The checklist manifesto

Något så enkelt som en checklista kan i många sammanhang vara det som skiljer ett bättre utfört arbete från ett sämre och ibland till och med vara det som avgör frågor om liv och död! Det hävdat och visar Atul Gawande i boken The checklist manifesto – How to get things right[1].

En text om checklistor skulle kunna vara en otroligt torr och stackatoaktig historia (som detta inlägg kanske kommer att vara) men Gawande har valt att lägga fram sitt manifest för checklistan i form av en berättande essä där han blandar utforskandet av checklistor användning i olika branscher med historier där checklistor spelat en central roll för att undvika felslut och katastrofer.
Boken förmedlar faktiskt ett extremt viktigt budskap och jag rekommenderar kraftigt att du läser den om du har ett yrke som innehåller moment av osäkerhet och risk – ju större desto större anledning att läsa! Trots det viktiga och kanske torra budskapet är boken lättsam och rolig att läsa.

Det finns också ett flertal bra föreläsningar av Gawande att se eller lyssna på på nätet, tex:

https://www.ted.com/talks/atul_gawande_how_do_we_heal_medicine

https://www.youtube.com/watch?v=CGwOMM896Po

https://www.youtube.com/watch?v=QjhG17YbFGI

https://www.youtube.com/watch?v=3dCk44YyB3E

https://www.youtube.com/watch?v=s0hhpdPCq4Y

https://www.youtube.com/watch?v=SUEjCYmawC4

https://www.youtube.com/watch?v=KUeIW46YIXA

Gawande som är kirurg arbetade, förutom på sitt sjukhus, inom WHO för att främja säkrare operationer och kom där att utveckla en checklista just för att göra operationer säkrare. I detta arbete undersökte han hur checklistor används inom olika branscher för att säkerställa att arbetet blir rätt utfört och för att undvika eller minska effekterna av (oförutsedda) negativ händelser. Främst hämtar han exempel från flygbranschen som under lång tid arbetat med checklistor, men också från byggbranschen och från finansbranschen samt några kortare exempel från andra branscher. Från flygbranschen hämtar han idén om att ha en ”baschecklista” som används varje flygning samt olika specialanpassade checklistor för olika typer av extraordinära händelser som kan uppkomma. Från byggbranschen hämtar han idén om en checklista för vilket jobb som ska göras i vilken ordning samt en checklista för vem som ska prata med vem för att göra de olika professionerna på ett bygge till ett team som talar om arbetet som de ska utföra för att på så vis uppmärksamma potentiella problem samt hitta lösningar på uppkomna dito.

Här ska jag dock inte referera bokens hela innehåll så mycket mer utan jag vill istället sammanfatta vad Gawande har att säga om vad som utgör en bra checklista, vad som skiljer en bättre från en sämre samt vilka olika typer av checklistor det finns och hur olika checklistor passar för olika typer av professioner.

En skillnad som finns mellan olika typer av arbeten och därmed mellan olika typer av checklistor, som Gawande inte lägger så stor emfas vid, är om det handlar om mer odramatiskt arbete som utvecklar sig och pågår under än längre tid (så som ett husbygge) eller om det handlar om arbeten som har en mer dramatiskt karaktär som pågår under en kortare tid och innehåller ett relativt stort mått av osäkerhet och risk (så som att flyga ett flygplan eller att genomföra en operation). Gawande skriver om de olika checklistorna men poängterar eller utvecklar inte nog skillnaden mellan dessa, i mitt tycke. Den typ av checklista som blir aktuell i en operationssal eller vid ett motorhaveri över Atlanten skiljer sig från den då nästa etapp i byggprocessen ska påbörjas.
En annan aspekt som Gawande inte skriver så mycket om är bruket eller behovet av checklistor inom arbeten där mänskliga relationer utgör det centrala i arbetet, så som inom utbildning och kanske handel och service av olika slag. Att emfasen ligger på de mer riskfyllda är rimligt men Gawandes exempel med byggbranschen ger ändå anledning att anta att checklistor också har en plats att fylla inom mindre riskfyllda branscher, som ett sätt att kodifiera den bästa praktiken och utgöra att sätt att kontrollera att denna bästa praktik också genomförs.

En poäng som Gawande för fram vad gäller checklistans plats i praktiken är att många saker vi gör involverar stora mått av osäkerhet och komplexa problem. Delvis hör det till verklighetens natur och delvis därför att många av dagens yrken är så specialiserade och komplicerade att det är omöjligt för en person att ha alla kunskaper i huvudet.
Det är inte möjligt att ha detaljerade checklistor över allt som ska göras i alla tänkbara fall eftersom man inte vet vilka problem som kan tänkas uppkomma och därmed inte hur de ska lösas. Istället ska alltså checklistan hjälpa till att få folk att prata med varande, att bygga ett team, samt att genom baschecklistan se till att de åtgärder som man vet alltid bör utföras utförs. Har man vidtagit grundläggande åtgärder och om man ser till att människor talar med varandra så har man samtidigt minskat risken för att saker ska gå fel på grund av dessa orsaker och därmed kan man anta att man också förebygger att andra fel uppkommer.

Så hur menar då Gawande att en bra checklista ska tas fram och se ut?

I arbetet med att ta fram en checklista för säkra operationer utforskande Gawande tidigare framgångsrika strategier för att motverka folkhälsoproblem. Här finner han att de åtgärder man vidtagit har varit enkla, mätbara och gett stor utdelning i förhållande till insatserna.
En annan viktig del av insatserna man gjort är att de också förändrar ”kulturen”, det vill säga det vanliga sättet man tidigare gjort saker (tex att man tvättar händerna noggrannare och vid fler tillfällen än förut).

Med detta som bakgrund och med kunskapen och andra branschers checklistor utformar Gawande en första version. Han upptäcker då att det inte är enkelt att få ett arbetslag/team att stanna upp och gå igenom checklistan. Det fanns ett motstånd mot checklistan som han menar grundar sig att checklistan tolkas som ett hot mot aktörens (kirurgens, narkosläkarens, etc) professionalism, kunskap och makt att avgöra hur arbetet ska genomföras. Men också tiden det tog att gå igenom checklistans steg utgjorde ett problem.

Att överkomma den första typen av problem var dels en fråga om kulturförändring. Viss makt hos tex en kirurg minskar faktiskt i och med att checklistan kontrollerar om alla steg som ska tas faktiskt utförts (och det bör inte heller vara kirurgen själv som kontrollerar utan lämpligen en annan i teamet). Checklistan gör arbetslaget till ett team som är mer samspelt och som arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål. Checklistan suddar inte ut skillnader i rang och ändrar inte på vem som gör vad men den fördelar makten mer jämt i teamet och gör deltagarna just till ett team.
Att överkomma problemen med den tid som det tar att gå igenom checklistan handlade om att ta fram en checklista som är lagom lång. En sådan checklista måste innehålla de viktigaste punkterna men att avgöra vilka de viktigaste punkterna är är inte helt lätt. Det är en fråga dels om kunskap om vilka procedurer som, i fallet operationer, är viktigast för att minska risker och dels en fråga om trial-and-error (för Gawandes operationslista innebar det en lista på 5-9 punkter som tar ca 60-90 sekunder att gå igenom).

Inom en bransch där man vill utveckla en checklista krävs det att man vet, eller i annat fall tar reda på, hur man bör göra och vad som alltså ska stå på checklistan. Här finns det i praktiken ett problem menar Gawande i och med att man inom medicin, utbildning, juridiken, finansvärlden och inom en massa andra branscher, till skillnad från inom flyget, inte utreder sina misstag och försöker hitta de bästa lösningarna. En förklaring till detta är att de fel som uppkommer för den enskilde yrkesutövaren kanske bara drabbar en eller ett fåtal personer i taget. Att detta misstag på en övergripande nivå kanske drabbar många blir aldrig tydligt för de inblandade. De fel som begås måste alltså dokumenteras och kommuniceras, gärna till en central instans vars arbete det är att analysera och systematisera dessa lärdomar och översätta dem till enkla och användbara handlingsregler.

För att checklistan ska fungera som ett stärkande av teamet är det centralt att genomgången av den sker verbalt med hela teamet delaktigt. Det är alltså inte så att en deltagare i teamet tyst kan kontrollera och bocka av punkterna, då fungerar inte checklistan som det är tänkt.
Gawande menar att man inom den medicinska praktiken är allt för inriktad på att använda bra ”delar”; man vill ha de bästa medicinerna, den bästa utrustningen och de bästa läkarna. Men man lägger mycket liten vikt vid att få alla dessa delar att arbeta tillsammans på bästa sätt. Att optimera delarna är inte det bästa sättet att skapa det bästa systemet. Men att använda en checklista kan vara ett sätt att få delarna att arbeta tillsammans som en helhet.

Centralt för en bra checklista är att den är precis. Checklistor ska vara effektiva, praktiska och lätta att använda även i de mest besvärliga situationer. De ska påminna om de viktigaste stegen som måste utföras, de steg som även kunniga professionella aktörer kan missa. Checklistan hjälper ingen att flyga ett plan men den hjälper piloten att minnas och utföra de kritiska steg som kan glömmas bort.

Ordval och språk ska vara enkelt och exakt och man bör använda de yrkesspecifika ord man normalt använder i arbetet.

Utseendet på checklistan är också viktigt. Det bör få plats på en sida och vara fritt från olika färger och distraherande utformning – enkelt och tydligt uppställt.  

Men det är också viktigt att ha i minnet att checklistans makt att verka positivt är begränsad. Checklistan kan hjälpa experter att komma ihåg hur de ska handskas med komplexa problem och att göra prioriteringar samt att de samverkande personerna ska fungera bättre som ett team. Men checklistan fungerar som det är tänkt först i händerna på personer som är villiga att använda den och låta sin kultur förändras.

När man utformar en checklista måste man också bestämma sig för en av två möjliga varianter: ”göra – checka av” eller ”checka av – göra” (”do – confirm” eller ”read – do”).
Med en göra – checka av-lista gör man de uppgifter som man vet att man ska göra för att sedan stanna upp och tillsammans kontrollera att alla uppgifter är gjorda och så klart annars utföra dessa då misstaget i och med checklistan uppdagas. (Gawandes lista är en ”göra – checka av”)
Med en checka av – göra-lista så börjar man med listan vartefter punkterna genomförs (så som tex många av flygets checklistor eller ett matlagningsrecept).

Sammanfattat

En checklista ska:

·         Vara kort, koncis och precis.

·         Vara lätt att använda.

·         Få plats på en sida, vara tydlig och använda ett språk som är bekant.

·         Antingen vara en göra – checka av eller en checka av – göra.

·         Innehålla alla kritiska punkter men samtidigt inte vara längre än att den kan gås igenom på en kort tid. Checklistan får inte upplevas som ett hinder.

·         Anpassas till typen av bransch och det arbete som ska utföras.

·         Fördela makten i gruppen och därigenom verka för en ändrad kultur, se till att personer pratar med varandra och att individerna arbetar tillsammans som ett team.

Vilken effekt hade då egentligen Gawandes checklista på de sjukhus där den testades?
I den vetenskapliga studien för att testa checklistan för säkrare operationer deltog åtta sjukhus från hela världen, från landsbygd till storstad och från de fattigaste områdena i utvecklingsländerna till de rikaste i västvärlden.
Antalet komplikationer sjönk i snitt med 35% och dödligheten med 47%!

Vad skulle man kunna åstadkomma med en checklista i din bransch?
Vad skulle du kunna åstadkomma med en checklista på ditt jobb?!

---

[1] Gawande, Atul. The checklist manifesto – How to get tings right. Profile books. London 2011.

Allt är enklare i backspegeln

Tänk dig utvecklingen av de första ångmaskinerna. Eller Spinning Jenny. Eller förbränningsmotorns utveckling från den kunskap som fanns om ångmotorer och tryck över till de första Automobilerna till dagens datamaskiner-på hjul-bilar. Eller för all del mitt favoritexempel med kunskapen om att svampen kremla måste förvällas tre gånger innan den går att äta.
Går det ens att föreställa sig vilka oceaner av tid (eller antalet illamåenden) som lagt ned på att testa olika idéer som sedan visat sig inte fungera eller i bästa fall fungera ”så där” för att sedan test igen och igen. Hur många idéer och test har inte snabbt slutat på skräphögen och hur många återvändsgränder har inte uppdagats efter en oändlighet av hopp och förtvivlan?

Är det då inte märkligt att vi idag kan sätta oss för att lära oss hur våra maskiner har utvecklats och till och med kanske lära oss att bygga de flesta av dem inom loppet av kanske veckor, månader eller max år?
Att lära sig om och bygga en enklare förbränningsmotor är inte en omöjlighet med tillgång till lite praktiskt förnuft, pengar till delar och rätt verktyg och redskap. Men ändå tog det säkerligen många människoliv i tid att utveckla den första förbränningsmotorn (beroende på var man väljer att sätta starten för historien). 

För mig är detta dels ett skäl att känna ett stort mått av vördnad inför våra förfäders strävanden – och då självklart inte bara för de maskiner som våra förfäder frambringat utan för allt gott som de gjort. För det andra visad det också på den fundamentala skillnaden mellan processen då en ny teknologi (i bred bemärkelse; fysisk, social eller mental) frambringas och då en känd teknik lärs på nytt av en person som inte redan känner den. Processen att frambringa en ny teknologi är en syssla som är väsensskild från processen att lära in denna teknologi när den redan finns. Om jag idag sätter mig för att försöka uppfinna en ny teknologi finns det inget sätt på vilket vi kan försöka approximera när den kommer att vara klar eller ens om den kommer att bli klar och hur den i så fall till slut kommer att se ut och fungera. Men jag kan lära mig hur en cykelväxel fungerar och kanske också bygga en på några timma till kanske någon dag eller så.

Vår kumulativa kunskap bygger på detta faktum. Visst glömmer vi också. Vi glömmer gamla teknologier under historiens gång då nya teknologier och/eller levnadssätt gör att de gamla teknologierna blir utkonkurrerade. Vissa av dessa gamla teknologier kanske vi skulle vilja ha kvar av krassa ekonomiska eller praktiska skäl medan andra gamla teknologier vore roliga att ha kvar mer i underhållssyfte och ytterligare andra kanske det bara är bra att vi glömt. Och om de glömda teknologierna är fler än de nya som vi idag på något sätt kan räkna med att vi besitter tror jag är omöjligt att veta eller ta reda på. Men våra ackumulerade kunskaper idag befinner sig i vilket fall som helst på en kvalitativ nivå som saknar motstycke – vilket jag alltså vill mena beror på just att vunnen kunskap kan läras in på en bråkdel av den tid som det tog att frambringa den vilket gör att vi sedan kan bygga vidare och vidare och vidare. 

Även om det finns en hel del mönster och stig-beroende och annat som göra att man, i alla fall på statistisk sannolikhetsnivå, kan förutsäga framtida händelser så existerar det en fundamental osäkerhet rörande framtida nyheter. Att med möda testa sig fram för att efter X antal misslyckanden och återvändsgränder till slut ha en fungerande teknologi tillgänglig är i en viss mening att frammana den deterministiska strukturen hos teknologin i fråga. Vår värld styr ju som bekant av ett antal naturlagar och det tycks även finnas en del ”lagar” eller åtminstone mönster även inom de sociala delarna av verkligheten. I någon mening så hittar vi ju dessa lagars och mönsters applikation i det att vi utvecklar en teknologi som fungerar. Och, och detta blir kanske något av en tautologi men, en teknologi som inte fungerar bryter mot någon lag/något mönster och därför fungerar den inte. 

Om man accepterar detta resonemang så kanske det ligger nära till hands att tänka sig att ”alla teknologier, historiska som framtida” finns i var sitt exemplar i Platons grotta. En sådan slutsats vill dock inte jag hävda – eftersom det mest känns löjlig och i vilket fall som helst inte går att varken bekräfta eller dementera. Jag vill bara mena att givet att det finns lagar och mönster som bestämmer funktionen av vår värld så måste teknologier följa dessa för att fungera. Att hitta en speciell teknologis funktionssätt för första gången är en mödosam process eftersom vi inte känner till allt om hur vår värld fungerar. Men när vi en gång har hittat en fungerande lösning blir vägen från start till ett nytt fungerande exemplar av denna teknologi sju reson lättare eftersom vi nu sitter på facit och slipper testa oss fram men allt vad det innebär. Vi har uppdagat en fungerande struktur och vi kan kopiera den med visshet om vilka steg som ska tas i vilken ordning och utan all den trial-and-error som krävdes vid det första försöket.

PS. Jag använder som du noterat teknologier i bred bemärkelse med avsikten att detta resonemang tänks gälla för teknologier av vitt skilda slag; så som en maskin, ett sätt att jaga eller odla, ett sätt att använda ett språk eller bygga en organisation. Kanske får jag äta upp och ta tillbaka denna breda definition av teknologi om det visar sig att detta resonemang inte alls är tillämpbart på annat än materiella ting. Men i så fall har mitt resonemang åtminstone haft det positiva med sig att ett sämre sätt att beskriva världen har utmönstrats (alltså detta mitt resonemang) och kanske att samtidigt ett bättre sätt att beskriva världen har producerats.

PS 2. Platons grotta.
Tanken om att det på något vis finns sanna, exakta exemplar av teknologier eller artefakter men att vi i sinnevärlden, liksom i Platons grotta, bara ser vaga återspeglingar av dito är förvisso inte en tanke som kanske attraherar så många nu för tiden. Dock finns det åtminstone två moderna spår som på något vis kan kopplas till denna tanke (Nota bene! Utan jämförelse med varandra):
1. Den svenska agrarhistorikern Janken Myrdal har i en lång essä publicerad i tidskriften Folkets Historia (volym 32-33, 2004-2005) med titeln Motsatstänkandet i praktiken argumenterat för en tolkning av utvecklingen av historiska artefakter och teknologier så som varandes framträdelseformer av idévärldens original (om jag nu inte misstolkar Myrdal).
2. Matematikerna Kurt Gödel framlade med sitt ofullständighetsteorem (1931) bevis för att det i varje formellt system inom aritmetiken finns sanna satser som inte går att bevisa. Den filosofiska grunden Gödel stod på var platonismen. (För en intressant redogörelse för Gödel och hans teorem se tex: Ofullständighet. Kurt Gödels bevis och paradox, av Rebecca Goldstein. Nya Doxa 2005)
Vad gäller 1. så anser jag Myrdals tolkning är märklig och att det är svårt att se vad den tillför vår kunskap om teknikens utveckling samt att den är omöjlig att bekräfta eller dementera. Vad gäller 2. så är mina kunskaper om Gödels teorem och de filosofiska grunderna för densamma alltför rudimentära för att jag ska våga fälla något slutgiltigt omdöme. Man kan kanske tänka sig att Gödels teorem är rätt trots, och inte tack vare, kopplingen till platonismen. Men som sagt är jag för okunnig för att veta.
Men trots det vill jag hävda att tänkande kring sanning ligger inom det ”platonistiska paradigmet” och därmed riskerar att låta idéer stelna och vara svåra att lämna till trots mot bättre vetande. Att tänka sig att det finns en kratta i idévärlden som alla verklig krattor med tiden har en tendens att utvecklas mot är en ”förklaring” av varför krattor har utvecklats på ett visst vis som inte går att varken bekräfta eller dementera och därför anser jag att den ”förklaringen” bör utmönstras. Bättre då att tänka sig att den funktion som man vill åt (att föra samman lösa växtmaterial på marken till högar) utgör ett kultur-evolutionärt tryck på redskapsutvecklingen som leder till att samma problem (att få ihop lösa växtmaterial) på olika platser och i olika tider har lett till liknande, och ibland identiska, lösningar.
Om man låter bli att operera med termen och begreppet sanning och i stället talar om bättre/det för närvarande bästa svaret/lösningen blir det lättare att se att vår kunskap utvecklas och att också lämna sådan kunskap som visar sig felaktig. 

Macchiarini igen + vetenskapsdefinition på glid

I Dagens Nyheter onsdagen 7 september, sid 8-9 i Kulturdelen, skriver Ingrid Carlberg om Macchiarini-affären och om orsaker till att man inte tog hänsyn till Macchiarinis förfalskade CV och till KIs upphöjande av Macchiarini som i efterhand förefaller starkt överdriven även om man utgick från att han inte förfalskat CV etc. Carlberg söker orsakerna i ett flertal faktorer så som regeringens strävan att föra fram ”svensk” forskning till rampljuset genom satsningar på vissa områden och rekrytering av utländska ”stjärnforskare”, i det sätt på vilket antalet publiceringar och citeringar ligger till grund för rekryteringar och i förlängning det faktum att det finns brister i systemet med ”vetenskapliga tidskrifter” speciellt att de med hög ”inpact factor” ges för stort inflytande mm.

Jag kommer att tänka på James Reason’s inflytelserika teori ”The Swiss chees model” (som förklaras i artikeln Human error: models end management[1]) som kortfattat syftar till att förklara en negativ händelses inträffande genom att se till hur en kedja av händelser och tidigare beslut på flera nivåer av ”samhället” leder fram till händelsen. Genom metaforen med Schweizerostens skivor med hål vill Reason ge en bild av hur ett antal fel (hål i ostskivorna) följer på varandra för att till slut leda fram till händelsen. Konkret så skulle den felaktigt avskurna blindtarmen bero på kirurgens trötthet parat med felaktiga rutiner och tröttheten kan i sin tur bero på schemaläggningen som i sin tur beror på budgetläget, eller något likande.

Jag tror att Carlberg har alldeles rätt i att det finns ett antal förklaringar till hur Macchiarini-skandalen kunde inträffa och att det inte ”bara” var Macchiarini själv eller Kis ledning utan även andra omständigheter. Det förhindrar inte att var och en av de inblandade har olika typer av personliga ansvar för händelsernas inträffande. Ett försök att förklara hela bilden av hur och varför innebär inte ett urskuldande eller förnekande av ansvar.

Dessutom vill jag kommentera en kort passage i texten som i mitt tycke visar på en mindre genomtänkt syn på vetenskap.

”Är inte vetenskapliga genombrott preliminära, tills de bekräftas alternativt falsifieras av andra forskare?”

Jag tycker inta att det är hållbart att i definitionen av ett vetenskapligt svar (genombrott) inkludera att en annan person (en annan forskare) tvunget måste genomföra en likadan studie för att antingen bekräfta eller falsifiera. Är slutsatserna rätt så är de. Det spelar ingen roll hur många som gör om samma studie. Alla dessa kan ju göra fel. Att andra människor (eller forskaren själv) kontrollerar den ursprungliga studien i sin helhet kan ju dessutom för all del vara nog för att konstatera huruvida resultaten av studien är korrekta eller ej. Några nya studier med samma upplägg kan inte anses vara nödvändiga, men dock potentiellt bidragande.
Att andra människor utvärderar en studies resultat eller gör egna studier med samma upplägg är så klart ofta nödvändigt för att visa att resultaten är korrekta eftersom den som utfört studien kan ha gjort fel av olika slag, alternativt att det rör sig om studier där resultaten är statistiska sannolikheter vilka kan förändras från undersökning till undersökning. Eftersom vi inte blint kan lita på att en studie är korrekt utförd samt eftersom vi på grund av studiens upplägg kan vara tveksamma till om vi kommer att komma fram till samma resultat även i andra likadana studier så är det i praktiken ofta så att det är klokt att analysera studien och/eller att genomföra fler studier.

Men definitionsmässigt blir det problematiskt att inkludera detta i definitionen eftersom det logiskt sätt inte kan vara en rimlig slutsats.
Dessutom är alla resultat alltid preliminära oavsett hur många gånger de bekräftas, även om det rör sig runt 99,999% säkert att resultaten är korrekta. Det finns alltid en chans att framtiden kommer att falsifiera det vi är bombsäkra på.

---

[1] http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1117770/

Exempel på en ohållbar definition av vetenskap

Henrik Arnstad och Ola Larsmo driver en podcast som de kallar En svensk tiger – en podcast om modernhistoria. Podden är mycket bra och lyssningsvärd och sedan jag upptäckte den för några dagar sedan har jag ägnat mig åt att lyssna igenom alla hittillsvarande avsnitt. Jag rekommenderar den starkt!

Här vill jag bara kommentera ett uttalande från en gäst i podden som rör detta med vad vetenskap är.
I avsnittet Feminismens genombrott i Sverige: Om rösträttskampen och mycket mer är historikern Christina Florin gäst (https://www.acast.com/ensvensktiger/e1aabf90-721d-462f-917b-d188246d4d5a). ca ¾ in i avsnittet (runt minut 35-36) pratar de om när ämnet Kvinnohistoria blev till Genushistoria. Detta skedde då man efter ett antal år som ”kvinnohistoria” hade uppnått en stor mängd empirisk kunskap och då började man teoretisera. I samband med detta bytte ämnet namn till Genushistoria. Florin säger sedan följande:

”Det var då det blev vetenskap av det hela för att då hade man en teori, eller många teorier om varför kvinnor alltid hamnade i underläge gentemot männen och det blev väldigt synligt i just historieämnet. Så därför har man talat om genusvetenskap. Det är en vetenskaplig term som förändrade ämnet och som gjorde att det blev ett eget ämne vid universitetet. Genusvetenskap är ju ett eget akademiskt ämne med sina egna teorier, metoder… sina egna tidskrifter.”   

Florin menar alltså att ämnet Genusvetenskap blev ”en vetenskap” när det blev ett akademiskt ämne med teorier och metoder och med egna tidskrifter. Emfasen ligger som synes på teorin, eller teorierna.

Min tolkning av detta är dels att Florin sätter likhetstecken mellan vetenskap och att ett ämne får ett akademiskt erkännande, dels att detta att ”ha en teori/teorier” är avgörande för om något är vetenskapligt eller inte.

Både dessa ståndpunkter är ohållbara.

Att något är vetenskapligt om det har ett akademiskt erkännande är samma sak som att säga att det vetenskapliga i något avgörs av huruvida kunskapen produceras inom en viss organisatorisk kontext eller inte. Att den organisatoriska kontexten skulle ha någon betydelse för vad som är vetenskap eller ej är ju en befängd tanke. Men om man ändå ska anföra några argument för varför detta är befängt så kan man för det första konstatera att allt det som produceras inom en akademisk kontext inte är eller har varit vetenskap samt dels att en hel del vetenskap inte producerats inom akademin.

För att ta ett extremt exempel på akademisk ”vetenskap” som inte är vetenskap så har vi Nazisternas försök att hitta arkeologiska bevis för den ariska rasens ursprung genom studiet av nordiska hällristningar och för att ta ett mer aktuellt exempel så har vi Macciarini-skandalen vid Karolinska Institutet.
Som ett exempel på vetenskap som tillkommit utanför en akademisk kontext kan vi ta Einsteins teorier som han knopade ihop på sin kammare efter arbetsdagen på patentverket. Hans teorier höll streck vilket bland annat visades genom observationer av ljusets avböjning i och med solförmörkelsen 1919. Att någon skulle hävda att Einsteins teori blev vetenskaplig på grund av att det var den brittiska hovastronomen och hans medhjälpare (vilka antagligen ska betraktas som akademiker) som gjorde mätningar i Sydamerika och Afrika känns inte så troligt. Istället var det ju det faktum hans teori kunde testas och att den motstod falsifiering som gjorde den till en vetenskaplig teori.

Att något är vetenskapligt först om det innehåller en teori är orimligt av flera skäl.
För det första finns det inte bara en tydlig definition om vad teori är. Tvärtom täcker termen teori många olika begrepp.
På en nivå kan man säga att alla observationer och tolkningar av observationer innehåller teori. Det finns inga teorilösa observationer. Man kan inte bara iaktta eller mäta något ”helt objektivt”. Det finns alltid en tolkning och en bakgrund och därmed finns det alltid en teori. I en annan abstraherad definition av teori så kan teori betyda huruvida man anser världen vara i grunden materiell eller ideell. Här måste man hysa antingen den ena eller den andra åsikten men i båda fallen ”har man en teori” vilket alltså gör att detta inte kan vara ett kriterium. För det tredje kan man med teori mena någon typ av generaliserad förklaringsmodell. Om man vill hävda att detta är ett kriterium för vetenskap så säger man samtidigt att (relativt) teorilös kunskapsbildning som i första rummet beskriver saker i vår värld i så fall inte är vetenskap. Och i så fall blir då konsekvensen att så väl Galilei som Linné som Darwin samt alla andra som i mångt och mycket har beskrivit delar av vår verklighet inte kan räknas till vetenskapen.

Florins definition på vetenskap är, för att upprepa mig själv, alltså inte hållbar.  

sanningen, Sanningen, sanningar eller frågor och så bra svar som möjligt

Det är omöjligt att förutse och veta hur det man skriver kommer att tolkas av den som läser. Mitt självpåtagna värv med denna blogg är att försöka argumentera för en tolkning och syn på vad vetenskaplig kunskap är som jag anser vara den mest rimliga, detta delvis emot många andra mer vanligt förekommande tolkningar som jag då anser inte håller. Och bara för att förekomma i stället för att förekommas vill jag klargöra min inställning till ”sanning”. För som sagt så vet man inte hur det man skriver tolkas och det skulle vara olyckligt om någon trodde att min kritik av vissa vetenskapssyner gör att jag tycker att ”det inte finns någon sanning” eller att ”vetenskapen inte ger bättre svar än alternativa kunskapstraditioner eller religiösa erfarenheter”.

Det har under en lång tid förts en debatt om vetenskapsteori och vetenskapssociologi. Några av de mer klassiska verken är De vetenskapliga revolutionernas struktur av Thomas Kuhn och Ned med metodologin! Av Paul Feyerabend men denna litteratur är självklart både omfattande och spretande åt många olika håll. Mycket av denna litteratur handlar om att söka berätta den vetenskapliga kunskapens historia samt analysera det vetenskapliga arbetets sociologi delvis i syfte att söka efter samhällsvetenskapernas och humanioras plats inom Vetenskapen. En slutsats som ibland dras med en bakgrund i denna diskussion, ibland parat med postmodernistisk teori, är att det inte finns någon ”sanning” alternativt att det finns ”många sanningar” eller ”inte Sanning med stort S men kanske sanningar med litet s” och att ”vetenskapen inte är den enda vägen till kunskap”. Ett tydligt och mer extremt sådant exempel finns att läsa om i mitt blogginlägg ”Illusion om vetenskapen??”. Ett annat exempel är detta citat ur avhandlingen Vetenskap på gränsen:

”Vetenskapen behöver inte kastas över ända utan kan användas för att producera ny kunskap, inte neutralare eller sannare, utan objektivare (i betydelsen mindre förtryckande) och mer övertygande berättelser och myter om människans ursprung och om naturen och samhällets ordning, och för att verka mot den diskursiva hegemonin så att fler röster får höras (Haraway). Donna Haraway är emot alla stora vetenskapliga berättelser som innefattar sökandet efter inre väsen, ursprunglighet, generella sanningar och idealisering av naturen. Istället vill hon verka för små berättelsers omvälvande kraft, något också jag tagit fasta på.”[1]

Vid tillfälle skulle man kunna gå igenom detta citat bit för bit för att analysera det orimliga i hela tankekonstruktionen men nu nöjer vi oss med att låta detta tjäna som exempel på den syn på ”vetenskap” och ”sanning” som jag talat om ovan. Vidare kanske vi kan tillåta oss att påstå att det nog är så att Holmberg/Haraway blandar ihop ”sanning” med det faktum att samma historiska händelse eller samma sociala förhållande kan tolkas på olika vis, dels av de inblandade och dels av de som försöker undersöka händelsen eller förhållandet.

Ett sätt att lösa upp det problemet är att fokusera på frågorna. Vilka frågor är det som ska besvaras? Självklart får olika frågor olika svar. Vilka frågor som ska ställas bestäms av alla möjliga faktorer där inte minst makt och inflytande för olika grupper kan spela stor roll (på gott och ont).

Det ovan sagda är extremt snuttifierat och förenklat. Men poängen är att det finns en massa tänkt, skrivet, forskat och tyckt om vetenskap – i teoretisk, historiskt, sociologiskt, praktiskt och säkert annat perspektiv. Jag försöker i denna blogg argumentera för min tolkning och bara för att undvika missförstånd så vill jag här med säga följande:

Jag menar att det finns sanningar som vi kan närma oss. Eller kanske bättre: Vi kan komma fram till så korrekta svar som möjligt. Ofta är vi troligen det bästa svaret mycket nära och i andra fall kan vi anta att vi kanske är på väg att närmar oss det bästa svaret men åter ibland kan vi rimligen anta att vi i framtiden kan komma till slutsatser som gör att det vi tror är det bästa svaret idag visar sig vara bara delvis rätt eller till och med falskt.
Det som är sanningen, eller det bästa svaret, är beroende av frågan. Vi ställer en fråga på en viss nivå och försöker att hitta svaret. De svar vi får kanske leder vidare till nya frågor och många frågor som besvaras tillsammans kan bli till övergripande förklaringar. Utan alla de svar som tycks vara sanna, som vi håller för sanna eller antar är nästan sanna skulle vi faktiskt inte kunna leva och verka i det samhälle som vi lever i. Vi har ställt en massa frågor och efter längre eller kortare tid kommit fram till rimliga svar som vi sedan sätter i bruk och hux flux så har vi grödor och djur som ger bättre avkastning, maskiner som fungerar, samhälleliga institutioner som fungerar (i alla fall hyfsat), raketer och satelliter i rymden och operationsprocedurer som gör att ett trasigt organ kan lagas eller till och med bytas.

Kanske är det överflödigt men man kan också poängtera att om man inte tror att det finns sanningar och rätta svar så blir det ju faktiskt poänglöst att föra fram sina egna försöka till förklaringar. Om alla förklaringar är lika mycket värda och lika sanna (eller lika ”objektiva (i meningen mindre förtryckande)” ;-) ) så är ju ”min” förklaring inte mer värd en ”din” och då kan ”jag” lika gärna låta bli att framföra ”min”. Om man då inte bara tror att ”sanning” är lika med det som den säger som har mest makt. I mina ögon blir det mycket svårt om man på riktigt skulle försöka hävda att det inte finns några sanningar och sedan försöka leva därefter…

Slutligen så tycker jag att "sanning" är en problematiskt term att använda. Termen är inte väl definierad och används på ett problematisk sätt i många sammanhang - som tex citatet ovan. I ett juridisk sammanhang är det vettigt att försöka nå fram till Sanningen i det fall som utreds. Men när det gäller att försöka nå fram till vetenskapliga svar så anser jag att det är bättre att använda termer som så bra eller korrekt som möjligt eller liknande. Ett för tillfället så korrekt svar som möjligt är också troligen psykologiskt lättare att släppa taget om när nya fakta uppkommer än om man av samma skäl ombeds att ompröva sin tro på sanningen.

---

[1] Holmberg, Tora. Vetenskap på gränsen. Arkiv förlag. Malmö 2008. Sid 39

Vetenskap = vadå?

Vad som ska betecknas med termen vetenskap är i grunden en fråga om definitioner.

En vanlig definition utgår från den engelska termen ”science” som då främst inkluderar naturvetenskaperna och kanske medicinen och ekonomi. I anslutning till den förståelsen får ofta samhällsvetenskaperna heta ”social science” medan humaniora får heta ”humanities”. Denna förståelse av vad som ska räknas som vetenskap är även vanlig i den svenska debatten. Men i och med den svenska termen vetenskap blir det dock lättare att även inkludera samhällsvetenskapen inom vetenskapen - de olika grenarna har ju just suffixet -vetenskap.

I inlägget ”Vetenskapligt = ’för de flesta gäller…’ eller?” menade jag att det finns ett missförstånd om att det är just det generella, det som gäller ”för det mesta” som skulle vara det som är det vetenskapliga svaret på många frågor inom både samhällsvetenskap och medicin. Vidare är det ju inte ovanligt att man utgår just från naturvetenskaperna och främst kanske fysiken och med vetenskap då menar sådana svar som man får då man använder dessa vetenskapers experimentella metoder och kan man då inte använda dessa metoder så kan man inte heller ”utföra vetenskap”.

Här ska jag inte försöka utreda vilka olika förståelser och definitioner som det kan tänkas finnas av termen vetenskap utan jag ska fortsätta min argumentering för den tolkning/definition som jag tycker är mest rimlig. Men för att göra detta börjar jag med några exempel på vad jag anser inte bör utgöra definitionen av vetenskap.

Term och begrepp
Ett problem med termen vetenskap är att den i den allmänna debatten och i den vetenskapsteoretiska litteraturen får beteckna flera olika begrepp. Det sätts till exempel likhetstecken mellan fysik/naturvetenskap och vetenskap. Vetenskap kan även få betyda det man gör inom väggarna för ett universitet eller ett forskningslabb, det får ibland beteckna själva arbetet med att ta reda på nya kunskaper eller det som sker på ett seminarium, det kan betyda metoderna man använder och det kan betyda hela processen. Och som jag diskuterat i tidigare inlägg så kan det även hända att man menar att det finns vissa typer av frågor som är vetenskapliga och andra som således inte är det eller att något blir vetenskapligt först då det går att placera inom ramen för en teori av något slag. Eller kanske till och med så att det som är vetenskapligt det är det som i artikelform publiceras i vissa specifika tidskrifter.
Kart sagt: när en term får beteckna många olika begrepp är det inte konstigt om det uppkommer missförstånd.

Men i grunden handlar det som sagt om hur man definierar termen, det vill säga att man ger termen ett avgränsat begrepp och när man väl har definierat termen så har man också samtidigt bestämt vad som inte ska räknas som hemmahörande inom termen.
Man kan välja att definiera termerna vetenskap och vetenskapligt så att man med detta avser den typen av experimentella metoder som man använder inom fysiken. Eller lite bredare och allmännare så som varandes det man sysslar med inom naturvetenskapen i vid mening. Det är i sig inget fel i att definiera termen på detta vis. Men konsekvensen blir då att vi måste hitta på andra termer för det utforskande av verkligheten som inte rör sig inom naturvetenskapen. Skulle man välja att hålla sig till en definition likt den som vanligtvis avses med ”science” så tror jag dock att man får problem eftersom det trots allt finns ganska markanta skillnader på de sätt man bedriver vetenskap inom olika grenar av naturvetenskapen. Fysikens metod (om den nu är i singularis) är exempelvis inte överförbara på utforskandet av hur celler fungerar. Och ska man följa den logiska linan ut så blir det svårt att argumentera för varför andra ämnens utforskande inte också ska rymmas under definitionen.

Popper har en poäng när han menar att man måste tänka definitioner ”bakifrån och fram”; först försöker man förklara vad det är man vill ska inrymmas under en term (alltså begreppet) för att sedan välja en term att klistra på detta begrepp.

Vetenskap handlar om kunskap
Jag har redan påstått att det som är det vetenskapliga i vetenskapen är svaret. Svaret är ett vetenskapligt svar om det uppfyller vissa kriterier. Ett av de viktigaste av dessa kriterier är att svaret ska vara möjligt att falsifiera. Om det inte går att falsifiera ett svar (då man till exempel har fått tillgång till nya fakta av något slag) så kan svaret inte betraktas som vetenskapligt. Detta betyder i sin tur att svaret alltid bara kan vara preliminärt sant. Vi kan aldrig slutgiltigt veta om ett svar är helt och full 100% sant. Framtiden kan alltid visa upp sitt fula tryne och förpassa det vi höll för sant till historiens skräphög. Men inte desto mindre är det så att det är just sanna svar som vi försöker att nå – så sanna som det bara går.

Att det vetenskapliga är en fråga om svaret är i mina ögon det samma som att säga att vetenskap handlar om kunskap – vetenskaplig kunskap. Denna typ av kunskap skiljer sig från ”helt vanlig” kunskap. Men det är en skillnad som handlar om grad och inte om art. ”Vanlig kunskap” når vi genom ”vanliga metoder” alltså de metoder som människor mer eller mindre är födda med och de som vi genom historiens gång har tillskansat oss. Vi har en massa kunskaper om världen vilka vi har lyckat skapa genom vår vardagliga och historiska praxis. Dessa kunskaper håller vi för sanna och de hjälper oss i många fall att klara av vår vardag och ibland att överleva. Ta till exempel kunskapen att murklor (alltså svampen) går att äta efter det att man kokat den tre gånger men att den är giftig innan dess. Betänk vilken historisk process av ”trial and error” som ligger bakom denna kunskap!
Vi har alltså medfödd kunskap och vi lär oss om världen genom att iaktta och undersöka och genom traderad kunskap från förfäder. Mycket är vi bra på men mycket blir också fel när vi använder våra vanliga metoder för att finna kunskap. Vår hjärna är mycket bra på att hitta mönster men ibland är denna förmåga ”för bra” och vi finner mönster där inga mönster finns. Vi är också notoriskt dåliga på statistiska sannolikheter och på att förstå hur beslut i nuet kommer att påverka oss i framtiden. Och vad gäller just fysiken och de övriga naturvetenskaperna så har ju som bekant den tekniska utvecklingen i mångt och mycket drivit fram utvecklingen mot bättre och bättre svar på de frågor vi har ställt.
Vetenskaplig kunskap tar alltså vid där vår vanliga kunskap går bet.

Precis som vanlig kunskap så handlar vetenskaplig kunskap om metoder – vetenskapliga metoder. Att komma fram till vetenskapliga svar gör man genom att använda vetenskapliga metoder. Att finna vetenskapliga metoder är i sig en process av ”trial end error” som är ständigt pågående men beroende på vilket område av verkligheten vi vill undersöka så finns det speciella metoder att tillgå, metoder som är särskilt väl avpassade för denna del av verkligheten. Här har fysiken och naturvetenskapen (och matematiken) varit ledande och av goda skäl har försök att nå kunskap inom andra delar av verkligheten kopierat och lärt av dessa metoder. Men man har också funnit att alla delar av verkligheten inte går att vinna kunskap om på samma sätt. Dels måste man använda olika metoder inom olika kunskapsfält och dels går det inte att vinna kunskaper med samma precision inom alla kunskapsfält (logiken och matematiken arbetar på ett sätt som skiljer sig från fysiken som skiljer sig från paleontologin som skiljer sig från socialvetenskapen, det finns metodologiska likheter men också stora skillnader).

Inom vissa delar av verkligheten går det troligen inte att nå någon kunskap alls i meningen att kunskapen är så sann som det bara går och att den går att falsifiera. Jag tänker här närmast på mer religiösa föreställningar. Religiösa föreställningar är en typ av svar som vi historiskt har ”kommit fram till” men där vår hjärna delvis bedrar sig själv med att se mönster där inga finns att se, dels med att ge förklaringar eftersom vi så gärna vill kunna förklara saker trots att ”empirin” och ”argumenten” för dessa svar är tämligen bristfälliga och att svaren inte låter sig falsifieras utan som en löddrig tvål slinker ur greppet. Hit hör också etik och moral. Att hitta en sann etik anser jag vara en omöjlighet. Det innebär inte att vi inte ska hålla oss med etik bara att det inte går att finna vetenskapliga svar som på något vis liknar de vi kan finna om tyngdkraften. Däremot går det medels undersökningar av primater och för all del människor att finna etik och moral som tycks gälla för en majoritet och dessutom tycks ha rötter hos våra evolutionära släktingar (Se tex Frans de Walls Primats and Philosophers). Vi kan alltså inte få vetenskapliga svar på frågorna ”finns gud?”, ”har vi en själ och vart hamnar den när vi dör?” eller ”är det moraliskt rätt att döda för att inte själv bli dödad?”. Däremot kan vi få vetenskapliga svar på frågorna ”anser en majoritet av alla människor att det finns en gud?”, ”på vilket sätt menar folk i nordvästra Sibirien att gud ingriper i deras liv?” eller ”finns det etiska föreställningar som omfattas av människor i olika tider och på olika platser och som dessutom tycks ha evolutionära rötter hos våra evolutionära släktingar?”.   

Metoderna för att nå fram till svaren måste självklart applicerat på någon typ av material, på data. Vad detta material utgörs av eller vilka data som ska undersökas är så klart en fråga som besvaras från fall till fall. Men det som gäller för material/data generellt är att det måste vara tillförlitliga. Om partikelacceleratorn är lite trasig eller felinställd eller kyrkoböckerna förfalskade, om folk svarar lite felaktigt på vissa av frågorna eller om alla förhållanden i bakterieodlingen inte är kontrollerade ja då kanske materialet som vi vill använda för att nå fram till våra svar går att lite på. Och utan tillförlitligt material så kan man inte nå fram till sanna slutsatser (så sanna det nu går).  

Jag vill hävda att vi kan och bör söka kunskap om hela vår värld. Vi kan försöka nå kunskap om alla delar av vårt universum. Om planeter och om omloppsbanor och universums ursprung. Om atomernas uppbyggnad och molekylernas funktioner. Om våra kroppar och om hur hjärnan fungera hos oss, hos djuren och om huruvida även växter kan processa information. Vi kan försöka ta reda på hur oceanernas ekosystem har utvecklats och vi kan undersöka hur våra tarmars ekosystem har utvecklats. Hur handlar vi människor i grupp respektive individuellt, under press och då vi ges förutsättningar att tänka igenom våra val? Vad hände på en viss plats för 1.000.000 år sedan, för 10.000 år sedan och för 10 år sedan? I vilken ordning och kan vi besvara frågan om ”varför”? Hur bygger vi den bästa vägen, bron eller huset med de material som står oss till buds? Hur bygger vi det bästa lokalsamhället med de ”material” som står oss till buds? Vilka är de krafter i universum som styr oss? Vilken är dessas räckvidd? Är universum ett urverk eller kanske matematiskt? …
Möjliga frågeställningar är oändligt många men jag hoppas att poängen har gått fram; vi kan försöka vinna kunskap om allt i vårt universum, från det minsta till det största, från det långt borta till det nära och från det som är nu till det som skedde för länge sedan och kanske för det som kommer. Men att vi kan försöka vinna kunskap innebär inte att vi också kommer att lyckas. Det beror på om det faktiskt på något sätt är möjligt att nå kunskap om ämnet i fråga. Med teknikens utveckling har vi som bekant skapat fler möjligheter att nå längre och längre i vårt kunskapssökande. Men vissa frågor kommer vi troligen aldrig kunna besvara.

Försök till definition
Mitt försök till definition av vad som är vetenskaplig kunskap börjar med att hävda att vetenskaplig kunskap är just kunskap, men att det är kunskap som skiljer sig från vanlig kunskap. Vetenskaplig kunskap är svar på frågor. Dessa svar har man kommit fram till genom att använda metoder som genom ”trial end error” och logik visat sig vara goda nog att generera tillförlitliga svar. Dessa metoder, som man skulle kunna kalla vetenskapliga metoder, måste vi ta till när våra vanliga metoder för att nå kunskap inte räcker till, då de inte förmår ge oss den kunskap som vi vill finna (då vi till exempel behöver teknisk apparatur) eller då våra vanliga vägar att nå kunskap faktiskt leder oss fel (då vår hjärnas sätt att fungera leder till felaktiga svar).
Vidare finns det förvisso många metoder som går att applicera på flera delar av vår värld men det finns också metoder som är mer specialiserade för vissa specifika områden. Detta beror till stor del på graden av determinism och komplexitet hos företeelsen. Jag får återkomma till denna fråga i ett senare inlägg men helt kort menar jag att undersökandet av himlakroppar och fallande objekt kräver metoder att ett slag medan undersökandet av historiska företeelser kräver ett annat slags metoder. Företeelser som man kan upprepa med stor precision går att nå mer exakt kunskap om än historiska engångshändelse.
Dessutom måste metoderna appliceras på (empiriska) data som av goda skäl kan anses vara tillförlitliga. På otillförlitliga data kan inga tillförlitliga slutsatser dras. Därför blir det också en del av den vetenskapliga processen att avgöra om de data som ska användas är tillförlitliga.

Vetenskap =
En process vilken syftar till att finna svar på de frågor vi ställer som är så sanna som möjligt men fortfarande är möjliga att falsifiera. Dessa svar utvinns genom att tillförlitliga metoder appliceras på tillförlitliga data. 

Vetenskapligt = ”för de flesta gäller…”, eller?

"Övertygande historia va?! Men kom ihåg vad vetenskapen säger. Sådana här händelser är ovanliga. Men saken är att dessa historier blir förstasidesrubriker och de fångar vår fantasi."

Detta är några av de sammanfattande slutorden[1] i en podcast om "fracking", alltså sättet att utvinna naturgas ur marken genom att under högt tryck pumpa ned vatten med tillsatser av sand och kemikalier. Det är programledaren som är den som sammanfattar och detta uttalande följer direkt efter det att en man berättat om hur deras brunn och mark blivit förstörda i samband med att ett fracking-företag på ett i hans mening ansvarslös sätt borrat efter naturgas i närheten av hans och hans familjs mark.
Podcasten heter Science vs (https://soundcloud.com/science-vs/fracking) och tar i varje avsnitt upp olika kontroversiella ämnen och försöker diskutera dessa utifrån vad den tillgängliga vetenskapen säger. I just detta avsnitt handlar det alltså om fracking och huruvida det ligger någon sanning i alla de negativa konsekvenser som denna metod sägs medföra. Slutsatsen i programmet är att riskerna med fracking i det stora hela är kraftigt överdrivna och med den lilla kunskap i ämnet som jag besitter så tycks dessa slutsatser vara väl underbyggda[2]. 

Men det är inte den frågan som jag här vill ta upp.

Istället vill jag med citatet ovan som utgångspunkt diskutera ett missförstånd kring vad vetenskap är. Ett missförstånd som programledaren för podcasten ger uttryck för i citatet ovan, ett missförstånd som i mitt tycke är tämligen vanlig.
Jag har absolut inga siffror på det men min uppfattning är att det ofta förekommer att folk förväxlar "vetenskapligt" med "det som gäller för majoriteten" eller "på en generell nivå" eller något liknande, eller som just citatet ovan tycks mena: visst var det en dramatisk berättelse vi just hörde, men det är faktiskt bara ett fall, en anekdot och i majoriteten av fallen så går allt utan problem, ergo; vetenskapen säger att fracking inte är en riskfylld metod.

En ny medicin med vetenskapligt bevisad effekt
Vi säger att ett läkemedelsföretag just har tagit fram ett nytt läkemedel som hjälper mot en viss åkomma. Man har enligt konstens alla regler genomfört randomiserade kontrollerade test och kommit fram till att läkemedlet hjälper bättre en placebo och att skillnaden är statistiskt signifikant. Då kommer det att heta att läkemedlet har en vetenskapligt bevisad effekt.
Här är inte mitt syfte att ifrågasätta huruvida detta stämmer, tvärtom. Det är självklart bra att det finns läkemedel som faktiskt hjälper mot åkommor, speciellt om biverkningarna är ringa eller inga.
Men det jag vill påpeka är att med detta test har man inte visat att alla som är drabbade av åkomman blir bättre. Man har inte visat att Alla blir 100% bättre och inte heller har man visat att de flesta blir markant bättre utan det man visats är att läkemedlet är bättre än placebo. Det kan betyda att en del eller kanske flera bara blir något hjälpta eller kanske inte alls och detta resultat är ju faktiskt lika verkligt som att några eller flera blir hjälpta.
För att förtydliga: det är utmärkt att vårt nya läkemedel hjälper mot vår åkomma och ju fler som blir hjälpta dess bättre. Men man får inte med detta konstaterande glömma bort det faktum att några/många alltså samtidigt inte blir hjälpta. Att vi har en vetenskapligt bevisad effekt att läkemedlet är bättre än placebo är ett faktum som är lika sant som att vårt läkemedel inte biter på 100% av de drabbade.

Åter till fracking.
Även om det är helt sant det som podavsnittet kommer fram till; att problemen med fracking är överdrivna och att förorenade brunnar och brinnande vattendrag är extrema undantag (vilket är exempel som tas upp och är kända via dokumentärer och youtube-filmer som tex: https://www.youtube.com/watch?v=NvJAKVnK4qM) så är det inte desto mindre ett faktum att även dessa händelser har inträffat och att de har haft negativ påverkan på de människor (och djur och natur) som drabbats. Bara för att dessa händelser är i minoritet är de inte mindre värkliga eller viktiga, speciellt inte för de drabbade.

Eller ett annat exempel. Vad sägs om den ”eviga konflikten” mellan kvalitativ och kvantitativ forskning, alltså metodinriktningar inom samhällsvetenskapen i vid mening. En standardinvändning mot kvalitativ forskning är att denna bara säger något om ett mycket litet antal tex individer och att man inte kan generalisera resultaten till ett större flertal. Detta är förvisso ofta alldeles sant. Men det gör ju faktiskt inte att de resultat men kommer fram till är falska. Inte heller betyder det att dessa resultat inte spelar någon roll. Där emot vet man inte på grundval av en kvalitativ studier huruvida resultaten i fråga också gäller för andra, på andra platser eller liknande.
Men motsatsen gäller ju för den kvalitativa forskningen. Bara för att en majoritet att de svarande på en enkätstudie anser det ena eller det andra så betyder ju inte det att minoritetens svar inte längre finns eller att de inte spelar någon roll.

För att stapla lite citat som håller sig inom samma (miss-)förståelse av vetenskap… Här kommer ett som jag råkade se på ett debattforum på en hemsida:
”Jag är inte intresserad av att föra debatter baserade på individuella och därmed eventuella avvikande resultat. Jag är intresserad av statistik och forskning.”

Eftersom det är en anonym person i ett debattforum så ger jag ingen referens men här kommer ett liknande uttalande nu från en mindre kändis, i alla fall bland oss som är intresserade av vetenskap, populärvetenskap och ifrågasättande av populära men troligen felaktiga föreställningar om världen, nämligen Simon Sing. I boken om alternativmedicin som han skrivit tillsammans med Edzard Ernst hittas följande påstående:

”Fallbeskrivningar, hur många de än är, kan aldrig ersätta handfasta vetenskapliga bevis, eller som naturvetare brukas säga: ’Pluralis av fallbeskrivningar blir inte data’. Att medicinska forskare betonar hur viktigt det är med data beror på att man allra bäst tar reda på hur verksam en terapi är genom att titta på resultaten från strikt vetenskapliga undersökningar, i synnerhet kliniska prövningar.”[3] (s. 142)

Jag tror att citat och exempel som de ovan är ett uttryck för en typ av missförstånd kring vad vetenskap är där man med ”det vetenskapliga svaret på frågan” just menar dessa typer av generaliseringar. Om man vill skulle man kunna kalla det för en diskurs. Kanske ”Vetenskap - med stort V - diskursen” kunde vara ett lämpligt namn? Med i denna ”förståelse av vetenskap”, eller diskurs, finns i alla fall föreställningen om att man genom att se på i det här fallet fracking och hela det problemkomplexet kan se hur vanligt det är att vatten och mark skadas eller förgiftas som en ovälkommen biprodukt av fracking är på grundval av detta sedan säga: den tillgängliga vetenskapen säger att problemen med fracking är starkt överdrivna.

Är detta då en felaktig slutsats?
Jag sa ovan att jag med min begränsade kunskap tycker att podcasten gjorde att bra jobb i att argumentera för just slutsatsen att fracking inte är så skadligt för miljön som man kanske skulle kunna tro. Men det är faktiskt inte det som frågan här gäller; frågan här är om detta är det vetenskapliga svaret eller inte och om inte vilket typ av svar det i så fall är?

Jag menar så här: att fracking i de allra flesta fall inte är skadligt för miljön är det statistiskt korrekta svaret.
Förhoppningsvis har man kommit fram till detta statistiska svar genom att använd sig av tillförlitliga data och vetenskapliga metoder. Alltså, genom tillgång till tillförlitliga data och vetenskapliga metoder har man kunnat konstatera att det just var på grund av fracking som den omtalade förstörda brunnen och marken och den brinnande floden drabbades av dessa händelse och man har även kommit fram till att frakingen för det mesta inte leder till miljöskador.

Det är alltså på det viset att generaliseringar, redogörelser för vad som är vanligast förekommande eller andra typer av snitt, medelvärden m.f. just handlar om detta; generaliseringar, snitt, medelvärden etc. Hur vida detta är vetenskapligt eller inte kommer an på andra saker – sådant som jag talat om i tidigare inlägg och som alltså handlar om datas trovärdighet, vilka metoder man använder, om resultaten kan replikeras och falsifieras mm.

Varför är detta ett problem?
Lyssnar du på pod-avsnittet så kommer du att höra det tonfall som programledaren anlägger. Det tonfallet säger att ”jo men alltså alla dessa extrema fall de är ju faktiskt bara i minoritet och enligt vad vi vet så är riskerna faktiskt små med fracking, alltså så bör vi inte ta dessa extrema fall på för stort allvar”. Samma sak gäller principiellt för läkemedlet som är bättre en placebo men som inte bota alla till 100%. Genom att säga att ”det är vetenskapligt bevisat att läkemedlet har en effekt” så säger retoriken samtidigt att ”alla ni som bara blir något hjälpta eller inte hjälpta alls ni räknas inte”.
Detta är den punkt där förtroendet för vetenskapen, eller rättare sagt en felaktig missuppfattning av vad vetenskap är, förvandlas till maktspråk! Bara för att det bara är i ett fåtal fall som fracking leder till utsläpp och förstörda brunnar och brinnande floder så är detta inte desto mindre reella problem, eller för den delen mindre vetenskapligt – det är istället olika fakta. Kanske finns det skäl att så att säga ”offra en minoritet till förmån för majoriteten” och alltså använda metoder som fracking?! Att väga risker mot nyttor och att ta beslut som gynnar en grupp och därmed missgynnar en annan är vardag i varje budgetprocess, inte minst inom vården men också på många plan i samhället, och därmed något som vi måste hantera. Men att täcka över konsekvenserna av ett handlande med påståenden om ”vetenskapen säger” det är att göra vetenskapen till ett verktyg i maktens tjänst, det är att ta ”vetenskapen”, som på rättmätiga grunder är något som människor har ett stort förtroende för, och använda som ett slagträ i debatten, en härskarteknik.

Hur borde man alltså säga istället?
Jo:
Enligt en rigorös vetenskaplig process där vi använt tillförlitliga data och fakta samt använt tillförlitliga vetenskapliga metoder har vi kommit fram till att det var på grund av fracking som de och de brunnarna, marken och vattendragen blev kontaminerade och i vissa fall hälsofarliga. Men vi har också kunnat konstatera att man i majoriteten av alla frackinarbeten inte kan se några dylika problem.
På grundval av dessa och andra (politiska, ekonomiska etc) överväganden anser vi att fracking på en generell nivå är en tillräckligt ofarlig metod men att det finns anledning att vidta försiktighetsåtgärder i de fall där man efter en riskanalys finner en ökad risk gör skador på miljö eller människa.

Huruvida fracking leder eller inte leder till skador på miljön är alltså ett tydligt fall för vetenskapen att försöka avgöra och svaret tycks enligt podcasten vara att riskerna alltså är relativt små men att det samtidigt finns flera exempel på motsatsen. Men att ”vetenskapen” därför skulle säga att fracking generellt sett är säkert är alltså felaktigt. Statistiken säger att fracking generellt sätt är säkert eftersom vetenskapliga undersökningar har belagt att majoriteten av alla frackingarbeten varit utan negativa konsekvenser för närmiljön medan skador på miljö eller människor är få till antalet.  

Att hålla reda på både frågor och svar är viktigt i den vetenskapliga processen. Vilken fråga är det egentligen som besvarats? Det är inte alltid helt solklart. Att frågan som ställs är tydlig är oerhört viktigt eftersom det minskar riskerna för att svaret som ges egentligen blir ett svar på en delvis annan fråga.
Om frågan är: Kan fracking vara skadligt för miljö och människor är svaret både Ja och Nej. Vi har ju nämligen konstaterat att det finns fall där fracking lett till miljöskador och att det finns fall där det inte gjort det. En följdfråga blir då rimligen: Vilket är vanligast? Och där blir svaret att det är vanligast att fraking inte leder till miljöskador. Efter detta kan man gå vidare och fråga vilka skador som har uppkommit, hur allvarliga dessa är, om de hade kunnat undvikas, om det i så fall är enkelt eller komplicerat att undvika liknande skador i framtiden etc, etc. Alla dessa samt självfallet en hel massa andra frågor kan ges vetenskapliga svar alternativt svar som är så goda och väl underbyggda som möjligt. Vidare finns det även frågor som kanske måste besvaras utifrån etiska, ekonomiska, politiska eller andra ställningstaganden.
Men om frågan då skulle vara: Är fracking generellt sätt farligt för miljön eller människor? Då skulle faktiskt det vetenskapliga svaret vara Nej. Nu låter det som jag säger emot allt jag försökt argumentera för i detta inlägg men saker är denna: Om frågan faktiskt ställdes just på detta vis då skulle man ändå rimligtvis gå vidare för att försöka få vetenskapliga svar på också de frågor som ställts ovan, alltså om det nu är så att fracking generellt inte är skadlig finns det i så fall exempel på motsatsen? Vilka skador rör det sig om i dessa fall? Hur många? Hur allvarliga? Är dessa så allvarliga att man borde förbjuda all faracking? Eller? Och så vidare.

En fråga om vad som gäller generellt kan alltså få ett vetenskapligt svar. Men att missta det som gäller generellt för det som också är ”Det vetenskapliga svaret” är både att missta sig om vad vetenskap är och att använda ”vetenskapen” som en härskarteknik.

---

[1] I min översättning

[2] Jag kommer här inte fördjupa mig i fracking. Men i mitt tycke finns det ett stort antal frågetecken kring metoden som till exempel vad man gör att spillvattnet som är fullt av miljöfarliga kemikalier och vilka långsiktiga negativa konsekvenser som kan tänkas följa. Samt det faktum att naturgas, alltså metan, är en potent växthusgas. Men som sagt så ger ändå podavsnittet en väl underbyggt översikt över risker och fördelar, också i jämförelse med andra energikällor som kol, som sammantaget tycks leda till slutsatsen att om vi nu ska använda naturgas så är frackin en bättre metod än andra. 

[3] Sing, S., Ernst, E. (2008). Salvekvick och kvacksalveri – Alternativmedicinen under luppen. Pocketförlaget.