovan kommer att tryckas i Filosofisk tidskrift i november nästa år. Redaktören gjorde några mindre förändringar som jag utan problem kunde acceptera, men de närmast kommande numren är redan fulltecknade så den kommer alltså inte tryckas förrän om ca 1 år... Lång tid men roligt i alla fall :-)

Hemnet och Foucault

Har du känt dig övervakad på sista tiden? 

Eller kanske egentligen inte övervakad utan mer som att du liksom gör saker i ditt liv och i ditt hem för att passa in, för att följa med strömmen, så att du inte ska verka konstig, hamna lite utanför eller till och med riskera att förlora stora ekonomiska resurser om du inte gör detta?
Eller förresten igen. Kanske har du gjort allt detta utan att faktiskt vara medveten om det?
Det borde i alla fall finnas många människor där ute bland bostadsrättsägarna som känner så (Oj! Är jag förresten en av dem?) om man får tro lektor Andres Bartonek, Södertörns Högskola, som i det senaste numret av Filosofisk tidskrift[1] i uppsatsen Hemnet och Foucault argumenterar för att hemnet.se har just denna funktion.

Om det faktiskt finns några bostadsrättsägare där ute som känner sig övervakade av Hemnet vet jag inte och tyvärr gör Bartonek i sin uppsats inga försök att koppla sina påståenden till någon empiri. Men konsekvensen av hans resonemang måste bli så som ovan beskrivits, eller rättare; det är så det borde vara om Bartonek har rätt och därmed är nästa steg att försöka testa denna hypotes empiriskt.  

Men nu går jag händelserna i förväg.
Vi ska börja från början och gå igenom de viktigaste passagerna i Bartoks text för att se vad han skriver och vad jag anser att man kan tycka och tänka om dito.

1) Bartonek (f.o.m. nu förkortat till B) inleder sin text med att konstatera att ”[V]ägen till ett permanent boende i säg Stockholm är komplicerad, och det går inte att hitta många vägar som leder runt behovet av personligt grundkapital.” Detta leder enligt B vidare till att de boende i staden blir spekulanter på bostadsmarknaden och att ”man ofta tvingas internalisera en viss typ av marknadsekonomiskt tänk à la Schumpeter: man måste hela tiden vara på väg och fundera över nästa steg på marknaden.”

Att antalet bostadsrätter växt på bekostnad av antalet hyresrätter under senare år är så klart helt korrekt. Men att alla bostadsrättsägare är ”på väg” är rimligen en övertolkning. Visst finns det många som flyttar och det finns säkert en hel del som byter bostad strategiskt för att som det heter ”göra bostadskarriär”. Men det finns också många som bor relativt stationärt under längre tid. Hur detta exakt ser ut är så klart en empirisk fråga som B inte tar upp. Vi kan alltså konstatera att Bs bakgrund till kommande diskussion är byggd på något som han hävdar, som kanske kan varar korrekt men också kan vara fel eller lite både ock och som framförallt kräver empiriska data för att underbyggas.

2) ”En vinnare på bostadsrättsmarknaden är i tanken hela tiden på väg någon annanstans och förbereder nästa schackdrag på marknaden.”

Vi bortser här från den retoriska aspekten av Bs framställning och funderar i stället över sakinnehållet: Är ”[E]n vinnare på bostadsrättsmarknaden […] hela tiden på väg […]? Ja det beror på vad man menar med ”hela tiden” och med ”vinnare”. Vi kanske kan anta att B med ”vinnare” menar en person som säljer dyrare än hen köpt och på så vis ökar sitt kapital. ”Hela tiden” vet jag inte riktigt hur man ska tolka men rimligen måste det betyda en relativt snabb omsättning av kapitalet, i detta fall bostaden. Och i boendetermer kanske man kan tänka sig att ”hela tiden” kan betyda ett byte av bostad mer ofta än vart annat år och med siktet inställt på ”så snart som möjlighet till vinst uppenbarar sig”.

Att köp-sälj-flytt är en ganska påfrestande process kan nog de flesta hålla med om och därför är det kanske orimligt att anta att ”en majoritet” av de som äger sin bostad aktivt försöker att hitta ny bostad ”hela tiden” i syfte att förmera sitt kapital. Att det finns några som gör det är jag säker på. Men knappast alla eller de flesta… Nu pratar i och för sig B inte om ”alla” eller ”de flesta” utan bara om ”vinnare”, men ändå.
En sak har B dock rätt i: självklart vill den som säljer sin bostad göra en bra affär i förhållande till konjunkturen. Ingen säljer så klart för ett dåligt pris om man inte är tvungen till det. Och som bostadsmarknaden har sett ut under de senaste åren, i alla fall i Stockholm, så har väl de flesta kallt räknat med att göra en vinst vid varje flytt.
Men igen: frågan är i grunden empirisk. Huruvida en ”vinnare […] hela tiden är på väg” eller inte är en fråga om att först definiera vad en ”vinnare” är och sedan vad ”hela tiden” innebär för att sedan hitta eller skapa data som kan bekräfta eller dementera hypotesen (dvs definiera och sedan ringa in ”vinnare” för att sedan undersöka om dessa ”hela tiden” är ”på väg”).

3) ”Detta har också som effekt att bostäderna gestaltas utifrån en gemensam måttstock på marknaden och därmed tenderar att se mer och mer lika ut. Lägenheternas utformning, inredning och gestaltning tenderar att homogeniseras eftersom man som bostadsrättsägare redan med ena ögat sneglar på nästa försäljning och köp och då måste tänka i termer av vad en potentiell köpare vill ha och hur lägenheten kan stylas så att det går att få ut så mycket som möjligt av den.”

Visst har vi alla sett reklamen för Lindström och Schyfferts föreställning ”Ljust och fräscht” som gick för ett par år sedan och vi ser alla mäklarannonser med påfallande vita lägenhetsinredningar. Men B gör här en hel del svepande uttalanden som förutom att grunda sig på ”en känsla” snarare än data dessutom gör utfästelser om kausala mekanismer.

Tenderar lägenheterna att ”se mer och mer lika ut”? Finns det en ”homogenisering”?
Det är inte utan att jag skälv börja tycka att jag är lite tjatig, men det är ju en empirisk fråga även det! Och B ger oss ingen empiri. Jag vet av mina föräldrar att det i skiftet 70-80-tal var väldigt modernt med vitt och att också mina päron gillade den stilen då. Men vi kan nog lugnt konstatera att det modet i alla fall inte berodde på ”marknadskrafternas homogeniserande tryck” eller något likande, hyresrätterna var ju som bekant vanligare då för tiden. Sedan dess har det kommit och gått en hel del inredningsstilar och nog kan man påstå att det finns och alltid har funnits ett flertal inredningsstilar parallellt beroende på landsände, tätort/landsbygd, klass, familjeförhållanden etc – i den mån man alls kan tala om sammanhållna stilar. Nu gör jag mig skyldig till samma svepande generalisering som B men jag försvarar mig med att påpeka att jag, till skillnad från B, inte använder detta för att lägga grunden för ett teoretiskt luftslott.

Ett sätt att undersöka giltigheten i Bs påstående om homogenisering skulle vara att jämföra inredningsstilar i bostadsrätter över tid för att se om det finns någon tendens mot en homogenisering. Vidare skulle man också kunna ställa detta mot en undersökning av hyresrätter för att se på inredningsstilar i dessa över tid och i jämförelse med bostadsrätter.

Innan vi lämnar detta stycke ska vi beakta Bs kausala påstående: ”[…] gestaltning tenderar att homogeniseras eftersom man som bostadsrättsägare redan med ena ögat sneglar på nästa försäljning […]”. Här återkommer påståendet om ”hela tiden” från förra stycket samt just kausalitetspåståendet. Existensen av denna kausalitet påstås av B men återigen utan någon som helst grund, empirisk eller annan.

4) Kommen så här långt (vilket för övrigt är just under mitten på den första sidan…) konstaterar B att hemnet.se är den viktigaste sajten för köp och försäljning av bostäder. Detta stämmer så vitt jag vet. Därefter menar han att efter en titt på bildgalleriet så kan man sluta sig till vilken typ av inredning och styling som är den vinnande typen. Kanske är det så, men som vi konstaterat förut så grundar B inte heller detta uttalande i någon vidare empiri varför hans uttalanden om ”homogeniserande tendenser” och liknande enbart kan sägas bygga på hans egna intryck.

Texten fram till nu är en typ av bakgrund men nu närmar vi oss pudelns kärna: nämligen Bs koppling mellan hemnet.se och Foucault.

5) ”Men det som intresserar mig mest vad gäller Hemnet är att denna sida förmedlar vad jag vill förstå som en disciplinerande blick på människors hem och boenden. Genom Hemnet tvingar människor varandra och sig själva att bo och leva på ett visst sätt. Om man inte motsvarar det som marknaden kräver kommer du att bli en förlorare på bostadsmarknaden. Marknadsföringen blir en del av livet. Hemnet möjliggör därigenom också en övervakande blick på människors boenden, men därigenom kommer också varje enskild människa att tänka sitt eget boende utifrån den potentiella blicken från en annan Hemnet-användare. Det spelar då ingen roll och ens lägenhet verkligen är upplagd till försäljning på sidan, utan man kommer att utforma sitt boende utifrån den internaliserade blicken från andra genom Hemnet.”

Som synes gör B här tämligen långtgående påståenden vilka han explicit håller för riktiga: Genom sajten hemnet.se disciplinerar människor/bostadsrättsägare varandra genom att de internaliserar den ”blick” som köparen sägs ha. Huruvida ”min” lägenhet just nu är upplagd till försäljning på Hemnet eller inte spelar enligt B inte någon roll. Hemnet ”tvingar” människor att ”bo och leva på ett visst sätt” och ”varje enskild människa kommer att […] utforma sitt boende utifrån den internaliserade blicken från andra genom Hemnet”.

Förutom att just påstå att det är på detta sätt så anför inte B någonting till stöd för dessa påståenden. Men som vi redan konstaterat angående tidigare påståenden så måste även dessa backas upp av empiriska data. Att hävda att människor disciplinerar varandra låter sig göras men att testa denna utsaga är svårare.
Kanske skulle man kunna testa dessa utsagor genom att djupintervjua bostadsrättsägare angående deras känslor inför försäljning. Eller så skulle man kunna jämföra hur olika bostäder ser ut då människor bor som vanligt i dem respektive hur de sedan ser ut på fotografierna på Hemnet när de ligger till försäljning (lika hela tiden eller skillnad?). Det som är svårare att undersöka är så klart påståendet att människor internaliserar en disciplinerande blick. Hur detta skulle gå till att undersöka har jag inga förslag på...

Apropå detta skulle jag vilja föreslå en alternativ hypotes: Det går mode i inredningsstilar, precis som i så mycket annat. Dessa moden växlar i tid och rum och med människors olika bakgrunder. Vidare finns det en tendens att göra lägenheter mer jämförbara och säljbara genom att ”skala bort” antalet möbler och genom att ta bort allt för personliga prylar. Men detta är mer att likna vid en tillfällig teaterkostym än en funktion av en ”disciplinerande homogeniserande blick”.       

6) Nu följer i texten ett längre stycke som sammanfattar det som B anser att Foucault säger i hans klassiska monografi Övervakning och straff. Det är värt att kommentera är att B redogör för detta som om det handlade om helt oomstridda faktautsagor snarare än om Foucaults tolkning och framställning som är en blandning av påståenden om historiska skeenden samt tolkningar av desamma. Till exempel refererar B Foucaults beskrivning av övergången från kroppsstraff till disciplinerande straff som sker under 1700- och 1800-talen samt hur detta enligt Foucault sägs leda över till en mer osynlig typ av maktutövning varpå B konkluderar att ”[E]tt osynligt förtryck riskerar därmed att varar värre trots undslippande av kroppsstraff.” Detta är i mina ögon för det första ett långtgående påstående, för det andra är det en fråga om värdering av olika straff hos den drabbade och där med en empirisk fråga som förvisso är ytterst svår att försöka besvara.  

Självfallet tar B också upp Foucaults nu mera klassiska beskrivning av Jeramy Benthams hoptänkta fängelsebyggnad Panopticon. Ifall läsaren inte känner till detta så var Panopticon ett förslag till en fängelsebyggnad där själva fängelset är byggt som en cirkel runt ett torn som står i mitten. Mittentornet är vakternas torn och där kan de titta ut utan att själva bli sedda. Den kringliggande cirkelformade fängelsebyggnaden har celler vilka är försedda med stora fönster inåt och utåt så att det hela tiden är möjligt att se exakt vad varje fånge i varje cell tar sig till. Eftersom fångarna hela tiden kan bli övervakade utan att de själva kan se om de är övervakade så kommer fångarna att, enligt Foucault, internalisera disciplineringen och därmed disciplinera sig själva. I princip skulle vakttornet kunna vara tomt så länge fångarna tror att de kan vara övervakade. Denna fängelsebyggnad och den internaliserade disciplineringen som denna sägs leda till använder Foucault i överförd bemärkelse för att förklara det moderna samhällets maktutövning och han menar att den moderna människan har internaliserat sin egen disciplinering på ett liknande sätt.

Några kommentarer kring Panopticon.
Det finns ett flertal fängelser som har en design som är inspirerad av Benthams Panopticon men inget som är byggt exakt enligt hans ritning[2]. Hur dessa i praktiken fungerar har jag inte prioriterat att sätta mig in i. Inte heller B berör dessa i texten. Emellertid undrar jag hur viktigt det är att övervaka vad fångarna gör i cellen? Där är de väl inlåsta med ett fåtal personliga tillhörigheter och poängen med att hela tiden kunna övervaka vad de tar sig till i cellen går mig förbi. Dessutom måste jag undra om det i praktiken inte borde bli som i dockusåpan BigBrother där övervakningskamerorna snabbt glöms bort? Att trapphus och andra gemensamma utrymmen där det sker en interaktion mellan fångarna skulle övervakas enligt denna princip förefaller för mig som mer givande, även om det knappast kan vara rimligt att tänka sig att fångarna i så fall skulle få gå fritt där utan någon närvarande övervakare i fast förvissning om att den internaliserade disciplinen är allt som behövs… Men detta alternativ tycks inte övervägas. Den enda riktigt fördelen med det panoptiska fängelset som jag kan se måste vara att antalet nattvakter kan minimeras för att på så sätt spara pengar åt fängelset. Vidare kan man tänka sig att om det hade varit så att Panopticon var ett fantastiskt koncept så hade de flesta fängelser i världen byggts enligt Benthamns ritning.

Men om vi lägger spekulationerna åt sidan så är en viktigare aspekt huruvida det går att fastställa att den Panoptiska principen för övervakning i det moderna samhället är överförd på samhället, och/eller till hemnet? Det vet B att svara på i uppsatsens sista stycke ”Hemnet och självövervakningen”:

7) ”Vad kan man se för kopplingar mellan hur Hemnet fungerar och används och Foucaults teori om de moderna formerna av övervakning, vilka bygger på att de övervakade själva övertar övervakningsrollen genom att de kan sägas internalisera en blick från utsidan? Min tanke är att Hemnet fungerar som en plattform för denna typ av självövervakning hos individerna och blir till en förmedling av individernas blickar på varandra och sig själva. Bilderna på andra lägenheter på Hemnet tenderar att bli internaliserad i människors medvetande och en avgörande dimension i deras gestaltning av sitt hem och liv. Det egna hemmet måste bestå i Hemnets ögon och uppfylla dess krav. Bilder på andras lägenheter är hela tiden en potentiell bild av den egna lägenheten, vilket gör att man gestaltar sitt hem efter dessa kriterier. Man kan alltid synas på Hemnet, och bara känsla av att inte motsvara dess krav skapar obehag och en känsla av förlust. […] Man lever därmed genom ett perspektiv utifrån som har blivit den egna blicken: man gör den externa blicken till sin egen självbild. Att gestalta sitt liv på detta sätt gör alienationen till regel – det är det främmande som är hemmets kriterium.”   

Stora ord.
Men som synes ingenting utöver det som antogs vara fallet redan i inledningen.  

Allt B säger är kanske korrekt och riktigt. Men det återstår i dagsläget att undersökas.

Som det nu är förutsätter B det som ska bevisas. I uppsatsen början återfinns ett antal påståenden vilka mer eller mindre upprepas, men med andra ord, i slutet av texten och i mitten finns en beskrivning av några tankegångar i Foucaults bok Övervakning och straff.

Många av påståendena skulle kunna undersökas för att därigenom fastställa om de stämmer eller ej (även om det i praktiken i flera fall skulle vara mycket svårt, tex att människors liv styrs av ”blicken från Hemnet”). Även de Foucaultinspirerade tolkningen skulle kanske kunna undersökas men det förefaller mig vara den svåraste nöten att knäcka – alltså hur man i praktiken skulle kunna genomföra en undersökning för hitta belägg för tolkningen. Dock är jag benägen att tro att både jag, Ockham, hans rakkniv och hans motorsåg finner det mer troligt och görligt att anta mindre extravaganta försökt till tolkningar, om det nu faktiskt skulle vara så att påståendena om homogenisering är riktiga…

Som jag nämnde i början så vet ju inte jag om Bartonek förväntar sig att hans uttalanden ska bli bedömda i ljuset av vad empirin säger. Men jag vill med emfas hävda att Bartonek gör ett stort antal uttalanden som bara blir intressanta i ljuset av empiri som antingen bekräftar eller dementerar det Bartonek påstår och jag har redan påstått att jag tror att det lutar åt det senare. Men med detta ska man inte misströsta! Trots allt är det så vår kunskap om världen växer. Vi iakttar världen runt om kring oss, vi försöker beskriva den och vi ställer upp hypoteser om möjliga förklarande mekanismer. Och även om våra förhoppningar om att vi är på rätt väg grusas så har vi ju faktiskt med det också konstaterat att vi kan lägga bort en möjlig förklaring och därmed också kommit ett steg närmare sanningen.

---

[1] Bartonek, Anders, Hemnet och Foucault, i Filosofisk tidskrift, årgång 37, nr 4, november 2016, s. 29-35.

[2] https://en.wikipedia.org/wiki/Panopticon
https://sv.wikipedia.org/wiki/Panoptikon_(f%C3%A4ngelse)

50 meter från byggnaden

Nytt avsnitt!

Ett samtal med Mikael Nilsson, historiker på Uppsala Universitet, om Hitlers bordssamtal och brister i källkritik i historisk forskning. Samtalet utgår från Mikaels forskningsprojekt om just bordssamtalen och de slående resultat han producerat.

Vad kan man säga att man vet om bordssamtalen - men ännu viktigare vad kan man INTE säga.

Hittas på:

https://soundcloud.com/user-81807456/50-meter-fran-byggnaden-2016-10-13-hitlerforskning-och-kallkritik-utan-kritik

https://www.acast.com/50meterfranbyggnaden
https://www.acast.com/50meterfranbyggnaden/50-meter-fran-byggnaden-2016-10-13-hitlerforskning-och-kallkritik-utan-kritik.

Eller på Facebook, sök på: 50meterfranbyggnaden

Svenska värderingar

I Dagens Nyheter 2016-12-04 ägnas kulturdelen i mycket åt nationalismen[1]. Bland annat skriver man om svenska värderingar och man har bland annat frågat ett antal kända svenskar om vad de anser vara svenska värderingar. Vidare redogör man för vad partierna anser vara svenska värderingar. Föga förvånande är det Sverigedemokraterna som har starkast känsla av att det finns svenska värderingar och dessutom anser sig vara på det klara med vilka dessa i så fall skulle vara.

Det finns vad jag kan se två sätt att tackla frågan om huruvida det finns svenska värderingar och vad dessa i så fall består i: en empirisk och en normativ.

Empirisk
Om man ser denna fråga som en empirisk fråga blir den omformulerad till någonting som:
Anser människor i Sverige att det finns svenska värderingar och vilka är dessa i så fall. Eftersom man inte kan fråga alla boende i Sverige så får man försöka sig på att göra ett urval och sedan sammanställa resultatet som då visar hur många av de tillfrågade som anser att det finns svenska värderingar samt vad de som anser att dessa finns anser att dessa är.

Normativt
Från ett normativt perspektiv blir frågan vad ”jag” eller ”vi” anser. Anser ”jag/vi” att det finns så måste ”jag/vi” sedan ange vilka de svenska värderingarna är och sedan rimligen också försöka att verka för att ”vår” tolkning antas av fler än ”oss”.

Förvisso anser jag att det är att göra verkligheten enklare än vad den är att hävda att det finns någonting som ”svenska värderingar” eftersom det är tämligen ogörligt att komma fram till mer än godtyckliga definitioner av vad ”svensk” är.
Man skulle dock kunna argumentera för att vi som i vid mening anser oss vara humanister, liberala och för ett öppet inkluderande samhälle ändå borde häva att det finns något så som svenska värderingar och att dessa består i till exempel följande:

·         att värna alla människors lika rätt,

·         demokrati,

·         jämlikhet och jämställdhet,

·         solidaritet,

·         rättsstatliga principer,

·         ett öppet och välkomnande samhälle

Vi skulle sedan föra ut denna tolkning i samhället och försöka sprida den i akt och mening att utkonkurrera andra mer inskränkta tolkningar. Om ovanstående blir till det som associeras med svenska värderingar så blir det svårare för de inskränkta att föra fram sina åsikter under namnet svenska värderingar och deras värderingar blir där med just deras och inte allmänt ”svenska”.

En farhåga vill jag dock lyfta. Det är alltid farligt att leka med elden och att ”återta” eller ”erövra” termen svenska värderingar för att fylla den med något positivt kan slå tillbaka eftersom man ändå går med på att spela på nationalisternas planhalva. Kanske är det bättre att hävda till exempel mänskliga rättigheter som ett paraplybegrepp för punkterna ovan och försöka förmedla att det är detta vi vill ska gälla i Sverige. Men samtidigt så lämnar man ju då just termen svenska värderingar till andra att fylla med sämre värderingar som tack vare termen kan få en air av allmängiltighet över sig i kraft av just ”svenska”. Så jag lutar ändå åt att det vore en god idé att erövra termen svenska värderingar och fylla den med vårt innehåll.

---

[1] http://www.dn.se/nyheter/sverige/var-tredje-svensk-vet-inte-vad-som-ar-svenskt/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ewa-stenberg-politikernas-tal-mots-av-fragetecken/

Termer i skolan, tekniska vs vardagliga

Jag råkar bland annat försörja mig som slöjdlärare på lågstadiet (alla material, genetisk kompetens ej utbildad ;-) ). I den egenskapen deltar jag så klart i samtal, diskussioner och mötet med de andra lärarna och genom åren har jag stött på tanken att det är mycket viktigt att hålla sig till rätt termer och framförallt att lära eleverna rätt termer, särskilt vad beträffar matematik men även i övrigt. Främst har detta rört termerna versaler och gemena samt addition, subtraktion, multiplikation och division – istället för de mer vardagliga orden stora och små bokstäver samt plus, minus, gånger och delat.

Diskussionen kring att använda rätt term har alltså handlat om att det är viktigt att lära sig rätt term per se samt att användandet av rätt term på något vis skulle främja inlärningen. Kanske finns det också andra argument men tyvärr måste jag säga jag inte kan se riktigheten i dessa argument och därför har jag svårt att redogöra för dem på ett bra sätt.

Min åsikt om detta är följande:
Självklart är det viktigt för allmänbildningen att känna till och kunna använda rätt term och den ”tekniska”/ämnesspecifika termen för ett begrepp.
Men jag kan inte se att användandet av dessa begrepp i sig skulle kunna ha någon positiv effekt på inlärningen och kunskapsbildningen. Det som skiljer ”stor bokstav” från ”versal” är ju ingenting vad gäller begreppet. Dessa två termer/ord är synonymer och som sådana utbytbara. Det som skiljer dem från varandra är att vardagsordet ”stor bokstav” både är lättare att säga och att komma ihåg och i sig är en förklaring om vad termens begrepp handlar om. För att förklara vad termen ”versal” betyder måste man säga något i stil med ”versal betyder stor bokstav”. För att förklara vad termen ”stor bokstav” betyder måste man säga något i stil med ”stor bokstav”. Har man väl lärt sig att det finns två storlekar på alla bokstäver och att dessa skiljer sig lite i form och storlek så blir det sedan mycket lätt att förstå att ”stor bokstav” syftar på de stora och ”liten bokstav” syftar på de små…

Jag är ledsen om jag framför självklarheter här men jag tror tyvärr inte att det är helt självklart för alla. I någon typ av vällovligt syfte så menar ju som sagt ett inte ringa antal lärare (och kanske andra) att man faktiskt vinner något på att använda de tekniska namnen på dessa begrepp. Men jag vill alltså hävda att man med detta enbart lägger till ett försvårande moment i inlärningsprocessen.

Vidare kan jag inte förstå hur en användning av de vardagliga varianterna av dessa termer på något vis skulle göra inlärningen och kunskapsbildningen lägre/sämre/svårare.

Det är ju trots allt så att termer bara är till för att sätta nämn på begrepp och så länge vi alla är med på vad vi talar om så är allt frid och fröjd. Språket är ju till för att kommunicera med. Kallar jag ”hammare” och ”spik” för ”löksoppa” och ”verfremdungseffekt” så är det inget problem så länge den jag talar med förstår vad jag säger.

Men har någon argument för motsatsen så vill jag gärna ta del av dem!!

Annars som sagt:
Alla barn bör tids nog lära sig att vardagliga termer som stor och liten bokstav, plus, minus, gånger och delat har tekniska synonymer som egentligen räknas som mer rätt. Att inte veta om detta skapar definitivt framtida svårigheter eftersom man i så fall kommer att ha svårt att förstå när någon i en tidning eller på TV talar om att ”…det stod skrivet med gemener…” e.dy.
Men när man lär sig att skriva och att räkna så finns det ingen fördel med att komplicera processen ytterligare genom att använda komplicerade termer som i sig är svåra att förstå och som inte på ett enkelt sätt knyter an till ett begrepp och en aktivitet.    

Falsifiering

När man i Poppers efterföljd talar om falsifiering så är det allt som oftast falsifiering av teorier som åsyftas.

Jag vill hävda två ting
a) Att möjligheten av falsifiering också måste gälla svar, metoder och data – samt så klart teorier.
b) Att man måste börja i rätt ände, det vill säga med svaren.

a)    Alla delar av en vetenskaplig utsaga måste kunna ”falsifieras”:
1) Svaren måste kunna falsifieras genom att nya slutsatser dras av nya undersökningar, genom att bättre metoder ger andra svar, genom att nya data tillkommer som leder till nya slutsatser eller genom att svaren blir andra på grund av att de tolkas i ljuset av andra teorier.
2) Metoderna måste kunna falsifieras genom att man via trial-and-error kommer fram till att det finns metoder som ger bättre svar – svar som ligger närmare sanningen. Detta konstaterande innebär att det finns bättre och sämre metoder och att de metoder som ska väljas är de bästa.
3) Data kan tillkomma eller man kan inse att de data som använts för att besvara frågan inte var de bästa data utan att man nu har hittat bättre dito. Detta innebär att proxy-data eller andra typer av mindre goda data som man väljer att använda på grund av att man inte för tillfället har tillgång till bättre data måste överges så snart man har bättre data att tillgå. Exempelvis att man använder indirekta mätmetoder men att man när man utvecklat apparatur som kan mäta det man vill mäta direkt inte längre använder de indirekta metoderna.
4) Teorier utvecklas till och från. Ett av de mest klassiskt diskuterade exemplen är skiftet från Newton till Einstein där Einsteins teori förmådde att förklara företeelser som inte Newtons teori kunde förklara.

b)    Man måste börja med svaren. Om svaret inte går att falsifiera (i alla fall teoretiskt) så är det inte en vetenskaplig utsaga. Och om svaret är falsifierat så spelar det ingen roll alls att teorier, data eller metoder är de bästa man kan uppbringa. Svaret är den vetenskapliga processens kärna och slutpunkt. En falsifierad teori kan betyda att svaret är falsifierat men det kan också betyda att svaret är ett korrekt svar men på en annan fråga än den man trott sig besvara.