Målstyrd ledning, från Wehrmacht till Wal-Mart

”I krig är allting osäkert” konstaterade Helmunth von Moltke redan i slutet av 1800-talet och drog av detta slutsatsen att man aldrig kan lita fullständigt på sina planer.[1]

Moltkes tankar om osäkerhet påverkade så väl Carl von Clausewitz som senare organisatörer inom den preussiska, sedermera tyska, armén. I Wehrmachts (den tyska arméns) handbok för officerare från 1935 var man på det klara med att ett ”bristfälligt beslut fattat i rätt tid var bättre än ett felfritt beslut fattar för sent”. Vidare menade man i handboken att ”[D]et är uppenbarligen påkallat att klargöra fiendeläget, men att i ett spänt läge invänta information är sällan ett tecken på starkt ledarskap, utan snarare ett tecken på svaghet”. Handboken slår fast att fattade beslut måste genomföras med övertygelse och kraft men att det ”[U]nder stridens föränderliga lopp kan emellertid orubblighet i valet av handlingsväg utmynna i misslyckande. Konsten att leda är liktydig med konsten att rätt bedöma omständigheterna och den tidpunkt vid vilken ett nytt beslut måste fattas.” (Tetlock och Gardner, s. 259-260)

Denna inställning till syftet med insatsen gällde inte bara officerare utan tillämpades längs hela skalan. De underlydande delgavs vad de förväntades uppnå men förväntades att själva avgöra hur målen skulle uppnås under de givna omständigheterna. Eller som handboken uttrycker det: Slagfältet ”fordrar soldater i stånd att tänka och handla självständigt, som förmår att dra nytta av uppkomna situationer på ett kalkylerat, beslutsamt och djärvt sätt och som förstår att segern kommer an på den enskilda.” (Tetlock och Gardner, s. 262)

Den sammanfattande principen bakom denna ledningsfilosofi är det som på svenska kan kallas för ”den operativa principen” eller ”uppdragstaktik” (från tyskans ”Auftragstaktik”). Eller om man så vill ledning via målstyrning (om det var jag som fick namnge). Vad man än föredra att kalla det består den grundläggande principen i just fastställandet av mål samt delegering till utförarna av metodval under de omständigheter som uppträder. Ett tillägg som är nog så viktigt är att utförarna måste besitta ett gott omdöme som ska borga för att de medel som väljs står i samklang med organisationens strävanden (vad som räknas som ett gott omdöme skiftar så klart från organisation till organisation…).

Utgångspunkten för uppdragstaktiken var att makten över besluten måste föras nedåt i hierarkin. Utan denna möjlighet kan inte de stridande bemöta snabbt förändrade omständigheter. De stridande på slagfältet har uppenbarligen inte överblick över helhetsbilden och de strategiska målinriktade besluten fattas av ledningen men det var just i kombinationen av strategisk sammanhållning och decentraliserat beslutsfattande som Wehrmacht styrka låg. En styrka som Europa fick uppleva in på skinnet under det andra världskriget. Trots det nazistiska Tysklands mycket hierarkiska organisation var Wehrmacht en relativt autonom aktör som behöll sin historiskt utvecklade organisation. Och faktiskt finns det flera exempel på att krigiska operationer misslyckats vi de tillfällen då Hitler lyckats överta den direkta kontrollen över operationerna (inte minst bristen på motstånd under D-dagen då Hitlers underlydande inte vågade väcka honom och därmed försatt viktig tid som i förlängningen ledde till nederlag).

Wehrmachts ledningsfilosofi har med tiden anammats av bland annat USA:s militär och företag som Wal-Mart. Under 80-talet började man inom USA:s militär utforma ledningsprinciper som bygge på ”uppdragstaktiken”. Ett av det mer framträdande exemplen på taktikens tillämpning är insatser i Irak. Även företag som Wal-Mart har alltså anslutit sig till denna ledningsfilosofi. Ett betydande exempel på styrkan i detta utgör företagets insatser under krishanteringen i New Orleans efter orkanen Katrina. Allt medan de statliga och delstatliga myndigheterna försökte komma fram till vem som hade ansvar för vad och vem som skulle betala började de lokala Wal-Mart-butikernas anställda att efter bästa förmåga undsätta de drabbade. Detta gjorde man på det att butikskedjans CEO Lee Scott hade gått ut med följande uttalande:
”This company will respond to the level of disaster […] A lot of you are going to have to make decisions above your level. Make the best decision that you can with the information that’s available to you at the time, and, above all, do the right thing.”(Gawande, s. 76)

Den första responsen från de lokala butikscheferna var att hjälpa de tjugotusen lokala Wal-Mart-anställda och deras familjer samt att återöppna de 126 butiker som fått stänga till följd av Katrina. Men snart skiftade fokus till att hjälpa övriga drabbade i lokalsamhället. Man började distribuera blöjor, vatten, mat, sovsäckar och andra förnödenheter. I den komplexa situationen som rådde satte de lokala Wal-Mart-ledningarna mål för insatserna, de mätte utfall och såg till att kommunikationskanalerna med de anställda på golvet hölls uppe. De gav alltså inte noggranna instruktioner utan lät utförarna välja medel för att uppnå målen och såg till att folk pratade med varandra.

Man kan ha synpunkter på både Wehrmacht som Wal-Mart men poängen i redogörelsen ovan är inte att rättfärdiga dessa två organisationer utan att dra lärdom från de aspekter som faktiskt är riktiga, viktiga och bra. Och det handlar inte om att dra slutsatsen att militären och det privata näringslivet är överlägsen det civila samhället eller myndigheterna. Istället är poängen, som Gawande uttrycker det, att man i komplexa situationer inte kan ställa sitt hopp till uppgjorda planer eller kommandon utan att människor måste få makten att agera och anpassa sig till de rådande förhållandena. En mix av frihet att handla och förväntade resultat har störst sannolikhet att leda till ett lyckat utfall. Poängen är inte heller att denna typ av ledningsfilosofi är förbehållet krissituationer. Vid kriser eller andra situationer då mycket står på spel kan man kanske tänka sig att ett hierarkiskt ordersystem är det mest effektiva men de exempel som vi här diskuterar pekar bort från den ”blinda lydnadens filosofi” – att det även i kriser är bättre att låta aktörerna välja medel, men att medlen måste väljas i akt och mening att uppnå de mål som organisationen föresatt sig samt att valet av medel måste ske med ett gott omdöme.

Ett avslutande exempel på detta är Fritidsresors bemötande av situationen som följde på tsunamin 2004. Lotti Knutsson redogör för hur Fritidsresors VD Johan Lundgrens starka betoning av att man under en kris måste våga lita på sin magkänsla och sitt goda omdöme. Människor i organisationen måste kunna handla rätt utan att invänta instruktioner från en chef. Lundgren framhåller att det behövs system och träning men att detta måste kompletteras med gott omdöme som kompass, ”en organisation utan kompass är chanslös i storm” (Knutsson, s 47). Ledaren kan behöva ge den medarbetare som vid krisen inte förmår att ledas av kompassen mer preciserade arbetsuppgifter och beslut måste fattas snabbt trots osäkerhet och brist på information. Vidare poängteras vikten av att satta upp mätbara mål; ”[M]ed ett tydligt kommunicerat, gemensamt fokus är det lättare och går snabbare att fatta beslut, även om ingen chef finns i närheten. Det visar sig nödvändigt vid nästan alla större kriser och katastrofer.” (Knutson, s. 56)

Personligen är jag ganska förtjust i medbestämmande och demokrati, inte minst vad det gäller fastställande av mål. Knutson poängterar behovet av att i en krissituation anamma ”ett mer militärt förhållningssätt, med snabba beslut och absolut lojalitet i genomförandet” (Knutsson, s. 54) men kanske kan man replikera att detta militära förhållningssätt som vi sett faktiskt kan innebära ett stort mått av frihet i att välja form för genomförande.

Alltså:
Det fastställda målet ska styra handlandet men valet av medel måste göras i förhållande till den rådande situationen och på grundval av gott omdöme. Kommunikation är A och O och man måste vara beredd att ompröva och byta strategi om det krävs.

Jag vill avsluta med att med Knutson påpeka att det bara är när man inte gör någonting alls som man kan undvika att göra fel! Och Knutson fortsätter lite senare i boken med att sammanfatta att: ”[M]in personliga tes är att det inte går att detaljförutsäga allt elände som skulle kunna hända. Alltför detaljerade riskinventeringar och åtgärdsscenarier riskerar till och med att invagga oss i falsk säkerhet. Verkligheten visar ju att de värsta kriserna uppstår oväntat, vid fel tidpunkt och när vi är som mest sårbara.” (Knutsson, s. 141)

---

[1] Fakta och citat i denna text hämtas ur:
Philip E. Tetlock och Dan Gardner (2016), Konsten att förutsäga framtiden, Bokförlaget Daidalos, Göteborg, s. 255-275.,
Atul Gawande (2011), The checklist manifasto – how to get things right, Profile books LTD, London, s. 72-79. Samt
Knutsson, Lotti (2014), Nödrop – när krisen kommer, Albert Bonniers förlag, Stockholm, s. 44-56.  

Resiliens och antifragile – en begreppsdiskussion. 2.0 - omarbetad version

Sedan ett antal år har termen resiliens vunnit i popularitet och används kanske främst i samband med diskussioner kring hållbar utveckling och likande. Sedan första januari 2007 finns till exempel Stockholm resilience center[1] vid Stockholms universitet. 

Som begrepp är dock termen resiliens inte entydigt definierad. Stockholm resiliense center har förvisso en definition vilken man redogör för på sin webbplats. Men i andra sammanhang, inom andra akademiska traditioner, använder man definitioner som har likheter med varandra men ändå skiljer sig en del sinsemellan – vilket Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) förtjänstfullt redogör för i skriften Resiliens - begreppets olika betydelse och användningsområden[2].

Författaren och Hedgefondförvaltaren Nassim Nicholas Taleb[3] har i flera böcker diskuterat problem rörande slump och förutsägelser inom ekonomin och samhället i stort. I boken Antifragile – things that gain from disorder[4] är syftet att beskriva konceptet ”Antifragile”. Taleb säger redan i början av prologen till boken att ”antifragile” är bortom resiliens och robusthet.

Sytet med denna text är att beskriva på vilka sätt begreppen resiliens och ”antifragile” definieras och kan användas, på vilka sätta de eventuellt överlappar och/eller skiljer sig från varandra samt att dra slutsatser rörande lämplig användning av respektive term och begrepp.

Antifragile

Termen ”antifragile” härleder Taleb så klart från termen ”fragile”. På engelska finns, enligt Taleb, inget eget ord för motsatsen till ”fragile” varför han myntar ordet ”antifragile”. På svenska ligger troligen ömtålig närmast som direkt översättning till ”fragile” och därmed har vi på svenska ordet tålig som motsatsord (och robust kan sägas vara en synonym till tålig).
Syftet med Talebs term ”antifragile” är emellertid att fånga in antitesen till ”fragile” vilket i hans mening inte är tålig eller robust utan något annat (vi kommer snart till det). Därför blir en översättning av ”antifragile” till tålig i detta sammanhang helt felaktig.
Vad skulle man då kunna försvenska ”antifragile” till? Anglicismer i stil med antifragilitet känner jag personligen en spontan motvilja mot. Men vilka är alternativen?

Eftersom jag ännu inte kommit in på förklaringen till konceptet ”antifragile” så kanske läsaren som är obekant med detta en aning frågande till översättningsproblemet (eller så har man inte emot anglicismer och tycker att jag är onödigt omständlig…).

Det Taleb vill fånga in med termen och begreppet ”antifragile” är följande:
Tänk dig att du ska skicka en låda med champagneglas till bortre Sibirien (detta är Talebs eget exempel). Då sätter du en stor röd lapp på lådan där det står ”Ömtåligt! Hanteras varsamt” (Fragile!). Om du däremot skickar något till bortre Sibirien som inte är ömtåligt, ja då sätter du ingen lapp alls på paketet. Men tänk dig nu att det som du vill skicka skulle bli bättre av att hanteras ovarsamt! Innehållet i paketet skulle inte bara komma fram utan det skulle också bli bättre ju fler törnar och slag det utsattes för på sin resa, till en viss gräns. Detta pakets innehåll skulle i så fall vara ”antifragile”, det skulle inte bara vara tåligt nog att inte skadas utan faktisk vinna på stötar, oordning och liknande. På detta paket skulle vi sätta en stor lapp där det står ”Snälla misshandla mig”.

Det står alltså klart att vi inte kan översätta ”antifragile” med tålig (eller robust eller liknande). Efter en del sökningar på nätet har jag inte kunnat hitta något förslag på översättning av ”antifragile”. På till exempel tyda.se finns inget förslag till översättning och på wikipedias sida om Taleb står ”antifragilitet”[5]. Så vitt jag kan bedöma finns det inget svenskt ord som fångar andemeningen i Talebs ”antifragile”.

Följande synonymer till ömtålig och fragil föreslås av tyda.se[6]: bräcklig, klen, känslig, skröplig, spröd, späd, svag och vek.
I brist på bättre ord och för att behålla likheten med Talebs myntade term kommer jag i denna text översätta ”antifragile” till antivek. Jag väljer anti-vek framför de andra synonymerna på grund av att ordet är kort och eftersom jag tycker att vek bäst fångar andemeningen. Vek har ett bredare användningsområde och ger mindre bundna associationer (i alla fall hos mig) än till exempel spröd, späd, klen eller skröplig. Och jag tycker att man kan tänka sig att antivek är något som just vinner på oordning och livets törnar.
Ett alternativ till antivek skulle kunna vara den mer medicinska termen hormesis. Hormesis är lånat från grekiskan och används inom toxologin för att beskriva det faktum att en mindre dos kan ha en gynnsam effekt på organismen, medan en högre dos är skadlig[7] (tex vaccination). Taleb själv hänvisar till hormesis i en av alla förklarande diskussioner kring hans ”antifragile” och termen används i vissa fall de-facto på samma sätt som ”antifragile”[8]. Men eftersom hormesis är ett begrepp inom en mer avgränsad vetenskapsgren och eftersom Talebs ”antifragile” syftar till att kunna appliceras mer generellt så väljer jag att använda antivek framför hormesis i denna text.  

Efter denna utläggning om översättningsproblemet så kan vi fortsätta med att förklara konceptet antivek. Taleb använder många olika bilder och liknelser för att förklara sitt koncept. Ett av dessa är exemplet med vårt skelett. Om vi spenderar några månader i sängen med många filmer och mycket snacks och sockervatten så är vi troligen väl skyddade från alla tänkbara faror som skulle kunna ge oss ett brutet ben eller två. Men den dagen vi bestämmer oss för att gå ut och gå är risken för att ett mindre snedsteg ska leda till ett benbrott mycket större än innan vår tid i sängen. Vår benstommes hälsa är direkt beroende av att de utsätts för ett visst mått av påfrestning och stress, upp till en viss nivå. Över en viss nivå kan påfrestningen och stressen leda till skador men utan all typ av påfrestning och stress tar benstommen också skada (att hoppa tjugo gånger från en meters höjd är troligen bara bra hälsosamt medan att hoppa en gång från 20 meters höjd troligen är mindre nyttigt…). Vårt skelett är alltså antivekt; det behöver utsättas för påfrestningar, och återhämtning, för att det ska utvecklas och fungera optimalt.

Taleb menar att alla komplexa system fungerar enligt denna modell, biologiska så väl som sociala. Däremot fungerar inte tekniska system enligt denna modell. En tvättmaskin blir inte bättre med tiden, den blir inte mer hållbar för att den används utan slits långsamt med användning och tidens gång. Tekniska system kan vara mer eller mindre robusta men inte antiveka.

System kan dock vara mer eller mindre antiveka beroende på vad vi gör med dem. Skelettet kan skadas av så väl overksamhet som överdriven påverkan och stress. Samma sak gäller till exempel inom ekonomin och andra sociala system där Teleb pekar på olika faktorer som kan minska systemets antivekhet.

Eftersom syftet med denna text inte är att försöka redogöra för Talebs hela teoribygge i boken Antifragile så kommer jag dock inte att mer fördjupa mig i detta.

Vidare menar Taleb att en av finesserna med antivekheten är att denna kan mätas. Detta skiljer antivek från försök att mäta risker. Den statistiska risken som man för många områden kan räkan ut genom att se till historiska data kan ge oss en fingervisning om storleken på risken. Men det går aldrig att säga vem som ska drabbas här näst. Risken att få en sten eller isklump i huvudet när man klättrar upp för K2 eller går längs med trottoaren är kanske si eller så stor. Men det går inte att komma längre än till detta konstaterande, det går inte att förutsäga när nästa sten ska landa i mitt huvud.
Antivekheten kan däremot mätas: allting som vid en påfrestning drar större nytta än skada av denna påfrestning är antivekt och graden av antivekhet blir då skillnaden i storlek mellan skada och nytta.

Resiliens

Jag nämnde ovan att det inte finns någon entydig definition av resiliens. Vi ska nu se på några olika definitioner för att utifrån dessa försöka ringa in hur resiliens kan definieras samt vilka problem som finns med begreppet.

I MSBs skrift Resiliens – Begreppets olika betydelse och användningsområden menar man att termen används olika inom olika områden men att en sammanfattande definition är att resiliens beskriver ”förmågan att stå emot och klara av en förändring, samt återhämta sig och vidareutvecklas”[9]. En skillnad mellan olika användningar är att vissa omfattar förmågan att återhämta sig till samma läge som innan påfrestningen medan andra pekar på att återhämtningen ska leda till ett läge som är ”bättre”, tex bättre anpassat till det nya läge som infunnit sig efter påfrestningen.
Termen resiliens har använts inom mekaniken, inom ekologin, psykologin, sociologin och kulturgeografin, inom ekonomi samt inom forskning kring klimatförändringar och katastrofberedskap. En likhet mellan alla olika användningar är att alla syftar till att beskriva förmågan att hantera större negativa händelse/chocker/kriser.

I den definition av resiliens som används av Stockholm resilience center (SRC) är termen nära kopplat till ekosystem och biologiskt mångfald och man slår fast att människans sociala system är en del av naturens och måste verka inom de ramar som ges av denna. I definitionen finns samma betoning på förmågan att hantera större negativa händelser/chocker/kriser men man kopplar ihop detta med bland annat just den biologiska mångfalden och pekar på hur en gradvis utarmad biologisk mångfald till slut kan slå över till ett nytt, sämre, tillstånd. Definitionen vilar starkt mot ekologin och hållbar utveckling men blir i mitt tycke egentligen mer ett annat sätt att beskriva hur en utarmning av den biologiska mångfalden till slut kan leda till en försämrad livsmiljö och försämrade förutsättningar för människans olika sociala system vilka har det aktuella biologiska systemets som grund, och inte så mycket vad hos ett system som gör att en sådan storskalig negativ förändring skulle kunna hanteras bättre eller sämre.

Det som är tydligt för mig i den genomgång som görs i MSB-skriften samt hur SRC definierar termen är att alla användningar av resiliens hänvisar till förmågan att stå emot, anpassa sig till samt återhämta sig från en chock, kris eller annan mer dramatisk förändring.

Det finns tre faktorer i detta som jag vill kommentera:

a) Med denna definition så inkorporerar man flera faktorer som är tämligen väsensskilda och i mitt tycker är mindre lämpliga att föra in under samma begrepp;
1) Att stå emot är en sak för sig, förmågan att stå emot skulle i mitt tycke lyftas ut ur definitionen av resiliens och eventuellt hellre karaktäriseras som systemets robusthet. Förmågan att stå emot (negativa) förändringar skulle då vara systemets robusthet och ju större förmågan är desto mer robust. En låda med champagneglas är tex inte speciellt robust.
2) Förmågan att anpassa sig till respektive att återhämta sig från en större negativ förändring är i mitt tycke två olika typer av gensvar på en chock. Med risk för att vara övertydlig så innebär ju att anpassa sig till just att förändra sig till det nya läget, medan att återhämta sig från innebär att först påverkas för att sedan komma tillbaka till det läge som rådde innan chocken (alternativt till ett läge som är ”bättre” än det innan chocken). Har man anpassat sig, kan man då samtidigt återhämta sig?! Det beror kanske på hur man ser det (anpassning kanske är en typ av återhämtning…) men i mina ögon är det två olika svar på en (negativ) förändring.
Det blir alltså problematiskt att i definitionen av resiliens ta med tre helt olika förmågor (stå emot, anpassa sig till respektive återhämta sig från). Om detta ska vara definitionen så måste rimligen alla tre uppfyllas för att man ska kunna tala om att en entitet har ett visst mått av resiliens. Att låta tre väsensskilda reaktioner utgöra definitionen av ett begrepp är att göra det hela komplicerat men vi ska återkomma till denna fråga nedan.
Ett alternativ för att rädda definitionen skulle kunna vara att efterlikna DSM – 5[10] (dvs den amerikanska psykiatriska föreningens diagnosmanual) och hävda att: ”För att ett system ska vara resilient måste minst 1 av följande 3 kriterier vara uppfyllt… ”[11]. Men denna manöver tycks mig otillfredsställande då de tre aspekterna just är ömsesidigt uteslutande snarare än komplementära.

b) Att definiera resiliens i relation till större förändringar/chocker/kriser innebär att detta begrepp skiljer sig i innebörd från Talebs antivek; resiliens syftar på systemets förmåga att hantera en större negativ förändring medan antivek syftar på det faktum systemet mår bäst då det utsätts för mindre stressorer och att både bristen på stressorer och för stora stressorer har en negativ inverkan.

c) Att mäta ett systems resiliens blir med denna definition helt avhängigt att det utsätts för en större negativ händelse, innan denna händelse kan vi bara approximera graden av resiliens (troligen genom att använda tidigare inträffade liknande händelser som informationsgivare) men systemets reella resiliens kan vi inte känna till förrän i och med händelsen. Också just det faktum att man i begreppet inkluderar tre olika typer av svar på en större negativ händelse gör det svårt att veta vilken av dessa tre svar som vi ska försöka mäta innan händelsen inträffat.

Resiliens är alltså, så som det ovan definierats, svårt att använda eftersom det är motsägelsefull, problematisk att använda samt svårt att mäta.

Något om evolutionsteorin och dess koppling till begreppen i fråga

Vad gäller resiliens så görs som vi såg ovan en direkt koppling till ekologiska system och därmed till evolutionsteorin. Men även begreppet antivekhet uppvisar starka likheter med evolutionsteorins förklaringar.

Evolution är som bekant namnet på den process i vilken gener förs vidare och förändras från generation till generation antingen genom celldelning eller sexuell fortplantning. Genom variation och ärftlighet, slumpmässiga mutationer, sexuellt urval och naturligt urval pågår hela tiden den process som långsamt anpassar organismerna till sin omgivning. Olika organismer är anpassade till sin omgivning på olika vis och utan att vi här ska fördjupa oss så mycket kring detta kan vi bara snabbt konstatera att en viktig skillnad mellan olika arter är den mellan specialister och generalister. Specialister som till exempel jättepandan har utmejslat sig en smal nisch i tillvaron. Men de fördelar som detta innebär för arten gör den också mycket känslig för rubbningar i miljön. På motsatta sidan, hos generalisterna, har vi förslagsvis människan (och för all del råttor) som tycks ha en nästan oändlig förmåga att anpassa sig till olika miljöer. Och vi anpassar som bekant även miljöerna till oss vilket tidvis skapar problem för oss själva.

Evolutionen handlar om individerna och dessas gener. Utifrån varje individs perspektiv utgör både den döda naturen och alla levande organismer omkring dess miljö, dess ekosystem. Här finns ingen skarp gräns för var olika ekosystem börjar och slutar utan den avgränsningen måste göras subjektivt beroende på vilken del av ”världsaltet” vi för tillfället intresserar oss för.
Om vi nu intresserar oss för ett visst avgränsat ekosystem så innehåller detta en mycket stor mängd organismer av olika storlek och slag. Utan yttre påverkan lever livet sin gilla evolutionära gång. Men förändringar i form av väder och vind, utifrån kommande organismer (som människor) eller annat kan innebära en störning i ekosystemet. Påverkan och störningar sker i ett kontinuum från små gradvisa till stora plötsliga.   

När påverkan sker långsamt hinner de flesta organismer anpassa sig till förändringarna. På artnivå och ekosystemsnivå är systemet långsiktigt stabilt, men föränderligt och vissa arter får troligen större utrymme medan andra får mindre (i meningen lyckosam spridning av gener). På individnivå sker ett naturligt urval där en del individer sprider sina gener vidare medan andra inte gör det.
Om förändringarna sker för snabbt så kommer den långsiktiga stabiliteten att störas och systemet kan nå en punkt där negativa förändringar ackumuleras i en sådan takt att systemet slår över till en ny kvalitativ nivå, en nivå som är negativ för systemet som helhet liksom för många/de flesta av arterna i det – exempelvis minkarnas utbredning på havsfåglarnas bekostnad eller kometen som gjorde slut på dinosauriernas tidsålder.

Om detta kan man säga mycket men vi stoppar här i vetskapen att förklaringen ovan är långt från heltäckande men med konstaterandet att förändringar i ekosystem alltid innebär att individerna och dess gener går olika öden till mötes. Långsamma förändringar ger föränderliga men relativt stabila miljöer medan snabba förändringar riskerar att leda till kollaps för ekosystemet och liksom skillnaden mellan jättepandor och människor så klarar olika arter förändringar olika väl.

Resiliens, antivekhet visavi evolutionen

I och med detta kan vi alltså se att resiliens, så som termen har definierats ovan, har en stark koppling till hur ekosystem och dess innevånare reagerar på en kraftig negativ händelse. På systemets nivå är det kanske möjligt att behålla begreppet resiliens i den tappning som redogjorts för ovan om vi ser att de tre olika sätten att hantera en negativ händelse gäller hur olika individer och arter i systemet reagerar – några står emot, andra anpassar sig medan ytterligare andra först kraftigt påverkas för att sedan återhämta sig. Så länge som individerna och arterna (eller delarna av) i systemet svarar på något av dessa tre sätt på förändringen så är systemet resilient. Skulle allt för många delar i systemet inte förmå att svara på ettdera av dessa tre sätt så är systemet inte resilient och systemet kommer då istället att nå en punkt där en kvalitativ förändring inträffas som placerar systemet på en ny nivå. Viktigt att poängtera är att resiliensen gäller på systemnivå men att de enskilda individerna i systemet i många fall inte överlever, inte själva och kanske inte heller dess gener.  

Om man vill överföra begreppet resiliens till samhällsförhållanden måste man i linje med det ovan beskrivna se att detta i så fall är en egenskap som karaktäriserar system (tex ett företag), att delarna i systemet (tex avdelningar, vissa anställda, affärsgrenar) alla inte klarar störningen men att systemet i sig (företaget) överlever om dock i en delvis annan form. Tolkat på detta vis har ett socialt system större resiliens ju större dess förmåga att klara negativ påverkan är.

Den största skillnaden mellan resiliens i denna mening och Talebs begrepp antivekhet är betoningen på systemets behov av påverkan. Ett system med högre antivekhet klarar och stärks av volatilitet och är också beroende av dito. Kanske skulle man kunna säga att antivekhet är en förutsättning för resiliens och att större antivekhet ger större resiliens?!

För att skilja de olika termerna åt vill jag föreslå följande:

1)      Robust är en term som främst lämpar sig att användas på tekniska system. Den synonym som ligger närmast är tålig och med begreppet åsyftas systemets förmåga att tåla påfrestningar. I detta ingår då förståelsen av det tekniska systemet som välfungerande i den normala situationen samt att systemet i fråga kan stå emot och bara påverkas marginellt av negativa påfrestningar (detta i jämförelse med ett annat likande system; till exempel två höghus i en jordbävningshotad stad där det ena står direkt på maken medan det andra har ett inbyggt stötdämpande system).
Tekniska system har ingen möjlighet att bli bättre av påfrestningar bara olika bra på att klara av dessa med bibehållen funktion.

2)      Antivek är en systemegenskap, tex hos en organism eller en organisation. Sådana system kräver att det utsätts för olika typer av påverkan för att utvecklas optimalt. Men det finns alltid gränser, både uppåt och nedåt för hur lite eller mycket påverkan systemet kan tåla. Dessa gränser kan ändras och förskjutas men de finns alltid. En organism eller en organisation som har ett snävt spann mellan liten och stor påverkan har en låg grad av antivekhet. Ett exempel skulle kunna vara en jättepanda eller ett företag som är starkt beroende av en viss typ av råvara eller kund eller annat.
Antivekheten hos ett system kan mätas, den entitet som vinner mer än den förlorar på oregelbundenheter och påfrestningar är antivekt.

3)      Resiliens är också en systemegenskap men syftar på systemets förmåga att stå emot, anpassa sig till eller återhämta sig från en kraftigare negativ förändring. Resiliens går utöver antivekhetens gränser. Det är en aggregerad egenskap hos ett system vilket innebär att vissa delar av systemet kan gå under medan de delar som överlever har förmågan att anpassa sig till den nya situationen och leva vidare. Eventuellt kan systemet efter en tid (längre eller kortare) återkomma till en situation som liknar den innan krisen, men systemet är nu uppbyggt av delvis andra delar än de som fanns innan.
Resiliensen är svår att mäta innan en chock har inträffat, men den kan uppskattas på grundval av tidigare liknande händelser.

För att förtydliga:
Begreppen antivekhet och resiliens liknar varandra men det som skiljer är följande:
Antivek är en entitet om den vinner mer än den förlorar på oordning och stressorer.
Resiliens är entitetens förmåga att stå emot och/eller återhämta sig och/eller anpassa sig vidare efter en kris/chock/större negativ händelse.
Antivekhet kan ses som förutsättningen för resiliens.
De entiteter i ett (eko)system (tex ett träd) som har störst antivekhet är de som efter en kris överlever och utgör grunden för den framtida återhämtningen eller anpassningen (till den nya skogen). Ju fler entiteter med hög antivekhet desto högre resiliens hos systemet.[12]

Med detta hoppas jag att jag har bringat någon klarhet kring dessa termers begrepp och hur de skiljer sig från varandra och skulle kunna användas.
Min slutsats är att resiliens så som termen har använts är dåligt definierad och otydlig men att begreppet går att använda om system. Man måste dock hålla i minnet att en karaktäristika är att delarna i systemet har olika förmåga att stå emot och att vissa går under medan andra lever vidare samt att resiliensen hos systemet är svår att mäta innan en negativ påverkan har inträffat. Detta gör begreppet problematiskt att använda.
Antivekhet är vad jag kan se ett mer operationellt begrepp som kan användas och mätas och som hänför sig till det normala funktionssättet hos olika entiteter. Jag anser och tror att man generellt vinner på att använda termen antivekhet i många av de fall då termen resiliens har använts. Dessutom är antivekheten (i alla fall så som jag ovan har definierat det hela) grunden för ett systems resiliens och där med den egenskap som logiskt sätt kommer först och alltså den egenskap som man bör stärka för att i förlängningen stärka systemets resiliens.

---

[1] http://www.stockholmresilience.org/21/about.html. 2016-01-07

[2] https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/27199.pdf. 2016-01-07

[3] http://www.fooledbyrandomness.com/. 2016-01-07

[4] Tableb, Nassim Nocholas (2013). Antifragile – Things that gain from disorder. London: Penguin.

[5] https://sv.wikipedia.org/wiki/Nassim_Nicholas_Taleb. 2016-01-08

[6] http://tyda.se/search/sk%C3%B6r?lang%5B0%5D=en&lang%5B1%5D=sv. 2016-01-08

[7] https://en.wikipedia.org/wiki/Hormesis. 2016-01-09
http://www.news-medical.net/news/2008/07/17/15/Swedish.aspx. 2016-01-09

[8] Se till exempel:
http://karlhulten.se/hormesis-sa-blandar-du-stressfaktorer-for-optimal-halsa/. 2016-01-09

http://traningslara.se/ar-mer-alltid-battre-hormesis-och-dosforhallanden/. 2016-01-09

[9] https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/27199.pdf. 2016-01-07, sid 3.

[10] https://en.wikipedia.org/wiki/DSM-5

[11] Så här kan det uttryckas i DSM – 5: ”För att ställa diagnos[en] adhd krävs att personen uppfyller minst sex av nio kriterier inom blocket för ouppmärksamhet eller minst sex av nio kriterier inom blocket för hyperaktivitet. Vid adhd av kombinerad typ uppfyller personen sex av nio kriterier inom såväl ouppmärksamhets- som hyperaktivitetsblocket.”
http://attention-lund.com/nya-granser-for-adhd-i-dsm-5/

[12] Självklart gäller samma sak på en lägre nivå, dvs att varje entitet i sig är ett system som består av olika delar, dessa delar kan har olika stor antivekhet vilket alltså i sin tur avgör entitetens resiliens. Dessa delar kan i sin tur vara uppbyggda av delar vilket gör att resonemanget kan föras vidare. Det samma gäller för högre nivåer. Vilket kan liknas vid funktionen hos fraktaler där varje del återspeglar egenskaperna hos den högre eller lägre nivån. 

Grupptänkande eller Hur en grupp kan fatta kloka beslut

Hur kommer det sig att grupper kan fatta uppenbart dåliga beslut och skrida till handling trots att det framtida misslyckandet utifrån verkar uppenbart? Om det handlar psykologen Irving Janis undersökning Victims of Groupthink, från 1972, som gett upphov till begreppet grupptänkande.[1]

Janis undersökning gällde i första rummet hur president John F Kennedy och hans rådgivare kunde planera och genomföra det som kom att kallas för Grisbuktsinvasionen som var ett försök att störta Castros regim med hjälp av exilkubaner tränade och utrustade av USAs militär.

För att rekapitulera händelseförloppet:
CIA och President Kennedys ministär har bestämt sig för att de vill hjälpa till att störta Castros regim som de anser utgör ett hot mot landet. CIA tränar med Guatemalas hjälp exilkubaner i gerillakrigsföring. Detta avslöjas den 10 januari 1961 på New York Times förstasida. Trots att planer är avslöjad fortsätter planeringen av invasionen. Man försöker försvara träningen av exilkubaner med att det enbart är tänkt att dessa ska stå emot en kubansk invasion i Guatemala vilket man hävdar är nära förestående.
USA ville att exilkubanernas invasion skulle se ut som en självständig patriotisk styrka varför man förnekade all inblandning, inga amerikanska soldater skulle heller delta i landstigningen. Men den allmänna tolkningen var att det var USA som stod bakom. 
Planeringen av landstigningen ändrades delvis under tidens gång. Man hade från början bestämt sig för en plan B om den första delen av landstigningen skulle innebära att invasionsstyrkan mötte på starkt motstånd. I detta fall skulle invasionsstyrka retirera upp till Escambray-bergen och där sammanstråla med inhemska motståndare till regimen. Problemet vara bara att denna plan B inte ändrades då man senare ändrade landstigningsplats från en plats i närheten av bergen till Grisbukten trettio mil från bergen, trettio mil av oländiga träsk och djungler. När invasionsstyrkan på ett tusen fyra hundra man landsteg väntade tjugo tusen kubanska soldater på dem. Inom tre dagar var hela invasionsstyrkan tillfångatagen eller dödad.

Att planeringen av invasionen lämnade en del i övrigt att önska var inte minst Kennedy och hans ministär smärtsamt medvetna om. Dock gjorde man inte rent hus med gruppen som planerat invasionen. Det man istället gjorde var att utreda hur man hamnade i en situation där uppenbara felslut inte uppmärksammats varpå ett antal förändringar i hur gruppen skulle fungera genomfördes. När man inte långt senare stod inför hotet att Sovjet skulle placera kärnvapen på Kuba (den så kallade Kubakrisen) så kunde man hantera denna situation på ett helt annat vis.

De historiska omständigheterna kan vi lämna därhän men de organisatoriska förändringarna som man genomförde är generaliserbara och värda att uppmärksammas.

Att skapa förutsättningar för klokare gruppbeslut

·         Skepsis och ifrågasättande måste varar övergripande ledord.

·         Gruppens medlemmar ska inte bara uttala sig som experter inom respektive ämne utan också som generalister och man måste våga ifrågasätta allt.

·         Någon eller några i gruppen bör åläggas uppgiften att fungera som ”intellektuella vakthundar” och ställa obekväma frågor, ifrågasätta slutsatser och spela djävulens advokat.

·         Etikettsregler och hierarkier ska lämnas därhän.

·         Ledaren för gruppen bör ibland lämna diskussionerna, även fysiskt lämna rummet, så att övriga medlemmar kan tala fritt. Ledaren bör också vänta med att uttrycka sin åsikt till dess att övriga medlemmar gjort det.

·         Externa rådgivare bör användas vid behov för att ge nya perspektiv.

Att ifrågasätta kan vara svårt och för att motverka låsta positioner bör ifrågasättandet ske i form av frågor som ber om preciseringar. Ett allmänt hållet påstående kan vara svårt att kritisera just på grund av att det är allmänt hållet. Därför blir det första steget alltså att ifrågasättas genom att be om preciseringar som sedan i sin tur kan prövas.

Det finns alltid en risk att grupper utvecklar en samförståndskultur, ett grupptänkande, där oriktiga och orimliga åsikter och slutsatser får fäste om ingen opponerar sig. Men genom att aktivt verka för ifrågasättande och debatt kan gruppen och dess kunskap utvecklas till något som är större än summan sina delar.

---

[1] Denna framställning bygger på: Philip E. Tetlock och Dan Gardner (2016), Konsten att förutsäga framtiden, Bokförlaget Daidalos AB, Götebord, sid 233-241.

Så vackert att man kan gråta

Hur viktigt är det att motivera varför man vill göra en undersökning eller varifrån en hypotes härstammar? Enligt både en och två personer inom akademin är detta av avgörande betydelse har jag fått erfara. Men vad skulle det i så fall betyda och varför är det viktigt? (svar: inte vet jag)

I ett uppsatsarbete som jag nyligen slutför har en av mina lärare kraftigt framhärdat i att uppsatsen inte kan bli godkänd om jag inte förbättrar ”tratten” alltså inledningen av uppsatsen där jag från tidigare forskning motiverar varför min undersökning är relevant. Poängen med ”tratten”, eller inledningen, skulle alltså vara att med utgångspunkt från tidigare forskning ge argument för varför min undersökning är värd att genomföras.

Visst kan man tänka sig att man kan motivera sitt utforskande bättre eller sämre utifrån vad man tidigare vet eller att man aktivt tar vid där andra har slutat. Genom att utgå från vad andra har kommit fram till kanske man kan se det som att ”min” undersökning vinner i vetenskapligt förtroende och med utgångspunkt från denna tidigare forskning så kommer man kanske fram till en rimlig hypotes som man vill testa.

Men man kan väl också tänka sig att man vill utforska ett ämne bara för att, bara för att man tycker att det verkar kul/bra/intressant/nödvändigt eller för att man råkar snubbla över ett intressant datamaterial?! Självklart är det inte fel att utgå från vad tidigare studier har angett som angelägna ämnen för fortsatta studier eller att genom en genomgång av det man tidigare kommit fram till mejsla ut en angelägen frågeställning.

Nu kanske jag bakar ihop argumenterandet om ”varför min undersökning är intressant utifrån tidigare forskning” med ”förutsättningarna för min hypotes eller teori” och kanske kan man argumentera för att dessa två att väsensskilda. Men jag vill hävda att bakgrunden till ”varför” och bakgrunden till ”min hypotes” är lika i följande avseende: det är lika oviktigt ur teoretisk synvinkel att ge argument för att rättfärdiga mina val gällande båda dessa aspekter. Och för att riktigt bevisa min poäng så drar jag till med ett citat av Popper som är så vackert att man kan gråta:

[…] Vi kan nämligen säga […] att ur vetenskaplig synpunkt är det irrelevant om vi erhållit våra teorier genom att hoppa till slutsatser utan belägg eller bara råkat snubbla över dem (dvs. genom ”intuition”) eller också genom något induktivt förfarande. Frågan ”Hur kom du på din teori?” är helt och hållet en privatsak i motsats till frågan ”Hur har du testat din teori?” vilket är det enda som är av vetenskapligt intresse. [kursivering i original] (Popper, 2002, s. 131)

Nu kanske du tror att jag är ironisk och det var jag ju så klart i en aspekt; nämligen den att ett citat av en ikonoserad person bevisar något. Jag anser att Popper har helt rätt men att han sagt det gör det inte mer sant än att du eller jag säger samma sak.

Anledningen till att Popper har rätt är för att det som avgör om något är korrekt eller inte just avgörs genom att utsätta hypotesen för test. Oavsett hur många tidigare studier du kan rada upp för att ”bevisa” riktigheten i dina utgångspunkter så kommer detta aldrig att kunna fälla något avgörande rörande din hypotes och undersökning. Inte heller är det på något vis så att en undersökning blir bättre eller viktigare för att andra människor (kallade forskare eller inte) anser så. Självfallet kan det vara så att det av en hel massa människor anses vara högst prioriterat att ta fram ny kunskap om X, och det finns kanske ingen anledning att ifrågasätta alla dessa människors omdöme. Men det är också lika sant att undersökningar utan någon synbar koppling till ett uppmärksammat behov kan visa sig vara nog så viktiga av en eller annan anledning som först blir tydlig någon gång i framtiden. Vill man läsa en intressant bok om sådana exempel så skulle jag vilja passa på att rekommendera följande:

Att upptäcka det oväntade – Om vetenskapliga bakslag och storslagna resultat av Peter Sylwan (Fri tanke 2013)

Jag har ju skrivit om demarkationskriterium mellan vetenskap och det som inte är vetenskap förut och det ovan sagda skiljer sig ju betydligt från just denna diskussion. Men här har vi ett tydligt demarkationskriterium; är anledningen till att du väljer en viss frågeställning eller hypotes ett avgörande kriterium för huruvida din undersökning är vetenskaplig eller inte? Svar: Nej!
Ergo – en frågeställnings vetenskaplighet avgörs inte av varför någon vill besvara den eller varifrån uppslaget till en hypotes kommer.

Popper, K. (2002). Historicismens elände. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.

Den emergenta osthyvel – vetenskapliga metoder för utforskandet av verklighetens olika lager

Thomas Brante och Ingvar Johansson skriver i förordet till Feyerabends Ned med metodologin! att:

”[…] när den moderna fysiken uppkom så gjorde den det tack vare att den bröt mot alla ditintills uppställda metodologier. Feyerabend vill också visa att det inte kan finnas någon universell metodologi, och att vi därför metodologiskt sett måste nöja oss med principen ’allt är tillåtet’.”[1]

Vad gäller den första meningen så är det nog så som Feyerabend säger men det innebär ju inte att också de metoder som man senare har kommit fram till automatiskt är felaktiga. Bara för att vi har haft fel förut betyder det inte att det som vi tror är rätt och sant idag också kommer visa sig fel. Det är förvisso inget vi kan veta nu utan bara i framtiden men vi kan ändå påstå att vår kunskap är kumulativ och att våra metoder idag är långt mycket bättre än de vi hade förut. Många metoder vi använder idag är inte bra och självklart kan många metoder vi i framtiden bli överspelade. Det är också så att många kunskaper vi har haft förut med tiden glöms bort. Att leva av naturen som jägare-samlare eller alla gamla hantverk som med moderna maskiner och tekniker lämnats är exempel på mänskliga kunskaper som vi inte längre besitter, att skriva för hand en mer modern färdighet som är på väg att mista sin ställning. Så frågan om huruvida vi idag har fler kunskaper i någon slags kvantitativ mening är svår att svara på och delvis en fråga om att jämföra äpplen med päron.
Men med detta sagt så kan man nog ändå fastslå att Feyerabends slutsats att ett historiskt utbyte av metodologi automatiskt innebär att också nuvarande metodologier kommer att bytas ut är fel.

Gällande den andra meningen så är min åsikt att det första ledet i meningen är rätt och det andra fel. Det kan inte finnas någon universell metodologi i meningen att samma metoder kan användas för att utforska alla aspekter av verkligheten. Men att där av dra slutsatsen att ”allt är tillåtet” är inkorrekt.
I detta inlägg ska jag försöka förklara varför jag svarar ”rätt” på det första ledet och ”fel” på det andra.

Emergens på emergens på emergens
När bakade du en kaka senast? Eller när blandade du gaserna väte och syre och fick fram ett glas uppfriskande vatten?
Emergens är det ord som inom ”vetenskapliga sammanhang” brukar användas för den process där helt nya fenomen uppträder ur sammanblandningen och mixtrandet med ett antal ingående komponenter. Man kan i och för sig se eller analysera sig fram till att en helhet består av X antal delar men de egenskaper som helheten har är inte bara en förlängning av de ingående delarnas egenskaper utan helt nya – emergenta.
Det är inte så att alla helheter har emergenta egenskaper. Många helheter är helt enkelt summan av de ingående delarna, men här kommer jag enbart att beakta de helheter som uppvisar emergenta egenskaper.

Emergens förekommer ymnigt på alla typer av nivåer i verkligheten runt om oss. Ingredienserna i kakan blandas ihop och utsätts för värme och helt plötsligt antar det hela helt andra egenskaper. Kakan varken ser ut som, luktar, smakar eller fungerar som någon av de ingående delarna utan har nya, emergenta, egenskaper. (Dessutom kan vi här skönja konturerna av en ”tidspil”. Att blanda ihop och baka kakan låter sig göras men att o-baka och o-blanda det hela för att få tillbaka ingredienserna tycks desto svårare. Termodynamikens andra huvudsats spelar en roll i detta)
Atomerna av syrgas och vätgas som du blandade samman i ditt hemmalabb blev som sagt till en vätska. Den vätskan kan du sen utsätta för kyla eller värme och på så vis få den att anta antingen fast- eller gasform. Och som bekant sker övergången (fasövergången för att vara exakt) inte lite när som utan vid vissa väl definierade temperaturer under normalt lufttryck (eller för att vara exakt igen: vid en viss hastighet med vilken molekylerna i vattnet rör sig).
Vill man fortsätta den här leken så kan vi ju plocka isär både våra ägg, vårt mjöl och mjölk och bakpulver likväl som våra syrgasatomer och västgasatomer. Om man får tro det periodiska systemet så kan man ta en proton, en elektron och eventuellt en eller annan neutron och blanda ihop dessa och då få den emergenta produkten väte. Att redogöra för alla de ingående komponenterna i ett ägg är lite värre så det låter jag bli. Men poängen har nog gått fram ändå: emergenta fenomen är en central aspekt av hela vår världs uppbyggnad och funktionssätt.

Länge, och kanske fortfarande, var den så kallade reduktionismen i det närmaste allenarådande inom den ”allmänna” förståelsen av verkligheten. Kanske inte i praktiken eftersom det är svårt att analysera historiska händelser och kräldjurens beteende utifrån en analys av de fysiska komponenternas uppbyggnad. Men ”i teorin” eller i den allmänna förståelsen av ”vetenskapen” så var reduktionismen gällande. Samtidigt har det väl alltid också funnits en motrörelse som velat se ”holismen” som sitt alternativ. Denna holism har på goda grunder ifrågasatts med argumentet att man inte gärna kan ta hänsyn till alla, verkligen alla aspekter vilket alltså i praktiken gör att den så kallade holismen gör en godtycklig avgränsning någonstans.
Ett rimligt alternativ till dessa båda ”extremer” är just konstaterandet av emergenta fenomen, vilken förvisso inte i varje situation kräver att de ingående delarna förstås ned till minsta beståndsdel men som inte desto mindre med emfas hävdar att alla nivåer har sina funktionssätt men att dessa innehåller komponenter vilka fungerar på ett annat vis än helheten samt att denna helhet i sin tur troligen ingår som en del i en annan helhet som på sin nivå fungerar på ett annat vis är de ingående delarna.
Detta gäller alltså till synes på alla nivåer vilket gör att när vi karvar ut ett visst ämne, till exempel kemi, etologi eller organisationspsykologi, så väljer vi en viss nivå, vi försöker att förstå denna i sin egen rätt, vi kanske även försöker förstå de ingående delarna samt nivåns plats i en annan större helhet. Vilket i praktiken handlar om att etologin försöker ta reda på djurens beteende, varför djuret ifråga beter sig på ett visst vis (genom att se till kunskaper inom biologin om hjärnan och hormoner mm) samt hur djurets beteende är den del av hur detta djur beter sig i förhållande till sina artfränder samt till andra djur och miljön i övrigt.

En gång i tiden funderade jag mycket på detta. Jag kunder liksom inte riktigt få mitt huvud runt det hela. Samtidigt som reduktionismen hade en mängd fördelar och starka förespråkare så fanns det en obönhörlig logik i tanken på att det är svårt att förklara tex en historisk händelse med hjälp av fysikens kunskaper. Dessutom fanns det ju uppenbara exempel på emergenta fenomen som H2O:s fasövergångar vilka talade för att det fanns mer i tillvaron att förstå än det som reduktionismen kunde erbjuda.
Så småningom blev min slutsats just att varje nivå av verkligheten har sina egna funktionssätt och måste utforskas i sin egen rätt men att delarna samtidigt ingår i andra ”högre” helheter. Min tanke landade väl i att verkligheten, i alla fall på försök låter sig uppdelar i nivåer av emergenta steg vilka följer på varandra från litet till större. Men också att andra undersökningsområden utgör aspekter av verkligheten som kan skiljas åt, i alla fall i våra försök att förstå, även om de i grunden ingår i samma helhet (tex det mänskliga samhällets utforskande via de olika humanvetenskaperna). I våra försök att förstå världen skapar vi ämnen/undersökningsområden som kanske inte egentligen ”finns” som avgränsade områden i verkligheten, men de tycks i alla fall fungera hyfsat väl i både teorin och praktiken.
Men de stora skilda områdena för utforskande vilar just på det faktum att det är olika emergenta nivåer som undersöks. Och det tyck som att grunden för detta utforskande faktiskt går från litet till större i en hierarkisk ordning som skulle kunna se ut ungefär så här om det är ”allt om djur och människor” vi vill undersöka: kvantfysiken, fysiken, kemin, biologin, etologin (hur gör djur) och medicinen (hur funkar djur) och sedan psykologin, antropologin, sociologin och de övriga samhällsvetenskaperna. Vill man förstå den fysiska världen, i meningen rymden och planeterna, blir följden kanske; kvantfysik, fysik, kemi och kosmologi. Vidare, något vid sidan om, blir historia och paleontologi en människo- och naturkunskap som behandlar det som varit medan humaniora av allehanda slag handlar om människans tänkande om sig själv.

Denna beskrivning av verklighetens och vetenskapernas progression från grunden och uppåt ska kanske främst ses som en hyfsat rimlig blid och inte som skrivet i sten, men att man kan ”gå nedför och uppför” i förståelsen och därmed ge en mer helhetlig bild av en del av verkligheten anser jag vara ställt utom allt tvivel. Att beskriva människans tankar så som bara varandes elektriska och/eller biokemiska signaler i en klump kött kan ju tyckas något torftigt och enögt men att ta med denna aspekt som en del av förståelsen av människans tänkande ger oss en mer fullständig bild av detta fenomen än bara den ”vanliga psykologiska”. 

Om vi för en stund antar att det ovan sagda är riktigt och nu går vidare till utforskandet av dessa lager av verkligheten så är min slutsats den att de olika nivåerna kräver sina respektive metoder (och teorier) för att utforskas. Förvisso finns det metoder, som till exempel experiment, som kan användas på många av nivåerna. Men det finns inte en metod som kan användas för utforskandet av alla delar och aspekter av verkligheten. I detta har alltså Feyerabend helt rätt. Men här av följer inte att vilken metod som helst kan användas, att ”allt är tillåtet”! Feyerabend tycker kanske att han argumenterar väl för denna slutsats i sin bok, men min åsikt är att han inte på långa vägar visar att det är på det sättet. Faktum är att han inte ens har huvudfokus på hur metoder har utvecklats utan snarare försöker visa att ny kunskap om världen har producerats trots att man hållit fast vid felaktiga teorier om hur saker och ting förhållit sig. Kanske använder Feyerabend termen metodologi som en samlingsterm för både metoder och teori men det är svårt att avgöra eftersom han inte är speciellt noga med sina definitioner eller resonemang (Ned med metodologin är inte en bok jag rekommenderar att du slösar tid på om du inte vill påbörja ett specialintresse för denna författare). För övrigt är det i mitt tycke logiskt ohållbart och praktiskt orimligt att tänka sig att vilken metod som helst skulle fungera för att skaffa sig kunskap om valfritt område. Ett sätt att testa detta vore att ta en frågeställning och sedan försöka besvara denna genom att applicera ett antal olika metoder varpå man försöker utvärdera resultaten. Om frågeställningen berör tex konstruktionen av en bro över ett stup så tror jag att det ganska snabbt kommer att framgå vilken av metoderna som är bättre och vilka som är sämre...

Om vi utgår från att man faktiskt vill ta reda på saker om verkligheten så måste man försöka att genom trial-and-error utveckla metoder som fungerar och sedan metoder som fungerar ännu bättre. Detta har vi genom århundradena gjort. Många metoder har utvecklats och förfinats men många metoder har också övergivits och många har uppkommit. Många metoder har testats först inom ett område för att sedan testas inom andra. Kanske har metoden kunnat användas rakt av eller så har själva grundtanken kvarstått men den exakta användningen har anpassats till den nya nivån.

Lättast blir detta kanske att exemplifiera med metoden experiment. Om vi vill undersöka en hypotes inom fysiken så genomför vi ett experiment – Håller bron för 100 kilo? Vi testar och får ett ja eller nej. Experiment kan ju som bekant också användas inom andra områden: Einsteins förutsägelse om att ljuset skulle böjas på sin väg förbi solen testades genom iakttagelser och påföljande beräkningar vid solförmörkelse och vill vi veta om köttdjur växer snabbare om man ger dem antibiotika ja då blandar vi i det i maten för några av kossorna men inte för alla och sen vet vi. Experiment är en oerhört kraftfull metod som genom anpassning till respektive område har gett oss en oöverskådlig mängd ny kunskap. Men experiment fungerar inte överallt. Dels är det inte möjligt att applicera experimentella metoder på historiska studier så som paleontologi, kosmologi (i meningen kosmos utveckling) och helt vanlig mänsklig historia. I angränsande ämnen kan man genomföra experiment vars slutsatser kan användas för att förstå historiska händelser bättre. Och vi kan jämföra historiska händelser som har mycket gemensamt med varandra och på så vis använda de olika händelserna som naturliga experiment. Men i studiet av själva de historiska händelserna är det inte möjligt. 

I andra fall finns det praktiska eller etiska hinder så som att sätta 10.000 personer på en viss diet i ett år och jämföra dessa med 10.000 andra som själva väljer sin kost eller att sätta 100 barn på tunga droger för att se hur de utvecklas i jämförelse med en annan grupp av 100 barn som får en annan behandling…

Slutsatsen av detta är att det inte finns någon metod som går att applicera på utforskandet av alla nivåer av verkligheten men att det där emot är en självklarhet att man för varje nivå bör sträva efter att utveckla och använda de bästa metoderna. Att vilken metod som helst funkar, att ”allt är tillåtet” är bara löjligt men exakt vilka metoder som är de bästa är en fråga som beror på vilken nivå vi vill undersöka samt rent konkret beror på hur långt vi har kommit i metodutvecklingen. Att det existerar olika nivåer i verkligheten kommer sig av emergensen av nya egenskaper och på grund av detta blir det nödvändigt att anpassa metoderna till den nivån som ska undersökas. Metoderna ska via trial-and-error utvecklas mot att ge bättre och bättre svar men verklighetsnivån/undersökningsområdet sätter gränser för vilka metoder som går att använda. Dels finns det logiska gränser, som att experiment inte fungerar för historiskt utforskande eller beskrivningar. Dels finns det praktiska, etiska eller andra gränser för vilka metoder som kan användas varför det ”teoretiska bästa” metoden får stå tillbaka för den bästa metoden som faktiskt är möjlig att använda.

En annan aspekt av varför olika metoder fungerar olika väl på olika områden är på grund av att olika områden karaktäriseras av olika stor grad av determinism (om man kan säga så…) men detta får bli ämnet för ett annat inlägg.

---

[1] Feyerabend, Paul. Ned med metodologin! – Skiss till en anarkistisk kunskapsteori. Zenit – Rabén & Sjögren. Stockholm 1977

Flugan i katedralen

Året är 1909. En ung man sitter i ett mörktlagt rum och väntar på att hans ögon ska vänja sig vid mörkret. Studenten heter Ernest Marsden och är på god väg att göra en av de centrala upptäckter i den process som ska leda fram till en ny förståelse av atomernas uppbyggnad. Han följe de instruktioner som han fått och efter tjugo minuter gör han sig beredd, han lägger ögat mot mikroskopets okular och tänder en mycket ljussvag lampa. Ljuset går genom en tunn glasskiva och genom linsen förväntar sig han att få se enstaka sporadiska gnistor men det han istället får se är en kontinuerlig ström av små ljusblixtar som dyker upp i en takt av cirka en per sekund. Han tycker att det liknar gul-grönaktiga stjärnor som blinkar till på en natthimmel och eftersom resultatet är så oväntat dröjer han med att informera sin professor Ernst Rutherford i en vecka för att under tiden genomföra observationen fler gånger för att försäkra sig om att han inte misstagit sig. Rutherford har tilldelat Marsden uppgiften mesta för att på allvar konstatera att hans gissningar kan avfärdas men istället visar Marsdens observationer just att atomerna är uppbyggda av oändligt små partiklar, att de har en kärna kring vilken det cirkulerar andra partiklar men att det mesta av atomen består av tomrum.[1]

Trots att detta lilla nedslag i en drygt hundra år gammal berättelse är långt från heltäckande tror jag ändå att man kan göra ett par poänger kring vad vetenskap är genom att se lite noggrannare på den.

Med andra medel
För att börja i någon ändå så gör Marsden sin upptäckt med hjälp av ett instrument som är utvecklat just för att övervinna de hinder som våra normala sinnesorgan vid en viss gräns obönhörligen stöter på. Om det var Galileo som först vände kikaren upp mot natthimlen törs jag inte ta gift på men sant är att vi kan bygga fysiska hjälpmedel som gör att vi kan se längre, göra nya saker och ta reda på mer om världen. Till de hjälpmedel som vi använder måste man också räkna de metoder som används i utforskandet, det vill säga delvis hur instrumenten används men också delvis på vilket sätt, med vilka medel och i vilken ordning undersökandet av världen görs.
Det första jag vill poängtera är att detta bruk av instrument och metoder utgör en förlängning av de ”instrument” och ”metoder” vi från början är utrustade med, det vill säga våra sinnesorgan och vårt intellekt. Vår medfödda kunskap och vår förmåga att ta in information, skönja mönster och genom försök-och-misslyckanden hitta ny kunskap tar oss långt. Men vid någon punkt krävs det mer för att kunskapen ska fortsätta utvecklas och här tar vi till systematiserande, metod- och instrumentutveckling. Detta är en del i det som gör denna typ av kunskapssökande till vetenskapligt- till skillnad från helt vanligt kunskapssökande men det innebär en gradskillnad mot vad vi utan hjälpmedel kan åstadkomma, inte en artskillnad.

Teori och tolkning
Vidare är det slående hur beroende Marsdens observation var av en teori för att förstås. Att genomföra samma observation utan någon som helst teori om vad det observerade betyder skulle lämna observationen fritt hängande. Att observationen tolkas i ljuset av en teori är själva grundförutsättningen för att denna observation blev betydelsebärande i direkt anslutning till observationen.
Man kan absolut tänka sig att observationen gjordes utan att en utvecklad teori som tolkningsram fans tillgänglig eller till och med i ”frånvaro” av teori. Samma observation hade naturligtvis varit möjlig men utan teorin hade processen med att tolka vad observationen betydde tagit helt andra vägar. Kanske hade man till slut kommit till samma svar eller så hade observationen fallit i glömska (detta är ju kontrafaktiskt och omöjligt att veta i det aktuella sammanhanget men alternativen är rimliga att tänka sig).
Jag skriver ”frånvaro” av teori eftersom det inte kan existera observationer som är helt teorilösa. Termen teori används här i vid mening och syftet är att poängtera att våra sinnesorgan inte bara ”kan ta in” observationer ”helt objektivt” utan att det är ett faktum att alla sinnesintryck tolkas av nervsystemet och hjärnan. Graden av tolkning är dock mycket skiftande och i detta exempel handlar det om en teoribildning kring atomen som var under utveckling under denna period. Men här måste vi notera att den bakomliggande teorin kan se mycket olika ut beroende på dels stadie i undersökningsprocessen och dels beroende på vilket ämne det handlar om. Det kan sträcka sig från Einsteins relativitetsteori till att bara handla om att observationen i fråga är meningsfull att notera och det observerade värt att beskriva, och allt där emellan.
I praktiken kan det vara teorin som förutsäger vilka observationer som är (borde vara) intressanta att göra och där med vilka metoder som ska användas. Men ordningen kan också vara den motsatta. Vidare kan teori också skada observationerna i meningen att bruket av redan falsifierad teori alternativt inte speciellt rimlig teori placerar observationerna i en felaktig kontext och därmed hindra eller obstruerar en rimligare tolkning. Detta är, enligt min åsikt, tyvärr ofta fallet inom samhällsvetenskapen i vilken ”teorier” av allehanda slag återbrukas i samma eller lätt omarbetad form trots att de visats föga värdefulla i en process som mer liknar modets växlingar än en kumulativ process av bättre och bättre vetande.
Teorier är alltså alltid en del av den vetenskapliga processen men omfattningen av teorin kan variera kraftigt. Teorin kan ge förutsägelser om framtida upptäckter men om observationerna inte stöder dessa förutsägelser så blir slutsatsen att teorin inte är korrekt (här finns det dock en hel del ”om och men” som vi dock inte ska gå in på). Teorin är dock alltid en del av tolkningen av observationer och data även om detta kan vara i större eller mindre grad. Observationer i ljuset av en mycket outvecklad teori kan fortfarande vara intressanta som fakta medan teorier som i stort saknar grund i observationer bara är lösa spekulationer, om ock rimliga och spännande sådana.

Två vägar till kunskap
Ett tredje konstaterande är att Marstens observation just är en observation. Han observerar ett utsnitt ur verkligheten och beskriver detta och på grundval av de teorier som man hade fick observationen betydelse. Det rörde sig inte om ett experiment av det slag man normalt tänker sig när man utifrån en tanke om lämpligt utfall (målstyrning) ser om det alternativ man väljer ger de resultat man vill åt. Utan det handlade om att observera och beskriva en del av verkligheten. Visst fanns det en hypotes (att man skulle få se sporadiska gnistor vilken i detta fall visade sig vara felaktig) men hur intressant hypotesen än är så fyller den logiskt sätt ingen essentiell funktion i observationen och beskrivningen. Marsdens arbete är på det principiella planet mer likt Linnés beskrivningar av olika växter än den instrumentmakares arbete av försök-och-misslyckande som utvecklat mikroskopet han använde.  Jag har varit inne på detta tema i tidigare inlägg men jag anser att det tål att upprepas. Som jag ser det så finns det två huvudsakliga empiriska vägar till kunskap: observationer och beskrivningar av fysiska, psykiska eller sociala fakta respektive målstyrda försök att finna det bästa sättet att nå målet. I båda fallen kan man dock gå vidare och försöka ta reda på hur genom olika metoder, så som experiment, historiska undersökningar mm och man vill försöka förklara varför i ljuset av någon typ av teori.
Den viktiga poängen som jag vill föra fram är den att det i grunden bara finns två vägar till empirisk kunskap, nämligen de nämnda beskrivande respektive målstyrda och att det för båda gäller att man via goda metoder och trovärdiga data vill ta reda på hur och varför.
För båda dessa två alternativ missförstår man dock inom skilda delar av vetenskapen och samhällsdebatten implikationerna av detta.
För de flesta är ett målstyrt vetenskapligt arbete fullt legitimt och dessutom ivrigt påhejat när det handlar om det bästa sättet att bygga en bro, en mobilsatelit eller en bränslesnål bil, men inte när det handlar om det bästa sättet att nå fram till sociala eller politiska mål. Missförståndet här handlar om att det är vanligt att den målstyrda forskningen kring sociala eller politiska mål misstänkliggörs som legitimt vetenskapligt värv. Självklart kan man på etiska, politiska, praktiska eller andra grunder ifrågasätta målsättningen som driver denna forskning men själva principen att försöka finna det bästa sättet att nå fram till målet i fråga är densamma som för den målstyrda forskningen kring den bästa bron.
Gällande beskrivande forskning ses denna som mindre viktig eller till och med direkt ovetenskaplig inom delar av samhällsvetenskapen. Här tror man att det centrala och det vetenskapliga är att ”använda en teori” och att deskriptiva studier inte ska göra sig besväret. Men som sagt så är dessa helt grundläggande för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att utveckla teorier som kan förklara samhälleliga fakta och fenomen på precis samma grunder som att en beskrivning av en näpen ängsblomma är centralt för att förstå och förklara naturens mångfalt, släktskap och utveckling.  

---

[1] Cathcart, Brian (2006). Flugan i katedralen – hur en liten grupp vetenskapsmän från Cambridge vann kapplöpningen om att först lyckas klyva atomen. Santérus förlag, Stockholm. 

Målstyrning och metodval

När den fråga man vill besvara i en undersökning är bestämd blir det framtida svaret till det mål man vill uppnå med undersökningen. Det är nu detta mål som bestämmer vilka metoder som man kan, bör eller måste använda för att nå till målet - frågans utformning bestämmer i vilken riktning svaret ska finnas och detta blir till en målstyrning av metodvalet. Så oavsett om undersökningens syfte, om svaret på frågan, gäller en beskrivning av en del av verkligheten eller en målstyr undersökning i sig (alltså "Hur bygger man den bästa bron?") så styrs valet av metoder av det kommande svaret.

Vill jag besvara frågan "Hur bygger man den bästa bron?" så kan de metoder jag väljer att använda för att besvara frågan omöjligen handla om hur man på bästa sätt sätter en bedövning, beskriver en blomma eller organiserar en grupp elever. Svaret avgör vilka metoder som ska väljas.

Men med detta sista "ska" menar jag inte att valet av metod för den skull är något självskrivet. Tvärt om är valet av metod en fråga om kumulativ och ibland stokastisk utveckling genom en process av trial-and-error. Metoden som väljs kommer att ge vissa svar. En annan metod hade troligen givit andra svar. Men vilka svar är bäst? Det avgörs beroende på sammanhang men rimligen både genom konfrontation med verkligheten samt genom analys, diskussion och jämförelse.

De metoder som i praktiken väljs avgörs i någon grad av den teoretiska inramningen. Vilar ämnet i fråga tungt mot en utvecklad teoribildning blir metoderna kanske de "gamla vanliga" medan en undersökning av mer jungfrulig mark kanske öppnar för test av olika metoder på samma problemställning. Vidare kan ämnen som vilar tryggt på välutvecklade teorier och metoder ibland genomgå drastiska förändringar genom applicerande av nya metoder på den gamla frågeställningen, metoder som helt plötsligt tycks ge riktigare och bättre svar på frågorna. Med detta kommer även teorierna gällande frågeställningen att omvärderas och ändras.
Men man kan också tänka sig att nya teorier kring ett ämne leder till att man tolka svaren på frågorna i ett annat ljus. Troligen sker här också en ändring av även metoderna i någon form eller av det material/de data som man använder. Men hur detta ser ut i verkligheten är en empirisk fråga och alla försök till generella beskrivningar (som T. Kuhns "De vetenskapliga revolutionernas struktur" mf) tycks mig vara tämligen bortkastade försök att generalisera en i tid och rum mycket komplex företeelse (vetenskapernas verkliga historiska utveckling) till en mer hanterlig berättelse som dock genast blir verklighetsfrämmande.

Varför detta är intressant att fundera över anser jag vara just på grund av att det klarlägger förhållandet mellan fråga, svar och metod. En fråga är en fråga. Bättre eller sämre avgörs dels av syftet och dels av personliga preferenser. Men frågan kan ge upphov till vetenskapliga svar i det fall då vetenskapliga metoder används för att komma fram till svaret. Och vetenskapliga metoder är sådana vilka via en process av trial-and-error utvecklas till att ge de svar som är bäst av de svar som kan ges (eller har givits). Detta är en process som aldrig kan sägas vara avslutad men jag tror dock att man i många aspekter kan anse att det bästa svaret (till och med det sanna svaret) har uppnåtts så långt vi nu kan bedöma men att det inom andra områden fortfarande sker en kumulativ utveckling mot bättre och bättre svar samt att det för vissa områden faktiskt mer går i cirklar eller till och med går bakåt - med detta beror i förekommande fall på att man bortser från huruvida svaren kan testas och falsifieras alternativt att man av politiska eller andra skäl bortser från att svaret är falsifierat och ändå håller fast vid det.
Att nogsamt försöka avgöra vilka som är de bästa metoderna samt hur detta ska avgöras är alltså helt centralt för om ämnets utveckling kumulativt går mot bättre och bättre svar eller inte.